PayPal-konferens i London

Vi var försenade imorse. Det är dimmigt på Heathrow” var anledningen och tydligen så slutar all världens flygtrafiik att fungera så snart som man inte kan se marken i London. Sjukt att vi hade en människa på månen för 50 år sedan men att vi fortfarande inte klarar av såpass enkla saker som dimma.
Aja, dagens i-landsproblem om något. Solen skiner och våren här borta är otroligt mycket bättre än… nej, vi har inte ens vår i Sverige än så det finns inget att jämföra med. Walk over typ, England vinner med 5-0 och ord kan inte beskriva hur mycket energi man får av det här vädret!

På schemat står föreläsningar, networkande och andra grejer som för mig känns helt främmande. Vet inte så mycket just nu, men jag sitter i taxin från Heathrow på väg till hotellet och försöker vakna ur komaläget som uppstigningen imorse orsakade. I hörlurarna ljuder Pinball Wizard med The Who, taxichauffören sitter inglasad framför mig och pratar genom högtalare i baksätet och jag sitter med 80 pund i kontanter i fickan. Man kan ju inte betala taxin i UK med kort av någon anledning, så cash is king här. Eller cash is queen kanske? God save the queen!

Det känns annars lite nostalgiskt att vara tillbaka här. Det är sån direkt irlandskänsla direkt man ser radhusen, tegelväggarna, ”smutsen” som täcker allt och alla dom där andra grejerna som man minns från den gröna ön.
Hoppas minnena härifrån blir lika bra som dom från Irland också, även om jag bara stannar här en natt.

Nu är vi framme vid hotellet också. Ner med datorn illa kvickt och sen checka in. Återkommer med mer rapporter senare.

Fortsättning från tidigare: Nu är man incheckad på hotellet och sitter i kafeterian på Ebays kontor efter en lång dag inväntandes PayPal-middagen. Har hittills under dagen druckit 3 Pepsi och käkat en Twix för att hålla mig vaken.
Inte för att saker och ting inte är intressanta, utan för att tidiga morgnar gör min hjärna jätteseg.

Konferensen började med en snubbe som hette nåt i stil med Lucifer, fast ändå inte riktigt Lucifer. Han var en störtskön amerikanare med lika mycket karisma som ett dussin Måns Zelmerlöwar och han snackade om någonting så fascinerande som statistik. Jag ääälskar statistik och killen här snackade om hur vi ska samla in statistik för att effektivisera profits ungefär. Som med all statistik egentligen, utan att gå in på detaljer. KPIer nämndes också och jag kände mig stolt då jag redan vet vad det är och även har tittat på en sådan rapport typ 3 gånger på IBM. VärldsvanKille86.

Efter det var det lite fjäskande från nästa föreläsare som mest berömde oss Sales Engineers med liknelser vid Bond-geniet Q och lite annat innan han släppte upp dagens två kanske speciellaste snubbar på ”scen”. Det var två kisar från Dublin som först och främst gjorde att en pollett hos mig ramlade ner när den första introducerade sig med sitt namn följt av orden ”Jag pratar väldigt snabbt, vi gör det i Dublin”. Det där har gäckat mig ända sen min käre mor var på besök i Stockholm och påpekade att jag pratade alldeles för fort. Jagfattadeingentingochfortsattesomvanligt ävenfastdetdärfastnadebakihuvudet. Sen fick jag höra samma sak av en av Annorna (Anna x 2, ej att förväxlas med ordet annanasarna) på jobbet också. Jag visste inte riktigt vart det kom ifrån, men med den där meningen så kanske allt plötsligt ”makes sense”. Det är Dublins fel att jag pratar för fort!
Snubbarna från Dublin jobbar annars granne med IBMs kontor som jag jobbade på förut, men dom var även förjäkla roliga. Skämtade en massa och även fast ämnet dom gick igenom var ungefär lika intressant som ”hur gör man munkar”, det vill säga hyfsat intressant på ett primitivt plan men ändå intellektuellt ostimulerande, så lyckades dom göra det hela fruktansvärt underhållande.

Området utanför kontoret är annars superfint. Themsen rinner förbi precis utanför och, icke att förglömma, så har vi restaurangen ”Vodka and food” precis bredvid också.
Nu laddar vi för middag, öl och lite team building-grejs. Jag är dödstrött men får väl försöka hänga med så gott jag kan. ”