Maraton-Kausti

Mycket som hänt idag. Bilen lämnades in på service klockan 07:10 imorse. Efter det trodde jag att Åke skulle vara på jobbet = skjuts ner på stan. Icke då. Han började 8, och jag skulle vara hos frisören i Borlänge klockan 08:00. Så jag fick glatt promenera dom 32 milen från industriområdet i Falun ner till Falu centrum.

Nu tar jag en liten avstickare. Morgonen utspelade sig såhär:
Radio-alarmet slås på strax efter klockan 06 och jag slänger mig direkt på snoozeknappen. 2 minuter senare börjar mobilens alarm tjuta. Jag slänger mig på nästa snoozeknapp. Cirka tre sekunder senare ringer mobilen – jag hade beställt väckning av Angelica och hon ringde exakt 06:30. Vi lägger på efter en minut och jag börjar vakna till. 06:32 ringer morsan för att kolla så jag är vaken Skaplig terror. Alla verkar tro att jag är hopplös (undrar varför )
Nu kommer i alla fall det viktiga.
Jag går upp för trapporna och mamma står där. Hon ställer frågan ”Du har väl pengar så att du kan åka buss?”. Jag svarar ja utan att tveka. Min hjärna är nog inte riktigt igång…

Åter till promenaden genom Falun. Jag lämnade industriområdet 07:15 ungefär. Jag hade satsat på att hinna med 07:30-bussen, men det fanns inte en chans att jag skulle hinna gå dom 32 milen ner till stan på 15 min. Jag skulle som sagt vara hos frisören i Borlänge klockan 08:00 och då var jag tvungen att ta bussen senast 07:40. Då skulle jag komma exakt i tid.

Klockan 07:35 har jag 5 minuters gångtid kvar. Detta efter att jag dragit mänsklighetens snabbaste maratonlöpning genom tiderna och avverkat 1,8 av dom två milen på dryga 5 minuter
Jag skyndar mig som en tok och kommer på att jag har ungefär 25 kronor i plånboken (bussbiljetten kostar 35). Jag är nere vid bussen i tid, men måste in på Ica, köpa en cola jag inte ens är sugen på, få 80 spänn i kontanter, och sen Usain Bolt-löpa ut till bussen.

Jag missade fanskapet med 10 sekunder Jag hatar att helt maktlös titta på när bussen blinkar ut och åker iväg. Såklart ledde det ena till det andra, och jag blev försenad till frisören. Det i sin tur ledde till att hon ringde upp mig och var lite lagomt arg. Jag förklarade situationen – hon svarade med att säga ”du borde hört av dig tidigare”. Jag höll med innerst inne, men erkände såklart inte att jag gjort fel.

Väl framme (15 minuter sen) så får jag i alla fall klippa mig. Hon som klippte mig var dock väldigt trevlig, och vi snackade om hur man blir frisör, när man ska bestämma vad man vill göra med livet osv. En trevlig klippning helt enkelt. Tur att hon var förstående för att vissa dagar bara är helt åt skogen

Kommentaren jag fick på klippningen:

Tror vi på det där sista? Tveksamt va…