Close

Monthly Archives oktober 2016

DropboxChooserAPI_DSCN0467
Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

DropboxChooserAPI_DSCN0468
Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

DropboxChooserAPI_DSCN0477
Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

DropboxChooserAPI_DSCN0479
Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

DropboxChooserAPI_DSCN0481
Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

DropboxChooserAPI_DSCN0488
Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

DropboxChooserAPI_DSCN0489
Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

DropboxChooserAPI_DSCN0490
Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

DropboxChooserAPI_DSCN0491
Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…
DropboxChooserAPI_DSCN0203
Det var längesedan, om ens någonsin, som jag gick upp såpass tidigt som jag gjorde idag. Klockan 04:00 (ja, nollfyranollnoll) ringde alarmet och efter en snoozning så klädde vi på oss, käkade frukosten, tog våra färdigpackade väskor och tog sikte på hotellobbyn. Där mötte vi upp med vår guide Ricardo som sen ackompanjerade oss ner till busshållplatsen där alla bussarna upp till Machu Picchu går från.

DropboxChooserAPI_DSCN0204
Väl på plats, typ 05:10, var kön till bussarna redan förvånansvärt lång. Det stod säkert 150-200 personer redo och klara, och så klart fick vi ett gäng svenska pensionärer precis framför oss.

DropboxChooserAPI_DSCN0212
Men det ljusnade i alla fall snabbt, och vid 05:30 kom den längsta buss-karavanen jag någonsin sett i hela mitt liv. Det måste ha varit minst 20 bussar som alla rullade in samtidigt för att hämta upp dom mycket förväntansfulla turisterna som stod redo med fula hattar, kameror, överdrivet röda solbrännor och allt som vi gringos bidrar med här nere. Det tog väl oss en 15-20 minuter innan vi kunde kliva ombord, men hela kö-maskineriet kändes ändå rätt välsmort – även för en morgontrött och småbutter ung 30-och-ett-halvt-åring som mig. Marlene fick lite socker i sin marmelad och juice till frukosten så henne var det full rulle på redan från start.

DropboxChooserAPI_DSCN0218
Bussarna var annars förvånansvärt bekväma, sätena var riktigt sköna och det hoppade och skumpade inte överdrivet mycket trots den halvtaskiga vägen upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0222
Vägen upp var nog den sicksackigaste kilometern jag någonsin åkt och molnen gjorde hela resan upp så där trevligt mystisk när bussen sakta jobbade sig upp för vägen likt hur en symaskin jobbar fram sitt zick-zack-mönster i tyget.

DropboxChooserAPI_vägen-upp-till-machu-picchu
För er som inte har koll på hur vägen ser ut, såhär sicksackig är den.

Köandet in till Machu Picchu var sen rätt snabbt avklarat, det enda intressanta är att man måste ha med sig sitt pass när man bokar inträdesbiljetten hit, när man bokar bussbiljetten hit, när man kliver på bussen hit och när man går in på själva Machu Picchu.

DropboxChooserAPI_DSCN0224
Vår guide Ricardo berättade för oss att när Haram Bingham, en amerikansk snubbe, upptäckte Machu Picchu så levde där redan några få peruanska bönder. Därav ses herr Bingham inte som upptäckaren av Machu Picchu utan som den första ”vetenskapliga upptäckaren” av stället.

Om det är sant, och vad som egentligen står på den där skylten, har jag dock ingen aning om. Han kan lika väl ha ljugit oss rakt upp i ansiktet med tanke på att skylten är på spanska då min kunskap i språket sträcker sig till ”Hola amigo, Leo Messi, Andres Iniesta porfavor” ungefär.

DropboxChooserAPI_DSCN0227
När man kliver in genom ”insläppet” så får man först gå en liten tråkig stig på hundra meter, men sen möts man av en utsikt som är helt sinnessjuk. Bergen sticker upp vart man än tittar sig runt.

DropboxChooserAPI_DSCN0231
Ja, så långt man ser då. Vädret nconär vi kom dit var riktigt sunkig och sikten från utsiktsplatsen var ungefär lika bra som om nån hållt fram en ogenomskinlig skål med 6 dl vispad grädde. Inte så najs med andra ord.

DropboxChooserAPI_DSCN0232
Men på samma sätt som att mörkret lättade under dom första 15 minuterna vi väntade på bussen så lättade även skålen med vispgrädde. Sakta men säkert började den enda Inka-staden på listan över världens sju nya underverk visa sig…

DropboxChooserAPI_DSCN0236
Några andra som visade sig var även dessa lirare. Herre gud vilka skojiga djur, det är svårt att se mer korkad ut än vad en lama gör.

DropboxChooserAPI_DSCN0238
Och som i en saga så skingrade sig molnen mer och mer och Machu Picchu började blotta alla sina typ 173 miljoner byggstenar.

DropboxChooserAPI_DSCN0243
Och med sikten kom då även turisterna. Och lamorna ville så klart även dom vara med lite i bild.

DropboxChooserAPI_DSCN0257
Vår guide Ricardo tog oss på en rundtur som gick igenom själva Machu Picchu och vi fick lära oss en massa om diverse byggnader i staden.

DropboxChooserAPI_DSCN0263
Solen var dock inte så där supersugen på att jaga bort alla vispgräddemoln när klockan bara var 07:07 på morgonen, så vi kunde inte riktigt skåda Machu Picchu i all dess storhet.

DropboxChooserAPI_DSCN0288
Men på något vis var det lite mysigt att kunna få vakna ordentligt med all den här ”mystiken” runt sig.

DropboxChooserAPI_DSCN0308
”Se glad ut, klockan är faktiskt 07:50″

DropboxChooserAPI_DSCN0335
Utsikten blev sen allt bättre ju längre dagen gick. Tittar ni noga på den här bilden så ser ni järnvägen som vi tog från Ollantaytambo till Aguas Calientes igår ungefär nedre mitt i bilden. Det är det vänstra av dom två spåren som vi åkte på om någon undrar.

DropboxChooserAPI_DSCN0333
Machu Picchus inträdesbiljett ger en tillgång till att gå in på området tre gånger, så efter vår guidade tur lämnade vår guide Ricardo oss utanför ingången. Där passade vi på att gå på toaletten, och jag kan säga att det var längesedan jag gick på en så äcklig toalett som denna. Nu är jag en sån person som normalt sett inte luktar när jag går på offentliga toaletter, men när Marlene informerade mig att det luktade värre än en tre veckors oduschad Lasse Kronér därinne så var jag tvungen att kolla läget. Och fy fabian vad vidrigt det stank. Lägg sen till att herrarna hade två toaletter (ingen pissoar) att gå på där två av tre toaletter inte gick att spola på så förstår ni kanske hur illa det var ställt…

Efter det eländet så begav vi oss på nytt in till Machu Picchu för att kunna klättra en bit längre upp och se hur utsikten där skulle se ut.

DropboxChooserAPI_DSCN0348
Obligatorisk bild, den här gången med ej färdig posering. Ser lite ut som en blandning av Tommy Körbergs hållning och Arnold Schwarzeneggers Terminator-solglasögon ungefär. Inte så illa pinkat!

DropboxChooserAPI_DSCN0397-contrast
Men ju högre upp man kom desto bättre blev utsikten över staden och området runtikring. Det som jag mest imponerades över var inte staden i sig utan läget, för utsikten var verkligen magnifik åt alla håll.

DropboxChooserAPI_DSCN0406
Mack-chu Picchu. Höhö.

DropboxChooserAPI_DSCN0408
Machu Chipsu. Höhö igen.

DropboxChooserAPI_DSCN0393
Gulligulligt värre.

Efter att ha blivit nöjda med fotograferandet så begav vi oss en bit bort från själva Machu Picchu mot ”Inkabron”. För att komma dit fick man lov att skriva in sig i en bok, så att dom skulle veta om någon försvunnit längst med stigen antar jag, och efter ett tag började man förstå varför…

DropboxChooserAPI_DSCN0425
Stigen var kanske 50-60 cm bred och stupen på sidorna måste ha varit flera hundra meter bara rakt ner. Ett räcke att hålla sig i för säkerhet? Ett staket? Glöm det, här snackar vi riktig dödsfälla.

DropboxChooserAPI_DSCN0420
Marlene, som blir höjdrädd redan när hon sätter sig i vår soffa hemma, var måttligt nöjd…

DropboxChooserAPI_DSCN0419
Men utsikten gick inte av för hackor. Höjdskillnaden när måste även här ha varit över en kilometer ner till dalen med floden.

DropboxChooserAPI_DSCN0428
Efter att ha spenderat 5 timmar vid Machu Picchu kände vi oss rätt klara så vi begav oss mot bussarna som tog oss ner till Aguas Calientes igen.

Men vad får då Machu Picchu för betyg? Jag blev inte lika imponerad av Machu Picchu idag som jag blev när jag besökte Taj Mahal i Indien för något år sedan, men samtidigt var Indien ett skitland och Taj Mahal ett både visuellt och matematiskt mästerverk så det är inte riktigt rättvist att jämföra dom båda egentligen. Men om jag måste skapa nån slags lista kring saker jag sett så placerar jag absolut Taj Mahal etta på den listan, och sen sätter jag nog Galapagosöarna som tvåa. Sen tyckte jag nog att Vatikanstaten, eller mer specifikt Peterskyrkan i Rom, var mäktigare än Machu Picchu också, men på fjärde plats måste jag nog säga att Machu Picchu kvalar in.
Missförstå mig rätt nu, Machu Picchu är absolut värt att besöka och jag ger Perus enda bidrag på listan över världens sju nya underverk 4,7 av 5 starka gotländska raukar i betyg. Och se för guds skull till att boka en guide om ni ska dit, för guidens information bidrar så sjukt mycket till upplevelsen.

DropboxChooserAPI_DSCN0453
Musik gör mycket när det gäller att bota tristess. Jag har ju, ofrivilligt, fått lov att detoxa från mitt (uppenbara) mobilberoende i och med att jag för första gången fick uppleva mäkta imponerande ficktjuvningsexpertis på nära håll.
Det jag märker av mest av detta är hur bra all musik plötsligt blivit. Efter att ha lyssnat på musik 10 timmar per dag (till och från jobbet + typ varje sekund på jobbet) får jag nöja mig att lyssna på musik under bussresorna. Det är då jag kan ta fram min minilaptop, koppla i hörlurarna och njuta i några timmar.

Så även denna gången när vi skulle ta oss från Cusco till Puno – vår första längre bussresa på resan. Drygt fem timmar skulle resan ta totalt och vi hade, smarta som vi är, bokat VIP-sätena hos bussbolaget Cruz Del Sur för en sisådär tiondels peruansk månadslön. I svenska pengar blir det drygt 300 spänn, och jag trodde jag skulle smälla av när vi klev ombord på bussen…

DropboxChooserAPI_DSCN0449
Det här är då sätena vi fick. Fullt fällbara, med tillhörande fotstöd och varenda pryl hade den gula loggan snyggt placerad. Nu kanske det låter som att jag blivit sponsrad av bussföretaget, men så är inte fallet (tyvärr!) utan jag blev bara helt sjukt imponerad av bussens kvalitet. Dom här sätena var ungefär i klass med såna där superlyxiga biofåtöljer som vissa biofantaster har hemma.

DropboxChooserAPI_DSCN0452
Just ja, vi hade så klart egna underhållningssystem också. Alla filmer var dubbade på spanska, inte sådär jättekul om jag ska vara ärlig… Men ett eget underhållningssystem är alltid ett eget underhållningssystem!

DropboxChooserAPI_vip-säten
Två mycket imponerade ”backpackare”.

Vi hade läst en hel del skumt om bussresor i Peru, så jag satt världsvant och kramade min ryggsäck samtidigt som jag grät floder och väntade på när första bästa tågrånare från 1920-talet skulle kliva ombord och sno allt vi ägde. Men så skedde inte, och vi stötte inte på några som helst problem under resan. Så om ni ska resa från Cusco till Puno nångång – ta Cruz Del Surs bussar! Lite dyrare än lokalbussen (den kostar typ 4 dollar…) men lätt värt det om du är paranoid och modig som en femåring som har spöken under sängern…

Annat intressant att notera från resan är att toaletten endast tillät att man gjorde nummer ett. Det fanns även, såvitt jag förstod det, ett filter som förhindrade eventuella mini-me att leta sig ner i avlopps-tanken också.
Dom informerade även att bälte var obligatoriskt, men det slutade inte där utan dom hotade även med polisanmälan i säkerhetsgenomgångsvideon om man inte hade bältet fastspänt. Lite knäppt, men ändå någonting jag som Volvo-svensk kan ställa mig bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0462
Puno har annars imponerat ungefär lika mycket som Grums enlgit diverse topplistor (bottenlistor) imponerar på turister. Det vill säga inte alls. Dom har en liten hamn där dom säljer en samma souvernirer som i Cusco som toppdestination, men mycket mer verkar det inte vara.

Eller jo. Dom har en restaurang som heter Machu Pizza också. Höhö. Machu Pizza. Det tycker jag är kul.

Dags att sova nu känner jag… God natt!
DropboxChooserAPI_DSCN0443
Peru är ett konstigt land. Ena sekunden är man och kollar in Machu Picchu, andra sekunden går man mot ett tåg man ska med och är orolig för sin egen säkerhet. Det förstnämnda skedde igår, det senare skedde imorse.
Vi checkade ut från hotellet för att ta oss till tågstationen. Aguas Calientes som stad är typ mindre än min lägenhet så det tog oss ungefär 3 minuter att gå från hotellet, som ligger lite i utkanten av staden, till tågstationen som ligger på andra sidan stan.

Väl där satte vi oss och väntade, som normalt folk gör, men vi reagerade på att det var väldigt få personer därinne. Men å andra sidan gick det här tåget 10:30 vilket är för tidigt för folk som besöker Machu Picchu under en dagstur, så vi antog att det var anledningen. Men det var inte anledningen…

Efter ett tag kommer en man klädd i Inka Rail-kläder och ber att få se våra biljetter. ”Please come with me, the tracks are blocked” säger han på knackig engelska innan vi riktigt hinner förstå vad som skett. Min första tanke var att han försökte sno våra biljetter, men vi fick tillbaka dom rätt snabbt varpå jag direkt lade ner mina tankar om att karatesparka ner snubben.

DropboxChooserAPI_DSCN0445
Han tar med oss ut där vi möter upp med en annan, yngre kille i 25-årsåldern. Han har dock civilkläder på sig, någonting som ser lite konstigt ut eftersom han har en kostymskjorta som sticker ut under under hans huvtröja. ”Follow my colleague” säger den äldre av dom två och vi hänger på. ”YOLO” som ungdomarna säger idag.

Vi går en konstig väg, åt fel håll och tar en omväg i staden innan vi möter två andra Inka Rail-arbetare runt hörnet på en totalt död gata. Först stannar vi, sen signalerar dom två att vi ska hålla avstånd till den civilklädde 25-åringen framför oss men att vi ska fortsätta följa efter honom.

DropboxChooserAPI_DSCN0446
Så vi följer efter honom. Vi går 50-100 meter och börjar höra vad jag tror är en folkmassa som står och skriker. Jag tittar fram och får se 70-100 personer som står på rälsen och jag får en ganska olustig känsla. Ni vet den där känslan när ni ska till att passera någonting där ni inte vill ta ögonkontakt med någon eftersom du är rädd att om dom lägger märke till dig så finns det en risk att du råkar illa ut. Den känslan.

Vi närmar oss folkmassan och jag ser att det ser ut att vara turister, turistguider och poliser. Känslan avtar, men Marlene säger strax ”såg du, det låg en stenbumling på rälsen!”.

Känslan kryper åter fram…

DropboxChooserAPI_DSCN0447
Vi får gå på spåret en bit innan vi slutligen kommer till vårat tåg. Sen sitter vi där och väntar i vad som känns som en evighet, men som antagligen bara är 15-20 minuter. Sen börjar tåget rulla och vi tar oss till Ollantaytambo utan större problem, och faktiskt 10 minuter före utsatt tid.

Vad jag förstått så var det lokalbefolkningen som strejkade, och därför hade puttat ner en stor stenbumling på rälsen. Dom gör tydligen sånt lite då och då i Peru, antagligen för att dom inte har det sådär jättebra ställt. Jag har ingen aning om vi som turister riskerade att attackeras, eller om lokalbefolkningen bara blockerar rälsen och stör trafiken i såna här situationer. Men någonting säger mig att jag hellre är ovetande kring hur dom hade reagerat än att ha behövt ställas öga mot öga med en mobb som är ilsken på oss turister.

Nu är vi i Cusco (buuu!) igen och har bokat resan till Puno imorgon klockan 08:00. Sorligt nog har jag bättre uppstigningstider under semestern än vad jag har på vardagarna hemma i Sverige…

En intressant sak om Cusco förresten: varje gång det börjar regna så slutar interenet fungerar. Tydligen sker det jämt enligt den, mycket trevliga, receptionist-snubben på hotellet. Det kanske mest lärorika med att resa är att man lär sig uppskatta hur bra vi har det i Sverige.

Aja, det ska bli skönt att lämna Cusco bakom sig nu. Machu Picchu var bra, men Cusco som stad är en mysig stad som muterat till att bli ett tillhåll för ficktjuvar, turister och idioter som inte kan köra bil/tutar hela jävla tiden. Imorgon hoppas jag att Puno lyfter Perus betyg en aning, för än så länge är jag inte sådär jätteimponerad av (dom turistdelarna som vi besökt av) landet om jag ska vara ärlig…

DropboxChooserAPI_DSCN0085
Resan till Machu Picchu började med lite växlande av dollar till den peruanska valutan soles. För er som inte är medvetna om vilken växlingskurs PEN har mot SEK så är 1 PEN ungefär 2,63 SEK. Onödigt vetande, men kanske sitter ni i heta stolen på Vem vill bl… Postkodmiljonären på fredag och får en fråga om just Perus valuta. Då kommer ni uppskatta den här informationen.

DropboxChooserAPI_DSCN0089
Vi tog en taxi från Cusco till O… här gäller det att hålla tungan rätt i mun… O… llan… tay… tam… bo. Ollantaytambo! En resa på drygt två timmar som kostade precis 100 PEN, dvs. typ 260 svenska kronor. På vägen dit fick vi se en hel del vacker natur med snötäckta bergstoppar lite här och var.

DropboxChooserAPI_DSCN0096
Taxichauffören, som var hotellägarens frus man, stannade snällt varje gång jag rullade ner fönsterrutan och stoppade ut kameran för att fota.

DropboxChooserAPI_DSCN0113
Väl framme vid järnvägsstationen i staden, vars namn är omöjligt att uttala och ännu svårare att skriva, så möttes vi av det vanliga krimskramsförsäljandet. Ingenting som stör, men det är intressant att se att typ alla försäljare har exakt samms saker att sälja. Undrar vem som masstillverkar grejerna?

DropboxChooserAPI_DSCN0115
Vi hade bokat resan med Inka Rail, och vårat tåg stod redan parkerat när vi kom in på stationen. Dock fick vi glatt vänta i drygt 45 minuter innan vi kunde kliva ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0119
Före oss avgick dock ett tåg som jag mer än gärna hade åkt med istället. Hiram Bingham heter det och drivs av samma företag som kör Orientexpressen. Den 1 timmar och 40 minuter långa tågresan mellan Ollantaytambo och Aguas Calientes (staden innan Machu Picchu) kostar dryga 5 000 kronor för en returbiljett.

Men jäklar vad snajdigt innanmätet såg ut när man kollade in genom fönstren. Tokputsade kristallglas, svindyra lampor och lyx i överflöd. Och pensionärer, bara pensionärer satt ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0134
Efter det rullade vårat pöbel-tåg in. Vi hade ändå bokat ”Executive class” vilket är en helt okej nivå, men till ett betydligt mer acceptabelt pris. Men jag var mycket nöjd ändå, inte varje dag man får ta tåget som går mot Machu Piccu inte!

DropboxChooserAPI_DSCN0145
Tågvagnen påminde lite om ett flygplan, men med schyssta skinnsäten och en utsikt som var betydligt bättre än ”en vinge, 135 moln och lite blå himmel” som flygplan annars har en tendens att bjuda på.

DropboxChooserAPI_DSCN0177
Vi bjöds även på en valfri alkoholfri dryck samt kex, och båda smakade mycket bra.

DropboxChooserAPI_tågåkarbild
Obligatorisk tågåkarbild.

DropboxChooserAPI_DSCN0190
Väl framme i Aguas Calientes har vi insett att stan inte har så där enormt mycket att erbjuda. 168 miljoner hostels, lika många restauranger och ännu fler inkastare.

DropboxChooserAPI_DSCN0199
Men vi har i alla fall hunnit köpa våra bussbiljetter från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, man köper dom från ett bås som ser minst sagt… konstigt ut. 24 dollar per person för en tur- och returbiljett kändes lite som ett rån, men allt i den här staden verkar vara överprissatt. SL-kortet kostar 790 kronor per månad, då får man åka fritt i 30 dagar inom hela Stockholm. Här får man åka 20 minuters bussresa två gånger för 200 spänn. Inte okej.

Nyss mötte vi upp med vår bokade Machu Picchu-guide Ricardo nere i hotell-lobbyn. Han tar 65 dollar för 2,5 timmes tour, vilket jag på något vis kan acceptera ändå. En ”once in a lifetime”-guidning är värd dom pengarna, två trötta enkel-bussresor är dock inte värda dom 24 dollarna.
Vi bestämde att han ska möta upp oss klockan 05:00 imorgon bitti, vilket då innebär att vi måste ställa klockan på 04:00 (!). Men tydligen ska Machu Picchu vara som bäst tidigt på morgonen, då har inte alla turister och inkommande tåg hunnit anlända ännu. Om det är sanning eller ej lär vi få återkomma till imorgon.

På återseende!