Sydamerika 2016, Galapagosöarna – Darwins egna Teenage Mutant Ninja Turtles och Puerto Ayora

Eftersom vår kryssning inte avgår förrän imorgon så blev dagens ”Galapagosande” mer inriktat på att lära känna ön Santa Cruz lite bättre. Och det är helt galet vilket djurliv det finns på den här ön, direkt när vi gått ner till kajen i stan så sprang vi på ett flertal av Galapagos ökända vattenlevande leguaner. Den här arten finns ingen annan stans i världen än på Galapagosöarna och är unik på så vis att den mest håller sig i vattnet och käkar sjögräs (drömmen för Japans bästa OS-simmare kanske?).

Djuren är dock extremt vana vid människor och har inga problem med att kravla sig upp på land, mitt på kajen i centrum, för att sola sig och njuta av livet.

Tittade vi lite till höger på kajen så låg där sen ett sjölejon och degade.

Sen vred vi huvudet ytterligare lite längre till höger och såg ett gäng krabbor vars klara röda färg t.o.m. skulle göra Rudolfs näsa avundsjuk.

Men vi såg då alltså tre unika djurarter på samma gång – utan att ens behöva ta ett enda steg. Den lyxen kan nästan inte ens ett riktigt bra zoo bjuda på.
Ett tips förövrigt: ni kan klicka på bilderna som finns i inläggen för att se bättre vad som finns på dom. Just för Galapagos-inläggen rekommenderas det starkt då det är svårt att få detaljerna på dom mindre bilderna ni ser direkt i inläggen.

Kaktusar finns det gott om på ön också och stora är dom. Den här är en normalstor kaktus, vi har sett kaktusar som mer liknar träd och som är mer än dubbelt så hög som denna. En Marlene på 176 cm för skala står bredvid.

Vi har även hunnit med att se pelikaner också. Som ni ser är djuren inte alls rädda för människor och pelikanen närmast smög sig gång på gång fram till fiskarna för att försöka få i sig ett skrovmål. Tanten som jobbade där satt med en flugsmälla och försökte mota bort honom, men jag vet inte riktigt vem som vann den där fighten tillslut.

Hygienen för råvarorna verkar inte vara helt okej, vi har sett allt från folk som hostar i händerna och sen skär frukt direkt efteråt till pelikanerna ovan som nafsar på fisken. Men nog bjuder råvarorna ögonen på riktiga upplevelser.

Vi bestämde oss imorse för att ha Darwins forskningscentrum som dagsutflykt. Darwin åkte ju hit för att… ja, inte åkte han hit för att spendera hutlösa summor på att turista om vi säger så. Nej, han åkte hit för att skaffa sig en kompis i form av en jättesköldpadda. Enligt vad historien berättat så försökte Darwin bli en ny Splinter genom att åka hit och försöka mutera sköldapddorna med hjälp av radioaktivt avfall. Tyvärr lyckades hans experiment inte helt och sköldpaddorna blev bara enorma, men superkrafterna sträckte sig inte längre än till att deras huvuden numera ser ut som en snorre av enormt format. Ja, ni får se på bilderna snart.

Det springer annars en massa ödlor i buskarna här på ön, söta små rackare.

Darwins forskningsanstalt, där han tidigare höll stackars Ralf, Michel, Leonidas och Donald för sina elaka radioaktivitetsexperiment, var annars ett rätt blygsamt ställe. Jag hade förväntat mig en klassisk turistfälla men jag kunde faktiskt inte haft mer fel. Några byggnader, lite natur däremellan och vägar som den på bilden ovan som band ihop byggnaderna var ungefär det som man bjöds på. Ingen inträdesavgift, inga påträngande souvenirförsäljare och bara lugn och ro.

Sköldpaddorna visade sig vara endera riktiga bjässar. Mest chockerande var deras dinosaurieliknande halsar som stundtals såg ut att kunna bli 60 cm långa. Mäkta imponerande, och man har ju fått någorlunda prestationsångest sen det här besöket kan jag säga.

Kolla hur dom ser ut! Det här är sköldpaddsvärldens motsvarighet till en Volvo-raggare från Borlänge som stajlat sin bil med spoiler, neonljus, en fet stereo och tärningar i framrutan. Kolla vilket jäkla skal, hur halsens ovansida ser ut som en nybadad pung och hur sköldpaddan smaskar i sig av en fucking kaktus.

Det blir inte mer manligt än såhär!

På tal om manligt. Obligatorisk jätteskölddeselfie.

Det är svårt att få en skala på hur stora dom här djuren är, men dom är verkligen extrema i storlek. Så där lyckades Splinter-Darwin i alla fall med det första steget i sin idé om att bygga nästa armé av superkrigarsköldpaddor.

Det är så sjukt att vi inte ens lämnat turiststråket på Galapagos ännu och ändå har vi hunnit skåda både ett magnifikt djurliv och vackra landskap. Här är vi på väg till en avstickare från Darwins område för att titta på sjöleguanerna i sitt naturliga tillstånd ute på stenarna.

Vädret är annars mulet och det är ”bara” 22 grader varmt ute. Trots att vi kört solskyddsfaktor 50 på oss, och jag har även haft en långärmad tröja på mig, så har man bränt sig rätt bra under dessa första dagarna. Men trots molnigheten så är färgerna som vattnet, växtligheten med mera bjuder på helt sinnessjuka.

Leguanerna är inte lika färgglada, men ändå balla att titta på.

Jajamän, vi tog så klart en selfie här också. Notera förövrigt Marlenes otroligt rutinerade keps som hon köpt. Jag körde utan huvudbonad idag och ser ut ungefär som en kräftfärgad tomat i pannan. Inte så smart av mig…

När vi precis tagit sista bilden vände Marlene sig om och märkte att leguanen nog inte var helt nöjd med vårt selfieknäppande eftersom leguanen började spotta och väsa mot oss. Inte helt okej och vi får tänka lite på det nästa gång vi närmar oss djuren, oskönt att störa dom när dom ligger där och njuter av solen.

Men ibland är rollerna ombytta. I Sverige är det fiskmåsar, på Galapagos är det fåglar som är finare än den finast burfågeln du kan hitta i en zoobutik i Sverige som kommer till bordet för att försöka få sig lite mat. Ser ni hur gul den är? Den var såpass gul att den färgnyansen som jag tidigare definierade som ”gul” numera heter ”nästan gul” eftersom den här nyansen tagit dess plats.

Kvällen avslutades sen med en middag på… ja, vem vet vad gatan heter? Det finns i alla fall en gata i centrala Puerto Auyora där man på kvällarna ställer ut stolar och bord mitt på gatan och startar upp en riktigt turistig uteservering.
Egentligen är hela den här staden extremt turistig och påminner mer om en charterort i Spanien än ett av världens vackraste ställen, men samtidigt är det ingen som åker till Galapagos för att hänga i Puerto Ayuora heller.

Vi hade vårt sikte inställt på någonting såpass visuellt vackert som Galapagos-hummern. Än en gång, klicka på bilden så ser ni hur sjukt färgglada dessa sjöodjur faktiskt är. Alla restaurangerna på den här gatan serverade den är hummern plus nån slags rödaktig fisk vars namn jag inte ens kan googla eftersom internetet här är så fantabulöst uselt.

Humrarna är även vid liv när dom ligger där på bordet, även om dom inte rör sig speciellt mycket. När man beställer hummern får man då välja vilken storlek man vill ha och där den billigaste börjar på 15 dollar, sen följer 20, 25, 30, 35, 40 och 45 dollar beroende på vilken storlek man väljer. Ju större hummer desto dyrare är dom att beställa.
Vi valde en hummer för 30 dollar att dela på, och till det ingick en blyg tallrik med ris och bönor. Ingen bryr sig dock om tillbehören, det är hummern man vill åt!

Hummer-selfie! Storleken på den här bilden är dock svår att se, men hummern var seriöst i samma storlek som en underviktig katt. Smakmässigt var den väl inte någon sensation, men ändå helt okej. Vi delade på den skall tilläggas, så Marlene fick även hon mat för kvällen.

Här har ni bilden på hummern, och ha då i åtanke att glaset bredvid där är ett stort glas. Inte ett litet fjuttigt miniglas utan ett stort ”här får du plats med en volymmängd motsvarande en halv snögubbe i smält snö”-glas.

Och på tal om smält snö och värme, imorgon kliver vi äntligen på kryssningen för se Galapagos på riktigt! Jag är så galet pepp att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har till och med köpt en riktigt megaturistig stråhatt för att undvika den värsta solen nu när vi ska ut på djupt vatten! Så pepp är jag! Vem bryr sig i att man ser ut som en oskuld i hatten när den skyddar mot cancer, brännskador och elände? Inte jag i alla fall.