Upp som en sol, ner som en pannkaka

Wow… här är livet en berg- och dalbana utan dess like. För 24 timmar sen var jag odödlig, nu är jag devalverad till en liten ynklig pojke igen.
Jag trodde jag gjorde folk glada genom att skämta och härja runt, men nu när jag tittar tillbaka i spegeln så ser jag att jag kanske inte uppfattades som jag trodde. Det var ingenting jag gjorde med mening, det var det faktiskt inte, men på något vis såg jag inte det uppenbara.

Jag fick mig i alla fall ett rejält uppvaknande idag och jag vill faktiskt helt ärligt, och utan ironi, säga tack för det. Det suger att få veta sanningen ibland, men pallar man bara att ta in det så är det någonting man växer av i längden.
Det som är värst är ändå det faktum att jag inte kan ge fan i att skämta om saker och ting. Det är mitt skydd mot jobbiga saker. Jag skämtar bort allt utan att märka det. Jag tyckte att jag visade att jag tog åt mig av kritiken, men ändå lyckades jag på något vis få in ett skämt där vilket ledde till att personen som gav mig kritiken tydligen tvivlade på om jag tog åt mig eller inte.

Det suger att vara en osäker liten kille som skyddar sig med hjälp av småelak humor och sarkasm. Att sen få reda på att det inte är så populärt att jag är jag är inte precis det roligaste som kan hända.
Men jag har faktiskt tagit åt mig av detta och jag tänker bättra mig från och med idag. Inte för att jag tänker lägga mig ner och bara självdö, men jag ska ta ett tag för några dagar för att reparera mitt enorma ego nu.

Btw är jag för feg för att säga det här face-to-face, men sorry om jag sårade någon. Det var faktiskt inte meningen :_