Close

Monthly Archives mars 2015


Hela den här golfsemestern har i grund och botten handlat om en golfbana: Nefyn Golf Course i nordvästra Wales. Banan skulle enligt mängder av recensioner och bilder vara fantastisk, och vi var båda såpass sugna på att spela den att vi skippade golfspelandet igår för att vara i form inför idag.
Vi var dock lagom nöjda när vi kom in på hotellet igår kväll efter att ha sprungit i ösregnet och sen möttes av hotellkvinnan, som förövrigt var otroligt trevlig, som informerade oss om att det skulle bli riktigt skitväder under söndagen.
Men vi tittade väderprognosen och där stor det att det skulle ösregna klockan 08-10, sen skulle det regna lite 10-12 och efter det skulle det bli riktigt bra väder.

Men när vi imorse checkade ut från hotellet och satte oss i bilen så ösregnade det fortfarande, något som fick mig att tappa hoppet lite. Hade vi åkt 50 mils enkel resa för att mötas av piskande ösregn och stormvindar?


Kisspaus! Hihi :D

Efter att Jesper kissat på driving rangen som uppvärmning drog vi oss sen mot första tee. Vädret var fortfarande rätt risigt men regnet hade i alla fall gett med sig.


Men nog var banan vacker. Klipporna längs stranden blandades med vågorna och det kändes som att all den här väntan nog kunde ha varit värt det. Jesper firade med att skicka ut sina två första bollar i vattnet, och jag med att slå mitt utslag rätt snett och dåligt åt vänster. Allt var som det skulle vara med andra ord.

Slagen rullade på, och om Jesper spelade bra igår så spelade jag nog ännu lite bättre idag. Inledde banans tre första hål med att gå totalt två över par, någonting som med tanke på vädret och det faktum att banan var helt okänd får ses som mycket väl godkänt.


Och så plötsligt hände det. För första gången i världshistorien hade meteorologerna rätt! Molnen sprack upp och regnet försvann i all sin hast.

Resten av dom första nio hålen fortsatte i samma tecken och jag puttade inte bara som en gud, jag lyckades på något vis hålla mig stabil alla första nio hålen. Fick ihop totalt 17 poäng, någonting som på svenska betyder att jag spelade såpass bra som jag borde göra efter en lång sommar på min hemmabana. Jag nådde upp till min bästanivå och det på en helt okänd bana, med rätt sneda slag och med ganska dålig sömn och dålig frukost i kroppen.


Sen kom 11:e hålet… Jag hade under första tio hålen inte slagit mer än 7 slag på någon av banorna. På det 11:e hålet slog jag sexton stycken. Utöver det slog jag bort tre bollar och kastade även mitt självförtroende i havet.
Vi hade kommit in på den gamla banan på Nefyn, och det är den som går på en udde hela vägen ut i havet. Det är fem hål som varierar något enormt i höjd och man ser ofta inte ens i vilken riktning man ska slå. Omänskligt svårt och med tanke på att vare sig jag eller Jesper är någon Tiger Woods så blev det rätt mycket pannkaka av det hela.


Men vad gör det när man har den här utsikten?


Obligatorisk golf-selfie.


Hur vackert är inte det här? Lägg sen till att solen fullkomligt vräkte in solstrålar över banan och jag tror minsann att jag lyckats bli lite solbränd. I Wales. Fattar ni då vilket magiskt väder vi hade?


Dom hade sen en pub efter det 12:e hålet, och herre min skapare vilken utsikt. Herrrrrrrrre guuuud!


Lägg sen till en öl på det där så inser ni snabbt vilken succé det här var. Ölen smakade, precis som all annan walesisk öl, rätt intetsägande och tråkigt och saknade så klart bubblor. Men vad gör det när man har solen i ryggen, en makalös bukt framför sig och ytterligare några hål med golf framför sig?


14:e hålet. Lite tråkigt att när vi väl kom ut hit så mötte vi ett gäng lokala golfare som informerade oss om att hålen verkade stängda, men att vi ändå måste spela dom om vi är här. Så vi fick spela hålen utan flaggor på greenerna och utan utslagsmärkningar vilket förstörde en del av upplevelsen.


Men med den banlayouten och den utsikten var det svårt att bli upprörd.


Ibland räcker inte ens Björn Ranelid till för att beskriva utsikten vi fick, så jag låter bilderna tala för sig själva.


Magiskt.


Drömgolf. Vilken jävla bild!

När vi sen avrundade golfrundan kunde jag ändå räkna ihop 27-29 poäng nånting (har inte scorekortet här) och sett till förutsättningarna så är det nog den bästa golfrundan jag någonsin spelat. Både resultatmässigt och upplevelsemässigt. Var det värt det? Jag vet inte riktigt, det var ändå en lång lång resa för det här, men nog var det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.


Just det. På vägen från golfbanan svängde vi sen förbi ett slott också. Ett magnifikt enormt superawesome slott! Fattar ni? Magisk golf och ett fett slott. Waoooowww! Jag roade mig med att hoppa som en fågel samtidigt som Jesper tog en bild, något som gav ett mycket elegant resultat.


Vi åkte sen igenom lite mer magisk natur, och jag inser här nånstans att Wales är ett fruktansvärt vackert land som tyvärr ligger lite för långt bort från resten av världen för att någonsin få en ärlig chans. Och när dom sen konkurrerar med Island, Skottland, Irland, Nya Zeeland, Asien och en massa andra platser om turismen så är det inte speciellt konstigt att landet förbises av många. Personligen lär jag nog inte åka tillbaka hit igen, men det har allt varit en upplevelse att ha varit här.

Surprise! Gårdagen slutade med en… intressant ointressant kväll i den där lilla walesiska staden som vi sen vaknade upp i. Hotellrummet höll stundtals trehundrafemtioåtta graders värme under natten och jag tror minsann att Jesper torrjuckade sitt täcke något enormt eller någonting, för jag vette fasiken hur det kunde bli så otroligt varmt i rummet annars. Isolering existerar ju knappt i det här landet så någonting konstigt skedde nog på andra sidan rummet när jag sov, och det under en väldigt lång tid.



Nåja, oavsett torrjuck eller inte så måste man ändå käka frukost. Vi tog sikte på ett ställe i det lilla samhället, cafet hette någonting i stil med Strand café och Jesper ville, trots att mitt skarpa öga rekommenderade Tee House som låg närmare hotellet. Jesper grinade som en femåring som inte ätit på sex månader och fick därför som han ville ganska snabbt.
Så vi gick på huvudgatan och Jesper såg sen cafet på en sidogata. Däer äer däet ju” tjoade han och jag orkade med mer tjurande så jag spelade min ”När man är med en kvinna man känner väl och inte orkar krångla mer”-reaktion och tjoade glatt ”Jaaaa, perfekt!”.

Så vi svängde in på gatan och fick en gammal tant precis framför oss. Hon gick med en krycka i höger arm och bar sin bruna väska på vänster dito när hon spatserade mitt på gatan. Plötsligt fick hon för sig att hon skulle köra lite terräng-promenerande och tog därför sikte på att ta sig upp för trottarkanten.
Här nånstans går historierna isär. Jesper hävdar att tanten helt enkelt snubblade och ramlade ganska hårt ner i backen, jag tror dock att jag nånstans såg en lätt knuff utdelad av Jesper mot den stackars tantens bakre delar.
Oavsett vilket så drattade hon i marken, och det rätt otäckt. Jag sprang direkt snabbt fram för att hjälpa henne, slängde upp henne på axeln, kontrollerade hennes höftkula som var okej och satte sen försiktigt ner henne på marken samtidigt som jag Zlatan-sparkade upp kryckan från marken med högerbenet och fångade den i handen för att sen återge denna till damen. Hon tackade hjärtligt och tog sig sen för egen maskin in på cafét.



Jag och Jesper gick sen in på cafét via den andra dörren, satte oss ner och beställde. Jag beställde mig en elegant kostcirkelfrukost i form av toastmackor med marmelad, en pannkaka med chokladsås och glass samt en Coca Cola. Innan vi hann få in maten kom dock den anställda på stället fram och frågade om det var jag och Jesper som hjälpt damen som ramlat utanför. Vi informerade om att ja, det var jag som Zlatan-dominerat med hennes krycka samt servat tantens höftkula och han tackade med ett ”She would *ohörbart* very *ohörbart* thank you *ohörbart* tea coffee *ohörbart*”.
Vi fattade ingenting men avslutade ganska elegant vår frukost.

När vi sen skulle betala visade det sig att tanten var den anställdas farmor och att han var jättetacksam för min hjälteinsats, och att vi därför inte behövde betala någonting alls. Vi blev lite smått chockade men tackade och sade adjö innan vi sen lämnade staden bakom oss för alltid.



Som den professionella utlandskorrespondenten jag är passade jag dock så klart på att köpa med mig vad som för ett otränat öga, något som ni alla har, kan ses som lokala godbitar. Det var en lokal energidryck för 50 pence, popcorn täcka med choklad samt chipsstrutar som även dom var täckta i choklad.
Resultatet av smaktestandet av dom olokala lokala läckerheterna kan sammanfattas som att energidrycken var acceptabel, popcornchokladen var god och chipsstrutarna med choklad var ännu lite godare.



Nu var ju hela den här resan tänkt att vara en golfresa, men då jag inte har en bra bortförklaring till varför vi inte spelade golf idag så vill jag först visa er dom här pinnarna. Av någon anledning så har man i Wales planterat massa träd längst vägen på vissa ställen. Och alla dessa ställen har såna här pinnar för att hjälpa träden att stå upp eller nåt. Otroligt konstigt och oklart.



Kan även informera om att det fortfarande finns telefonkiosker i landet. Och dom står typ alltid mitt ute i ingenstans längs landsvägarna. Vi såg totalt sex stycken idag och det ger telefonkioskerna typ åtta gånger som bra täckning som det genomsnittliga WiFi:et har på det genomsnittliga hotellet här i landet…



Men landsvägarna ja. Vi har i detta nu kört nästan exakt 50 mil över två dagar. Etapp ett gick från London till yttre delarna av Bristol, och efter det åkte vi över bron in till Wales och en bit till efter det. Dom körningarna vi gjorde då var alla gjorda på kvällen/natten vilket gjorde att vi inte såg mycket av vägen, men idag bestämde vi oss då för att skippa golfrundan vi hade planerat för att istället sikta på att köra lite sightseeing.



Och jäklar i mig vad fint landskapet här är. Även om det fortfarande är vår och det saknas grönska så är naturen magisk. Höga kullar och djupa dalar smyckas med får (!) vilket gör det hela otroligt pittoreskt.
… och den där meningen går nog till historien som en av dom mest underliga jag någonsin skrivit. Från en rätt alldaglig gnutta text till att besmycka någonting med får till ordet pittoreskt. Fem av fem Björn Ranelid på det där eländet!



Men till och med Björn Ranelid hade älskat det här landskapet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, när det kommer till landskap och naturupplevelser så finns det inte en bild i världen som fångat den känslan man får av att se någonting riktigt vackert. Naturupplevelser, när dom är som bäst, går inte att beskriva vare sig i bilder eller i ord. Dessa upplevelser är i fyra dimensioner och måste upplevas med blott ögat för att kunna förstås.



Under gårdagen låg jag och tittade på lite saker som kunde vara intressanta längs resvägen. Jag hittade ingenting i stort sett, men lade ”Devils Bridge” på minnet eftersom det såg rätt fint ut. Och av en händelse råkade vi se skylten för stället så vi svängde in där.
För er som inte varit dit och aldrig upplevt stället kan jag säga att det är skit. Åk inte dit. Det var jobbigt som fan att gå upp och ner för dom där äckliga jävla trapporna och stället har djävulen med i namnet av en anledning.

Sammanfattning av Devlis Bridge: misär, elände och skit. Avgå djävulen. Det fanns en trappa där dock som gjorde sig okej på bild. Annars avgå alla.



Spola fram en timme. Vi tog sikte på staden Aber… Abesw… Abwer… A… en stad på västra kusten av Wales. Väl där såg vi två ascoola måsar som stod och stampade på marken.

Hur är då det coolt kanske ni undrar? Jo, dom steppar eftersom det under marknivå låter som ljudet av regn vilket lockar upp maskar och andra insekter. Fattar ni hur ballt det är? Trutar som steppar för att kunna äta. Så jävla smarta vissa djur är!

Nu kollade jag namnet på staden på Google Maps och skrev av det, men lyckades ändå stava fel på skiten. Men Aberystwyth hette staden i alla fall, och den ligger precis vid havet.



Och hur vackert är inte detta? Strålande solsken, 15 grader och frisk havsluft. Man kan ha det sämre.
125 000 pund, motsvarande 1,59 miljoner svenska kronor, får man lägga för en etta med utsikt över havet här. Fett ovärt, men ändå ack så intressant.



Men titta vilka charmiga hus! Som en liten fiskeby utanför Göteborg, men med regn hela somrarna istället. Förtjusande minst sagt. Strandpromenaden var så fantastisk att jag inte ens kommer lägga upp en bild på den, för det går inte alls att se hur förtrollande området var. En liten bild som ska försöka täcka havet, solen och en kilometers semesteridyll håller inte. Det är inte värdigt. Det är som att försöka få in mitt ego, mina magrutor och mina ögonfransar i samma bild. Ordet ”omöjligt” räcker inte till för att beskriva det hela.



När man åker längs med vägarna här så är hastighetsgränserna dels helt galna, vem fan kan åka 100 km/h på vägar som slingrar sig värre än valfri politiker som ska svara för vad dom åstadkommit? Men sen ligger det jättemånga små charmiga byar längs med vägen också. Stenhus efter stenhus följer sidan av vägen i någon kilometer och sen är man ute i fantastiska landskap igen.



Naturen. Herrrrrrrre guuud som herr Ranelid brukar säga. Vilket mirakel!



Och dom små husen. Herrrrrrre guuud.



Sa jag att dom har en massa slott också? Heeeeeeeeeerrrrrrre guuuuud vilket ställe.

Vi är nu framme i Nefyn i norra Wales, och har för en timme sedan avslutat en tvårätters middag på ett hotell nere vid vattnet. Utsikten var… kolsvart och regnig, men säkert fantastisk om man sett längre än fönsterrutan. Efterrätten var topp två av vad jag någonsin ätit och väderprognosen inför imorgon lovar en miljard millimeter regn och sen uppehåll och halvt stormvindar när vi ska slå ut på första tee på Nefyn Golf Course. Enligt alla vi pratat med ska banan vara helt magnifik och jag litar fullt på deras ord, så hajpen är maxad. Räknar kallt med tre hole-in-ones och en riktigt dålig runda imorgon. Men oj vad kul det ska bli!

Årets första golfrunda kom att ta plats på Manor House Golf club strax utanför Bristol i västra England. Anledningen till detta är att vi flög till London och landade sent, så att köra 6 timmar till en golfbana i Wales kändes rätt overkill.

Väl på plats på golfbanan, där vi inte hade bokat nån tid, fick vi glatt veta att vi skulle behöva vänta i två timmar på att få slå ut så vi nöjde oss med att slå några hinkar med bollar på drivingrangen. Redan här dominerade stället stort genom att bjuda på Callaway-bollar som range-bollar och vi var mäkta imponerade. Vi hann även med att få se ett riktigt lågt flygande flygplan
som svängde in strax över rangen och vi fick snabbt veta att det var en av golfklubbens medlemmar som visade sina kollegor var han brukar spela golf.



Vi spolar fram en timme till. Utrustad med sprillans nya, blåfula, golfskor så tog en Kausti (vars hållning tydligen inte är optimal) plats på första tee. Första drivern slicades som vanligt ut en bit till höger, men det fanns ändå viss kvalitet i den övervintrade kroppen.
Vädret var annars fantastiskt och jag tror minsann att det stundtals nog var närmare 20 grader varmt i solen.



Banan i sig var tänkt att vara en mellanlandning mer än någonting annat, men den visade sig faktiskt stundtals vara en riktig skönhet. Gräset var grönt trots att vi bara är i mars, och ån som rinner genom området hade tagits tillvara på riktigt smart.



Jesper fick i all sin iver för sig att köra golf-aerobics på greenen också. Oklart varför.



Men åter till banan. Hålen var verkligen stundtals otroligt annorlunda sett till hur andra banor man spelat sett ut. Här har vi till exempel en bana där bunkern slingrar sig fram över banan ända från tee fram till greenen. Mycket visuellt imponerande och Kausti ger tummen upp!



Här kanske det ser ut som att jag slagit ut min andra boll i rad i skogen, men icke då. Skenet bedrar. Jag skyddar faktiskt ett gäng kaninungar från en löst springande tiger som fanns i närheten.
Tydligen är engelska tigrar ett stort problem på dom engelska golfbanorna och golfbanans manager var snabbt på plats för att tacka mig personligen.



Just det! Vi fick även ett tips inför golfrundan att hyra en golfbil då banan is very challenging if you dont”. Så vi hyrde en golfbil eftersom det kunde vara bra inför dom kommande golfrundorna. Tre rundor på tre dagar kräver fokus, och då vill man inte vara trött i onödan.

Och jäklar vilka backar det bjöds på. Vågade in ens knäppa kort i backarna eftersom jag var tvungen att hålla i mig och samtidigt torka tårarna från mina livrädda ögon. Men herre gud vad kul det är att köra golfbil, och roligast på hela rundan var en 70-årig gubbe och hans kumpan som kom ikapp oss på typ 14:e hålet. Det var ett hål där man slår ut väldigt högt upp och sen ligger greenen kanske 150 meter bort och 50 meter lägre i höjdskillnad. Och det var en rätt stor backe ner till första tee också.
Så dom körde ner till oss, mobbade Jesper (!) för hans nya vita golfskor och blev sen skällda på av en kille på banan. Då bestämde dom sig för att backa upp för den slingriga vägen igen, vilket ledde till en massa skratt och att dom slutligen backade in i en papperskorg i högsta fart :i Fem av fem i betyg på packade 70-åringar!



Det här hålet var verkligen riktigt grymt. Svårt att se på en liten bild, men oj vilken utsikt vi bjöds på. Riktig PGA-känsla var det faktiskt och när solen sen gassade på så blev allt ännu lite bättre.



Inspelet mot greenen, som ni ser längst borta i bild, var sen helt magiskt vackert. Otroligt imponerande med tanke på den låga greenfeen. Den låg på ungefär 30 pund vilket får ses som riktigt bra.



Kisspaus.



Obligatorisk golfbaneselfie. Sjukt nöjd kis.



”KOLLA KAUSTI, JAG KÖR BEACH 2015 I MARS!!!!”



Höjdskillnaderna på banan var verkligen extrema. Vet inte om man ser hur högt upp utslaget på det här hålet är, men Jesper slog i alla fall sin boll i vattenhindret bakom trädet här. Själv lyckades jag sänka min boll ner under marknivå på ett enda slag. För det otränade ögat kan nog detta ses som en hole-in-one, men jag lyckades faktiskt med bedriften att få min boll att helt gräva ner sig under markytan utan att för det ligga i hålet. Fri dropp på pluggad boll gäller dock, och jag fixade en av få parputtar på rundan tillslut.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jesper golfade som en gud idag, jag spelade som en kratta. Grymt av honom ändå att vara två poäng från att gå på sitt handikapp under årets första runda och på en helt okänd golfbana. Danmark producerar ännu en (?) stor golftalang!



Efter golfrundan tog vi sikte på Aberystwyth i Wales, som ligger 3,5 timmar från Bristol. Efter att ha åkt över bron till Wales och sen gett oss in på vad som visade sig vara riktigt minismå vägar för att köra i 2,5 timmar till så gav vi upp halvvägs och stannade i en liten stad som heter Builth Wells och som ligger halvvägs mellan ingenstans och ingenting i Wales. Här har vi hittills bjudits på okej pizza och riktigt katastrofdålig öl. Seröst, varför har ni bara öl som saknar kolsyra och smakar skit eller knäckebrödsmacka? Buuuuu.



Två ölsorter utan kolsyra. Smakar antingen som nåt reningsmedel som används på pissoarer eller bara sött och sliskigt. Buuuu.



Funderar ni nånsin på att åka till Builth Wells så har ni härmed sett hur staden ser ut och kan sikta på att göra någonting vettigare. Wales däremot är rätt fascinerande, och deras eget språk kymriska (waelsiska) är riktigt fascinerande. Låter som polska med inslag av japanska samt en massa harklande däremellan. Skumt men faktiskt rätt intressant.

Nu snarkar Jesper i sin säng. Måste kasta en kudde på honom. Godnatt!”

Wales. Vem åker till Wales egentligen? Jag gör tydligen det, för i eftermiddags fann jag mig själv sittandes på flygbussen på väg ner till Skavsta. Och vad finns det i Wales? Vad är dom kända för? Kreatur som säger bäääääää”? Har dom fin natur? Nån sa till nån som hade pratat med nån att det finns fina slott i Wales. Huruvida det stämmer eller ej vette fasiken.



Med mig hade jag i alla fall golfbagen, som mer såg ut som en liksäck, samt bäste golfkompisen Jeppson. Alla var vi fast beslutna om att försöka lista ut vad Wales är känt för.



Ryanair fick äran, kort sammanskrivet Ryan-äran, att frakta oss över vattenpölen som skiljer alla Europas I-länder från U-länderna Irland och Storbritannien[].
Någonting som slog mig är att jag börjar få fler och fler varningar för att min ålder börjar närma sig 30 nu. Min kropp är stel och gammal, jag får ont i ryggen, jag åker på golfsemestrar, jag tycker att Mercedes bilar börjar bli rätt snygga och min mage börjar peta ut på ett sätt som gör att jag får en obehagligt djup navel. Jag har även börjat att inse varför folk inte gillar Ryanair.

När jag var yngre så älskade jag Ryanair eftersom det är så fruktansvärt billigt att flyga med dom. Det kostade t.ex. 350 kr totalt för att flyga mig till London och tillbaka till Sverige (golfbagen inte inräknad då dock). Det är mindre än vad det kostar att åka taxi från Stockholm till Arlanda…
Men när jag nu satt där i planet och såg all reklam, kände trängseln bland folk och hörde alla utrop som gjordes i högtalarsystemet under flygningen så insåg jag att det här är lite som att tillåta företag att tapetsera ens hem med reklam mot en ersättning som inte är speciellt stor. Man ger upp en del av sitt välbefinnande för en liten summa pengar helt enkelt.

Är det värt det? Jag vet inte alltså… Gubb-Kausti börjar bli tveksam i all fall.



Viss oro fanns dock innan vi lämnade in våra golfklubbor i specialbagage-inlämningen. Trots att det kostade totalt 1000 kronor för att frakta bagen fram och tillbaka till London så fanns där rädslan av att klubborna skulle kunna gå sönder.
Ryanairs tidning lugnade dock nerverna en aning med att rapportera att dom under januari månad hade blyga 0.78 klagomål per 1000 fraktade bagage. Trygghet infann sig och jag somnade sen kvickt på flyget efter att ha läst denna mycket intressanta fakta.



Sen landade vi på London Stansted och möttes av en enorm jättekö till passkontrollen. Den rullade dock på rätt bra så efter en kvart hade vi tagit oss förbi den… Upp till den riktiga kön som var på kanske 400 personer. Till dessa 400 personer fanns det då t-r-e stycken passkontrollanter. Något som ledde till att vi fick stå och vänta på att få våra pass kontrollerade (något som tog 10 sekunder) i över 1,5 timme!

Storbrittanien[] ffs, kan ni gå med i Schengen ordentligt snart eller? Skitland.



På tal om skit. Säg hej till Manuel. Manuel var en liten idiotunge som stod i kön, stökade runt, slog runtikring sig och t.o.m. började ta på folk framför sig. En riktigt idiotisk spansk skitunge helt enkelt. Jag hatade honom av hela mitt hjärta 12 sekunder efter att jag först noterade honom och jag drömde ljuva drömmar om hur jag råkade tappa min ryggsäck på honom, hur jag skulle tipsa vakterna om att han var en knarkkurir och det gick även så långt att jag tänkte igenom hur jag bäst skulle kunna använda honom som vapen i en zombie-attack. Topp två idéerna var att antingen ta tag i benen på honom och använda honom som basebollträ, alternativt hålla fast honom i bakbenen så att han fick slå och bita zombiesarna när dom attackerade.
Nånstans i passkontrollen försvann sen Manuel och hans bedrövliga morsa och jag hoppas innerligt att dom glömt passen hemma så att dom fick vända hem till Spanien igen.



Lite mer än en timme in i köandet. Jesper ser som vanligt ut som en livsfarlig teddybjörn och jag ser ut som… en duckface-liknande misslyckad rockstjärna med tröja på sig. Inte helt okej…
Noterbart är annars att det fanns TV-skärmar vid passkontrollen där man kunde läsa om hur man skulle göra för att skicka in klagomål på passkontrollerna med mera. Dels rullade den informationen förbi alldeles för fort, mobiltelefoner och kameror var förbjudna där men sen hade dom även en helt idiotisk mailadress som var compliments&complaints@homegroup.nsl.gov.uk vilket gjorde att det var omöjligt att komma ihåg den om man nu ville klaga i efterhand. Statliga myndigheter alltså…



Två timmar senare kunde vi i alla fall hämta ut golfbagarna bland barnvagnar, skidor med mera. Allt hade även klarat sig fint.



Sen tog vi bussen för att hämta upp vår hyrbil. Hyr man billigaste möjliga bil så får man tydligen gå till en koja för att hämta den. Det här var då kontoret där man hämtade ut bilen, och stället kändes mer som någonting en biltjuv skulle hålla till i än en faktiskt biluthyrningsfirma.



Bilen vi sen fick var en MG som väl var helt okej, men känns väldans plastig inuti. Satt sen även och höll på med radion i bilen, och plötsligt slocknade hela instrumentpanelen och skärmen blev svart. Sen efter några sekunder dök MG-loggan upp – systemet hade kraschat och startat om. Känns stabilt. Heja MG!

Nu är vi i alla fall framme i… Badminton. Stället heter tydligen så enligt hotellbokningen. Det är inte riktigt Wales än, men det tog oss ungefär 2,5 timmar att köra hit så vi kände att det fick räcka. Vi har en golfbana här i England som vi ska prova spela på imorgon så får vi se vart det leder.

Mina tips inför morgondagen:
– Jag kommer få skavsår i händerna.
– Jag kommer få skavsår av dom nya golfskorna.
– Jag kommer slå bort 7 golfbollar.
– Jag kommer ha en birdieputt som jag missar, samt 14 trippelbogeys.

Återkommer med resultatet…”
Webbhotellet har uppdaterat PHP på servern, så bloggen stendog. Har reparerat det mesta med silvertejp nu, men säg gärna till om ni stöter på några buggar.