Hiroshima, Japan – Rumprengöringens hemland

Flygresan över till Japan gick fint. Vi blev till och med bjudna på en helt okej flygmacka trots att resan inte tog mer än en dryg timme. Resterande delen av restiden spenderades för egen del med att svära över att vi ännu inte fått tag i någon guidebok och delvis med att slappa med musik i öronen.

Väl nere på marken så dominerade Hiroshimas flygplats med att vara ett av resans sämsta första intryck. Först fick vi lov att fylla i två blanketter, sen fick vi vänta i en halvtimme på att få gå igenom passkontrollen trots att kön var på max 10 personer. Plötsligt stängde dom av ett av två bås för utlänningar och sen trängde även alla flygvärdinnor in sig före oss i kön.
Sen blev både mina och Johannes väskor kollade i tullen. Har du några droger, svärd, sprängämnen eller kanske mjältbrand i väskan?”. Kontrollanten kikade sen väldans slappt igenom mina kläder samt tittade på utsidan av alla mina påsar innan hon lade tillbaka allt snyggt och prydligt. Att jag hade malariapiller, antibiotika-piller med mera i påsarna märkte hon inte ens…

Bra kontroller dom har när dom inte ens bryr sig i att kolla vad som finns i väskan. Tror mest hon var ute efter att sno ett par av mina kalsonger, något hon säkert smög undan snabbt när jag tittade bort.

Sen hade Hiroshima ingen tunnelbana heller, så vi var tvungna att ta bussen in till centrum. För att kunna köpa biljetten behövde vi dock kontanter, men flygplatsens enda (!!!) bankomat hade stängt för dagen. Helt jävla totalidiotiskt och jävlar vad sur jag var på Japan vid det här laget.

Men väl framme på hotellet så började det ljusna lite i alla fall. Lappen ”This is TV program” var ett riktigt guldkorn som verkligen hjälper oss utlänningar nåt enormt. Alla program är skrivna på japanska, det är bara titeln som är läsbar typ

Men sen sprang den grävande reportern Kaustinen på en av Japans mest omtalade maskiner – toaletten! Här bjuds det inte bara på toapapper och automatspolning, här erbjuds även bajamajasprejning! Som nykomling och extremt undersökande journalist gäller det dock att verkligen gå in på djupet när man gör sina reportagen, så därför nöjde jag mig såklart inte med att bara knäppa kort på knapparna…

Men innan jag ens tänker fundera på att stoppa någonting totalt okänd i närheten av min kära bakdel så ville jag se vad som skulle dyka upp där. Man vill inte gärna ha påhälsning där bak när man precis gjort klart tvåan så att säga…
Dit med foten och klick på knappen var alltså det som gällde. Ut dök den där lilla pinnen, och sen började den spruta vatten med ett oväntat starkt tryck. Orutinerad som jag är så är jag dels kittlig som tusan under fötterna, och dels kikade jag inte på fler knappar än ”sprut i rumpan”-knappen, så när den där strålen började kittla mig mer och mer så kunde jag inte låta bli att dra bort foten.
Detta ledde då inte till att strålen slutade, nädå, den sprutade glatt ner hela j-la badrumsdörren med bajamajastrålevatten. Tillslut lyckades jag kasta mig på nödstoppet (höhö) och kände mig redo. Vad gör man inte för sina (två) läsare?

Livrädd satte jag då, starkt uttryckt, mitt arsle på spel och slog mig ner. Ett klick senare hörde jag hur den där ubåtsperiskopsliknande kanonen smög sig närmare min enda riktiga utgång och plötsligt hade jag en stråle vatten rakt upp i härligheten. En aning ovant, men faktiskt inte så skrämmande hemskt som man kan tro. Jag förväntade mig nåt kallt och hårt (huuuu), men strålen var sådär lagom rengörande, tempererad och ickepåträngande att det nog är nåt man skulle kunna vänja sig vid.
Sen är det väl säkert en aning bättre för miljön än vad papper är, plus det faktum att det nog är hälsosammare att spola rent där bak än vad det är att röra runt med ett papper tills dess att det kletiga torkat ihop.

Nu firar jag det faktum att jag inte har några allvarliga smärtor efter ”toaduschen” med att springa runt i min judo-dräktsliknande badrock och göra Hadouken mot en lagom imponerad Johannes.
”