Close

Strax efter klockan 9 mötte vi upp med våran chaufför (vars namn jag aldrig hörde) och våran guide med det Playstation-doftande namnet Vita. Hon var utbildad engelskalärare från universitetet men då den ukrainska staten betalat hennes utbildning hade hon signat ett kontrakt som gjorde att hon var tvungen att acceptera att jobba i tre år på en plats där staten placerade henne. För hennes del råkade det bli Tjernobyl. Hon jobbade som skiftarbetare när hon var i Tjernobyl men exakt vad hon gjorde fick vi aldrig riktigt klarhet i.
När dom tre åren sen var över gick hon vidare och började jobba som officiell guide” som hon så fint kallade det. Det innebär att hon tar med sig 5-6 turistgrupper i veckan och med tanke på att våran privattour för 4 personer kostade 200 dollar per person så tjänar fröken Playstation nog rätt mycket pengar i jämförelse med sina landsmän där genomsnittslönen ligger kring 250 dollar i månaden. Av dom 200 dollarna så tog dock staten en viss del och jag tyckte mig se att hon gick in med 800 ukrainska hryvnia (typ 700 kr) på ett av kontoret där.
Hon hade förövrigt en geigermätare på bältet som kontrollerades var fjärde månad, hon hade årliga hälsokontroller och lite annat som dom flesta ukrainarna nog bara kan drömma om.



Nu ska alla ni som läser det här först få en liten förklaring till vad Tjernobyl är för någonting innan vi går vidare. Många har för sig att Tjernobyl är kärnkraftverket och att det runtikring där ligger hus som idag är helt övergivna och nedgångna. Att det är en hel spökstad runtikring kärnkraftverket och att torget är helt öde. Så är inte fallet.

Det bor idag 199 personer i området runt kraftverket som är avspärrat av staten. Dessa personer jobbar på brandstationen, i nån av dom tre butikerna som finns i området eller så bara bor dom där eftersom dom bett om att få flytta tillbaka till sin hemstad. Det är alltså inte speciellt öde där utan vi såg folk lite här och var som levde sitt vanliga liv i staden.



Problemet med att ha en guide som kan väldans mycket och dessutom pratar väldigt bra engelska är att hon pratar alldeles för mycket. Det är helt enkelt omöjligt att komma ihåg allt hon säger och ni vet hur det är för oss killar när det gäller tjejer: pratar dom för mycket så stänger man automatiskt av, nickar och ler åt allt hon säger utan att ens ta in ett enda ord. Lite så blev det stundtals där, även om hela resan var superintressant så kunde man inte ta in allt hon babblade om.
Det kändes även lite som att hon stundtals läste ur en bok också. Det känns verkligen som att hon fått sitta och lära sig språket/historian om Tjernbyl ur en bok och stundtals kändes det som att hon läste direkt ur boken. Lite svårt att förklara men det lät precis som att hon läste upp rubriken mitt i när hon pratade och det gjordes på ett väldigt onaturligt sätt.

Hon berättade i alla fall att 9200 personer besökte Tjernobyl-området 2011 och att 9000 personer var dit 2012. Hon var även duktig på att hänvisa till källor genom att nämna meningen ”According to statistics” lite här och där, men jag kunde inte låta bli att undra lite vilken statistik det var hon citerade. Kanske är det svårt att läsa innantill när det gäller källhänvisningar från en bok, därav blev det inte mer än ”According to statistics”?

Idag bor det i alla fall förutom 199 personer, 400 vargar och 5 björnar i området. Området i sig är enormt och täcker 2600 kvadratkilometer så vargtätheten är inte överväldigande även om det är fler än vad som finns totalt i Sverige och Norge tillsammans.

Men så skulle vi då ta oss in genom den första kontrollen. Vita gick bort, fixade med alla papper och kom tillbaka till mig. ”Michael…” började hon med lite ångest i rösten. ”Everything is fine, but there is a problem. Your papers is not readable so the guard want you to give him 200 hryvnia in order to let you in”. Ett riktigt rövarpris såklart, men jag var verkligen inte på humör att bråka när jag tagit mig ända dit så jag kastade in en tvåhunka i mitt pass, gick bort till fel kontrollant, visade honom pengarna, fick en facepalm av både honom och guiden, gick till rätt ställe och lämnade in mitt pass till en snubbe som suck-brölade till lite när han såg mig. Sen såg jag hur han öppnade mitt pass, såg pengarna och på typiskt seriefigurssätt plötsligt fick ”pokerfacet”, drog ner passet under bordet, tittade åt höger och åt vänster innan han slutligen tog upp passet, utan pengarna, igen. Sen var allt plötsligt lugnt och vi kunde åka in genom kontrollen. Det här landet är så äckligt korrupt så man kan inte göra annat än att älska det :i



Vi stannade först till i en av dom typ 50+ byarna som finns inom den avstängda zonen. Alla dessa tömdes några dagar efter katastrofen men som sagt har dom som vill fått flytta tillbaka igen.



Ett av dom ballare stoppen på resan kom efter det. Det var en ”massgrav” för dom robotarna som använts i röjningsarbetet av katastrofen och det var riktigt imponerande att se dessa Robot Wars-konkurrenter och hur retro-futuristiska dom såg ut.



Tyvärr funkade robotarna kasst på grund av den höga radioaktiviteten vid kärnkraftverket vilket ledde till att man istället använde sig av ”Bio-robotar”. Det betyder då ”människor vars liv vi offrar för att städa upp eländet”. Dessa hjältar fick springa med spade och för hand kasta ner det livsfarliga kärnavfallet som låg uppe på det exploderade taket av kärnkraftverket. Dom flesta av dessa dog inom kort efter att deras mission var avklarat…



Nästa stopp blev sen ett dagis som fanns i området. En känsla av ”TV-spelsplanering” låg dock över det hela och det kändes lite för bra för att vara sant när det låg en docka
precis där stigen in mot dagiset började. Lite turistfälla helt enkelt, men ändå inte desto mindre fascinerande.



Det låg sen även anteckningsblock, barnböcker och en massa andra saker på golvet och det var inte utan att man blev lite sugen på att ta med någonting hem. Det är dock typ dödsstraff på det i det här landet (om man inte betalar typ 200 hryvnia då…) så knappast någonting varesig jag eller någon annan av dom i gänget vågade oss på.



Sen så närmade vi oss slutligen målet som hela den här resan egentligen byggts upp kring, Tjernobyls reaktor 4. Stället där olyckan inträffade den 26:e april 1986. I bakgrunden ser ni byggnaden där explosionen skedde och även reaktor 1, 2 och 3 som alla ligger i samma byggnad. Reaktor 5 byggdes precis när smällen gick av och blev aldrig riktigt klar att tas i bruk till 100%.



Säga vad man säga vill, men vi fick baskemig komma närmare reaktor 4 än jag någonsin kunnat drömma om. Som närmast stod vi 300 meter från reaktorn och jag tror minsann att jag är svagt självlysande såhär när mörkret börjar smyga sig på i lägenheten. ”Ska jag tända lyset” frågade Sara mig och Anna, jag svarade med att snabbt slänga av mig T-shirten och nu är det ljust (grönt) och fint härinne igen.



Det är svårt att beskriva hur det var att vara där, allt kändes så otroligt surrealistiskt. En känsla av ”shit vad coolt” kombinerat med en fråga i bakhuvudet kring hur säkert stället egentligen är. Visst, dom säger att det är helt säkert osv. men man kan ändå inte låta bli att bli lite sådär fundersam ändå…



Det hela kändes ju inte bättre när hon påminde om att ”den nuvarande sarkofagen som täcker kärnkraftverket har gått över sin livsperiod och håller på att falla sönder. Senast för någon vecka sedan föll delar av sarkofagen ner och öppnade ett stort hål som släppte ut massa strålning”. Dom håller i alla fall på att bygga en bättre sarkofag som kommer att kosta en sisådär 1,5 miljarder dollar ungefär. Den ska sen, då den står på en räls, rullas in över kraftverket och täcka över kärnkraftverket för att förhindra en (till) katastrof.



Vi stannade även till vid Pripjat, som är staden som ligger närmast kraftverket och stället där dom flesta som jobbade på Tjernobyl bodde. Som mest hade staden 75000 invånare, idag har naturen helt tagit över…



Det här var för 30 år sedan ett torg med liv och rörelse, idag växer träden överallt och täcker allt.



Gammal kundvagn från ett av Pripjats matvaruhus.



Det är verkligen sjukt hur snabbt naturen tar över om man låter allt ha sin gång. Träd växer upp överallt, vägar växer igen och allting bara täcks av grönt på några få år. Om 50 år eller nåt kommer staden inte ens synas om det fortsätter såhär. Man kan inte föreställa sig hur det här för bara några årtionden var en spirande stad när den idag ser ut som nån ful kombination mellan en apokalyptisk stad och en svensk skog typ.



Vi fick även gå förbi nöjesparken i staden. Den var tänkt att öppnas den 1:a maj 1986 men användes aldrig eftersom staden evakuerades kort innan.



Övergivna radiobilar på nöjesfältet som aldrig kom att användas.



Våran guide Vita visar oss ett av rummen där man kunde se gamla tavlor som lämnats kvar i staden. Tacksamt nog så är dom varken stulna eller förstörda, men frågan är om dom är planerade där eller inte.



Avslutningsvis fick vi sen gå igenom stålningsmätarna på väg ut från området.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att den här resan lätt var värt allt krångel. Får ni någonsin chansen så åk hit och se Tjernobyl innan den nya sarkofagen är klar år 2015. Då kommer ingenting av kärnkraftverket synas och sen kommer ingen någonsin mer få se det dåliga originalskyddet som byggdes veckorna efter katastrofen. Tjernobyl är ingen semesterresa men det är absolut en utbildningsresa som är värd varenda öre. Om ni är fascinerade av arkitektur och katastrofer som en annan är så är det här en riktig höjdpunkt och jag kan säga att det pirrade till lite i magen när man först fick se sarkofagen på långt håll. Tjernobyl får helt enkelt 4,5 av 5 geigermätare i betyg och rekommenderas starkt.


Betygsätt inlägget:
[Total: 7    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>