Close

Monthly Archives november 2012



Kort inledning
För er som vill ha en lite mer information kring hela förfarandet tänkte jag dra det lite kort:
Den irländska staten har av någon anledning bestämt att det ska vara möjligt att söka tillbaka en del av skatten man betalat på Irland om man flyttar därifrån efter att ha arbetat där. Anledningen till det hela förstår jag inte, och ingen annan heller verkar det som, samtidigt som taxback-djungeln är helt absurt krånglig. Vi snackar inte universitets-matematik, vi snackar in kärnfysik utan vi snackar nån slags kombo av dom båda.


Och för att krångla till det lite extra
Jag har sökt tillbaka min del av skatten nu. Jag sökte bara tillbaka min Personal Tax Credit + PAYE Tax Credit eftersom jag inte har kvitton kvar från hyran samt lite annat. Om du är duktig på detta så kan du säkert söka tillbaka fler delar än jag gjorde.
Dock är min situation lite annorlunda mot dom flesta av er andra, jag ansökte nämligen om en omräkning av min skatt redan i somras (märkte jag idag) och fick strax efter det en fin backpay på 448 euro på min lön. Jag fattade inte vart pengarna kom ifrån då, men jag var såklart nöjd och glad över extrapengarna jag fått. Idag märkte jag dock att jag sökte tillbaka på skatten för 2010 och 2011 den 6:e juni 2012, och fick pengarna på lönen veckan efter.
Därtill har jag varit ute och rest i somras, vilket antagligen krånglade till min skatt ännu mer eftersom jag fick en helknasig lön sista veckan. Då jag hade så kallad unpaid leave” under resan så borde jag inte fått ett öre i lön första veckan tillbaka på jobbet, men på grund av att det var en röd dag på Irland sista veckan under semestern så borde jag och min reskamrat fått tillbaka ungefär 80 euro var. Men på grund av dom helvirriga skattereglerna på Irland så fick vi ”betala” en skatt på -279 euro, vilket gjorde att vi fick en lön på drygt 350 euro var. Jag förstår fortfarande inte hur det där gick till om jag ska vara ärlig…


Avslutning
Att räkna ut hur mycket jag ”borde” ha fått är svårt, men baserat på några olika kompisar så har jag kunnat räkna ut att man får ungefär, och ta siffran med en stor nypa salt, 500 euro per år tillbaka i skatt tillslut när man ansöker om pengarna tillbaka. Exakt hur den här siffran räknas ut verkar ingen på hela internet veta om, och Revenue.ie säger ”Vi har ingen formel för det” när man frågar dom.
Men av det lilla jag förstått så är det en sjukhelvetes uträkning som handlar om tre olika skattesatser, några olika tax credits, skattejusteringar och en hel drös andra grejer som måste tas i åtanke, så jag har gett upp idén om att kunna presentera en uträkning där ni snabbt kan räkna ut eran uppskattade taxback själva.

Så då återstår kärnfrågan: hur mycket fick jag tillbaka totalt efter mina tre år på Irland? 612 euro enligt P21-blanketten jag fått ta del av. Det är betydligt lägre än dom kompisarna jag pratat med då båda fick kring 1 000-1 500 euro per person när dom flyttade hem, men om vi räknar in min back pay från i somras på 448 euro plus min minusskatt på lönen direkt efter semestern så får vi 612 + 448 + 279 euro vilket totalt för mig blir 1 339 euro totalt för tre år. och den siffran låter hyfsat nära 500 euro per år, speciellt eftersom jag inte jobbade hela 2012. Har inte fått pengarna än dock, så återkommer med om siffrorna stämmer eller inte.


Frågor?
Har du några frågor, eller har du problem att söka tillbaka pengarna? Skriv en kommentar så ska jag försöka dela med mig av så mycket kunskap som möjligt. I grund och botten är ansökningsförfarandet enkelt, det är 5 steg som inte tar mer än nån timmes tid för dig. Sen är det ungefär 2-3 veckors väntetid (om du gör det online).


PAYE for dummies
1. Be din arbetsgivare att skicka dig P45-blanketten (dom vet vad det är). Denna kan du inte få förrän du slutat jobba och fått din sista lön.
2. Ladda ner och fyll i blankett P50. Irländska adressen i första rutan överst, den svenska fylls i längre ner.
3. Skriv ut P50n, skriv under den och scanna in den igen.
4. Skicka in P45 plus P50 till dublinnorthcityvat@revenue.ie om du bott i Dublin, annars hittar du rätt adress om du klickar på kartan här. Skriv ”Claim back tax” eller liknande som rubrik på mailet, dom vet vad det handlar om.
5. Luta dig tillbaka och invänta dina gratispengar!”

Aaaaaah! Det snöaaaar!!! Jag har inte varit med om en riktig vinter på flera år, så det här känns som en pånyttfödelse! Visst, det är griskallt, min jacka håller inte riktigt måttet och mina skosulor är lite för somriga för svensk vinter – men vad gör det!?
Jag känner mig som BUBBLES!!…hbubblesbubblsebubbls”-fisken][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=s7IYR_rELyE[/youtube]
från Finding Nemo när jag kutar runt på stan på väg till bussen och försöker fånga varenda snöflinga innan nån annan snor dom. Dom som säger att den svenska vintern är deprimerade är ju sinnesförvirrade och borde spärras in. Gillar ni inte det här, prova spendera tre år på Irland. Sen kan ni försöka klaga på att vi har dåligt väder här i Sverige.”

Här händer det grejer! Jobbet har börjat bli vardag och allt rullar på som det ska, men med det släpper hela den här spänningen över ett nytt en aning och man blir lite smått seg i skallen. Då var det tydligen nån nån skojare som tyckte att det vore en bra grej att skrämma lite liv i mig på vägen hem…

Sagt och gjort så traskade jag hem med mina hörlurar i öronen när ett ljud som jag aldrig tidigare skådat mötte min kropp. Det var inte ett sånt där vanligt ljud som hörs över musiken i hörlurarna, utan snarare ett ljud som först och och främst påminde mig om slutscenen i filmen Independence Day där fyllot flyger sitt flygplan rakt upp i utomjordingarnas rymdskepp och skeppet sen kraschar ner i marken. Typ ett sånt ljud. Som det skulle låta om ett rymdskepp i samma storlek som halva Afrika störtar och exploderar. Ungefär så.
Då räcker det inte med ett BOOOOM” i öronen utan hela din kropp skakar likt en kontorsmänniska som inte fått kaffe på hela dagen samtidigt som marken under dig vibrerar på ett sätt som får dig att tro att den skulle kunna falla ner under dig precis när som helst.

Här nånstans kommer då nästa grej: kort sammanfattat måste jag tvätta imorgon.

Jag kunde inte för mitt liv begripa vad som hände och dom första millisekunderna gick från ”VADIHELVETE!?” till ”Independence Day-skeppet kraschar!!!” till ”Men skärp dig nu, det är nog bara ryssarna som invaderar oss” innan jag slutligen fattade vad som hände: dom håller på att bygga en ny tunnelbanestation en bit från jobbet, och jag stod inte mer än 200 meter därifrån när dom sprängde sina salvor.
Helt overkligt vilka ljud vi människor kan framkalla och jag kan inte för mitt liv förstå hur byggnaderna där ovanför fortfarande kan stå kvar.

Nu ska jag försöka tvätta ur mina kalsonger såpass att dom blir tillräckligt rena för att kunna vändas ut och in till imorgon.”

Gocartandet blev det inget av. Vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt var jag lämnad ensam kvar på kontoret med Anna och Anna samtidigt som alla andra hade gått upp i rök. Antar att det kan ha att göra med mina finska rötter och att killarna helt enkelt blev rädda att jag var en ny Mika Häkkinen. Alla vet ju hur bra snubbar med finländska efternamn är på tävling med bilar.
Antingen det, eller så var det inte meningen att jag skulle hänga med. Eller så glömde dom bort mig.

Oavsett vilket så lät jag mig inte nedslås av det utan jag satsade istället på att göra någonting ännu roligare än att åka gocart: jag besökte Ica Maxi i Stockholm för första gången i mitt liv!




För er som aldrig bott utomlands så låter det här säkert som en skitgrej som är ett onödigt måste, men när man har spenderat tre år av sitt matshoppande i en grå- och tråkig irländsk mataffär (som har bruna plastpåsar!) så inser man vilket fantastiskt ställe Ica Maxi faktiskt är.
Titta bara på äppelavdelningen! Hur färgglatt är inte det här? Jämför det med Dunnes Stores äppelavdelning som typ består av tre äpplen som ligger som ligger på golvet.



Eller vad sägs om en bearnaisesåshylla?! Det var rena rama drömmen att ens få tag i vettig bearnaisesås när man bodde på Irland. En dröm som aldrig någonsin var ens i närheten av att bli verklighet. Här i Sverige bjuds vi på en hel hylla av den fantastiskt nyttiga sörjan! Paradiset för blivande tjockisar som jag själv helt enkelt.



Grejen med Ica Maxi är att det är ett slags paradis för matälskare som varit borta från Sverige alldeles för länge. Det finns 12 olika sorters skorpor, lösgodis av alla möjliga sorter, grönsaker man aldrig ens hört talats om och även en baconhylla! En hylla med normala bacon är en sak som är lika enkelt att hitta i Irland som det är att hitta en spelare som inte filmar i den italienska fotbollen. Stört omöjligt, för där kallar dom bacon för rashers och skivorna är tolv centimeter tjocka ungefär. På Irland då alltså, inte i den italienska fotbollen. Där kallas dom bara för spelförstörande filmare hela bunten.



Falukooooorv! Också en sak som är heeelt omöjligt att få tag i när man bor på Irland. Det finns nån dålig tysk variant på Lidl som ser likadan ut, men den smakar ungefär som svampbaserad falukorv blandad med diskmedel, så den är inget riktigt alternativ.
Överlag så är matkorven på Irland så konstig. Egentligen är den säkert av betydligt bättre kvalitet än våran motsvarighet som består av 3% kött och resten utfyllnad”, men det känns ändå fel när man tappar en korv i marken och den bara smackar ner i golvet likt en koblaja. Våra grillkorvar studsar typ om man tappar dom, och det är ju så korv ska vara. Inte som koblajor…



Nej, allt med Ica Maxi är fantastiskt! Smörgåstårtor, 72 olika sorters duschtvål, 500 miljoner olika sorter chips och ett urval i butiken som är ungefär lika stort som hela Dublins, nej hela Irlands, urval är totalt. Ni som inte förstår storheten tar tyvärr Sverige med alla dessa fantastiska fördelar för givet. ”

Livet i Stockholm rullar vidare och jobbpluggandet börjar bli lite bitigare nu. I början kände man mest att saker och ting var buslätta och att man var teknisk kung som sprang ärevarv på kontoret, nu känner man mer att man är en teknisk dominant som springer marathon utan någon måldomare. Framåt går det, men ju mer man springer desto mer nya saker dyker det upp. Känner mig stundtals som Forrest Gump i den där scenen när han spelar amerikansk fotboll ungefär. Coachen som står på sidan och mest skrattar åt hur vilsen man är.

Men det är kul ska tilläggas, i Dublin satt man och gnällde över att saker och ting var samma grej hela tiden, nu får man nya utmaningar hela tiden. Känns skönt att i alla fall utvecklas en aning varje dag istället för att stå och stampa på samma ställe hela tiden.



Det är många som frågat vad gör du egentligen?” och jag känner att jag inte riktigt ens själv vetat om det tidigare, men nu börjar saker och ting klarna såpass mycket att jag kan köra en liten genomgång.
En kort förklaring av vad min roll som, och jag måste bara nämna titeln eftersom den låter så jäkla fancy, Presales and Integration Engineer är att jag ska hjälpa onlinebaserade webbshoppar (kallestidningar.com, Webhallen m.fl.), betalväxlar (DIBS, Payex m.fl)) och eventuellt banker med att integrera PayPal i sina system på bästa möjliga sätt. Säljarna på kontoret fixar kontrakten och allt det där med kontrakt osv, jag kommer sen in när det där är överstökat och hjälper företagets utvecklare med att integrera PayPal.

Låter säkert konstigt, och ännu konstigare blir det om man kikar på min testmiljö, men det är egentligen inte alls lika krångligt som det ser ut. Det svåra är mer att förstå sig på PayPals regler, vilka produkter som finns tillgängliga i Sverige och alla dessa andra ”byråkratiska” grejerna som jag helst bara inte vill ta i alls.
Eller så är det jäkligt svårt och jag är egentligen ett geni utan dess like? Tycker vi kör på den förklaringen istället.



Har inte så mycket mer att rapportera annars. Vardagen har gått från ny och utforskande till ett ”Nine to five”-jobb som innebär att min fritid helt eliminerats. Går upp strax efter sju på morgonen, börjar jobba nio, slutar 17-17:30 och är hemma strax efter 18. Sen ska det lagas mat, och efter det så finns det inte så mycket mer att göra än att börja slappna av och sikta in sig på nästa arbetsdag.
Kan väl rapportera att vi (Enskede SK) vann våran första seriematch för året i helgen och att jag strutade in fyra kassar, samt att jag lyckades tjocka i mig två kebabpizzor och lika många påsar lösgodis i helgen. Det blir inte mycket intressantare än så just nu :i

Men i eftermiddag blir det i alla fall gocart med jobbet, och sen blir det väl till att käka någonting efteråt. Får se om det kommer nån rapport därifrån eller inte.”

Stockholms-stekandet rullar vidare. Jobbstarten har börjat bättre än jag någonsin kunnat önska och idag var det dags för det första kundmötet för egen del. Jag, Sebbe och Orkun var iväg och träffade en ekonomiansvarige på ett av dom större resesajterna i Sverige för att diskutera lite integreringsfrågor. Personligen sade jag inte ett ord, jag kan ju liksom inte speciellt mycket, men jag fick lära mig både en och tre intressanta saker bara genom att sitta där och lyssna.
Intressant är annars att jag knappt är nervös nuförtiden heller. Inte inför första arbetsdagen i söndags, inte när jag träffade alla första gången och inte heller idag på första mötet. Allt bara rullar på av sig självt känns det som. Skönt att man blivit lite vuxnare nu än för några år sedan.



Har fått alla mina kontorsgrejer nu också. Datorn, en väldans elegant Dell E6420, med tillhörande dockningsstation och en extern skärm som kör otroligt välbehövliga 1920 x 1080 i upplösning. Inget mer 1280 x 1024 som IBM kör med :z Är personligen annars mest nöjd med den vita PayPal-pennan som står i pennstället av någon anledning. Tycker den är fruktansvärt snygg. Skumt, men så är det…

Har även börjat dominera på kontoret redan. Fixar lösningar på kundernas frågor kring övergångar mellan test-konton och live-miljöer, frågor om hur man går tillväga via APIn för att sätta upp återkommande betalningar och lite annat smått och gott.
Blev inbjuden att följa med på ett möte i Norge den 30:e november med en av dom större kunderna i Norden, och i det här tempot så lär det inte vara några problem alls.



Jobbet må gå bra, men allt är minsann inte helt perfekt. Kan säga att jag är överlägset sämst på kontoret på fotbollsspelandet och jag skäms nästan lite när jag får spela i lag med nån stackare. Senast igår lyckades jag och Orkun förlora med 10-2, 10-0 mot Dan och Jussi. Skrämmande dåligt, och jag personligen skulle beskriva mina bordsfotbolls-skills som Ett San Marino där spelarna fått sina fotbollsskor snodda och därför spelar i simfenor” ungefär. Så dålig är jag…



Tur då att vi har gratiskylen med Coca Cola i. Det är fritt fram att tröstdricka 23 burkar när man blivit förnedrad vid fotbollsbordet om det gör saker och ting bättre. Nu gör det tyvärr ingenting bättre, så jag dricker bara en 3-4 stycken och sen sätter jag mig på toaletten och gråter en skvätt istället. Det brukar hjälpa.

Igår hade vi PayPals gratismassör på plats också. Hon avrättade mig totalt när hon hittade en superstel muskel i ryggen en bit under mitt nackspärr som hon av nån anledning tyckte det var jätteroligt att punkt-trycka stenhårt på. Men nackspärren har i alla fall blivit bättre nu, och i stort sett släppt helt. Har knappt känt av den idag, så jag antar att hennes sadistfasoner funkade. Tack för det! ”

Lyckades på nåt vänster dra på mig nackspärr igår när jag skulle ta av mig tröjan för att gå och lägga mig. Morgonen idag kunde knappast ha börjat sämre än vad den gjorde.
Det började med att jag skulle klä på mig, och när jag skulle på med tröjan jag skulle ha på mig så brann det till i nacken såpass att jag nästan inte kunde stå upp. Efter att jag återhämtat mig från den sucker-punchen så hann jag inte mer än börja borsta tänderna förrän nästa Mike Tyson-slag träffade mig rakt i nacken.

Tog mig i alla fall upp på nionde uträkningen och släpade mig ner till bussen i hopp om bättre lycka där.



Jag hann sitta och tycka synd om mig själv några minuter innan plötsligt en viss Tommy Körberg hoppade på bussen och satte sig… bredvid mig! Skapligt random…

Vi samåkte ner till Centralen där herr Körberg fick nog av min stjärnglans och hoppade av. Själv fortsatte jag några stationer till innan jag hoppade av vid Vasaparken. Klockan var då 08:30 och jag skulle vara på jobbet 09:00. Gott om tid alltså.
Men så funkar det såklart aldrig när det kommer till mitt lokalsinne. Nejdå. Trots att jag varit ner och spanat läget senast igår så lyckades jag svänga lite åt vänster när jag skulle gått rakt fram. Detta ledde till att jag gick på fel sida jobb-byggnaden, och sen slutade det med att jag gick helt fel, frågade en tant, fick fel vägbeskrivning, gick ännu mer fel, hittade en karta i fickan, fick ännu en smärt-attack av nackspärren och sen slutligen kunde ta mig till kontoret.

Väl där var det helt dött och ingen ville släppa in mig. Försökte ringa Daniel, som skulle vara min chef, men han svarade inte. Blev slutligen insläppt av en städerska och fick för första gången se receptionen av mitt kontor. Och vilken syn det var sen…



Att jämföra Paypal/Ebay/Traderas kontor (vi delar alla kontor) med IBM är som att jämföra svenskt sommarväder med irländskt vinterväder ungefär. Det fanns inte ett uns av death eater gråa-väggar
, inte ett uns av damm och en lokal som bara var huuur fräsch som helst.
Där satt jag i några minuter och bara myste innan jag slutligen fick tag i Daniel.

Sen följde en massa service där han servade mig med dator, kröp runt på golvet för att koppla i strömsladdar och dylikt innan jag slutligen kunde sätta mig och kika lite på Paypals SDK och dokumentationen och annat kul om hur Paypal fungerar.
Jag fick även träffa Orkun, fransmannen som stod för det mesta av intervjuandet när jag fick jobbet. Han sabbade även lite för mig under dagen. Jag har alltid avskytt fransmän av någon anledning. Dom är högljudda, håriga på ryggen och vägrar prata engelska.
Det här verkade Orkun ha koll på eftersom han direkt mutade mig med en ny jobblaptop, en kommande Paris-resa samt en beställning av en iPhone bara för att få mig på lite andra tankar.

Kort sammanfattat: det funkade. Fransmän ftw!

Hela dagen har annars varit en blandning av en massa pluggande, informationsbombande och bortglömda namn. Jag kan fortfarande ingenting och jag känner mig lite smått vilse ännu, men det första intrycket brukar ju säga rätt mycket om situationer och det får helt klart fem av fem lädersoffor i betyg. Mina arbetskamrater är superschysst, lokalerna är som ett paradis för en kontorsråtta som mig och allt känns än så länge supergrymt. Vi fick t.o.m. spela fotbollsspelet ni ser på bilden ovan på arbetstid. Med chefen!

Imorse var jag rädd för att första dagen kanske skulle sluta i att jag inte alls trivdes, ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och ser redan fram emot morgondagen.