Close

… 27 bedrövelser och ännu fler fula ord senare klev vi klockan 12:01 in genom dörren till idrottshallen. Första intrycket av hallen var Jaeklar vad fräscht det är härinne, är vi i Sverige?” när vi traskade läktarvägen ner till omklädningsrummen. Väl nere på planen hälsade vi på irländarna vi skulle spela mot och gick vidare in i omklädningsrummen för att byta om.



Ombytta och klara så traskade vi sen ut till planen. Spiris intog såklart direkt den enda positionen där han är ohotad etta – som bänkvärmare.



Vårat lag, inofficiellt döpt till Dublin Leprechauns av oss i den punkterade bilen.

Laget sett uppifrån vänster:
Lettisk målvaktstjej (förvånansvärt duktig), Jarno, Spiris, irländsk domare, lettisk marathonlöpare som springer som fan, Kausti (som inte springer alls), lettiska svaret på Hulken, lettiska Eiffeltornet-snubben (sjukt lång), ännu en okänd lett,
(främre raden) Elias, ATL-David, Ännu en lettisk målvakt



Första träningsmatchen spelades mot Killarney Viking IBCs förstalag och det blev en bekväm seger med 5-1 eller nåt liknande. Intressant fakta: planen var för liten för att spela 5 utespelare i varje lag, så det blev 4 + målvakt på planen bara.

Dock reagerade jag på en sak under den här första träningsmatchen:

Irländarna var jättedåliga på innebandy. Inte för att vara elak eller nåt, men dom var verkligen jättejättejättedåliga. Man undrade stundtals om dom ens visste vilket håll på klubban som var upp och vilket som var ner :i Det var en av 15-20 spelare som skulle platsa i svenska division 5 i Dalarna, resten var sämre än dom flesta svenska korpenspelarna.
Men, dom var förjäkla trevliga allihopa. Jag förväntade mig galna irländare med hurling-klubbor
och rugbytokar (vilket många iofs var), men dom var hur lugna och trevliga som helst. Inte en enda skada drabbades vi av heller. Tummen upp för irländskt sportsmanship.

Dock har dom tänkt starta en irländsk nationell innebandyserie till hösten, något som känns en aning optimistiskt :i Men jag tror faktiskt att dom kommer få ihop 8 lag och kunna starta en serie. Riktigt kul att sporten kliver in på outforskat territorium 🙂



Vi hade delat upp Dublin-laget i två olika. Dublin 2 bestod rakt igenom av letter med löpstyrkan och passningsspelet som största tillgångar. Dom slog Killarneys andralag med 4-0 om jag minns rätt och imponerade ganska stort. Inte med svenska mått mätt då, utan med irländska…



Tredje träningsmatchen spelades mellan Killarneys båda två lag och är nog en av dom sämre innebandymatcherna jag någonsin sett under min nästan 20 år långa innebandykarriär (jag har spelat innebandy i snart 18 år, det är helt sjukt…).



Notis 1: Dom hade ett Nalle Puh-tält i hallen också.



Notis 2: Jag tror att Dora och Spindelmannen är döda. På medeltiden ägnade vi oss ju åt att se på när folk hängdes på torgen, här på Irland kör dom hängningar av barnleksaker varje lördag när det är innebandyturnering.

RIP Dora och Spindelmannen. Iofs ser Dora ganska nöjd ut.

Efter att ha sörjt Dora och herr nätkastare så spelade vi en andra träningsmatch, då mot det lettiska Dublinlaget. Vi fick pisk med 4-2 eller nåt, men det är fusk att möta marathonlöpande letter när man själv är lika vältränad som Svullo typ. Letter som dessutom spelat i den högsta lettiska ligan.

Skyller även till stor del förlusten på mina lagkamrater, speciellt på Spiris.



Sen var det lite paus där, vad vi tror var, stadens borgmästare iklädd världens största halsband höll ett tal om ”den nya sporten som kommit till staden”. Han var väldigt imponerad av den och gillade att många unga människor utövade den, men han nämnde aldrig ens namnet på sporten varför jag undrar om han bara kör på ett standardsnack varje gång han får en sånhär inbjudan.



Han fick även lära sig hur man skjuter när man spelar innebandy. Han imponerade inte, men fick i alla fall iväg ett ”skott” som målvakten räddade.



Sen hade vi nästa stora grej på schemat. Irlands Paralympicslag fick visa upp sig och jag måste säga att… dom verkligen visade upp sig.
Först ut på planen var storstjärnan vi ser till vänster här. Han hade lätt platsat i båda Killarneylagen, så han var knappast dålig. Han klev också in på planen med shortsen ut och in – mycket elegant :i

Varför två spelare i samma lag tekade mot varandra förstod jag inte heller riktigt, men dom såg ut att ha kul i alla fall (yes)

Visste ni förresten att Irland tog brons i senaste upplagan av European Special Olympics som spelades i Österrike? Det syntes faktiskt på dom att dom var rätt duktiga. Speciellt killen med shortsen ut och in och hans kedjekamrat dominerade rätt stort.



Dominerar stort.



Avslutningsmatchen, som var den ”riktiga” matchen som skulle spelas spelades mellan Dublin Leprechauns och Killarney Vikings. Matchen började med att Killarney överraskade genom att göra 1-0, men sen tappade dom (klubborna?) och vi dublinerare vann matchen med sisådär 12-1.
Personligen gjorde jag väl ungefär 8-9 mål fler än Spiris under turneringen och vann platsen i framsätet under hemvägen hem som pris. Problemet var ju bara det att vi inte hade nån bil…



Prisutdelning efter matchen. Dublins lagkapten ATL-David fick mottaga den enorma pokalen efter ett stort jubel.



På äkta Stanley Cup-vis så skickades pokalen runt och alla fick känna på den.



Sen ville alla irländarna prova på min zorro-klubba (en klubba man kan snurra runt bollen i luften med typ). Det tog väl en 2-3 sekunder sen dallrade varenda glasruta i närheten av innebandybollarna som flög runt överallt i receptionen.

Så när vi hade firat klart och samtidigt trashat receptionen så dök ju nästa problem upp: Hur fan skulle vi ta oss hem? Det fanns ingen plats i nån bil och Jarno visste inte när hans skit-Volvo skulle kunna fixas…
Vi fick i alla fall skjuts ner till tågstationen av den lettiska målvaktsdamen. ”It will cost you about 20-25 euros to take the train home” lovade hon samtidigt som hon körde som en dåre. Vi jublade över priset och grät över bilkörningen…

En katastrofvändning med bilen utanför tågstationen senare stod vi inne vid maskinen där man kunde köpa biljetter. Maskinen visade dock inte 20-25 euro, den visade 69.90 euro per person för en enkelbiljett…
Det tog 2-3 minuter, sen kom vi på att det stod bussar utanför tågstationen också. Jag kollade busstabellen och såg att bussen bara kostade 25.50 euro till Dublin! ”Scoooore!” jublade vi samtidigt som vi fortsatte att kolla när nästa buss skulle gå.
10:00, 12:00, 14:00 och den sista gick 16:00. Vad var då klockan? 16:06.

Ridå…

Här nånstans spelades Timbuktus berömda låt ”The botten is nådd” i mitt bakhuvud och jag grät lite inombords. Då gjorde vi det som alla irländare gör när allt går åt helvete och livet känns hopplöst: vi bestämde oss för att ta en pint.



En hamburgare och en (två, tre) pint(s) senare så ringde plötsligt Jarno: ”I probably will get the car fixed today”. Hoppet tändes lite smått och mitt motto ”Det ordnar sig” visade sig än en gång stämma (yes)

Jarno rallykörde som en dåre hem, såpass hårt att vi nästan hann ikapp letterna som åkte en timme före oss… Och det var väl typ det, irländska innebandy-mästerskapen på några tiotusenmiljoner tecken.


Betygsätt inlägget:
[Total: 3    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>