David och Stoor, del 2

Fortsättning från del 1.

Inför tävlingen var min och Robins största skräck att hålla ”the bullshitspeech”. Om man vinner en tävling måste man nämligen hålla ett segertal efteråt Skittöntigt och helt främmande, men det är ett krav.

Jag har hört att det som ligger högst upp på människors ”Det värsta som skulle kunna hända mig”-lista är att hålla tal framför en massa folk. Tvåa på den listan är att dö. Jag hörde detta av någon på TV, så det måste ju vara sant.
Jag är i alla fall beredd att skriva under på den listan. Att dö är smärtfritt och går fort sägs det (undrar hur många som överlevt döden för att kunna berätta det förresten? :n), men att hålla tal framför en massa folk är en utdragen pina. Nervositeten inför segertalet var enorm. Vi hade nu 18 hål på oss att lista ut vad vi skulle säga när vi vunnit tävlingen.

”Vi tutar när det är samling” berättade tävlingsledaren Anders efter att vi betalat startavgiften på 150 kronor. I det priset ingick även en grillbuffé och utlottningen av 2 resor. Riktigt bra ju. Vi fick även reda på att vi skulle börja spela på hål 12 och att vi hade näst högst handicap i tävlingen. Segern var redan klar, men vi såg att vi skulle få spela med det paret som hade högst handicap i tävlingen (0,2 fler slag än oss [?]) Skönt att få spöa dom
Hål 12 ligger såklart längst ifrån klubbhuset. Därför fick vi lov att gå en dryg, DRYG, kilometer innan vi var framme vid hålet. Utmattade med blöta skor anlände vi och stötte på dom två pajasarna vi skulle spela med. Det visade sig att vi skulle få spela med…

Förväntningarna uppskruvade, här kommer det: Vi skulle få spela med Laxman

Vi hälsade på honom och hans kompis (Jon hette han va?), sen följde 2,5 minuters pinsam tystnad innan tävlingen blåstes igång. ”Ni får slå ut först” yttrade Laxman snabbt. Jag tog fram min järnfyra (hålet var ju 140 meter!), peggade upp bollen och ställde darrigt upp för att slå. Svingen var lugn, och på något vis hamnade bollen faktiskt på green. Skönt att slå ett okej förstaslag. Robin ställde upp härnäst. Bollen gick 7 meter. ”Vi spelar på din boll skrattade han lite sådär lagom skämmigt”. Vi ställde oss bakom Laxman när han peggade upp. Robin viskade ”Jag brukar ju se honom på Samuelsdals Golfbana, han är ju skitduktig”.

Jag visste redan det. Faktum är att jag och Laxman har en lång ”historia” bakom oss. Han är en såndär kille som man aldrig glömmer. Nu ska jag vara lite oPK: Laxman är svart. Han är… det där N-ordet. Ni förstår. Sen heter han Laxman. Stoor i efternamn. När jag var typ 12 år så gick han nybörjarkursen på Aspeboda Golfklubb med mig. Jag minns det så väl, han var verkligen extremt mycket duktigare än alla andra på den där nybörjarkursen. Antagligen är han Tiger Woods okända son. Bara det att ingen vet om det.
Sen har jag spelat innebandy mot honom också. Han spöade tydligen mig i poängligan för juniorer säsongen 05/06 – fastän han är back Observera att han spelade 50% fler matcher än mig (jag får aldrig spö av en back i poängligan >=()!
Laxman är alltså en riktig naturbegåvning när det kommer till bollsporter. Och han är verkligen världens trevligaste kille. Jag gillar Laxman, han är en cool kille. Så tro inte att jag är nån slags rasist eller nåt bara för att jag kallar honom svart – han är ju mörkhyad. Det är så man minns honom. Han är udda – på ett bra sätt.

Laxman slog sitt slag på det tolfte, första, hålet. Han slog med järn 8:an – och gick över greenen Han ojade sig lite, och hans kompis tog plats. Kompisen, Jon som han troligtvis hette, var nybörjare. Hans spel under dagen var inte sådär jättebra. Eller. Hans spel var skitdåligt. Och dom där två skulle vara det största hotet mot oss. Turneringssegern var redan klar.
I alla fall slog Jon faktiskt ett riktigt bra slag. Bollen stannade precis bakom greenen, men det var bara precis bakom. Jag och Robin gick första hålet på 4 slag efter fantastiskt dålig puttning – Laxman och Jon hålade ut på 3.

Skitsport.

Nåja, vi fick väl ta igen det på nästa hål då. Jag plockade fram drivern, Robin och Jon likaså. Laxman tog en järnklubba: ”Jag vill ju inte slå i vattnet”. Jag och Robin tittade på varandra, och jag såg vad han tänkte (jag tänkte exakt samma sak) ”Det är ju skitlångt till vattnet :n”.
Det var här man började förstå att det här kanske kunde bli svårt. Sen slog Laxman ut sin boll ganska snett till vänster, i ruffen. Jon följde strax efter. Jag och Robin hamnade mitt på fairway (tack vare Robins underbara utslag). Mina driverslag var helt åt skogen (bokstavligt talat). Jag skruvade bollarna som aldrig förr. Det måste ha berott på att jag inte stretchade efter matchen igår. Jag kunde inte vrida runt så som det behövs för att kunna slå rakt.

Ordningen var i alla fall återställd efter utslaget (vi på fairway, dom helt snett ute), och vi var klara turneringssegrare igen – det var ju bara 16,5 hål kvar att spela, det här skulle vi fixa lätt. Vi hålade ut på 6 slag efter katastrofalt närspel, firma Laxman/Jon på 5 slag. Sen fortsatte det sådär. Jag och Robin snittade en bortslagen Nikeboll per bana, och blandade vattenhinder med skogsbesök. Laxman fixade två eagleputtar med sitt fantastiska drive/träklubba-spel. Hans driverslag snittade ungefär 240 meter mitt på fairway, mina 120 med bananskruv ut i ruffen. Han är Tiger Woods son – jag lovar!
Jag började istället tappa fokus redan på det tredje hålet vi spelade. Jag började tänka på pannkakor istället för chippar, puttar och driverslag, och i slutet av rundan såg jag inga ankor i vattenhindren, jag såg bara en god middag. Fokuset var som bortblåst – jag ville bara äta! Fantasier om kebabpizzor, golfbufféer, semlor blandades med fruktansvärt dåliga golfslag.
Tillslut slutade jag och Robin rundan på 15 slag över par. Hade jag spelat själv hade jag såklart varit nöjd med det, men när man får två försök på varje slag så borde vi spelat MYCKET bättre än sådär. Efter att ha räknat bort handicapet så hamnade vi på underliga 0,2 under par (eftersom vi hade 15,2 i handicap).

Jag kenyansprang till grillbuffén och lastade på 34 kilo mat på tallriken. Kyckling, karré, kokt kall potatis (blä), stekt potatis, sallad, tacochips (MUMS!) och en jäkla massa annat. Sen ett glas vatten till det. Vatten är tråkigt till mat, jag borde ha köpt en Cola istället. I alla fall smakade kycklingen uuuuuuuuuuuuuuuuunderbart, resten var väl egentligen inte så gott, men när man varit vrålhungrig i 3 timmar så smakar även bunkersand gott, så maten gick ner utan problem. Jag lade dock märke till en sak, det rika prisbordet. Vinnarparet skulle få en varsin Odyssey White Hot XG

(värd typ 1500 kronor :n). Den där puttern är så snygg att jag skulle kunna sälja min bror för att få en (jo, ge mig 1500 spänn så är brorsan din!). Och där satt jag, med en bit kyckling i munnen och ett scorekort med 10 slag för mycket på Bedrövelsen var total, så jag började tröstäta istället.

Det värsta var ju att jag och Robin spelade så fruktansvärt dåligt idag. Hade vi bara spelat hyfsat hade vi vunnit den där tävlingen (tack vare Robins doping) och den underbara puttern hade varit min Nu fick vi inte ens ett topp 10-placering Inte vann vi någon resa med Finlandsfärjan heller, men vi slapp i alla fall hålla ett sketet segertal. Man får vara nöjd för det lilla...