Close

Monthly Archives september 2017

Flygresan till Bryssel bjöd på ett himmelskt skådespel – i ordagrann bemärkelse. Solen låg på ovan dom extremt fluffiga molnen vilket gav en imponerande ”på väg till chartersemesterturistorten”-känsla, speciellt med tanke på att det är september och jag var på väg till Bryssel.

Gällande kändisspaningen så spanades varken Carl Bildt eller Marit Paulsen, och faktiskt inte nån annan (känd) kändis heller. Lite besviken var man allt med tanke på att förväntningarna var högt ställda inför resan!

Varför kanske ni frågar? Brussel Airlines flyger ju direkt från Bromma till Bryssel, och det är det enda flyget som går så att man är framme i Bryssel i hyfsat vettig tid (9:25) så flyget borde ha varit knökfullt med politiker och andra viktigpettrar som skulle ner till EU-parlamentet (som ju har huvudkontoret i just Bryssel).


Frukosten som serverades ombord var av den sorten att den hade fått valfri sexåring att jubla. Frukosten bestod av 73% socker och resterande del var EEE-ämnen för att hålla ihop eländet.

Men servetten var i alla fall skojig (!). Den hade orden ”Good for wiping off everything but your smile” skriven på sig vilket jag fann oroväckande spännande. Tankarna rullade iväg på allt från ”undrar vilken reklambyrå dom använder” till ”kundsupporten hos flygbolaget var trevlig igår också, verkligen supertrevlig och hjälpsam” innan jag insåg att dom här detaljerna mest troligt kommer sig av att flyglinjen till 97% säkert används av affärsresenärer. Dessa är betydligt mindre priskänsliga vilket gör att flygbolaget kan ta någon hundring extra per resa och på så vis erbjuda servetter med roliga texter på.

Privat föredrar jag dock att hanteras som boskap och flyga med typ Ryanair. Sorterar in det beteendet under avdelningen ”man blir inte rik på det man tjänar, man blir rik på det man sparar”. Privat kan jag gott vara utan glada budskap på servetterna. Eller vara utan servetter helt för den delen. Minns inte on Ryanair tar extra betalt för servetter. Gör dom det?

Fy Fabian vad lite socker gör bra för bloggandet! Tre minuter efter att jag ätit klart och energin är på topp! Ordbajsandet nåt nya nivåer och jag skulle nog kunna pressa ut mig en C-uppsats på 6150 sidor just nu.

En annan sak som är intressant är hur ens personlighet förändras när man måste börja klä upp sig på jobbet.
Inom finans är det ju lite hets när det gäller just klädsel, det är kavaj eller kostym som gäller varje dag. Nu har jag kavajen på rummet när den här bilden togs, men ni fattar.

Jag tror för övrigt inte att vi har nån officiell regel för det där med dresscode, men jag gillar faktiskt det här med att behöva anstränga sig lite. Alla andra på kontoret klär sig sjukt propert så då får man en ursäkt att rycka upp sig lite.

Men personligheten ja. Folk som känner mig skulle nog säga att jag är en rätt skön prick, lätt att ha att göra med, social och allt det där (#svärmorsdröm!). Men det är en sak att vara bekväm och spexa igång med folk man känner och en helt annan grej att göra samma sak med folk man inte känner.

Och det är den senare delen som blivit så otroligt mycket lättare i och med att man behövt… ja, snudd på ”gå in i en ny roll”. Presentera sig för nya människor? Awkward som fasiken för bara en månad sedan, idag är det hur lätt som helst. Snacka med nytt folk i diverse möten? För en månad sedan var det sjukt stelt och snudd på obehagligt. Idag är jag hur säker som helst i det hela.


Kontoret ligger faktiskt inte i Bryssel utan i staden som gjorts känd av bland annat ABBAs Eurovision-vinst och Napoleons prestigeförlust, nämligen Waterloo men tyvärr är det fotoförbud därinne så inga bilder därifrån.


Någonting som dock är fotogeniskt som tusan är dock hotellets restaurang. Som en blandning mellan en romantisk italiensk restaurang och en kyrka ungefär. 

Annars måste jag säga att Belgien, eller i alla fall Waterloo, påminner en hel del om Dublin. Standarden är lite sisådär, ölkulturen är påtaglig, pubarna påminner om Dublins diton och byggnaderna är liknande Dublins byggnader på ett sätt som jag dock inte riktigt kan förklara ännu. Det är nåt med luftfuktigheten också…



Mastercard har ett samarbete med en limousinservice i Waterloo så vi kan smidigt maila dom och vips så står dom där med ens namn på en skylt och väntar på flygplatsen. Smidigt och bra. Bilen var inte helt dum den heller.



Föraren bar självklart väskan också. Man känner sig verkligen bortskämd och ödmjuk inför vilket flyt man ändå haft som hamnat på det här jobbet. 
Kvällen avslutades annars framför TVn med hemkörd sushi till middag. Champions League med franska kommentatorer var väl sisådär, däremot gillade jag dom franska tv-kanalernas namn: La Une, La Deux (ej att förväxla med Marlena Ernmans låt La Voix) och La Trois. Balla namn! 


Projektledarkursen som vi ska läsa här heter Prince2 och det är belgiska för ”ett intressant område som vi byråkratiserat till den nivån att vi själva inte ens orkar läsa eländet. Här, betala några tusenlappar så kan du få chansen att lära dig den här ski… otroligt intressanta projektledningsmodellen!”. 

Maken till korvstoppning har aldrig skådats och innehållet är så tradigt och ”corporate” att ett tandläkarbesök med 4 timmars borrande framstår som rena rama drömmen. Jag har aldrig aldrig aldrig stött på någonting såpass komplext som ska läsas in på 2 dagar och jag är extremt osäker huruvida jag kommer fixa provet…


Annars är Belgien ett konstigt land. Jag gick till den lokala matbutiken igår och köpte med mig tre öl hem. Två av dom var vanliga lager och dom drack jag till sushin igår. Så idag kom jag då tillbaka till hotellet efter jobbet och tänkte ta mig den sista ölen. 

Då visar det sig att ölen som jag köpte, i deras vanliga matbutik, har 12% i alkoholprocent. Tolv!!! Vad i helvete Belgien!? Skärpning! Jag ville ha en öl, inte någonting som kan användas av sjukvårdspersonal för att desinfektera ett sår…


Den här rackaren står förövrigt utanför hotellet och har så gjort sen jag kom hit. Man tycker att om någon nu inte använder den skulle jag kunna fått låna den under mina dagar här.


Kursen vi haft har som sagt varit dödens döden, 8 timmars konstant lärande för att sen plugga när man kommit tillbaka till hotellrummet. Fritid? Glöm det! 

Men all beröm till vår kursledare Kamil, han har verkligen lyckats få även dom mest okunniga personerna (typ jag…) att förstå innehållet i kursen. Provet klarades av alla 6 personerna i gruppen och om ni som eventuellt ska läsa kursen vill ha några tips så är det bara att försöka ta upp så mycket som möjligt under föreläsningarna. Hänger du inte med där lär du inte ha en chans att fixa kursen på två dagar.


Nu sitter jag här, gråhårigare än någonsin (allvarligt talat, vad är det som händer med min hårfärg!?) och njuter av en belgisk öl vid namn Jupiler samtidigt som jag vet att det äntligen är helg. Jäklar vad gött!