Irland: Golfdebut @ Hollystown

(Inlägget är inte korrekturläst – alla ev. klagomål skickas till min agent)
I söndags var det tänkt att jag och Skäggjohan skulle bli av med den irländska golfoskulden. Efter ett tokfiasko utan dess like blev så inte fallet, så istället planerades det för golf under onsdagen kommande vecka. Idag var den dagen äntligen här, och efter 20 euros greenfee var vi lovade en plats på banan. Det enda orosmomentet var det faktum att ingen av oss var medlemmar i någon svensk golfklubb – ett krav för att få spela golf i Sverige. Oron steg samtidigt som vi steg ut ur taxin utanför portarna in till Hollystowns golfbana. Championship golf at affordable prices” kändes som ett passande motto för mig och herr Skäggjohan under dagens eskapader.

Vi klev in i receptionen och en ganska stor dam tog emot oss. Skäggis tog direkt initiativet och började stöta på damen med sitt snack. ”We have a reservation for Baergstroem” smög han fram med fruktansvärt snuskig underton och jag stod bredvid och såg… otroligt vilsen ut. Damen letade lite i sin dator, pustade lite, frågade efter bokningsnumret igen och kikade lite mer. Sen stämplade hon två scorekort, plockade fram låneklubbona och tog betalt.

För mig blev kostnaden följande:
20 euro för att låna klubbor
20 euro för greenfee
2,5 euro för peggar
4 euro för rangebollar
4 euro för 12 bollar att spela med (köpta innan dock)
10 euro för taxiresan hem från golfbanan

Jag lånade klubbor fastän jag har egna här i lägenheten. Varför? För att jag bara använder mina klubbor till att råna folk.
Nä, interna jobbskämt funkar inte så bra i bloggen. Jag använde inte mina eftersom jag inte köpt någon bag än. Att släpa runt på klubborna ihoptejpade med silvertejp hade knappast varit bra för våra chanser att få spela på banan…

Efter betalandet grejade vi vagn till stickorna och traskade in i omklädningsrummet för att dumpa våra saker. Än så länge hade ingen frågat efter något medlemsskap eller liknande…

Skäggis var både skäggig och nöjd med omklädningsrummet. Jag måste säga att det var riktigt fräscht och lite sådär nostalgiskt på något vis.
Betyg på omklädningsrummet: 4,5

En sak som dom var väldigt tydliga med var att golfskor var ett måste. Jag och Skäggis spelade i våra vanliga dojjor och hade inte en tanke på att skaffa golfskor, så nervositeten ökade lite smått när vi såg dessa skyltar överallt på stället.

Låneklubborna som kostade oss 20 euro per person var någon kinesiskt B-märke eller liknande kallat RAM. Måste ändå säga att klubborna var förvånansvärt bra för att vara såpass billiga. Jag älskade verkligen träfemman och var smått sugen på att stoppa ner den i fickan och ta hem den efter rundan.

Under tiden som Skäggis hämtade rangebollar så roade jag mig med att fotografera drivingrangen. Den hade hela 3 mattor utan tak och 2 mattor med tak… I jämförelse har golfbanorna i Borlänge mellan 15-20 mattor utan tak och några under tak också.
Inte verkade det vara nån megastor bana vi hamnat på i alla fall.

Skäggis hade lyckats sno någon stackars dams golfbollar, så han var som vanligt på bra humör.

En intressant sak vi noterade efter ungefär 3 minuters bollslaktande på rangen var det faktum att ALLA flygplan som skulle landa på Dublins flygplats flög över golfbanan. Hade jag kunnat slå 500-600 meter upp i luften hade jag nog kunnat träffa något av planen. Det syns inte på bilden, men dom flög riiiiktigt nära banan.

”Alltså du… det var ditåt vi skulle slå va?”

Efter lite bollskyfflande på rangen med hyfsat (snett) resultat var det dags att vid 17:00 traska ut på första tee. Framför oss fick vi f-y-r-a stycken medelålders damer och jag kände att golfrundans planerade sluttid kl 21:00 sköts fram till 14:00 följande dag.
Jag säger det inte för att vara mansgris eller nåt, men är man dubbelt så många i bollen och sen spelar dåligt (som majoriteten av dom gamla damerna i Sverige faktiskt gör) så kommer det ta tid.

”Vi kanske får gå förbi dom” tröstade Skäggis. Jag grinade som en 4-åring när den första damen slog sitt utslag 12 meter totalt snett – rakt in i skogen. Den andra damen drämde iväg ett präktigt utslag och jag och Skäggis blev mäkta imponerade. Rädslan inför det första utslaget, med 4 medelålders män på kö som publik, steg ännu mer.

Efter att damerna traskar iväg ställde jag upp för årets, och Irlandsvistelsens, första officiella golfslag.

Och jäääävlar vad jag tog i!

Okej, dden första bilden var faktiskt en provswing. Jag förstår att alla tänker ”Jomenviiiiisst” just nu, men det är faktiskt sant. Jag kan spela golf rätt hyfsat och har Europas kanske elegantaste swing, så jag har en tendens att alltid vilja provswinga innan varje slag för att visa upp hur elegant jag vrider min kropp när jag slår. Något herr Skäggjohan aka. kameramannen inte riktigt var med på där

Utslaget gick faktiskt över förväntan, och jag måste säga att jag tror jag spelar bättre under press än vad jag gör om ingen förutom min medspelare tittar på. Fokuset blir lite bättre helt enkelt. Funderar på att ta med mig en 10-15 okända människor som publik under nästa runda. Intresserade anmäler sig på www.jagkaninteriktigtdethärmedironi.se.

Sen var det Skäggjohans tur och jag måste säga att hans utslag inte var så pjåkigt heller, även om hans utslag var totala motsatsen till mina höjdarslag (bildligt talat). Jag slår jääääättehöga driverslag, han slår sina 2 meter över marken stenhårt. Sorkdödare i mänsklig huvudhöjd ungefär. Men dom går rakt. Och långt. Det är aldrig dåligt att slå långt och rakt när man spelar golf.

För att förklara någonting så kan vi nämna att Skäggjohan spelar på handicap 29, jag spelar på 19. Skäggis har alltså 10 extraslag på banan i jämförelse med mig. Nu tävlade vi inte, men jag noterade någonting intressant när jag kom hem – därför nämner jag det

Efter att ha traskat på ett tag kom vi till första green.

Skäggis var otroooligt koncentrerad inför sin putt. Själv puttar jag ju inte, jag tycker det är för tråkigt att slå i bollen från så korta avstånd. Jag brukar nöja mig med att sätta mina bollar från 120-140 meter med järnklubborna istället.

Nu blev det en massa tråkiga golfbilder när jag knäppte kort, men jag postar några av dom som i alla fall kan miss-tas för hyfsat intressanta.

En Skäggjohan som deppar över det faktum att gräset är så högt där hans boll ligger ses på denna bild. Här borde jag berätta om brorsans flickvän och hennes hund, men klockan är 23:38 och jag är jäääkligt trött, så det får bli en annan gång. Den hunden är i alla fall asball.

Här ser vi en Skäggjohan som… eh… nästa bild tack.

Här ser vi en riktig pajas. Jag skulle precis slå ut på sjunde hålet när jag ser att det står en pajas i blå skjorta längre fram. Han ser oss och börjar gå åt sidan när han plötsligt får för sig att springa tillbaka dit han stod. Jag söker kontakt med honom för att få slå ut så att det inte blir köbildning bakom oss. Han bryr sig inte.
I typ 5 minuter springer han runt som en vilsen höna där och letar. Han låter oss inte slå ut utan vi får glatt vänta. Sen hittar han sin boll 150 meter framför sin bag och traskar tillbaka till bagen. Jag förväntar mig att han ska vinka okej åt oss att slå ut, men gubbfan tar sin bag och går dom 150 metrarna fram till bollen, ställer upp och slår sin boll. Allt som allt tog det där 5-10 minuter HELT I ONÖDAN.

Betyg på idiotgubben i blått:

Skäggis var både skäggig och missnöjd med blåmesen i bakgrunden. Onda tankar kring oljefat, spikar, majskolvar och blåa gubbar far här genom Skäggis rödhåriga huvud.

Störtskön hare som vi såg på golfbanan. Den såg död ut och jag var säker på att den var skadad, men när vi närmade oss så reste den bara sig upp, sträckte på sig och ursäktade sig sen med ett ”Får man inte ta sig en tupplur i det här fantastiska solskenet eller?”.

Vädret ja. Det var verkligen helt sjukt vilket väder vi fick. 20-25 grader och sol när det varit halvdassigt väder i 2 veckor nu.
Betyg på vädret (förutom det 17:e och 18:e hålet): 5

Störtskön hare ursäktar sig och springer iväg.

Spelet från min sida var annars oväntat bra. Här på bilden ser vi årets första birdieputt. Med tanke på att jag inte hållt i en golfklubba på 8-10 månader får detta ses som ett smärre mirakel.

”Nämen vafan, du sa ju att den skulle gå i!?”

Skäggis hade lite små svårigheter med sin puttning. Ungefär som jag hade med att slå rakt på slutet. Vi är inga proffs, det konstaterades ganska tidigt under rundan. Mottot ”Championship golf at affordable prices” stämde kanske inte riktigt in på oss den här dagen trots allt…

Kategorin ”Vem kan placera en boll mest rakt bakom en minimal granliknande sak” vann jag dock ganska enkelt. Flaggan var här precis bakom trädfanskapet. Sånt gillar vi inte.

Det är viktigt att förstå det här med hur golf fungerar. Här kör vi en snabbkurs i ”Golfhålet – A och O under golfrundan”. Skäggis är som vanligt väldigt skäggig men också fruktansvärt koncentrerad.
Sa jag att det var en birdieputt för Skäggis här också?

”DU är dum bollen! Dum. Dumdumdumdumdum! Försvinn!”

Birdie

Inspelet mot klubbhuset på nionde hålet var faktiskt riktigt schysst. Syns inte så bra på den här bilden, men det såg riktigt vackert (uh…) ut.

”Alltså, den måste vara här nånstans…”

Skäggis slog till med en jätteputt från säkert 10 meters håll för att fixa par på 13:e hålet. Efter det unnade han sig ett tokroligt ärevarv som jag tyvärr missade att ta kort på då jag hade fullt upp med att skratta som en tok Vi får nöja oss med ett glädjeskutt (eller en karatespark om ni vill kalla det för det)

Annars tycker jag lite synd om Skäggis. Han spelade in bollen helt fantastiskt på 18:e hålet och låg strax under 2 meter från hålet på andra slaget. Han stegade fram för att sänka putten och missade med 5 cm. Hemskt att se som golfare och otroligt orättvist med tanke på det fantastiska inspelet

Rundan avslutades med en Heineken och en gudomlig chipspåse. Man måste ju återställa kaloribalansen om man tappat några kalorier

Samtidigt som vi njöt av delikatesserna så lärde jag Skäggis att räkna poängbogey. Det var lite som mattelektionerna i ettan när man fick fråga honom vad 4+2 blev, men konsten att lära sig räkna poäng i golf är fan smått efterbliven. Helt sjukt hur krångligt det här med sänkningar och grejs är. Skäggis var dock otroligt snabb att förstå det jag lärde honom – undrar om han gått i ettan tidigare?
Nä, men seriöst så tog det honom inte alls lång tid innan han hängde med. Alla mattegenier är väl tokskäggiga? Ser vi ett blivande snille här tro?

Annars måste jag bara som avslutning nämna att jag måste jobba på min hållning. Helt otroligt hur hemsk den

är… (Okej, det där var det värsta fotot jag hittade, men man får ju en smärre chock när man ser det :i)
”