Close

Monthly Archives januari 2013


Nej, nu får det fan ta och räcka med idiotin. Att man idag, år 2013, inte kan byta ringsignal direkt på en mobiltelefon för 5000 kronor är helt förkastligt. Att den här mobiltelefonen sen kallas världens bästa telefon” samtidigt som ord som användarvänlig, enkel och ”allt bara funkar” kastas på den är än värre. Är folk helt efter, eller vad är det frågan om? I feel like I[q
m taking crazy pills!]


Jag har haft min iPhone i några veckor nu och jag tycker att jag börjar kunna ge den en ärlig recension. Just nu känns som en bra stund att göra det också då jag kommer få vara vaken halva natten nu eftersom iTunes bestämde sig för att den enda lösningen på mitt problem att byta ringsignal i längden var att fabriksåterställa telefonen.
Att man inte kan använda sin femtusenkronorsklump med hur många datorer man vill är även det helt sjukt. Hur tänkte Apple där? Med min Xperia S så kopplade man in telefonen i datorn och sen gjorde man precis vad man ville. Man kunde t.o.m. använda den som FTP-klient på nätverket och hämta/lämna filer på den som man ville. Jag laddade för guds skull ner torrents med den i slutet!

Men med iPhonen kan man inte ens byta ringsignal…

Inte utan att först koppla telefonen mot en dator, gå igenom 77 steg och sen synka telefonen igen. Tror jag… För efter först två timmars försök för en vecka sedan och sen nu ett nytt test idag igen så kan jag inte för allt i livet förstå hur man gör. Jag följer instruktionerna, och den sista är ”klicka på synka så dyker ringsignalen upp på mobilen”. Men det dyker inte upp nånting i min telefon. Trots att jag försöker synka 12 gånger? Vart är mina ringsignaler? Ingen vet…



Men visst, iPhonen är jättefin och fräsch. Byggkvaliteten är fantastisk och skärmen är grym. App-utbudet och framför allt hur apparna ”flyter” är mycket bättre på iPhonen än på min Android, men jag känner mig så sjukt fastlåst av den här skiten.
Android kändes så enkelt i jämförelse med iOS. Som när man precis flyttat hemifrån och kan kasta pizzakartonerna kring sig om man vill, bygga ett Lego-slott på toaletten, springa runt naken om man känner för det eller ha alla dom smutsiga kläderna som heltäckningsmatta i sovrummet. iOS känns som om jag skulle flytta hem igen och ha mamma springandes efter mig konstant hela dagarna samtidigt som hon säger åt mig konstiga saker såsom ”Nej Michael! Du kan ju inte borsta tänderna på ett ojämnt klockslag!”.

Nej, jag förstår verkligen inte det här med Apples storhet. Inlåst, begränsat och någon annan som bestämmer vad jag får, och inte får, göra med telefonen som jag har köpt. Vad är det som är så fantastiskt med iPhonen? För mig är den som en såndär 10-poängare till dam som ser helt fantastisk ut, är charmig, trevlig utåt men vars egentliga personlighet är horribel och fullkomligt avskyvärd.

Och det är här det plötsligt slår mig varför upplåsningen av iPhonen kallas jailbreak. Man bryter fängelset. Fängelset är det som Apple byggt upp. Sudden Clarity Clarence på den :n


Marimba. Den där jävla marimba…”

Nu är det i alla fall så officiellt som det någonsin kan bli! Och tjenis vad excited (svengelska är det nya rosa här på PayPal) man blev när man äntligen fick sina fantastiskt eleganta visitkort. Om man förut gått och kastat pengar kring sig så kan jag nu säga att jag rycker upp mig i framtiden för att sen börja kasta visitkort på alla som så mycket som tittar på mig.



Och det är inte vilka visitkort som helst heller. Här snackar vi inte 2-öres pappersbitar som viker sig så fort det blåser ute, utan här snackar vi kanonkvalitet i ett material som snudd på påminner om elegant metall i pappersformat. Med en böjkraft på 127 kg per kvadratcentimeter (true story!) samt en design som får självaste Da Vinci att bli grön av avund så dominerar mina kort lika hårt som Carolina Klüft en gång i tiden gjorde på sjukampsscenen. 500 exemplar är första batchen, men fler lär dyka upp senare.

Det här är helt enkelt en stor dag i Kaustis liv! Karriärens första officiella visitkort är framtagna och härifrån kan det bara bli ännu bättre!

Vafan? Är det en flygande gris?” hörde jag en kille skrika samtidigt som jag steg upp ur tunnelbanan. Jag vände mig om men hann inte se någonting, men då vi ändå lever i mobilkamerornas era så antar jag att det dyker upp en Youtube-video med bevis inom kort.

För idag var en sån dag, en miraklets dag som i framtiden kommer ersätta Jesu födelse som år 0 i kalendern. Böcker kommer skrivas om ämnet, forskare kommer häpna över att jorden slutade rotera i 24 timmar och en stor majoritet av världens 22 miljarder människor som lever år 2150 (räknat i den nya tideräkningen) kommer se den här berättelsen som en myt. Så stor är den 21:a januari 2013 för universum.

Efter att i 26 och ett halvt år aldrig någonsin tränat en endaste del av överkroppen… förutom när, ja ni vet… så var denna dag första gången som Kausti den store tog steget in i gymvärlden och började sin resa mot 100 kilo muskler.
Det är en skräll större än att San Marino skulle vinna VM-guld i fotboll, ett mirakel större än att Gud himself skulle uppenbara sig, en större händelse än att Lance Armstrong skulle komma ut som dop… oj shit, lite sen med den. Men i korthet: det här är världshistoriens största knall sen typ Big Bang.

Och vilket äventyr det var! Väl inne på Friskis & Svettis så märkte jag direkt att det fanns två köer: En där det stod ”För er som varit här minst en gång förut” och en annan där det stod ”För er som tror att ett nyårslöfte samt en träningshalvtimme i månaden kommer få er smala”. Jag tvingades på något konstigt sätt in i den sistnämnda trots att jag agerade hur rutinerat som helst och ställde mig i ”proffskön”.
Men så lätt lät jag mig inte nedslås! Man kan inte ge upp innan man misslyckats grovt minst en gång så att säga.



Efter att ha slussat mig igenom det mest ångestladdade omklädningsrumet jag någonsin upplevt (seriöst, hur kan ett omklädningsrum vara sådär deprimerande!?) tog jag mig tillsammans med min sidekick Jesper in i själva gymdelen.
Och till er som säger att gymknuttar är korkade: försök gå in i ett gym och förstå er på maskinerna som finns där! Maken till avancerade maskiner med vikter, sprintar, sittdynor, handtag och andra grejer har aldrig skådats.

Som tur är har Friskis & Svettis tänkt på oss nybörjare som börjat träna där nyligen genom att mycket strategiskt placerat ut helt fantastiskt tajta donnor överallt hela salen. Seriöst, om världen någonsin är på väg att gå under kommer jag springa raka vägen ner till gymmet. Ska jag dö ska det vara i sällskap med 12 stycken tiopoängare (och 212 killar…).

Såhär i efterhand kan vi konstatera några saker kring det första gympasset:
1. Mina armar måste ha samlat på sig lite av vikterna eller nåt. Armarna är jättetunga nu och jag har seriöst problem med att ta ner saker från översta hyllan i skafferiet…
2. Det var inte helt jättetråkigt att gymma.
3. Mina armar är jättetunga…

Gympass nummer ett är alltså avklarat och jag hittade precis Youtube-videon. Och visst är det en flygande gris man ser där…”

Helgen har varit en enda stor katastrof. Inte känslomässigt, inte fysiskt men väl ekonomiskt. Eller jo, lite fysiskt också. Kort sammanfattat: jag äter alldeles för mycket restaurangmat.
Det är inte ens så att jag är dålig på att laga mat, jag har matlådor innehållandes köttbullar med mos, korv stroganoff och spaghetti med köttfärssås liggandes i frysen men ändå rycks jag med i det här med Nu går vi ut och äter för att… umgås”. Det är inte så att jag klagar egentligen, det är trevligt att träffa folk och käka lite och om det som Anna Skipper sa stämmer med ”Du blir vad du äter” så kommer jag antagligen bli en biff rätt snart. Det är ju inte helt fel trots allt.

Men samtidigt tror jag Lyxfällan-snubbarna skulle skälla ut mig rätt rejält om dom såg min ”budget”. Räknade lite snabbt på det nu, och jag ser att jag har käkat ute för tretusentre kronor. Då har det gått 14 dagar av månaden. Det skulle alltså innebära en totalkostnad på över 6 000 kronor den här månaden om jag fortsatte såhär. Det är väl typ så mycket som en fembarnsfamilj käkar för? Inte helt okej, och dessutom har jag inte räknat med den ”vanliga” maten i den summan heller. Lägg på minst en tusenlapp där så närmar vi oss verkligheten. Och folk klagar på att röka är dyrt? :f

Nåja, jag har i alla fall lagt undan några tusenlappar den här månaden. Till nästa månad känner jag att det blir ett litet löfte att inte lägga ut mer än 3 000 kronor på restaurangkäkande. Visst, det är ett dagens i-landsproblem och jag skulle kunna sätta 0 kronor för nästa månad om jag vill men man får vara lite realistisk ändå. ”
Då jag på något sätt lyckades kämpa mig genom årets första arbetsdag trots att jag stundtals kände mig katastrofdålig så passade vi på att fira detta med en lite annorlunda matupplevelse. Jag slängde på mig långskägget, kastade ner bredsvärdet i bältet och bröt sönder min tandborste innan jag sen mötte upp Sara och Peter för ett besök på Aifur, hufvudstadens (kanske?) enda vikingarestaurang.



Direkt vi kom in möttes vi av en skäggig snubbe vars röst, och lite till utseendet också, påminde om Runar i Hem till Midgård
. Runar, eller vad han nu hette, visade oss väldans snällt till vårat bord där vi sen fick ta plats. Gammel-Sara kände direkt igen sig och utbrast snabbt åh, det känns precis som när jag var ung” samtidigt som lite-äldre-Peter mest klagade på att allt såg så modernt ut.



Ställde hade, såvitt jag kan tänka mig, en riktigt sköna vikinga-stil på allt därinne och dom flesta grejerna var mer än väl tilltagna för att kunna mörda någon vid bordet om man nu skulle blivit osams. Ljusstakar, bestick och mattor var alla av mordvapenskaliber och det kändes på något vis riktigt äkta att vara därinne.


Till en början fick vi beställa något att dricka, och jag lät dom andra välja som vanligt. Kan ingenting om okända öl/drycker så jag låter bli att ta på mig ansvar som eventuellt kan slå tillbaka om det man valt smakar prutt.
In på bordet kom ett varsitt glas mjöd och jag tänkte att jag minsann kommer att kräkas likt en häst med magsjuka av det där eländet.

Men det var inte så farligt faktiskt. Jag har alltid fått för mig att mjöd är nån slags ”buffligare” öl där man får sila ingredienserna mellan tänderna för att inte avlida av ingrediensförgiftning. Men så är det ju inte alls, utan mjöd är faktiskt ett slags honungsvin som smakar riktigt fräscht. Om jag skulle beskriva smaken så skulle jag beskriva det som svagt mentholsmaksatt fräscht vatten, med en liten mellansmak av blomsteräng och en svag svag eftersmak av tuggumit Jenka
. Inte alls farligt och jag kaskadkräktes inte alls som en häst av det där.



Bilden på maten blev väl inte helt hundra, men jag beställde i alla fall in Tore Hjorts Rullar & Svarta Vinbär med vad jag trodde var potatismos ända tills mina två vikingakamrater smaskade i sig mina rester och minsann förklarade att det var palsternacksmos, inte potatismos.
Maten smakade helt okej, även om det kanske inte var det absolut bästa jag ätit matmässigt. Men själva stämningen gjorde att det här stället absolut kommer besökas igen. Småsaker som att dom serverar ett bröd vid namn Bautabröd, ölet serverades i riktiga vikingabehållare, dom sätter främlingar bredvid varandra för att man ska börja prata samt att servitören rätt som det var skrek åt alla att ett nytt gäng var på väg in i restaurangen och att vi skulle hälsa dom välkomna med en applåd gjorde att man verkligen föll för stället på första försöket.
Som om inte det vore nog så är det E-Type av alla människor som äger stället, och jag som växt upp med hans musik på radion 24/7 ser det som ett litet plus faktiskt (trots det utbredda E-typehatet i Sverige idag).



Nej, om ni någonsin har vägarna förbi Gamla Stan så kika in på Aifur vettja, det är ett ställe ni kommer uppskatta för att det är lite speciellt och trevligt. Jag ger Aifur 3,75 pilbågsskyttar av 5 möjliga i betyg.”