Close

Under tiden jag backpackade runt i Asien så lyssnade jag rätt mycket på låten ovan. Den är väl helt okej som låt bara sådär, men det som fastnade hos mig var en mening som dyker upp mitt i låten. Meningen i fråga lyder We can't spend our life waiting to live” och är egentligen sådär megadjup att man skulle kunna analysera sönder den i evigheter. Men vi skippar det.
En dag under resan så sammanföll låten plötsligt med ett email. Ett email från en kompis vid namn Kenneth som frågande undrade om jag letar jobb just nu eller inte. Egentligen var jag ju på jakt efter någonting bättre, vem är inte det, men samtidigt så var jag på semester i en månad till på andra sidan jorden. Så jag tackade nej, och tänkte inte mycket mer på det.

Sen gick det en månad och jag strösökte väl lite jobb sådär, men ingenting av intresse dök upp. Då blev jag än en gång kontaktad av samma Kenneth med samma fråga, eftersom dom ännu inte hittat nån som passade för rollen ännu. En månad och några Skype-intervjuer senare med en fransman vid namn Orkun hade jag plötsligt ett jobberbjudande…
Men till en början var jag inte speciellt intresserad när det i slutet av intervjuerna visade sig att jobbet skulle innebära en massa säljande. Så jag tackade nej med motiveringen att jobbrollen inte passade mig, samt att lönen var för låg.

Då blev fransmannen förnärmad och ringde upp mig igen. Antingen så ljög han för mig, eller så hade jag missförstått honom från första början, men efter att jag haft det där samtalet med honom den 24:e september kändes allt plötsligt mycket bättre. Rollbeskrivningen lät bättre, han höjde lönen med några procent och han erbjöd mig en flytthjälpsbonus på en summa som nästan motsvarar 2 IBM-månadslöner.
Ändå kände jag mig tveksam – att lämna den trygga tillvaron i Dublin kändes främmande och rent utsagt skitläskigt. Men när jag sen började tänka efter så trivs jag väl visserligen här, och jag har dom bästa vännerna man kan tänka sig, men mitt jobb motiverar mig inte längre. Hur jobbigt det än känns är det dags att växa upp på riktigt nu.

Skiter det sig och jobbet visar sig vara en katastrof så kan jag alltid börja plugga igen, eller så får jag väl börja jobba som webbutvecklare istället. Lösningarna är många, det eventuella problemet existerar inte ens ännu. Det är dags nu, och det är med en tår i ögat jag säger det, men den 26:e oktober lämnar jag Irland för att söka jobblyckan i Stockholm. Allt annat har jag egentligen här, men samtidigt måste man få jaga sina drömmar även om livet för tillfället är sådär svenssonbekvämt som det blivit här…


Betygsätt inlägget:
[Total: 4    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>