Close

Monthly Archives juni 2013


Nångång vid 9:30-tiden lokal tid så började det viskas i baksätet. Dom små barnen hade vaknat och det var för mig omöjligt att sova vidare i det nu fruktansvärt osköna förarsätet. Det kändes på något vis som om jag och sätet vid det här läget växt ihop och nu levde i en slags konstig symbios. Som om jag hade kopplat in i The Matrix” när jag satte mig där i sätet och nu kunde jag styra allt helt utan att göra annat än bara vara.
Tre timmar fick jag sova. Tre fruktansvärt osköna timmar. Tack till Sara som offrade sig och gav bort sin kudde till mig så att jag kunde vila huvudet mot någonting i alla fall.



Vi tankade och började sen så sakteliga rulla för att ta oss dom sista 30 milen till Kiev. Dom ukrainska vägskyltarna charmade mig och jag föll pladask för den öststatliga elegansen, dom andra i bilen var inte lika imponerade och somnade om direkt vi våran sovparkeringsplats.

Jag kanske låter bitter, men det är jag inte. Tvärtom är det så sjukt skönt att kunna välja musiken själv, sitta och titta på landskapen som passerar och bara insupa det nya man får se. Hade själv sovit utan att tveka om jag suttit i passagerarsätet så varför skulle inte alla andra få göra det? Finns ju inget tråkigare än att sitta i en bil och göra ingenting i flera timmar.

Vägarna i Ukraina har annars varit långt över förväntan. Jag hade förväntat mig katastrofvägar deluxe och vi har även förstått hur en sådan kan se ut när vi under natten svängde in på en liten mindre väg för att utforska var vi kunde sovparkera. Den vägen var den sämsta asfaltsvägen jag någonsin sett i hela mitt liv och det var som att åka på en tvättbräda ungefär. Allt skakade konstant och jag trodde bilen skulle hoppa isär, sen var det hål här och där på vägen kombinerat med några trötta lagningsförsök på den där schweizerostvägen.
Sen ska Ukraina ha credit för deras vägbyggande. Ur säkerhetssynpunkt tror jag att det svenska trafiksäkerhetsverket skulle ha lite åsikter men jag uppskattar hur motorvägen till Ukraina i stort sett var helt rak. Då menar jag inte rak som i ”Kaustis hållning” utan rak som i ”spikrak”. Otroligt skönt att kunna glida ikapp en bil (oj vad jag fuskar med hastigheterna här…) och sen titta bredvid den för att se att jag har en omkörningssträcka som är 37 kilometer spikrak väg med hundraprocentig sikt och helt utan mittviadukter eller liknande saker.

Sen kör ukrainarna otroligt bra också. Alla visar sjukt bra med respekt åt varandra och åker man ikapp en bil så lägger den sig direkt åt sidan för att förenkla den redan superenkla omkörningsproceduren. Råkar en bil göra en dålig omkörning så glider även mötande trafik ut så långt åt sidan som möjligt på vägen och varken blinkar eller tutar på den som missbedömde omkörningen. Otroligt imponerande hur lugna dom håller sig allihopa. Tummen upp!



Resen av resan mot Kiev var annars inte speciellt intressant. Den tog väl en 3-4 timmar och det var så absurt att märka hur vägen såg ut. Dom har verkligen standardiserat allt här, även vägarna, och jag lovar att HELA vägen var en upprepning av följande:
Lång vägsträcka med skog på sidorna följt av en sträcka med åkrar på båda sidorna samt en korsande väg med väjningsplikt mot motorvägen. På varsin sida av motorvägen vid korsningen stod en busshållsplats och dom såg ut som exakta kopior av varandra. Det gick även ett övergångsställe över vägen mellan dessa.

Tryck nu ctrl + c på tangentbordet och spamma ctrl + v så kommer du kunna bygga upp en exakt kopia av hur hela vägen från gränsen till Kiev såg ut. Dom där korsningarna med busshållplatserna upprepade sig med klinisk precision varje 2-3 mil och det kändes ungefär som att man körde i ett hamsterhjul mer än att man faktiskt kom nånstans. ”Har vi inte sett det här förut? Jodå, en sisådär 65 gånger” var känslan man fick varenda gång man såg en såndär korsning med busshållplatser på varje sida.

Otroligt enformigt men ändå intressant.



Väl framme i Kiev åkte vi vilse typ 12 gånger innan vi plötsligt fick syn på en av dom ballaste grejerna med staden: deras titanstaty. En 102 meter hög dam som faktiskt är högre än Frihetsgudinnan i USA och i mitt tycke mycket ballare. Den står uppe på en av dom högsta punkterna och blickar ut över staden och det är så ballt så jag vill dö lite när jag ser den. Som om inte det vore nog har den det kanske coolaste namnet jag någonsin hört en staty ha: Mother Motherland. Game over USA, öst vinner den här ronden med utklassningssiffror.



Lunchen intogs på Dominos (vi hade inte käkat på typ 24 timmar och orkade inte käka lokalt). 250 kronor för fyra mediumpizzor med läsk får ses som helt okej :i Mest intressant var väl annars när jag lämnade mitt namn på beställningen och hon lyckades stava Michael som ”Makyl”. Kommer lätt byta namn till Makyl Kaustinen när jag kommer hem efter semestern. Hur coolt som helst!



Vi bokade även boende via Dominos gratis nätverk och det kostade oss 2200 svenska kronor totalt för 4 personer och 3 nätter i en hyrd lägenhet. Dock hittade vi inte stället när vi väl kom dit så vi satte oss och tröstdrack bira istället. Med ett pris på 12 kronor per öl så försvinner problemen man har rätt snabbt.



Ölen löste alla våra problem, dörren till Kievrent Apartments kontor öppnades plötsligt och vi fick nyckeln till lägenheten. 60 kvadrat, en dubbelsäng och en bäddsoffa får ses som helt okej. Standarden är bättre än Dublins standard och det finns egentligen ingenting alls att klaga på.

Kvällen spenderades sen ute i Kievs uteliv och det var riktigt riktigt roligt. En vodka Red Bull gick för typ 50 spänn, en Corona för drygt en 20:a och man kände sig som en kung på stället när man plockade fram sedelklämman (första gången i mitt liv jag använt den ska tilläggas). Vi kom alla överens om att lämna både mobiltelefoner och kameror hemma och bara ha en kul kväll och det var lätt värt det.
Vi tog oss in på nåt ställe som hette Vodka Bar där det kostade 2000 spänn för sittplats, och efter att ha fått det förklarat för oss så drog vi snabbt vidare. Nästa ställe vet jag inte riktigt vad det hette men där var det gratis med sittplats, även om två random tjejer försökte blåsa mig och Gustav genom att agera som anställda och kräva en ”deposit” för bordet vi satt vid. Vi köpte inte bluffen och hon försvann sen från stället.

Nej, Ukraina må ha börjat lite knackigt vid gränskontrollen men jag tycker landet växer mer och mer ju längre man är här. Visst, det är inte ballt på samma sätt som USA var men det är otroligt intressant att vara här och se hur östeuropa ser ut på ”riktigt”. Och prisläget är ju magiskt också :i ”
Båtresan över till Polen gick fint och vi anlände till Gdynia nån kvart senare än beräknat. Det var dock inte det största problemet tyvärr utan det stod herr Baksmälla för. Han hade intagit både Annas- och Saras kroppar och halt paralyserat dom. Tack vare Gustavs briljanta idé att köpa en alkoholmätare innan avfärd så kunde vi klocka dom bådas alkoholnivå där Sara dominerade stenhårt med 1,48 promille i kroppen dagen efter. Inte undra på att hon låg däckad som en överkörd räv i sin säng när Anna och Gustav kom tillbaka kanondyng mitt i natten och skulle hålla låda i hytten. Själv blåste man, mycket rutinerat, 0,0 promille på morgonen och kunde därför överta styrandet av vårat fordon för att ta sikte på Lublin som var dagens slutmål.



Vi gjorde sen ett kortare stopp i nån liten stad där det enda värt att nämnas är KitKat-glassen som serverades. Två glassar gick för totalpriset av 18 kronor och glassen får en svag tre av fem discobowlare i betyg.



Nästa mål för resan var inställt på Warszawa delvis eftersom staden sägs vara magiskt vacker men det viktigaste målet var så klart att få en bild med PayPals kontor i staden. På väg dit så vi massa konstiga skyltar och dom har verkligen såna här skyltar överallt längs vägarna. En stor duva liksom, vad i hela…?



Är verkligen sjukt glad att det är förbjudet att göra reklam på samma sätt i Sverige, att se såna här reklamskyltar vad 10:e meter hela vägen är både uttröttande och helt meningslöst.



Vi kom sen plötsligt på att eftersom vi kommer spendera några dagar i Polen och på grund av prisläget så investerade vi i en landskarta för 40 kronor. En landskarta vars storlek var helt löjlig och omöjligt att ens försöka använda sig av i bilen så den servar mest som underlägg/haklapp när flickorna i baksätet äter.



Warszawa bjöd på både bra väder, futiristiska businessparker och ett totalt frånvarande av PayPals kontor, något som grämer mig lite. Hade gärna velat skicka in en bild på mig framför PayPals kontor till grabbarna som jobbar när jag har semester men av det blev det ingenting – trots en halvtimmes letande.



Middag i Warszawa. Jag beställde in det som servitören rekommenderade och fick anka, stekt potatis och 7 kilo varma rödbetor. Ankan var god, potatisen var god men rödbetorna smakade varmt kräks. Gourmetkock Kaustinen rekommenderar inte varma rödbetor, det snusket få noll av fem imodium i betyg. Maten överlag var väl helt okej och förtjänar väl en 2,5 av fem ryssfrillor i betyg. Knaprigt ankskinn är underskattat kan jag säga. Min putamge på bilden approves. Notera även att jag körde samma T-shirt idag som igår. Snusk.



Vi drog sen en efterätt och här nånstans hörde jag min mun säga orden Men hörrni, ska vi inte satsa på att dra gränsen ikväll istället? Lublin ligger ju ändå bara en timme från gränsen och dagtid tar passeringen av gränsen 4-6 timmar. Kanske går det snabbare på natten?”. Notera ordet ”kanske” i meningen. Det ordet kan dra åt helvete.



Så vi tog alltså sikte på Ukraina. ”Det finns ju garanterat hotell, hostel osv på andra sidan gränsen så vi kan ju likaväl sova där? Vi kommer vara där typ 01-03 nångång och då kan vi vara i Kiev imorgon sen”. Ord kan inte förklara hur dumt det där resonemanget är, av flera anledningar. Dels hade vi INGEN aning om hur det såg ut vid gränsövergången, vi hade ingen koll på hur set såg ut på Ukrainas sida av gränsen och vi satt i det här läget med mobilerna i handen och kunde kolla upp ovanstående och på så vis inse att det är en dum idé. Men vi ”gick på känsla”…

Jag däckade i bilen strax efter att vi åkt från Warszava. Nångång vid 21-tiden klagade Gustav på att han var trött så jag tog över ratten…



Vid 23:45 ungefär anlände vi så vid gränsen. Kön vid det här laget var på kanske 15-20 bilar i vår kö och allt kändes fortfarande som ett genidrag. Vi kom även förbi den polska delen av passagen på drygt en halvtimme, men sen tog det stopp…
För att komma ut ur Polen är en sak, att komma in i Ukraina en heeeelt annan. Lastbilskön var verkligen hysteriskt rolig att titta på när vi närmade oss gränsen och jag lovar att det stod fler än 500 lastbilar i kö där. Vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram till gränsen och det stod lastbilar i en flera mil lång kö.
Lägg där till att det fanns säkert hundratalet bilar i kö och att ALLA vi skulle dela på EN passage vid gränsen. Allt stannade i 45 minuter och när jag klev ur bilen för att titta till läget så såg jag hur killarna i en av bilarna längst fram i kön satt och sov mot varandra… Så fort gick det. Men efter drygt 1,5 timme började våran kö äntligen röra på sig! Allt pekade igen på att vi varit smarta som dragit över gränsen mitt i natten. Tji fick vi…

Nästa stopp var en dispatcher som frågade vilket land vi var från innan han snällt gestikulerade att vi skulle åka till vänster om kön. Till vänster om kön fanns det 3 dm brd asfalt och sen ett jordspår på sidan av vägen och det var dit han pekade oss. Vi såg hur en Volvo innan oss tog den där vägen så vi hängde på. Och vilket misstag det visade sig bli…

”KRRRRAAAAWWWWWCCSCHHHWWWSCHHHH” lät det när underredet på bilen tog i och jag fick halvt panik. Gustav som hörde sin älsklingsbils underrede bli söndermassakerat av en finsk rallyförare fick även han panik men lyckades på sitt typiska ”jag har pluggat teknisk fysik och är faktiskt smartare än alla andra även om jag aldrig skyltar med det”-sätt hålla lugnet och guida mig till att hålla mer till höger samtidigt som bilen skrapade i asfaltskanten ännu mer. Men när min panik sen släppt efter någon sekund kom jag på att alla tjockisarna i bilen kunde hoppa ur och att den då skulle bli ungefär 700 kilo lättare. Sagt och gjort så funkade det bra, men Gustav ville att jag skulle försöka ta mig upp ur diket så jag tog sats. ”VROOOOOMMMMM SSCHHHHLLIIIIIRRRR” lät det och jag stod fast i halvdiket och kände hur Gustav nog ville mörda mig i sömnen när det här var över. Tillslut kom vi i alla fall loss och kunde anlända vid nästa stopp.



Vi fick då åka fram till nästa bås och där satt en 20-årig kille och frågade oss någonting i stil med ”Cкільки вас в машині”. Ni förstår själva hur vi såg ut efter frågan och mitt naturliga svar, som flockens ledare, var såklart ”Ehh… English?”.
Hans svar blev ett lika trevlig som direkt ”No” och jag kände här hur svårt det här skulle bli. Killen gestikulerade i drygt 18 minuter innan vi slutligen förstod att han frågade hur många vi var i bilen. Vi svarade ”Four” och han dominerade stort med sin fingerräkning för att visa att han förstått vad vi sagt. Sen skrev han lappen ovan och vi fick åka till nästa etapp. Vi fnissar fortfarande åt honom och undrar vad han svarar på frågan ”Vad jobbar du med då?” när han är på fester osv. ”Jag räknar. Ibland räknar jag till 4″ eller nåt? :i

Sen fick vi vänta lite till innan vi slutligen kom fram till själva bilkontrollen. Den gick till som så att vi (såklart) köade lite först innan vi sen fick rulla fram till våran plats vid kontrollen. Vi fick alla kliva ur bilen, ta våra pass och gå till passkontrollen. Det tog nån minut och allt var bra. Sen fick vi gå till ”customs”-snubbe och här började nästa problem.
Först och främst så stod det nån rysktalande reggea-dåre som hade glömt ett klistermärke på sin registreringsskylt och därför inte fick komma in i landet. Om jag förstod det hela rätt så behövdes inte ens märket vilket killen fick spendera den kommande timmen med att tjata på tjänstemännen med. Efter att ha lyssnat på hans klagande i en 20 minuter fick vi sen gå fram till luckan och lämna fram våra papper. ”Ліцензія та реєстрація” började den här killen och den här gången var det Saras tur att köra den klassiska turist-grejen. ”Ehh… English?” frågade hon snällt och killen snäste och schasade bort oss med armen. Vi förstod sen att vi skulle gå till båset på andra sidan kontrollen och traskade snällt dit på rad. I luckan där satt en dam och när vi frågade ”English?” frågade hon, på ett väldans öststatiskt sätt ”What car is yours?”. Vi förklarade att den på andra sidan avdelningen var våran och hon svarade med ”Then you have to talk to that guy” och syftade på killen som precis schasat bort oss. Jag försökte lite tafatt förklara för henne att vi minsann redan pratat med den killen men hon ignorerade oss stenhårt.

Förlåt för bristen på bilder men det var fotoförbud där.

Så jag fick ta snacket med en av vakterna på stället. Turligt nog var han nog lite av en chef så han suckade lite åt våran vakt och sen fick jag som förare slutligen lämna pass, registreringsbevis för Gustavs bil och den där lappen där det stod att vi var 4 personer till vakten. Turligt nog hade jag här bildat mig en ny bekantskap med en kille i kön som kunde hjälpa mig att översätta. Han kunde engelska, ryska och tyska så han hjälpte mig genom frågor såsom ”Що ваші адресу?” och ”Що Ваша пост номер” vilket ja är galet tacksam för idag. Tack Vitalij för hjälpen!




02:30 var vi sen äntligen över gränsen. 2 timmar och 45 minuter som kändes som en hel evighet och en upplevelse som jag är glad att ha varit med om men som jag a-l-d-r-i-g kommer göra om igen.

Väl innanför gränsen visade det sig att det fanns absolut n-o-l-l hostels. Ingenting, nada och zip. Så vi kom alla överens om att ”vi åker mot Kiev, det måste finnas någonting på vägen”. Jo tjena.



Tre minuter senare såg mina kompanjoner i bilen ut såhär. Alla hade tokdäckat och klockan var väl kring 3 nånting här. Jag var karatetrött men körde vidare i jakt på något sovställe. Men Ukraina är unikt på ett typiskt Sim City-sätt. Ni vet hur man alltid bygger en stad mitt på kartan där och sen drar en långmotorväg ut till kanten så att folk kan ta sig till staden? Precis så ser Ukraina ut. Det finns ingenting, ingenting, ingeting och bensinmackar längs M07 som går från gränsen till Ukraina. Det finns inte ens små orter. Det finns absolut nada under dom första 30-40 milen från gränsen. Vill man svänga av M07 så kan man glatt göra det, men då hamnar man på en väg som bäst kan beskrivas som ”en skogsväg som byggts 1950 och sen dess aldrig reparerats”. Grusvägar med enorma hål och någonting man absolut inte vill ge sig in på.



Så jag fick glatt köra vidare. Mil efter mil avklarades och jag passerade en kvinna som var på promenad med sin kossa, en bil som började ryka framför mig, ett (fungerande) kärnkraftverk och även en poliskontroll som jag nätt om jämnt, av ren slump, lyckades undvika genom att åka halvt fel och släppa förbi mig en bil som blev plockad direkt den kört om mig samtidigt som jag kunde åka vidare.
Efter att ha rullat vidare i en dryg timme presenterade sig sen soluppgången och jag kände hur Ukraina ändå börjat reparera sitt rykte en aning.



Hur trött man än är så är soluppgången nästan alltid magiskt och något som får en att helt glömma all stress som man tidigare utsatts för. Tack vare att alla sov kunde jag sen stanna och gå ut för att ta bilder hur mycket jag ville vilket inte gav speciellt bra resultat bildmässigt men ändå ”självamässigt”. Nångång efter 05:30 orkade jag sen inte mer utan bestämde mig för att leda sovplats. Av det blev det inget och det slutade med att vi alla däckade i bilen på en parkering. Inte speciellt elegant men ack så välbehövligt. Sov så jävla dåligt där och vaknade efter 3 timmars ”sömn”, men vad som hände därefter får ni reda på i nästa avsnitt av ”12 dagar i Polen och Ukraina” ;)”

En lång dag går mot sitt slut. Jag ligger i våran lyx”-bunk och känner att min säng nog minsann skakar lite. Och då menar jag inte ”skakar” som i ”shit, jag är så full att min hjärna tror att den är en tvättmaskin” utan mer som i ”sover vi ovanpå färjans motorer eller vad är det frågan om?”. Men man ska inte klaga, allt är betydligt fräschare och renare på färjan än vad jag hade förväntat mig. Bilen ovan är den första egentliga bilden vi tog på vägen ner till Karlskrona från Stockholm, det är blålila blommor som täcker ett helt fält men Sara trodde typ på allvar att det var Atlanten.



Intressant att nämna är att vi på vägen ner fick syn på en urtvättadrosafärgad Porsche också. Otroligt… speciell, och det känns lite onödigt att ”nerstajla” bilen sådär. En Porsche ska vara elegant och orörd, den där kändes bara douchebag-flickvänsförstörd typ på något vis. Bilden var kanske inte hundraprocentig, men det är inte helt lätt att ta bild på någonting som är 12 cm bort med en supersystemkamera…



Resan ner gick annars helt utan problem och vi höll tidsschemat rätt hyfsat. Drygt en timme innan sista incheckningstiden var vi på plats och gled in genom grindarna strax efter. Då skrek tjejerna i baksätet plötsligt ”DET RÖKER DÄRBORTA, DET ÄR DONUTS, KOLLA KOLLA KOLLA!” och strax efteråt insåg jag vad som skedde…



Det var douchebag-parad på g. Först kom en Ferrari, sen en till Ferrari, sen en Porsche följt av en Lamborghini och sen kom det ungefär 30-40 till superbilar. Alla hade nyrika pappas pojkar i förarsätet och det visade sig att det var nåt slags event kallat Gran Turismo i Polen snart varför dessa ”eleganta” unga män såklart skulle åka med båten.



Man kunde ju inte låta bli att imponeras över hur mycket pengar ett gäng snorungars pappor kan spendera på bilar åt sina små favoritsöner ändå. Det måste ha varit bilar där för tiotals miljoner och alla bara väntade på att repas med min hemnyckel.



Jodå, grisporschen var där också.



Väl ombord visade det sig att vi fick en ”premiumhytt” som ligger på 11:e däck (högst upp). Havsutsikt finns genom fönstret och när jag tittar ut ser jag ungefär lika mycket hav som om jag hade tittat in i min garderob hemma i lägenheten. Men men, hytten är fräsch och duschen/toan ännu bättre så man kan inte klaga egentligen. Vill man ha ”havsutsikt” kan man fylla handfatet och stå och titta ner där.
Undrar om den här båten är det minsta likt Polen? I så fall är det ändå inte så jättefarligt standardmässigt. Iofs har jag personligen fått för mig att Polen är typ som Sverige och direkt man åker över till Ukraina så raseras allt direkt och allt blir skit. Men Polen kanske är rätt schysst t.o.m.? Det vore ju grymt. Ölen kostar i alla fall 25 kronor per halvliter i utomhusbaren på färjan, det om något är väl ett bra tecken.



I alla fall, uteserveringen i solnedgången var verkligen en perfekt start på semestern. Magisk utsikt, bra vänners sällskap och douchebags så långt ögat kunde nå. Vad mer behöver man? Jo, en bättre kamerakvinna hade ju inte skadat, men man kan inte få allt. Imorgon blir det Polen och jag är fortfarande så galet förväntansfull för vad som väntar! Tills dess säger vi god natt! (yes)

Jo, så är det ser ni. Min semester började för en dryg timme sedan och jag har varit så stressad dom senaste veckorna att jag knappt vet vad jag heter än. Planeringen inför den här resan har varit den sämsta i min resekarriär, men samtidigt är den även den kortaste (och konstigaste) riktiga resan jag gjort i mitt liv också. Man behöver inte planera så mycket, det löser sig ändå alltid. Som med det internationella körkortet som man tydligen måste ha för att få köra bil genom Ukraina (för jo, vi ska köra bil). Jag fixade det där körkortet igår eftermiddag. Gott om tid liksom. Packat har jag inte ens börjat med och jag tänkte ge mig på att dra på en lägenhetsvisning ikväll också innan jag packar.

Men ja, resvägen kommer bli som följer: vi börjar med att åka ner från Stockholm till Karlskrona imorgon bitti och sen går färjan därifrån till Gdynia på kvällen. Framme i Polen på lördag morgon och då kör vi i raketfart ner till Lublin-trakterna för att sova där. Upp tidigt på morgonen och in i bilköerna (som tydligen är extrema) för att komma över gränsen till Ukraina. Väl där ska vägarna tydligen vara riktigt risiga så vi får se hur lång tid det tar att ta sig till Kiev. Där blir det övernattning 1-2 nätter, sen kör vi en tour till Tjernobyl för att se Pripjat och kärnkraftverket. Sen drar vi tillbaka till Kiev, hämtar bilen och drar mot Auschwitz. Har vi tid stannar vi några dagar i Krakow och sen bär det av hemåt igen.

En riktig depressionssemester är vad som väntar helt enkelt och jag kan inte låta bli att tycka att det här ska bli hur kul som helst! Räkna med rapporter och upplevelser från fel” sida Europa dom kommande dagarna.

So you are buying an apartment soon? Would it help you to become a headcount?”. Frågan kom helt plötsligt från ingenstans för några veckor sedan. ”Uh, potatis?” var ungefär vad jag fick ur mig som svar. Hängde inte riktigt med i svängningarna och ärlig som jag är ville jag egentligen svara ”Egentligen inte, banken kommer låna ut pengar till mig ändå” men tack och lov kom potatisen upp i mina tankar och jag lyckades ducka den tabben.

Sen hände ingenting, min manager åkte iväg på nån monsterresa för att starta igång PayPal i ett av våra nya områden och jag tänkte inte mer på det där. Jag fick ta över en stor del av hans arbete och jag slet som ett djur i några veckor. Han kom tillbaka, berättade att han var nöjd med mig och försökte deala till sig 4% av alla mina framtida inkomster mot att jag fick åka till ett ställe jag gärna vill besöka med jobbet. ”I see great things for you so it's a good deal for me” var hans resonemang. Oh stop it you
, men efter att ha jobbat på IBM i tre år är man rätt van vid att få höra tomma ord så jag tog inte åt mig speciellt mycket.

Men så plötsligt fick jag en fråga om när jag skulle vara på kontoret så att vi kunde sätta upp ett möte med TA-teamet. Frågade snällt vilka det är och fick ett avledande säljar-svar på frågan och köpte det utan att fundera vidare. Sen när den dagen väl var kommen började jag koppla saker och ting. Och visst var det som jag trodde, vårat kontor har gått så sjukt bra att dom ville erbjuda oss alla fast kontrakt direkt via PayPal/Ebay. I grund och botten innebär det gratis massage varannan vecka, gratis frukost varje fredag, gratis öl varannan fredag efter jobbet, sjukförsäkring, matbidrag på 70 kr/dag, betalda läkarbesök, en gratis flyttdag (bra tajming!), 30 semesterdagar per år plus en massa standardgrejer som man får här i Sverige. Och en anställningstrygghet som jag aldrig tidigare haft.

Från och med den 4:e juli kommer jag vara en del av PayPal-familjen och det känns helt sjukt bra! Nästa mål är att bli VD på företaget. Återkommer om 7 månader med om det lyckades eller inte…
12