Close

Monthly Archives februari 2013


Ibland ligger jag i sängen sent på kvällen och kvällsdrömmer om vad jag vill göra. Om hur jag slutligen satt min fot i alla världsdelarna och då förverkligat mitt livs mål. Där nånstans slutar drömmarna eftersom jag på något vis räknar med att jag är nöjd och att jag då äntligen uppnått någonting”.
Men nånstans måste man inse att om man hela tiden satsar på att jaga sina drömmar så kommer man misslyckas. Likt Stefan Holm så kan man bara höja ribban till en viss nivå innan man i ett perfekt hopp når sin egen maxhöjd. Även om man minutiöst planerar varje dag i flera år så finns det en outtalad gräns för vad man själv kan klara av.

Jag minns hur min svenskalärare Kristina i högstadiet (som nog hade varit stolt om hon läst den är bloggen) sågade en av mina texter med anledningen att ”du kan inte benämna någonting med ordet 'man', för vem är det du då syftar på?”. Med det (tror jag) hon ville få sagt att jag inte skulle projicera mina egna åsikter på en okänd individ. Och hon har faktiskt rätt. Sen dess har jag varenda, och jag menar varenda, gång jag hör ordet tänkt på den där texten jag fick rättad av henne. För hon har faktiskt en poäng.

Den inledningen jag skrev ovan handlar inte om att det finns en gräns ”man” klarar av, utan det handlar om att det finns en gräns för vad jag kan uppnå. Oavsett hur hårt jag kämpar så kommer det finnas en gräns för hur mycket jag kommer kunna klara av. Precis samma sak gäller för er som läser detta. Men utan att dra ut på det hela alldeles för mycket så är poängen jag försöker nå den att jag någonstans börjar inse att jag fan har lyckats rätt bra här i livet ändå. Jag har jobbat utomlands i några år, jag har rest genom Europa, USA och Asien, jag har haft några flickvänner, jag har ett jobb jag både tjänar bra på och trivs som jag trivs ypperligt på samtidigt som jag tjänar bättre än dom flesta av mina kompisar.

Det var inte förrän jag stod utanför hotellet och tittade ut över en mörklagd flod som jag någonstans insåg att jag har kommit rätt långt i mitt liv nu. Visst kan man alltid sträva efter någonting bättre, men samtidigt måste man tillslut kunna erkänna för sig själv att ”fan vad grym jag är!”.
Och det var när jag stod där och tittade ut över Themsen samtidigt som Every Avenue-låten For Always, Forever spelades i öronen som jag kände ett slags lugn som jag aldrig tidigare känt. Ett lugn som påminde min om att jag minsann uppnått någonting jag bara kunde drömma om för fem år sedan och att jag minsann borde vara stolt över det jag gjort för en gångs skull. Inte stolt som i ”jag är bättre än någon annan” utan stolt som i ”jag är stolt över mig själv och vad jag åstakommit”. Jag hoppas verkligen att alla därute nångång får stanna upp i tre minuter av sitt liv för att känna den här känslan för den är verkligen någonting alldeles extra…

Vi var försenade imorse. Det är dimmigt på Heathrow” var anledningen och tydligen så slutar all världens flygtrafiik att fungera så snart som man inte kan se marken i London. Sjukt att vi hade en människa på månen för 50 år sedan men att vi fortfarande inte klarar av såpass enkla saker som dimma.
Aja, dagens i-landsproblem om något. Solen skiner och våren här borta är otroligt mycket bättre än… nej, vi har inte ens vår i Sverige än så det finns inget att jämföra med. Walk over typ, England vinner med 5-0 och ord kan inte beskriva hur mycket energi man får av det här vädret!



På schemat står föreläsningar, networkande och andra grejer som för mig känns helt främmande. Vet inte så mycket just nu, men jag sitter i taxin från Heathrow på väg till hotellet och försöker vakna ur komaläget som uppstigningen imorse orsakade. I hörlurarna ljuder Pinball Wizard med The Who, taxichauffören sitter inglasad framför mig och pratar genom högtalare i baksätet och jag sitter med 80 pund i kontanter i fickan. Man kan ju inte betala taxin i UK med kort av någon anledning, så cash is king här. Eller cash is queen kanske? God save the queen!

Det känns annars lite nostalgiskt att vara tillbaka här. Det är sån direkt irlandskänsla direkt man ser radhusen, tegelväggarna, ”smutsen” som täcker allt och alla dom där andra grejerna som man minns från den gröna ön.
Hoppas minnena härifrån blir lika bra som dom från Irland också, även om jag bara stannar här en natt.

Nu är vi framme vid hotellet också. Ner med datorn illa kvickt och sen checka in. Återkommer med mer rapporter senare.



Fortsättning från tidigare: Nu är man incheckad på hotellet och sitter i kafeterian på Ebays kontor efter en lång dag inväntandes PayPal-middagen. Har hittills under dagen druckit 3 Pepsi och käkat en Twix för att hålla mig vaken.
Inte för att saker och ting inte är intressanta, utan för att tidiga morgnar gör min hjärna jätteseg.



Konferensen började med en snubbe som hette nåt i stil med Lucifer, fast ändå inte riktigt Lucifer. Han var en störtskön amerikanare med lika mycket karisma som ett dussin Måns Zelmerlöwar och han snackade om någonting så fascinerande som statistik. Jag ääälskar statistik och killen här snackade om hur vi ska samla in statistik för att effektivisera profits ungefär. Som med all statistik egentligen, utan att gå in på detaljer. KPIer nämndes också och jag kände mig stolt då jag redan vet vad det är och även har tittat på en sådan rapport typ 3 gånger på IBM. VärldsvanKille86.



Efter det var det lite fjäskande från nästa föreläsare som mest berömde oss Sales Engineers med liknelser vid Bond-geniet Q och lite annat innan han släppte upp dagens två kanske speciellaste snubbar på ”scen”. Det var två kisar från Dublin som först och främst gjorde att en pollett hos mig ramlade ner när den första introducerade sig med sitt namn följt av orden ”Jag pratar väldigt snabbt, vi gör det i Dublin”. Det där har gäckat mig ända sen min käre mor var på besök i Stockholm och påpekade att jag pratade alldeles för fort. Jagfattadeingentingochfortsattesomvanligt ävenfastdetdärfastnadebakihuvudet. Sen fick jag höra samma sak av en av Annorna (Anna x 2, ej att förväxlas med ordet annanasarna) på jobbet också. Jag visste inte riktigt vart det kom ifrån, men med den där meningen så kanske allt plötsligt ”makes sense”. Det är Dublins fel att jag pratar för fort!
Snubbarna från Dublin jobbar annars granne med IBMs kontor som jag jobbade på förut, men dom var även förjäkla roliga. Skämtade en massa och även fast ämnet dom gick igenom var ungefär lika intressant som ”hur gör man munkar”, det vill säga hyfsat intressant på ett primitivt plan men ändå intellektuellt ostimulerande, så lyckades dom göra det hela fruktansvärt underhållande.



Området utanför kontoret är annars superfint. Themsen rinner förbi precis utanför och, icke att förglömma, så har vi restaurangen ”Vodka and food” precis bredvid också.
Nu laddar vi för middag, öl och lite team building-grejs. Jag är dödstrött men får väl försöka hänga med så gott jag kan. ”

Skalet består av 100% polyamid med 2-lagers Gore-Tex membran med Thermolite-fyllning i 100% polyamid. Där har ni två riktiga meningar som faktiskt används seriöst av en webbshop därute. Och jag blir så jäkla förbaskad när jag försöker förstå vad fan dom menar. Vadå Thermolite? Säg hur många minusgrader jackjäveln klarar så kan jag stänga ner eran fula skitsida sen.

Men nädå, inte det. Idag kan du ta reda på densiteten av måndamm (0,8 g per kubikcentimeter), hur gammal världens äldsta giraff blev (24 år, genomsnittlig livslängd för en vanlig giraff är 13 år) eller varför inte vilket land i världen som producerar mest bananer per år (överraskande nog är det Indien med 29,7 miljoner ton per år) via Google. Det tog mig inte mer än någon minut att plocka fram den där informationen och det är ändå rätt obskyra grejer.

Men att ta reda på hur många grader en jävla vinterjacka klarar är minsann lika omöjligt som att få upp en tjockis ur en simbassäng fylld med chokladsås. Jag har googlat på eländet i säkert en timme nu men jag hittar absolut nada. Hur många minusgrader min jacka klarar alltså. Inte hur man får upp en tjockis ur en chokladsåsfylld pool.
Det enda jag hittar om jackfanskapet är att den innehåller 100% polyester i nåt av lagren, att den innehåller nåt så sci fi-aktigt som polyamid och att den består till viss del av nåt dom kallar Thermolite.
Men vilken normalt funtad människa på den här planeten är sugen på att läsa en fem och ett halvt års utbildning i materialteknik för att kunna ta reda på något så simpelt som om vinterjackan han felköpt kommer funka under dom kallaste månaderna eller inte? Ge mig en sketen jäkla siffra bara så är det inget mer med det. Minus 5? Tack. Plus 7? Inte lika mycket tack, men tack för informationen i alla fall.

Det här är verkligen helt sjukt och ju mer man letar desto mer inser jag att jack-businessen är en precis lika stor lurendrejeribransch som ansiktskrämsreklamerna på TV är. Beskrivningarna består av en massa ordbajs och meningar från ansiktsreklamerna såsom Den innehåller natecium aktiv med Pro-Calcium som stärker samt SPF 15 som skyddar mot solen” skulle likaväl kunna vara skrivet som en beskrivning på jackan jag precis köpt. Nej, gör om och gör rätt.

Visst får jag skylla mig själv att jag antagligen köpt fel jacka då jag ville ha en Sail Racing Glacier Bay Parka men råkade köpa en Sail Racing Glacier Bay Jacket. Men samtidigt så tycker jag att tillverkarna borde ge sina kunder credit för att man faktiskt för första gången i livet försöker läsa en manual till något man köpt. Att man behöver en manual till en jacka är förövrigt så tokigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vem fan tar fram en jacka som kräver en sju sidors manual!? ”Ta på dig jackan. The end” – hur kan det där ta sju sidor? Jag fattar ingenting…

Den här veckan har, trots 4 dagar i Paris, inneburit minimalt med fritid. Det har verkligen varit konstant med jobb så jag har inte orkat göra någonting alls. Vi har haft presentationsmöten, jag har pratat med mega-höjdare på PayPal och jag hade t.ex. nyss ett möte” där jag tog en schemalagd promenad med min managers manager Luca för att snacka gamla böcker och lite allt möjligt. Igår hade jag ett möte 19:00-20:00 med min managers managers manager Gimena där vi snackade lite om hur jag kommit in på PayPal, hur jag trivs, vad jag har för framtidsplaner och lite allt möjligt.
Är det någon skillnad man märker på PayPal i jämförelse med IBM så är det att alla här är så ödmjuka och öppna. Behöver jag snacka med min managers manager så går jag dit och sen snackar vi som om vi vore kompisar.



Tidigare idag hade vi även lunch med ovan nämnda Luca och det är så fantastiskt kul att höra en superviktig manager sitta och svära vid matbordet :i Alla här säger ”shit” och ”fuck” lite huller om buller och det är så befriande på något sätt. Man behöver inte vara så korrekt i sitt uppförande hela tiden, utan man kan bara hänga med typ.



I förrgår körde vi ett möte med några User Interface-experter på PayPal också. Dom hade i början av mötet planerat in en 18 minuter lång utmaning där vi fick i uppgift att bygga ett torn av 20 stycken spaghetti, en meter tejp och ett meter snöre. Regeln var att tornet var tvunget att stå upp när man satte fast en marshmallow i toppen på tornet.



Det andra laget lyckades med detta mirakel. Exakt 0 cm högt blev deras torn. Imponerande om jag får säga det själv.



Vi däremot, vi drog till med ett torn som nådde makalösa 48 cm i höjd, snudd på Eiffeltorns-höjd, och som var stabilt som? nej, det var inte stabilt alls men det stod i alla fall upp. Alla var mäkta imponerade och killen som höll i presentationen blev lite snopen då han hade baserat halva sin föreläsning på misslyckanden och hur små saker kan förstöra stora grejer. Men det löste sig fint i alla fall tillslut.



Min kollega Caglar (uttalas Schaaalar) fick storstryk i bordsfotboll trots att bordet i sig var katastrofgammalt och bollen var mer som en skumgummisvamp.



Veckans mäktigaste får nog gå till gårdagens bedrift. Trots att jag jobbade till 20:00 igår så tog jag och Caglar oss i kragen och släpade oss bort till Eiffeltornet.



Blev väl på plats väldans imponerad över hur trevligt området och tornet var på kvällen, men även av det faktum att vi på 25 minuter lyckades ställa oss I kö, köpa biljett och ta oss ända upp till toppen på tornet. Hade väntat mig minst en timmes väntetid, om inte mer.



Flyger hem om en stund nu och längtar så hårt hem till min egen säng. Den här rockstjärnestilen är mördande och det är svindrygt att jobba hela sin vakna tid för att sen käka Pizza Hut och däcka på pizzakartongen i hotellsängen.

Upp och nicka, sockerdricka. Klockan 05:00 ringde klockan och jag var ungefär lika pigg som en mört vars kropp precis blivit överkörd av tre långtradare och en Fiat. Men vad gör man inte för jobbet? Likt en slagen hjälte släpade jag mig därför ur sängen, in i badrummet, doppade huvudet i toaletten och spolade för att äntligen vakna till. Eller nej, okej då, det där sist är lögn. Jag vaknade inte ens av toalettspolning med huvudet nerkört i stolen.
Men i alla fall, packningen kändes alldeles för lätt där när jag likt en zombie hasade mig ner för trapporna och ut till taxin som stod väntandes. En timme senare satt jag väntandes vid gaten i hopp om att planet inte skulle åka utan att jag hunnit ombord.



Men allt löste sig och alla vi 27 som skulle flyga i det bambastora flygplanet boardade snabbare än ni kan säga ?räh ted resäl mos toidi ne rä gaj? baklänges. För vi var så många. 27 pers, jag räknade själv. Undra på att SAS konkar tolv gånger om när dom har färre resenärer per flygplan än den lokala skolbussen i Säter har på mornarna?
Samtidigt är det inte mitt jobb att leka katastrofavvärjande SAS-chef heller, jag är bara en oskyldig schtekare som faktiskt bidrar till SAS ekonomiska återhämtning.

Vi spolar, som vanligt när jag flyger, förbi flygandet då jag jämt sover mig igenom den biten. Inflygningen till Charles De Gaulle tog en evighet av någon anledning, men efter en sisådär 45 minuters landningsprocedur så var vi i alla fall på marken. Letar reda på första bästa taxikö och möts av en trevlig gammal gubbe som såg ut som nåt ur nån engelsk lantlig TV-serie ned tweedliknande kavaj och grejer. ?Are you from London?? fjäskade han och syftade på min fantastiska engelska. ?No, I?m from Sweden but I used to live in Dublin? svarade jag på ett sätt som skulle fått Sean Connery att bli grön av avund.

Sen hände nåt? Har ni sett filmen The Dictator så vet ni kanske att diktatorn Admiral General Aladeen i landet där får för sig att byta ut en massa ord i det lokala språket till Aladeen eftersom han vill boosta sitt ego. Vet ni vad? Jag tror baskemig att Zlatan gjort samma sak med det franska språket? För när jag sen satt där i taxin så märkte jag att taxichaufförens engelska sträckte sig till några få enkla fraser (som han dock behärskade bra) men när dom tog slut samtidigt som jag nämnde Zlatan så blev han som tokig. ?Voulevoud ZLATAN merci croissant ZLATAN Zidane? var ungefär vad han smaskade ur sig och jag lovar att vart tredje ord var ?ZLATAN? (med versaler). Oavsett vilket var det inte helt lätt att förstå vad Zlatan betydde i alla dom olika scenariona så jag satt mest nickandes med ett leende på läpparna.



Noterbart är annars hur sunkiga Paris förorter är. Visst, det här var ganska färgglatt och trevligt men byggnaderna som står därute påminde skrämmande mycket om Indien och deras nedgångna höghus.

Efter en timmes förortssighseeing så betalade jag sen dom 52,50 eurona resan kostat till taxigubben och insåg att fransmännen hittills minsann varit rätt trevliga. Så även när en såndär piccolo öppnade taxidörren åt mig och även plockade ur mina väskor ur bagageutrymmet. ?Vad trevliga fransmännen är, vad är det som händer?? tänkte jag samtidigt som jag klev ur taxin. Då tackade piccolon med att leende ge tillbaka mina väskor på ett sådär typiskt franskt vis.
Hotellet ligger bra till i alla fall, typ 10 minuters gångväg från PayPals kontor som befinner sig på 21 rue de la Banque. På vägen dit visade nästa franska nackdel sitt fula tryne. Dels var det halvsvårt att beställa en hamburgare och en cola på McDonalds, och dels fick jag lov att vänta t-i-o- minuter på att få burgaren sen också. Inte okej.

Promenaden bort till kontoret gick förvånansvärt smärtfritt och när jag väl mött upp George insåg jag en sak: jag hade transporterat mig ända från Stockholm till kontoret i Paris utan problem. Är annars expert på att gå vilse, åka fel, säga fel adress och en massa andra grejer då mitt lokalsinne är precis lika frånvarande som Zlatans ödmjukhet. Men idag gick det plötsligt bra, utan några som helst problem. Är det ett tecken? Har mitt lokalsinne äntligen nått en punkt där man kan säga att det inte är helt åt skogen? Den som väntar får se?



Det här med fransk byggkonst är ju annars inte precis Tyskland. Där tyskarna dominerar med perfekta fungerande, om än lite tråkiga, saker så dominerar Paris med icke-fungerande saker som ser rätt okej ut. Som den här dörren t.ex. som inte kunde stängas ordentligt av någon anledning. Vi stod stilla i två minuter vid ett rödljus och dörren liksom försökte stänga sig, men kom inte längre än 30% för att sen öppnas igen. Utan att det var någon där.
Sen har lyset på kontoret slocknat en sisådär 3-4 gånger idag också, men jag vet inte riktigt om det är en feature eller en bugg.



Men staden är helt fantastisk på sina ställen. Byggnaderna, smågatorna och caféerna som ligger lite överallt är supercharmiga.



PayPals kontorsbyggnad. Ser ut som en såndär shop där man målar om stulna bilar i på GTA, men är faktiskt riktigt mysigt när man väl kommer in. Kafeterian är nyrenoverad och skitfräsch, kontorslandskapet är väl nån slags blandning mellan PayPals stockholmskontor och IBMs Dublinkontor. Något gemensamt för Paypals stockholmskontor och pariskontor är annars att båda har ett fotbollsspel (men Paris har ett Xbox med FIFA också) samt att det finns riktigt bra sushi inom gångavstånd från båda kontoren. Dagens intresseklubben antecknar har ni right there.



Dagens mindfuck går annars till den franska tangentbordslayouten. Vad är det för skit!? Dom kör tydligen med nåt som kallas för AZERTY istället för det normala QWERTY som vi kör i Sverige (och typ resten av världen med för den delen). Varför ska fransmännen alltid vara sådär franska för?… Kan dom inte bara anpassa sig och bete sig som alla andra?



Jag och min turkiske kollega Ça?lar (jo, det är ett skägg på C:et och ett unibrow på g:et i namnet) körde sen kvällsmat tillsammans innan han minsann märkte att han bokat fel hotell för dom här nätterna – trots att jag skickade honom namnet i textformat innan [?]



Här befinner jag mig just nu. Med TVn påslagen roade jag mig tidigare med att titta på Dubai Sports Channel. Hittills har kanalen bjudit på highlights från något okänt fotbollslag där tre mål visades om och om och om igen en halvtimme i sträck för att sen slås över till vad jag tror är deras svar på Sportspegeln. Fattar inte så mycket, men diggar killen som sitter i studion.



Herp derp.