Close

Monthly Archives oktober 2012


Började morgonen med att köpa mig ett helt eget SL-kort för måttliga 910 kronor. Likt en 6-åring som precis fått sina första egna pengar till att köpa godis traskade jag in på Pressbyrån och golvade allihopa med orden Ett 30-dagars SL-kort tack!”.
Känner annars att man är lite vilse i typ allt man gör. Står ivägen, fattar inte hur stor-grindarna på tunnelbanan funkar och jag står upp på bussen. Massa sånadär grejer som jag tror att folk ler lite åt bakom ryggen på mig. Aja, får väl bjussa på det.



Har även hunnit springa vilse alldeles för mycket. Att man besökt Tokyo, Paris, New York och en massa andra städer hjälper föga när det kommer till mitt lokalsinne. Jag lär mig ALDRIG. Likt en 75-årig dam med Alzheimers springer jag åt fel håll, tar fel buss och irrar runt konstant. Uppe på kullen där ligger i alla fall rummet jag fått tag i.



Delar det med en jäkla massa människor. Det är jag, kvinnan som har lägenheten, hennes son och en till snubbe som bor här. Har inte träffat den sista killen än, men tror han heter Stefan.
Fick dock någonting betydligt bättre på ”köpet” i hyran: en hund! Wilma heter hon och är helt awesome! Det är som att man får alla fördelar med att ha vovve, men man slipper allt det där bajsandet och promenerandet. Man kan gulligulla när man vill, och sen slänger man ut henne om man vill käka sin mackor ifred. Hyreshund ftw!



Halva mitt rum. Min kamera fixar inte att ta bilder på saker i närheten eftersom vinkeln på själva kameralinsen är så skum…



Jag har sen även hunnit med att få min första biljettkontroll också. Varit här en dag och redan sett typ lika många här som under tre år i Dublin. Imponerande!

Hann även möta upp allas våran favoritdansk Jesper för en trevlig stund på Temple Bar-puben i Stockholm. Inte riktigt Irlands-kvalitet på puben, men sällskapet gjorde timmarna riktigt grymma.



Hindren här i stan är annars många.



Lever just nu på en diet bestående av kebabpizza, lösgodis och hamburgare. Hade ett kök i temporära lägenheten, men ville inte smutsa ner sakerna där eftersom jag planerade att lämna snarast möjligt.
Försöker lära mig uppskatta serien The Office också. Går sisådär. Brittisk humor borde knappt få kallas humor om ni frågar mig…

Har sen även hunnit med att gå i massa Irlands-fällor också. Helt vilsen i trafiken, tittar åt fel håll när jag ska gå över vägen, jag vill instinktivt prata engelska med kassabiträdena och folk som håller upp dörren, jag sträcker ut armen för att stanna bussen när jag ska med den och jag chockas gång på gång över priserna i butikerna eftersom det står 20 kronor istället för 2 euro. Två euro känns så mycket billigare på något vis…

Sen känns allt så fräscht på något vis. Saker och ting bara funkar, bussarna är i tid, matvarubutikerna är himmelriket och köpmaten kommer inte med pommes varje gång.
Imorgon satsar vi på innebandydebut samt att försöka boka biljetter till Leksand – Mora i Globen. Håll tummar och tår!”

Sverigevistelsen har annars börjat bättre än förväntat. Jag fick lägenheten vid 18-tiden och Jimmy som hade nyckeln var hur trevlig som helst. Mamma blev nog lite till sig och jag kunde ana hur hon i hemlighet tänkte Åh min son, ska du inte bli homosexuell istället så att vi får Jimmy som svärson?”.
Tyvärr mor, så blir det inte. Jag spelar inte på den sidan garderobsdörren. Däremot var lägenheten riktigt fräsch. En nybyggd etta som jag inte kan ta bilder på med min mobil. Jätteliten, men som sagt är den superfräsch. Har inte ens vågat göra nummer två på toan igen eftersom porslinet på toaletten är så skinande rent. Så fräsch är lägenheten, då kanske ni fattar?
Enligt Google maps bor jag dock tydligen i en hög med grus. Lite sådär Hobbit-aktigt om jag får säga det själv.
Stockholm känns annars betydligt vettigare än förväntat. Allt känns väl i och för sig så i jämförelse med Dublin, men första intrycket är ju alltid viktigt och vi kan säga att det intrycket är otroligt positivt efter några få timmar här i stan.


Har även hunnit genomgå en veckas svenne-karantän på fem timmar. Har hunnit äta kebabpizza, trycka i mig en halv påse lösgodis, ätit en lussebulle, handlat på Konsum , druckit kranvatten som inte smakar rysk koppargruva och jag har även tagit den klassiska ”Äntligen i Sverige”-duschen på 45 minuter i vad som kan vara den skönaste duschen i världen.



Är annars dödstrött och saknar tyvärr internet i lägenheten så jag kan inte uppdatera bloggen just nu. Imorgon har jag dock två rumsvisningar inbokade, samt att jag ska köpa SL-kort och skaffa ett irländskt mobilnummer innan jag förhoppningsvis kan möta upp allas våran favoritdansk Jesper nere på stan.

Natti natti bloggen.”

Efter en katastrofjobbig förmiddag så satt jag sen där på flygplatsen väntandes på SK438 som skulle ta mig från Dublin till Köpenhamn. Likt ett litet barn satt jag där och bara grinade konstant samtidigt som gaten fylldes med andra svenskar.



Flygresan i sig spenderades i ett hav av tårar, en bäbis bakom mig som lät som en nyfödd tiger med hicka (raaaaaawr höpp höpp raaaawr) och ett konstaterande att det måste vara nån elak diktator som konstant sprutar ut såndär skapa moln”-gas i Irlands atmosfär. Precis ovanför det här konstgjorda molntäcket fanns nämligen en sol som strålade starkare än självaste prinsessan Madeleine.
Sen började jag gråta igen. PMS kallar tjejerna det tydligen, och vissa dom upplever det här känslotillståndet en gång i månaden. Tacka gudarna för att jag föddes med en snorre! Vem hade klarat av det här oftare än nån gång vart tredje år?



Mellanlandningen i Köpenhamn spenderades med att fundera över vad för jäkla tegelstenar som Karin kunde tänkas ha smugit ner i mitt handbagage. Tung så in i bomben var väskan och den vägde då ändå bara in på måttliga 13 kilo, fem kilo över maxgränsen. ”Fuck the police!” som man brukar säga.
En mattelektion senare så hade jag räknat ut någonting skrämmande: mina väskor vägde 26 + 23 + 20 + 13 kilo, vilket totalt blir… 82 kilo! Jag hade alltså med mig mer bagage än vad jag själv väger! Helt sjukt.
Dom första orden jag hörde efter landningen i Danmark var annars ”HVI HVILL HAÖE WIENERBRÖÖÖED” som grötades fram av en av dom danska städarna som stod och väntade på att få städa flygplanet. Jag som trodde att Dublin-danskarna var speciella, men tydligen är dom precis lika efterblivna även i Danmark.



”Vänligen fäll upp brickorna framför er”. Fuck the police igen! Jag kör mini-brickan nerfälld och ni kan inte göra nåt åt det!

Väl framme i Sverige kändes allt lite bättre när man fick träffa mamma igen. Skönt att slippa sitta och tänka så mycket utan istället kunna fokusera på mammas kritiserande av Åkes bilkörande. ”AKTAAAA! HUUUR KÖR DUUU!?” följdes av en sjuttiotvå minuter lång utläggning av hur han minsann inte alls hade koll på vad han gjorde när han körde fastän Åke (och jag) visst tyckte att han hade stenkoll på läget.”

Så befinner man sig då plötsligt i den där situationen som man försökt undvika att tänka på under den senaste månaden. Morgonvädret är typiskt irländskt, grått, eländigt och snudd på regnigt och det är ungefär precis så jag känner mig. Jag borde vara ledsen, arg eller nånting men jag känner inte ens det. Jag är bara grå och utan energi.
Kliver ur sängen för att packa ner dom sista sakerna. Tar ur lakanen ur sängen och slänger det sista skräpet. På samma sätt som jag i fredags sagt hej då till precis alla mina kompisar kastar jag Snickers-papperena i soppåsen och säger hej då till dom med. Skillnaden mellan papprena och kompisarna är till stor del minimala. Jag kommer inte träffa dom flesta igen utan dom tillhör nu det förflutna. Skillnaden som finns kvar nu är minnena. Av hur dom senaste tre åren varit dom bäsa tre åren i mitt liv. Nu är allt plötsligt slut…

Ringer taxibolaget för att beställa min livs sista irländska taxi och då brister allt. Gråtande beställer jag en taxi av en telefonsnubbe som nog rynkar lite på pannan och undrar varför jag börjar gråta direkt han säger att han har en taxi ledig. Men jag bryr mig inte riktigt, det känns som att inget spelar någon roll i det här läget. För en av dom första gångerna i livet är jag inte längre rädd för vad andra tror om mig. Fuck it, jag träffar dom aldrig igen.

Karin hjälper mig att bära ner väskorna och taxigubben plockar in dom i bilen. Sen sitter jag gråtandes i baksätet och önskar att saker och ting hade varit annorlunda. Det är så bitterljuvt fortsätta jaga drömmen och samtidigt tvingas bryta helt med sin bästa kompis, och flickvän, och att nånstans komma till insikten att det inte går att lösa på något annat sätt. Det känns så orättvist på något vis. Tänk på barnen i Afrika” försöker jag. Det hjälper inte.

Väl framme vid flygplatsen lastar chauffören ur väskorna och säger hej då. Likt ett till Snickers-papper kastas även han i papperskorgen. Får hjälp av Karin att checka in väskorna innan vi långsamt går bort till avgångsgaterna. Börjar gråta ännu mer och står där och håller om henne i vad som känns som en alldeles för kort tid. Vill inte släppa taget, men vet att jag måste göra det förr eller senare. Säger hej då en sista gång och går in genom gaten. Ser henne stå där och den sista blicken hon ger mig innan vi helt skiljs åt känns som en evighet. ”Livet är orättvist” tänker jag, ”Men det går vidare såsmåningom”.

Livet är hårt ibland. Vissa dagar måste man göra saker man inte alls känner för. Hur säger man hej då till alla sina kompisar utan att helt bryta ihop? Den 26:e oktober 2012 var kommen och det var dags att äta den där sista middagen för att sen, likt en scout i Warcraft II, bege sig ut på minimap-utforskande i en del av världen där kartan fortfarande var totalt mörk.
Rebecca hade dock underlättat arbetsdagen med supercupcaken hon bjöd mig på. Tolv kilo rent socker och lite choklad var tydligen receptet, och jag fick ont i magen efter att ha ätit en fjärdedel av cupcaken själv.




Restaurangen i fråga blev The Larder som ligger i dom östra delarna av Temple Bar. Schyssta steakar och en trevlig miljö kändes som en lagom elegant avslutning på hela Irlands-äventyret.
Satt hela middagen och hade ont i magen, men vet inte om det berodde på det faktum att jag skulle lämna alla eller om det berodde på att jag käkat alldeles för mycket socker på morgonen där.



Till huvudrätt beställdes i alla fall en av dom magiska steakarna in. Dom är riktigt goda men av någon anledning så smakade all mat bara papper under middagen. Det är svårt att njuta av maten när man vet att livet är på väg att vändas upp och ner en timme senare.



Vi blev väl 17 personer totalt till slut om jag räknade rätt. Esa, Peter J, Hrafnkell, Rebecca, Karin, Sara, Jag, Johannes, Sanna, Peter, Melinda, Kim, Bex, Kristian, Peter B, Tom och Anna.
Efter middagen var den sen dags att säga hej då till alla, och även om jag höll masken rätt bra under kramkalaset så kan jag säga att det föll en liten tår ner för kinden när jag vände mig om och gick för att möta framtiden. Ta hand om er alla och jag hoppas att vi ses snart igen!
12