Close

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]


Betygsätt inlägget:
[Total: 1    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>