Close
Varför är jag alltid så sent ute med allt? Inlämningsuppgifter i skolan, närvaro på träningar och uppstigning på morgonen – allt dras ut på så länge det bara går. Så när vi nu har planerat Asien-resan har vi såklart dragit ut på allt så länge det bara går. Det liksom bara blir så.
Men när vi förra veckan plötsligt kom på att vi faktiskt inte ska resa inom EU, och att det kan vara bra att fixa visum till alla länder, så fick i alla fall jag lite småpanik när jag läste på den indiska ambassadens hemsida att visumansökan dit måste lämnas in senast två veckor innan avfärd.



Så en tidig morgon begav jag och Johannes oss ner mot stadens centralare delar för ett besök hos Indiens ambassad. Med oss hade vi ett glatt humör och en halvt ifylld visumansökningsblankett. Naivt nog tänkte vi att dom nog inte skulle vara så noggranna med allt. Dom är ju landets ansikte utåt – klart dom kommer vara hjälpsamma!” var väl ungefär hur vi resonerade.

Väl framme vid ambassaden uppstod mindre sköna vibbar när vi klev in i rummet och ser att Hitlers indiska bror Rajit sitter bakom en disk som bäst kan beskrivas som en pansarvagn utan kanontorn.
På ett sådär lagom svensk sätt fyller vi sen i det sista på våra ansökningar samtidigt som vi ser att alla andra har med sig både passfoton, checkar och en massa papper. Vi hade en blankett var.
En snabb smaförstående blick senare så är vi båda ute ur ambassadkällaren där för att smått panikslagna försöka fixa allt vi behöver. Bevis på att vi bott här i minst två år, en check på totalt 63 euro, ett foto med vit bakgrund och en kopia på våra pass var vad som behövdes. Och vi hade två timmar på oss…

Jag kan ärligt säga att det var riiiiktigt längesen jag mådde så jävla psykiskt dåligt som jag gjorde dom där två timmarna vi kutade runt och letade papper. Om vi inte lyckades fixa alla papper innan deadline kunde det innebära att hela resan fuckades upp. Inget inresetillstånd till Indien innebar ju i så fall att vi inte skulle kunna flyga ner till Asien…
Men på nåt vänster fick vi tag i både ett bankkontor och en apotek som fotade passbilder på den här korta tiden, och jag kände hur mina chanser att någon gång i framtiden överleva en zombieapokalyps ökade med några procentenheter. Kan jag hantera en galen visumansökan vid Indiens ambassad under stark tidspress så kan jag minsann smiska zombies med spadar i ett ödeland om så skulle behövas.



Skönaste kommentaren kom annars från ansökningssnubben bakom disken som stavade fel på mitt namn i ansökningen. När jag sen påpekade detta skrattade han till lite och svarade ”It's OK, it's only for official documentation”. Känns bra det här…


Betygsätt inlägget:
[Total: 2    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>