Close

Monthly Archives augusti 2017



Vi är numera åter i staden med två halvor, Buda och Pest. Vid första besöket så höll vi oss på den östra delen av floden Donau, dvs i Pest, men i och med vår återkomst (och det faktum att Hilton kostar typ 1000 kr per natt och rum) bestämde vi oss för att vara lite ”Svensson-wild and crazy”, typ som att ha socker på sina cornflakes, och bo i Buda istället.



Jag vet inte hur många av er som sett filmen Grand Budapest Hotel, men ni som har sett den och sen även besökt Budapest kommer komma till slutsatsen att precis allt som rör Budapest är fantastiskt! Vårat hotell ligger dörr i dörr med skapelsen på bilden ovan, och jag tror översättningen blir ”Mattiaskyrkan”. Mäktig är den i alla fall, sjukt mäktig!



Hotellet och kyrkan.

Den meningen skulle nog kunna vara titeln på en svensk deckare skriven av typ Leif GW Persson förövrigt när jag tänker på det.



Men om vi pratar fantasi så måste jag nämna att hela området här ser ut som någonting ur Harry Potter-filmerna. ”Harry Potter och dom billiga notorna och det sköna folket. Och varmt jävla väder” skulle kunna vara en passande titel. För det är varmt, typ 30 grader på kvällarna. Dagarna är närmare 40, om inte över, när man befinner sig utanför skuggans skyddade täckmantel.



Jo, just det. Vi har den här utsikten 3 meter bakom hotellet också. Rätt skapligt om jag får säga det själv.



En ska dom säger att man måste besöka när man är här är Szechenyi-baden, så det har vi så klart gjort.





Av besöket lärde jag mig några saker. Först och främst är turistfällor alltid turistfällor. Det var typ en miljon personer därinne. Och då var vi ändå tidiga. Vid 13:15, när vi lämnade stället, så var skåpen slut så folk fick köa för att få tag i mindre värdeboxar att lägga sina saker i.

Sen fanns det massa pooler därinne. Dom stora poolerna passade mig bra, höll en temperatur på typ 30-35 grader och var faktiskt riktigt najs. Bäst på stället var aromabastun med mintdoft, mycket najs och någonting jag skriver in på min ”saker jag ska ha när jag nångång i framtiden skaffar hus” tillsammans med ett riddartorn (sånt där som Törnrosa bodde i ni vet), en bowlingbana, en jacuzzi fylld med öl och lite annat smått och gott.

Sen luktade stället lite skumt…. Inte mitt framtida hus då, utan badet vi besökte. Det luktade liksom unket, typ som en blandning av gammal gympasal och pool ungefär. Riktigt unken fislukt.

Det kommer sig väl av att stället är ett termalbad, så dom får värmen från underjordiska… ja, nånting därnere. Dom har även en pool med sånt där ”ofiltrerat” vatten där poolen håller typ 30 graders värme, men när det är 40 grader ute är det liksom inte samma sak… Det är säkert häftigare att vara här på vintern, då kan jag tänka mig att stället är supernajs.



Obligatorisk selfie.

Betyget på Szechenyi stannar på 3 av 5 ljumna nedkissade babypooler från det lokala badhuset.


Crikvenica har bjudit på blingblingiga chokladkakor, extrem-solande och hemska sängar.

Lägenheten vi hyrde låg förvisso mitt i stan, och då snackar vi mitt i mitt i mitt i stan. Den låg så centralt så att den inte hade synts under namnet Crikvenica om man kollade på Google Maps eftersom VE i namnet hade täckt området där lägenheten låg.

Men jag är nog mer en bekvämlighetsperson än en ”location location”-person. Det är najs att ha 3 minuter ner till stranden, men att inte få sova ut på tre nätter tar död på även den hårdaste av män (d.v.s. mig).



Men ett plus ska lägenheten ha, förutom läget: kylens tillverkare! Kroaterna vet minsann vad kylens primära användningsområde ska vara: bira!



Vi har även hunnit kika vattenpolo, som spelades direkt i havet, på lördagskvällen. Förvånansvärt intressant sport även om man inte hade nån riktig koppling till nåt av lagen.

Vattenpolo får 4 av 5 starka Frank Andersson i speedos i betyg.

Efter utcheckningen i Crikvenica hade vi sen stä… Nej, Marlene hade faktiskt tagit över reseledarstafettpinnen och bestämt att vi skulle ta en mellanlandning i staden Pécs i Ungern innan Budapest, så hon bokade in oss på ett hotell i denna, för alla andra i hela världen, totalt okända stad. Vilket var ett bra val ska tilläggas, men vi kommer till det.

Först måste vi prata om dom kroatiska vägarna. Dom må vara ingenjöriska (???) underverk med enorma broar, bra standard (bättre än Sverige) och 130 km/h överallt. Men dom har vägtullar där man måste betala………

I Slovenien och Ungern så köper man ett klistermärke och vips så är det bra. Kör på bara, ”De e bar å åk”. Men i Kroatien ska du betala vid varje tull. Det gör att det blir enorma köer, typ 20 minuter, vid varje jävla tull. Helt horribelt, och dom minuterna man tjänar in på att köra lite snabbare tappar man 15 gånger om genom att man måste köa för att få betala. Det är verkligen katastrofalt genomfört och dom måste lösa detta.

Kroatiens vägtullar får 5 av 5 riktigt unkna kroatiska bensinstationsbajamajor i betyg. Buuuuuu.



Men efter Kroatien landade vi då i Pécs i Ungern. Och Ungern fortsätter verkligen att leverera. Pécs är är som Gamla Stan i Stockholm kombinerat med Visby kombinerat med Nyhavn i Köpenhamn. Pécs är mysigt, vackert, billigt och intimt.



Det är väldigt svårt att fånga charm på bild (därav blir jag aldrig bra på foton *hint hint*), men Pécs är verkligen supermysigt och extremt vackert. Arkitekturen per kvadratmeter slår alla rekord, och om Budapest är vackert är Pécs… ännu vackrare!



Och inte nog med att arkitekturen är magnifik och att maten är superbilligt, det finns även några museum att besöka (jo, jag tackar för mina 500 nya pensionärspoäng jag samlar på med i och med den meningen!) där vi bland annat besökte en hansktillverkare och en porslinsfabrik. Förvånansvärt intressant och absolut värt dom 150 kronorna som dom tre utställningarna kostade totalt.

Pécs är helt enkelt en riktigt bra (och okänd) weekend-stad. Alla som håller med med håller upp handen!



Frukosten idag bjöd på en utsikt utöver det vanliga. Tyvärr bjöd den även på 156 stycken getingar, som alla ville äta upp min Nutella, varpå frukostupplevelsen mest bestod av två vuxna människor som ensamma kutade runt på terrassen och hetsmumsade i sig den något sockerhaltiga frukosten.



Försäljarna må vara säljiga här i Motovun, men nog bjuder landskapet på vackra butikslokaler…



Målet för dagen var annars att ta oss från Motovun till Crikvenica, som ligger ungefär mitt på den kroatiska kustlinjen. Väl framme i staden visade sig parkering vara en utmaning utan dess like.

Men vi hittade en plats, ungefär en kilometer från lägenheten vi tänkt hyra, så vi passade på att ringa ägaren för att se hur vi skulle lösa parkeringen osv.

Ägaren är ju en gammal man, 87 år enligt Mate i Ungern, och det märktes på hans engelskakunskaper. ”Popov Apartments. Yeees. Parking. Konzum. Ring Popov Apartments” var det vi fick ut ah honom.

Men tack vare att jag är ett språkgeni utan dess like så lyckades jag ändå förstå att det han menade var ”parkera vid Konzum (lokala matvarubutiken), gå till porten, kliv in och knacka på”. Och det var precis vad vi gjorde.

Där möttes vi av en familj på 6 personer som hjälpte oss hämta bilen, packa ur den, hitta parkering och sen återvända till lägenheten.

Så under tiden Marlene packade upp var jag ner till deras ”kontor” (lägenheten dom bor i) och löste allt med. registreringen. En utmaning i sig då ingen i familjen kunde engelska, och Google Translate-appen vägrade översätta kroatiska.

Men tack vare att jag inte bara är vinnaren i ”mister språkgeni universe 2017″, utan även silvermedaljör i ”mister charadkung som kan citera bibeln utantill med hjälp av endast kroppsspråk 2014″ så lyckades jag mycket effektivt (nåja…) framföra att vi ville stanna tre nätter, att vi hyrt bil via Hertz, att vi tänkt sola och bada och även tacka nej till både öl- och spriterbjudandet från den 87-åriga gubben.



Annars har vi mest njutit på stranden idag. 165 grader varmt på land, och typ minus 15 grader i vattnet (om ni frågar mig, 17-faldig ”mister badkruka 2000-2017″). Det är väl nånstans mellan 20 och 25 grader i vattnet, men kallt om ni frågar mig. Tacka vet jag solandet på land!

Vi käkade sen riktigt schysst käk där förrätten, en lokal småplocksplanka, är det bästa vi ätit på hela resan. Huvudrätten blev för egen del två hela friterade fiskar, Marlene dominerade stort med sin bläckfiskpasta som fick henne att se ut som en karaktär ur Pirates of the Carribean. På grund av stark censur i det här förhållandet har jag dock inte möjlighet att lägga ut bilderna (vi har ingen soffa i lägenheten här, så lägger jag ut bilden får jag sova på golvet….)


Slovenien har bjudit på sinnessjukt stark sol, plockmat, en servicenivå som konkurrerar med Frankrike om att vara sämst i världen samt en matkultur som konkurrerar med Storbritannien om att vara pruttigast på planeten.

Nej, Slovenien har knappast imponerat. Nu ska det sägas att landets betyg helt baseras på en lång bilresa hit samt två nätters boende i en väldans turistig fiskeby. Men ändå. Det är dom små sakerna som gör det (som Marlene brukar säga…).



Men en ball sak har landet bidragit med. Skocjan-grottorna.



Det är en väldans gammal grotta som skapats av floden Rika, vars namn betyder just ”flod”. Floden Flod med andra ord. Imponerande namngivning!

Men grottorna är absolut värda ett besök, även om strukturen på touren var sämre än ett lågstadiedisko som anordnas till hundra procent av deltagarna själva. Det var en massa väntande, krångel med biljetterna och touren gick endast varje timme – trots att vi var 150 personer som gick i vår grupp (!!!!). Kör touren var 20e minut, dela upp grupperna direkt och få lite flow i det hela tack…

Men den första flodgrottan var som hämtad ur Sagan om Ringen-filmerna. Otroligt mäktig (100 meter hög, 3 kilometer lång) och med en bro som även den skulle passat in i samma filmtriologi.



You shall not pass!

Skocjan-grottorna får 3,5 av 5 långa vita skägg i betyg. Stort minus för tourens struktur och brist på information. Totalt sa guiden typ 15 meningar på 1,5 timme. Buu.



Utågngen var dock fin.



Annars har fokus idag varit på att ta oss från Slovenien och över till Kroatien. Något som visade sig vara väldigt lätt.

Bilvägarna i Slovenien har varit rätt bra och vettiga, där har man 90 km/h på vägarna utanför tätbebyggt område och man liksom håller det. Ett stup bredvid en tokslingrig väg? 90 km/h! En bro som är 1, 3 meter bred och helt utan räcken? 90 km/h!

I Kroatien är det tvärtom. Dom anpassar inte hastigheten efter vägar, utan efter situationer. En kurva på en 70-väg?50 km/h! En kurva på en 50-väg? 30 km/h! Sen ändrar dom hastighetsgränserna oftare än Zlatan pratar om sig själv i tredje person. Kroatiens vägar kan ha skyltar för 50, 30, 50 och 60 på en sträcka av 100 meter. Det är verkligen löjligt. Jag är absolut för trafiksäkerhet, men det här verkar handla om nån skyltförsäljare som fått provision på försäljningen av skyltar och därför lurat på staten att man minsann måste ha skyltar överallt.



Och på tal om vägskyltar så har vi besökt världens minsta stad, Hum, idag. Staden har totalt 17 invånare och staden var väl inte en allt för stor upplevelse, men ändå absolut värd vägarna förbi.



Själva ”city center” (grov överdrift) var som tagen ur en gammal film, lite westernkänsla på något vis. Verkligen supermysig, och totalt typ 6 byggnader stor.

Hum får 4 av 5 oförberedda Tarzan och Banarne i betyg.



Dagen avslutas i staden Motovun i Kroatien, ett ställe som ligger på toppen av ett berg och stället är charmigt som tusan.



Deras specialitet är tryffel, och efter att ha gett det en chans har jag insett att tryffel smakar som vitlök blandat med blä ungefär. Inte gott alls…



Men solnedgången från vår plats på restaurangen går inte av för hackor. Totalt finns det 8 rum på vårt hotell, och det verkar finnas typ 3 hotell i staden, så staden är ganska turistvänlig. Eller, det är inte så mycket turister men du kan gå ut och äta och ändå få plats. Och dom har sjukt gott vin. Verkligen galet bra. Fakin heter vinet och deras vita vin, samt dessertvin, är definitivt 5 av 5 päronsoda i betyg!

Extra kul är att dom serverade en tallrik med ost/charkuterier/oliver på restaurangen som hade samma namngivning. ”One Fakin plate” var det servitrisen gav oss när vi beställt. Lite kul var det allt :D
Vingården vi bodde på inatt hade en ägare. Inte helt oväntat kanske. Men hans namn var i alla fall Mate och han har en sak gemensamt med alla ungrare som jobbar inom diverse serviceyrken som vi stött på – dom gör allt, och jag menar verkligen allt, för att hjälpa till. Och dom gör det inte bara för att dom måste, dom gör det för att dom är genuint vänliga människor.

Under utcheckningen så nämnde jag att vi ännu inte hittat något bra boende i Kroatien, en timme senare hade Mate hookat upp oss med boende i tre nätter i staden Crikvencia som ligger precis mitt emot ön Krk (vokaler är överskattade i den här delen av Europa).

Men ja, åker ni någonsin till Balaton-sjön och letar boende så måste ni verkligen besöka Villa Patzay Borhotel som vingården heter, stället är galet fint, rummen är billiga, terrassen är makalös och Mate som äger stället är värd besöket bara han.



Annars har dagens fokus varit bilkörning. Närmare 50 mil har avklarats, och bilkörningen här är faktiskt förvånansvärt smidig. Småvägarna, och området, närmast runt Balaton-sjön påminner om valfri charterort i Spanien vilket innebär bilar så långt ögat når, övergångsställen på 70-vägar (bakom en buske, efter en kurva och gud vet all galenskap dom sysslar med…), cyklister på vägbanan, 50-sträckor mest hela tiden och så vidare men motorvägarna är baskemig bättre än dom svenska motsvarigheterna. Här har dom 130 km/h också vilket vår hyrda Hyundai inte riktigt pallar med alla gånger…

Medtrafikanterna är annars oväntat lugna, men när det gäller avstånd så är det någonting ungrarna, och slovenerna med för den delen, skulle behöva öva lite på… Dom kör alldeles för nära och hetsar som fan rent utsagt, skitjobbigt när man hamnar bakom en lastbil som kör om en annan lastbil och plötsligt har man en Audi eller Mercedes 2,3 cm bakom sig…

Och på tal om saker som skulle kunnat vara bättre sp kan jag nämna att Slovenien knappast imponerade när vi åkte in i landet. Först åkte vi förbi något slags pappersbruk som luktande riktigt hemskt, sen följdes det upp av den värsta gödseldoften jag någonsin känt några mil senare.



Toaletten på macken direkt efter gränsen lämnade ju en hel del att önska förövrigt…



Men om första intrycket var sisådär så var landskapet både böljande, bergigat och rätt likt Italien och Österrike.



Bilkörningen avklarade utan några problem alls, och hotellet vi hade bokat ligger på Sloveniens västkust. Visste ni förövrigt att Slovenien har totalt 2 mils kust mot Adriatiska havet (den delen av Medelhavet som ligger mellan Italien och Slovenien)? Det är inte mycket det, man kan alltså gå längst hela landets kuststräcka på drygt 4 timmar… Inte för att vi tänker göra det, men ändå!



Staden vi bor i är en riktig liten pärla, en gammal fiskeby men som numera totalt överösts med turister.



Men nog är här vackert. Vi har en av badstränderna 50 meter från vårat hotell, vilket är typ lagom.



Så här såg det ut 250 meter från hotellets dörr…



En helt okej kväll! 30 graders värme skadar ju inte heller…

Att staden sen har det superfräsiga namnet Izola blir liksom lite grädde på moset. Izola. Man borde döpa om pizzan Bussola till Izola. Lovar att försäljningen av just den pizzam skulle gå upp med en sisådär 615%. Izola. Ska nog byta namn. Izola Kaustinen. Låter som en dåliga rockstjärna. Inte bra.

Michael Izola däremot, där har vi en blivande fotbollsstjärna – eller kanske t.om. filmstjärna. Är ju lättare än någonsin att byta namn nu också enligt lagändringen som gjordes i juni typ. Ja, det blir nog till att skicka in ett papper imorgon.

Med det beskedet önskar jag er alla en god natts sömn!

Mvh,

Michael Izola


Budapest imponerade lite smått igår, dock utan att vara perfekt. Idag började dagen med ett mindre fnissande under tiden vi väntade på hissen – landet handlar som sagt mer om att saker ska fungera än att det ska se snyggt ut, och hissknapparnas montering visar väl detta rätt tydligt. Snett, vint och antagligen gjort av en herre med en alkoholhalt på minst 6 promille. Men det är charmigt, och jag gillar det.



Arkitekturen sträcker sig annars långt över förväntan. Det finns otroligt många byggnader som imponerar, allt från den här fyrkanten…



… till dom lite mer avancerad byggnaderna. Budapest är verkligen supevackert om man gillar arkitektur och vackra byggnader.



Vi ska ju hämta ut en hyrbil på flygplatsen imorgon, och efter att ha sett den här skylten så är jag inte helt säker på hur lätt det här kommer bli. Men det går nog bra… kanske…



På tal om byggnader och liknande så har Budapest en riktigt praktfull borg (ej att förväxla med en prakt-full Anders Borg) som ligger på västra sidan av staden och som syns från floden. Den ser helt sinnessjuk ut och vi har lagt in den på listan ”saker att göra när vi kommer tillbaka till Budapest om 1,5 vecka igen”.



Minnesmärke efter… Ja, jag vette fasiken. Dom har ju inte haft nåt OS i landet såvitt jag kan se, och dom drog sig ur jakten på att få anordna OS 2024…



Men Budapests absoluta höjdpunkt är parlamentsbyggnaden i stan. Det är en helt fantastisk byggnad som absolut hör hemma på en ”saker du kanske inte kände till, men som du absolut måste se i Europa” tillsammans med andra saker såsom Atomium i Belgien och lite andra grejer.

Parlamentsbyggnaden är som en knockoutversion av Notre Dame i Paris och detaljerna är verkligen otroliga.

Budapests parlamentsbyggnad får fem av fem Quasimodo-puckelryggar i betyg!



Obligatorisk selfie.



Vi har även hunnit testa lite lokala specialiteter. Först ut var Gelato Rosa, som jag trodde var en vanlig gelateria men som visade sig vara en riktigt bra gelateria fast med konstnärer bakom disken. För titta vilken glassros (är det ens ett ord?) dom gjorde. Den är alltså gjord av ren glass. En ros. Endast gjord av glass. Fattar n?

En liten tumme ner för att det rann helt sjukt mycket glass överallt bara, glassen smälte snabbare än man någonsin kunnat hinna äta (och då är jag ändå en rätt glupsk jäkel).



Sen har vi hunnit prova ett lokalt glas vin också. Det hette någonting jag inte kan stava till, men smakade riktigt surt och jävligt. Rekommenderas inte, men vi ska ge det ett nytt försök framöver i alla fall.

Budapest har bjudit på mycket dom här första dagarna. Vi besökte idag ”Hospital in the Rock”, ett gammalt militärsjukhus/bunker. Touren tog en timme och var absolut värd både tiden och pengarna. Det rådde dock fotoförbud därinne, så jag fick inte med mig några bilder av värde, men jag rekommenderar absolut er som besöker Budapest att åka dit!



Kvällen avslutades sen på en restaurang vid namn Zeller Bistro, lite dyrare än Budapest-snittet (600 kr för en förrätt, två huvudrätter, fyra glas vin, två lokala hantverksöl och en efterrätt är ändå sjukt billigt) men ack så bra. Rödvinet var bland det bättre jag druckit, Grof Buttler 2010 eller vad det hette, och stämningen därinne var den bästa jag upplevt på någon restaurang någonsin. Extremt plus till trubaduren på scenen som sjöng 90-talskalssiker (Wonderwall ftw!) på sitt eget sätt, vågar nog lova att han fick sällskap hem när han stängde ner för kvällen.



Shit vad vi har hunnit många grejer! Man sitter och går igenom bilderna och det tar aldrig slut! Idag provade vi langos, ni vet den där friterade degen med pålägg. Typ friterad pizzabotten med råa pizzapålägg. Smakar ungefär som en osötad donut med ost, gräddfil och rödlök på. Låter inte så gott, men är faktiskt riktigt smaskigt!

Lokala langos får 4 av 5 smått överviktiga ungerska sumobrottare i betyg!



Sjuka målningar i stan…



Nu har vi hämtat ut bilen och sen kört drygt 10-15 mil söderut till Balatonalatantonnatallatan-sjön. Vi hittade nåt hotell lite av en slump, men stället är som taget ur en saga. Det är vingårdar i hela området, dom serverar lokalproducerat vin som är magnifikt (150 spänn för en flaska!) och utsikten över Balatonalatantonnatallatan-sjön är bättre än vad man någonsin kan önska sig.

Ungern har verkligen levererat hittills, och landet är en riktig pärla om du frågar mig….


Det är konstigt. Man går och längtar efter semestern, den känns oändligt långt bort och sen plötsligt vaknar man en lördag och så är den här. Man vet inte riktigt vad man ska göra, ska man sänka två Heineken till frukost eller ska man ge sig ut och springa en sväng (för när man är ledig kan man inte längre skylla på jobbet…)?

Det finns ett ord jag fick lära mig i gymnasiet, och som jag aldrig vare sig hört eller haft användning av sen dess, och det ordet, överslagshandling, kommer faktiskt till användning idag. För det är exakt vad som hände, istället för att bestämma mig mellan dom två hetaste alternativen ”dricka Heineken till frukost” eller ”ge mig ut och springa” så flög jag och Marlene till Budapest istället.



Wizzair har jag aldrig flugit med tidigare, men idag var det debut. Tänk er Ryanair fast i rosa så är ni med på vad det handlar om. Eller, jag skulle säga att Wizzair kändes som Ryanair+. Lite fräschare, lite mer rosa liksom.



Roligast på Skavsta var annars den envisa snubben (han som står bakom skylten) som prompt tyckte sig ha rätt i att hans väska minsann kvalificerade sig som handbagage. Han stod i 25 sekunder och tryckte på väskan för att den skulle få plats i Wizzairs testbox för att sen få se väskan fastna däri :D

Tog honom några minuter att komma loss och vi andra fnissade gott åt hans misslyckande under tiden.





Skräll annars att EU levererat vår generations kanske viktigaste justering någonsin. Numera kan jag fritt titta på videor på söta kattungar, hockeyklipp med sköna straffar, bra Idol-auditions från Ukraina med mera helt utan att behöva betala ett öre extra för surfen. Heja 2010-talet!





Budapests flygplats var annars… problemfri. Allt liksom bara fungerade, på typiskt öststatssätt, utan att för den delen imponera.

Utanför flygplatsen tog vi först ut 10 gånger så mycket pengar som vi tänkte ta ut (6000 kr istället för 600 kr…), sen tog vi buss nr 100E in till stan och den matchade flygplatsen rätt bra då den var extremt funktionell, bra AC och väldigt grå/sliten, men utan att imponera. Men för dryga 30 kronor per person så var den ett kap. I Sverige kostar flygbussen 3,5 gånger så mycket…



Vårat hotellrum ”superior deluxe mega superduper VIP extreme home makeover important Swedish person” edition funkar men imponerar knappast. Men så är vi i Ungern också, så jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig mer?

Allt i det här landet verkar följa samma mall: funktionellt, tråkigt och simpelt utan att imponera. Men allt funkar.

Jag gillar faktiskt det ändå, det är inget strul. Allt man stöter på är tradigt, grått och lika spännande som ett paket grå filmjölk. Men allt funkar ju, och allt fungerar klockrent utan minsta problem. Ungern är som ett grått och mindre spännande Tyskland. Fast på ett bra sätt. Typ.

En aning oklart, men ja. Ni fattar. Eller inte. Mest antagligen inte. Men ål hit, ni kommer fatta och ni kommer inte ångra er.



För Budapest är fint. Stundtals ser staden ut som som dom värsta delarna av en grå betongförort i Ukraina, men sen så smäller det till och staden visar upp magnifik arkitektur.

Och varmt är det. Fy Fabian. Jag tror det var 30 grader varmt när vi gick hem nu, och då är klockan 23 när jag skriver detta.



Fortsätter det så här imorgon så lär jag behöva smyga ner till hotellbaren och packa ner 15 iskuber i kalsongerna för att undvika att avlida av värmeslag. Det har varit snudd på 40 grader varmt här många dagar senaste veckan.

Måtte det ge med sig, för min lilla Tom-Allan lär inte vara helt förtjust av att behöva dela utrymme med 15 små hotellbarsglaciärer imorgon…