Sketna hjulvrak

Jag minns ett tidigare liv. Ett liv där min ålder var långt under 18, ett liv där jag hade framtiden framför mig och ett liv där jag faktiskt var en ganska glad skit. En glad skit med en cykel. Det är nu mer än 6 år sedan men det var en härlig tid. Jag cyklade överallt oavsett vart jag skulle, jag tränade minst en gång om dagen och orken tog aldrig slut.

Sen kom körkortet.

Sen dess har jag inte cyklat mer än 5 gånger – och det var ändå 4 år sen jag tog det där jäkla kortet! Majoriteten av dom cykelturerna jag tagit sen dess var när jag krockade bilen och inte hade något annat sätt att ta mig till träningarna. Av vad jag minns så var det inte så farligt då heller, men nu har jag faktiskt inte ens någon aning om jag ens äger en cykel. Jag tror jag har (hade?) en blå gubbcykel” hemma i Sverige men jag är inte alls säker.

Idag blev jag i alla fall av med oskulden med en cykel på Irland. Alltså, inte på nåt snuskigt vis utan Robins cykel tog min cykeloskuld här på Irland. Jag hade cookie friday vilket innebär att jag måste bjuda mina arbetskamrater på kakor och jag glömde kakorna hemma. Därför fick jag vackert cykla hem och hämta dom under min 30 minuter långa lunchrast.

Jag fick några olika intryck från cykelturen…

# Robin är antingen jättekort eller så sitter han helt mongo på sin cykel. Det gör att man får cykla med benen i 90 graders vinkel när man trampar vilket gör cyklandet 200 gånger jobbigare.
# Jag har passerat min fysiska peak. Det går bara utför nu.
# Motvind är fortfarande en idiotisk uppfinning.
# Sadlar är värdelösa att sitta på. Ge mig en cykel med en fåtölj på tack!

Jag hade tidigare en väldigt stor lust att köpa mig en cykel. Man får en helt okej cykel för ungefär 1 000 – 1 500 kronor här men efter dagens eskapader så har jag kommit fram till en sak:

Cykeln kommer aldrig kunna ersätta taxin.”