London: Indien, England och sängen

Fortsättning från London, Den officiella Gör vad du vill”-dagen

(Jag pallar inte att korrekturläsa inlägget så eventuella stavfel får skyllas på någon i Färjestads hockeylag eller nåt)

… Väl nere i receptionen stod det en ganska kortväxt kille och väntade med en vit påse i sin hand. Jag kollar på honom, och han frågar ”Mr Kaustinen?”. Jag älskar England. Alla är så töntigt artiga Jag funderar starkt på att byta namn till Sir Mister Kaustinen istället Det är ascoolt att bli kallad Sir och Mister är inte så dumt det heller.

Den där snubben räckte i alla fall över påsen till mig. ”That will be 11 pounds and 90 cents” säger han sen. Nu måste jag ta en avstickare här känner jag;

När man är utomlands så verkar allt vett man har gå helt upp i rök. Man blir som förbytt. Hemma äter man McDonalds eller pizza, men inte fan betalar man 140 spänn för utkörning av, vad som skulle visa sig vara, sunkig indisk mat. Men är man utomlands så spelar pengarna lixom mindre roll. Inte för att jag är speciellt snål av mig egentligen, men vafan… nån måtta får det väl ändå vara? Som exempel betalade jag ungefär 170 spänn för min tallrik med pasta som jag åt tidigare under dagen. 170 spänn Det får man (nästan[?]) en helt ny bil för i Sverige. Jag betalade också 8 pund extra för taxiresan från konserten, men det var ock Stiv värd.

Så när jag nu får betala dom där 12 punden för maten så är jag så trött på allt krångel att jag helt enkelt sträcker över 20 pund och säger ”keep the change”.
Vet ni hur mycket 20 pund är? Det är nästan exakt 250 spänn. För en måltid… Vad ska man säga lixom? Jag lämnade 100 kronor i DRICKS. Det är så att man får lust att ge sig själv en bitchslap så att man vaknar till

Det jag åt hette iaf ”Tandori Mixed Grill”…

… och det såg ut såhär. Det här kortet är typ värdelöst suddigt, men det var det enda kortet jag tog [?]. I alla fall var det typ nån slags köttbitar med röd krydda utanpå. Sen var det nån korvliknande sak med samma krydda på. Sen låg det en halv kråka (eller var det kyckling?) i botten, även den med samma krydda på. Kryddan smakade ungefär lika starkt som ströbröd.
Till detta fick man någonting som mest kan liknas vid en stenhård, ätbar, servett. Det var tydligen ett bröd av något slag, Nan bread tror jag det hette, men det var inte precis smakrikt.
Man fick även med lite sallad, men jag hade velat haft ris eller nåt till också. Dessutom fick man inte med några jävla bestick. Därför fick jag äta min mat med hjälp av saken man plockar is med ur minibaren [?]. Det gick ju iofs det med, men det var inte sådär jättestiligt.

Efter detta tog jag en dusch. Mina fingrar var kladdiga (åt först med händerna) och jag kände mig skapligt ofräsch efter en hård dag i storstan. Mot alla odds så använde jag faktiskt schampot igen, något jag inte tänkte på förrän jag kommit ut ur duschen. Jag kände mig ännu mer töntig än förra gången jag använde det, och den här gången skulle jag få igen. Klockan ställdes på 07:00 eftersom flyget gick typ 11:15 lokal tid.

Klockan ringde och min frilla var underbart. Lägg gärna märke till att jag har samma ögon-stil (?) som Jake hade i gårdagens inlägg. Inte bra att lägga sig och sova med blött hår när man rör sig som en simmare i sängen. Jag hade dock tid att ta en dusch innan jag åkte. Planeringen såg ut såhär:

Ge ner i receptionen 07:40 och fixa klart utcheckningen fram till klockan 08:00.
Efter detta, ta en taxi/buss/tunnelbana till Liverpool Street. Anländ där 08:30.
Ta sedan tåget ut till Gatwicks flygplats. Anländ 09:15 (exakt två timmar innan flyget går).
Checka in senast 1 timme innan avgång.

Det var planeringen det. Verkligenheten skulle såklart inte följa planen.

Muahahaha! Jag slapp bädda. Dessutom ser ni den osuttna stolen jag hade på mitt rum också.
Klockan 07:50 gick jag ner till receptionen sådär 10 minuter försenad. Jag fixade utcheckningen, och killen i kassan sa att jag hade använt hotellrummets telefon (jag ringde ju den där indiska restaurangen för att höra vart min mat var). Jag skulle få betala 2,25 pund för eländet. Jag slänger upp en 10-pundssedel och killen frågar om jag inte har något mindre. ”No” svarar jag.
Då måste han såklart gå bort till hotellrestaurangen för att fixa växel. Hejdå planeringen. 10 minuter senare kommer han tillbaka. Vi fixar det som behöver fixas, sen pyser jag därifrån. Baj baj hotellet!

Avstickare: Hur stavar man restaurang egentligen? Det finns ju nåt med restaurant också. Skillnaden är för mig okänd, nån språkpolis därute som orkar förklara? Google ligger under detta fönster, så jag orkar inte söka där.

Åter till London: Jag traskar ut från hotellet och får en smärre chock. Taxin som alltid står där utanför är försvunnen. Jag svär lite på svenska, och dom som står utanför tittar på mig som om jag vore en terrorist. Jag tar istället sikte på tunnelbanan.

Väl där framme så är helvetesjävlaskittunnelbanan stängd. Det står dock en snubbe där som säger ”Where are you going?”. Jag förklarar att jag ska till Liverpol Street för att ta tåget blablalbla. Han pekar på en buss som står 25 meter bort. ”Take that one and jump off at [jag har ingen aning om vilken station han nämnde sen]”.
Jag börjar traska mot bussen. Busschaffuören ser med all säkerhet att jag ska med bussen, så han trycker därför plattan i mattan.

Men var inte rädda! Jag har spelat innebandy sen jag var 7 år – jag är grymt vältränad. Jag ser hur bussen börjar åka, så jag lägger i rejserväxeln och börjar springa som en dåre för att hinna med bussen. Jag hinner ikapp den (Londons bussar gör väl 0-100 på ungefär 20 minuter) och börjar vinka åt chaffuören. Det är här jag börjar inse att han hatar mig (trots att han aldrig träffat mig). Fanskapet tittar på mig och lägger sen i trean. Jag springer för allt vad jag är värd och försöker få idioten att fatta att jag ska med. Han vägrar. Vroooooooooooooooom låter det, sen är bussen försvunnen. Klockan är då ungefär 08:15 och min planering börjar kännas lite väl tajt.

Så det blir till att börja traska. Jag har ingen riktig aning om vart jag ska gå, men jag bestämmer mig för att följa tunnelbanan (den går ovan jord, så man ser vart man ska). Efter ungefär 10 minuter ser jag en taxi. Löpsteget tar mig rakt över vägen på 1,5 sekund och taxin tvärnitar. Jag hoppar in och frågar ”Hao mutsh vill it kåst to gett to Liverpool Striiit? Hao lång vill it tejk?”. Jag får svaret att det tar ungefär 20 minuter och att det kommer kosta typ 15 pund. ”Gogogo!” skriker jag. Taxin börjar rulla.

Klockan 08:41 anländer vi till Liverpool Street. Jag är då 11 minuter efter planeringen – inte så farligt ändå. Jag har 1 timme och 20 minuter till godo i värsta fall. Jag kliver ut taxin och betalar dom 16 punden med en 20-pundssedel (dricksen dödar min ekonomi). Sen letar jag reda på Gatwick Express-tåget och hoppar på. Klockan är då 08:44, och jag är bara 15 minuter försenad. Stressen släpper.

Väl på tåget så lägger jag märke till att världens coolaste byggnad syns genom fönstret. Det är ”ägget” som finns i London. Jag vet inte riktigt vad det är för några som håller till därinne, men jag tror det är nån bank av nåt slag. Ni ser vilken byggnad jag menar om ni tittar rakt ovanför flinten som sitter i stolen där framme.

Vi anländer till flygplatsen 09:45. Jag är lite förvirrad, men efter ungefär 10 minuter hittar jag rätt. Jag checkar in och får sen gå igenom säkerhetskontrollen. Nej, det är inte jag som går genom den på bilden
Jag slipper höra nåt pip från maskinen och börjar klä på mig alla småsaker igen. Mobiltelefon, hörlurar, halsband, bälte, plånbok klocka tar lite tid att få på sig.
Frihet! Men det är nästan 1,5 timme kvar innan planet går. What to do?

Jag börjar känna av hungern och bestämmer mig för att leta reda på ett schysst frukostställe. Jag hittar nåt litet caféliknande ställe som verkar okej. Dom hade ju i alla fall pizza, vad kan vara bättre som frukost lixom? Jag beställer en Soho Pizza med kyckling, röd chili, Schweisisk (orka stava det lixom?) ost, rödlök och tomat på. En cola, en vattenflaska och en burk med kakor beställs också. Frukost för 140 spänn, heja ekonomin igen.

Jag sätter mig ner vid ett bord. Såhär såg frukosten ut, även om vattnet mest var tänkt att användas som törstsläckare på flyget. Pizzan smakade väl inte nåt vidare, betyg: [!][!2][!/][!/][!/]
Colan smakade inte heller så hett, men kakorna…

Bredvid mig satt det en familj (som nog inte såg att jag knäppte ett antal kort på dom :i). Jag gillade den gröna parvelns sätt att äta mackan. In med tummen i mittenhålet, sen var det bara att äta runt alltihop. Jag satt bara å väntade på att hon skulle bita sig i fingret så att jag skulle få chans att ta ”årets bild 2009”.

Kakorna ja. Oreos i storleken miniminismå. Dom smakade ungefär som mariekex, fast med lite chokladsmak och en trevlig eftersmak av vanilj. Betyg på kakorna: [!][!][!][!][!]
Jag bestämde mig för att inte äta upp alla (jag hade lätt kunnat göra det) så att lillebror i Sverige skulle få smaka lite också. Jag kan meddela att han nog blev lika kär i kakorna som jag blev Kommentaren ”Men ta inte upp alla! Dom kommer ju äta upp dom” säger ju det mesta

När jag skrev miniminismå så menade jag verkligen miniminismå. Det här är en av kakorna som ligger ovanpå korken till en 50cl Cola. Så små, men ack så mumsiga.
När halva pizzan ätits upp och jag började inse att gröngölingen vid bordet bredvid antagligen aldrig skulle bita sig i fingret så fick jag nog. Det var dags att röra lite på sig.

Jag traskade bort till ”Departures”-skylten för att se när om jag kunde gå ombord på flyget. ”Please wait” stod det fortfarande. Så jag satte mig ner för att vänta och fick syn på denna donna. Sjukt söt liten sak som inte riktigt verkade ha lärt sig hur man äter ordentligt. Hon hade fått en bulle eller nåt liknande som hon försökte trycka in i munnen. Efter ett tag kom hon på att man kunde riva den i bitar med hjälp av händerna. DÅ såg det hela lite mer elegant ut. Sjukt söt sak, även om jag bara satt där i 5 minuter.

Sen kollade jag på skylten ”Now boarding”. W00t. Jag fick världens fart och började bege mig mot gate 44 för vidare transport mot Svea Rike. Väl framme vid boardingen fick jag vänta typ 20 minuter innan den där flygvärdinnan ville börja släppa ombord oss. Jag visade min biljett och hon rev sönder den
”Here you go” sa hon och gav mig halva tillbaka. Jag trodde tanten var tokig. Riva sönder min biljett sådär Fy på dig.

Sen fick vi gå ner för ungefär 215 trappsteg. Det var då vi för första gången såg…

Världens största hårtork! Eller en av flygplanets motorer. Jag tror den funkar lika bra som båda sakerna. Kommer ni ihåg vad jag skrev i första London-inlägget? Gå alltid ombord bakvägen. Då slipper ni köa och ni slipper trängas för att komma ombord. Lär er från ett proffs från mig så slipper ni mycket krångel

Det var mobilförbud ombord på planet, man fick inte ens ha mobilen i offline-läge Jag fuskade dock och knäppte lite kort när vi lyfte, mest för att jag ville vara lite av en bad guy Här ser ni en del av Gatwicks flygplats. Masssaaaaaa flygplan

Halva (nåja) England på bild. Det var typ helt molnfritt på vägen hem, så man såg riktigt bra hela vägen. Det är sjukt vad litet allt ser ut när man sitter däruppe.

Den här grunkan är underbar. Det är fjärrkontrollen till mobilen. Den gör så att man inte behöver titta på mobilskärmen bara för att byta låt. Otrolig uppfinning, kanske den bästa genom tiderna?

Hemma!!! Underbart väder med solsken och allt. Mycket trevligt. Jag gick igenom passkontrollen utan problem, och sen traskade jag ut till bilen. Jag betalade långtidsparkeringen (270 spänn för 3 dagar :n) och åkte ut. Nu var det bara några mil kvar, sen var jag hemma.
Bilresan tog väl ungefär 27 timmar eftersom jag svängde vänster nånstans där jag skulle svängt höger, men jag var väl hemma kring 18-tiden. Och därmed var resan slut. Känslan inför att komma hem till allt var delad, men ändå svagt positiv. Vad ska jag avsluta allt det här med nudå? Vi gör det på ett klassiskt sätt:

The end

London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: Du läser den just nu”