Close

Monthly Archives oktober 2012


Började morgonen med att köpa mig ett helt eget SL-kort för måttliga 910 kronor. Likt en 6-åring som precis fått sina första egna pengar till att köpa godis traskade jag in på Pressbyrån och golvade allihopa med orden Ett 30-dagars SL-kort tack!”.
Känner annars att man är lite vilse i typ allt man gör. Står ivägen, fattar inte hur stor-grindarna på tunnelbanan funkar och jag står upp på bussen. Massa sånadär grejer som jag tror att folk ler lite åt bakom ryggen på mig. Aja, får väl bjussa på det.



Har även hunnit springa vilse alldeles för mycket. Att man besökt Tokyo, Paris, New York och en massa andra städer hjälper föga när det kommer till mitt lokalsinne. Jag lär mig ALDRIG. Likt en 75-årig dam med Alzheimers springer jag åt fel håll, tar fel buss och irrar runt konstant. Uppe på kullen där ligger i alla fall rummet jag fått tag i.



Delar det med en jäkla massa människor. Det är jag, kvinnan som har lägenheten, hennes son och en till snubbe som bor här. Har inte träffat den sista killen än, men tror han heter Stefan.
Fick dock någonting betydligt bättre på ”köpet” i hyran: en hund! Wilma heter hon och är helt awesome! Det är som att man får alla fördelar med att ha vovve, men man slipper allt det där bajsandet och promenerandet. Man kan gulligulla när man vill, och sen slänger man ut henne om man vill käka sin mackor ifred. Hyreshund ftw!



Halva mitt rum. Min kamera fixar inte att ta bilder på saker i närheten eftersom vinkeln på själva kameralinsen är så skum…



Jag har sen även hunnit med att få min första biljettkontroll också. Varit här en dag och redan sett typ lika många här som under tre år i Dublin. Imponerande!

Hann även möta upp allas våran favoritdansk Jesper för en trevlig stund på Temple Bar-puben i Stockholm. Inte riktigt Irlands-kvalitet på puben, men sällskapet gjorde timmarna riktigt grymma.



Hindren här i stan är annars många.



Lever just nu på en diet bestående av kebabpizza, lösgodis och hamburgare. Hade ett kök i temporära lägenheten, men ville inte smutsa ner sakerna där eftersom jag planerade att lämna snarast möjligt.
Försöker lära mig uppskatta serien The Office också. Går sisådär. Brittisk humor borde knappt få kallas humor om ni frågar mig…

Har sen även hunnit med att gå i massa Irlands-fällor också. Helt vilsen i trafiken, tittar åt fel håll när jag ska gå över vägen, jag vill instinktivt prata engelska med kassabiträdena och folk som håller upp dörren, jag sträcker ut armen för att stanna bussen när jag ska med den och jag chockas gång på gång över priserna i butikerna eftersom det står 20 kronor istället för 2 euro. Två euro känns så mycket billigare på något vis…

Sen känns allt så fräscht på något vis. Saker och ting bara funkar, bussarna är i tid, matvarubutikerna är himmelriket och köpmaten kommer inte med pommes varje gång.
Imorgon satsar vi på innebandydebut samt att försöka boka biljetter till Leksand – Mora i Globen. Håll tummar och tår!”

Sverigevistelsen har annars börjat bättre än förväntat. Jag fick lägenheten vid 18-tiden och Jimmy som hade nyckeln var hur trevlig som helst. Mamma blev nog lite till sig och jag kunde ana hur hon i hemlighet tänkte Åh min son, ska du inte bli homosexuell istället så att vi får Jimmy som svärson?”.
Tyvärr mor, så blir det inte. Jag spelar inte på den sidan garderobsdörren. Däremot var lägenheten riktigt fräsch. En nybyggd etta som jag inte kan ta bilder på med min mobil. Jätteliten, men som sagt är den superfräsch. Har inte ens vågat göra nummer två på toan igen eftersom porslinet på toaletten är så skinande rent. Så fräsch är lägenheten, då kanske ni fattar?
Enligt Google maps bor jag dock tydligen i en hög med grus. Lite sådär Hobbit-aktigt om jag får säga det själv.
Stockholm känns annars betydligt vettigare än förväntat. Allt känns väl i och för sig så i jämförelse med Dublin, men första intrycket är ju alltid viktigt och vi kan säga att det intrycket är otroligt positivt efter några få timmar här i stan.


Har även hunnit genomgå en veckas svenne-karantän på fem timmar. Har hunnit äta kebabpizza, trycka i mig en halv påse lösgodis, ätit en lussebulle, handlat på Konsum , druckit kranvatten som inte smakar rysk koppargruva och jag har även tagit den klassiska ”Äntligen i Sverige”-duschen på 45 minuter i vad som kan vara den skönaste duschen i världen.



Är annars dödstrött och saknar tyvärr internet i lägenheten så jag kan inte uppdatera bloggen just nu. Imorgon har jag dock två rumsvisningar inbokade, samt att jag ska köpa SL-kort och skaffa ett irländskt mobilnummer innan jag förhoppningsvis kan möta upp allas våran favoritdansk Jesper nere på stan.

Natti natti bloggen.”

Efter en katastrofjobbig förmiddag så satt jag sen där på flygplatsen väntandes på SK438 som skulle ta mig från Dublin till Köpenhamn. Likt ett litet barn satt jag där och bara grinade konstant samtidigt som gaten fylldes med andra svenskar.



Flygresan i sig spenderades i ett hav av tårar, en bäbis bakom mig som lät som en nyfödd tiger med hicka (raaaaaawr höpp höpp raaaawr) och ett konstaterande att det måste vara nån elak diktator som konstant sprutar ut såndär skapa moln”-gas i Irlands atmosfär. Precis ovanför det här konstgjorda molntäcket fanns nämligen en sol som strålade starkare än självaste prinsessan Madeleine.
Sen började jag gråta igen. PMS kallar tjejerna det tydligen, och vissa dom upplever det här känslotillståndet en gång i månaden. Tacka gudarna för att jag föddes med en snorre! Vem hade klarat av det här oftare än nån gång vart tredje år?



Mellanlandningen i Köpenhamn spenderades med att fundera över vad för jäkla tegelstenar som Karin kunde tänkas ha smugit ner i mitt handbagage. Tung så in i bomben var väskan och den vägde då ändå bara in på måttliga 13 kilo, fem kilo över maxgränsen. ”Fuck the police!” som man brukar säga.
En mattelektion senare så hade jag räknat ut någonting skrämmande: mina väskor vägde 26 + 23 + 20 + 13 kilo, vilket totalt blir… 82 kilo! Jag hade alltså med mig mer bagage än vad jag själv väger! Helt sjukt.
Dom första orden jag hörde efter landningen i Danmark var annars ”HVI HVILL HAÖE WIENERBRÖÖÖED” som grötades fram av en av dom danska städarna som stod och väntade på att få städa flygplanet. Jag som trodde att Dublin-danskarna var speciella, men tydligen är dom precis lika efterblivna även i Danmark.



”Vänligen fäll upp brickorna framför er”. Fuck the police igen! Jag kör mini-brickan nerfälld och ni kan inte göra nåt åt det!

Väl framme i Sverige kändes allt lite bättre när man fick träffa mamma igen. Skönt att slippa sitta och tänka så mycket utan istället kunna fokusera på mammas kritiserande av Åkes bilkörande. ”AKTAAAA! HUUUR KÖR DUUU!?” följdes av en sjuttiotvå minuter lång utläggning av hur han minsann inte alls hade koll på vad han gjorde när han körde fastän Åke (och jag) visst tyckte att han hade stenkoll på läget.”

Så befinner man sig då plötsligt i den där situationen som man försökt undvika att tänka på under den senaste månaden. Morgonvädret är typiskt irländskt, grått, eländigt och snudd på regnigt och det är ungefär precis så jag känner mig. Jag borde vara ledsen, arg eller nånting men jag känner inte ens det. Jag är bara grå och utan energi.
Kliver ur sängen för att packa ner dom sista sakerna. Tar ur lakanen ur sängen och slänger det sista skräpet. På samma sätt som jag i fredags sagt hej då till precis alla mina kompisar kastar jag Snickers-papperena i soppåsen och säger hej då till dom med. Skillnaden mellan papprena och kompisarna är till stor del minimala. Jag kommer inte träffa dom flesta igen utan dom tillhör nu det förflutna. Skillnaden som finns kvar nu är minnena. Av hur dom senaste tre åren varit dom bäsa tre åren i mitt liv. Nu är allt plötsligt slut…

Ringer taxibolaget för att beställa min livs sista irländska taxi och då brister allt. Gråtande beställer jag en taxi av en telefonsnubbe som nog rynkar lite på pannan och undrar varför jag börjar gråta direkt han säger att han har en taxi ledig. Men jag bryr mig inte riktigt, det känns som att inget spelar någon roll i det här läget. För en av dom första gångerna i livet är jag inte längre rädd för vad andra tror om mig. Fuck it, jag träffar dom aldrig igen.

Karin hjälper mig att bära ner väskorna och taxigubben plockar in dom i bilen. Sen sitter jag gråtandes i baksätet och önskar att saker och ting hade varit annorlunda. Det är så bitterljuvt fortsätta jaga drömmen och samtidigt tvingas bryta helt med sin bästa kompis, och flickvän, och att nånstans komma till insikten att det inte går att lösa på något annat sätt. Det känns så orättvist på något vis. Tänk på barnen i Afrika” försöker jag. Det hjälper inte.

Väl framme vid flygplatsen lastar chauffören ur väskorna och säger hej då. Likt ett till Snickers-papper kastas även han i papperskorgen. Får hjälp av Karin att checka in väskorna innan vi långsamt går bort till avgångsgaterna. Börjar gråta ännu mer och står där och håller om henne i vad som känns som en alldeles för kort tid. Vill inte släppa taget, men vet att jag måste göra det förr eller senare. Säger hej då en sista gång och går in genom gaten. Ser henne stå där och den sista blicken hon ger mig innan vi helt skiljs åt känns som en evighet. ”Livet är orättvist” tänker jag, ”Men det går vidare såsmåningom”.

Livet är hårt ibland. Vissa dagar måste man göra saker man inte alls känner för. Hur säger man hej då till alla sina kompisar utan att helt bryta ihop? Den 26:e oktober 2012 var kommen och det var dags att äta den där sista middagen för att sen, likt en scout i Warcraft II, bege sig ut på minimap-utforskande i en del av världen där kartan fortfarande var totalt mörk.
Rebecca hade dock underlättat arbetsdagen med supercupcaken hon bjöd mig på. Tolv kilo rent socker och lite choklad var tydligen receptet, och jag fick ont i magen efter att ha ätit en fjärdedel av cupcaken själv.




Restaurangen i fråga blev The Larder som ligger i dom östra delarna av Temple Bar. Schyssta steakar och en trevlig miljö kändes som en lagom elegant avslutning på hela Irlands-äventyret.
Satt hela middagen och hade ont i magen, men vet inte om det berodde på det faktum att jag skulle lämna alla eller om det berodde på att jag käkat alldeles för mycket socker på morgonen där.



Till huvudrätt beställdes i alla fall en av dom magiska steakarna in. Dom är riktigt goda men av någon anledning så smakade all mat bara papper under middagen. Det är svårt att njuta av maten när man vet att livet är på väg att vändas upp och ner en timme senare.



Vi blev väl 17 personer totalt till slut om jag räknade rätt. Esa, Peter J, Hrafnkell, Rebecca, Karin, Sara, Jag, Johannes, Sanna, Peter, Melinda, Kim, Bex, Kristian, Peter B, Tom och Anna.
Efter middagen var den sen dags att säga hej då till alla, och även om jag höll masken rätt bra under kramkalaset så kan jag säga att det föll en liten tår ner för kinden när jag vände mig om och gick för att möta framtiden. Ta hand om er alla och jag hoppas att vi ses snart igen!

En arbetsdag, 8 timmars jobb, sen är det slut. En middag, en sista kväll med alla och sen är allt bara över. Imorgon kommer jag träffa en massa människor som jag sen aldrig någonsin kommer träffa igen. Några av dom är jag säker på att jag kommer träffa igen, men vissa av dom jag kommer säga hej då till imorgon har kommit att bli mina bästa vänner. Och sen klipps alla band bara rakt av…

Det känns helt fruktansvärt.

Och det känns jättekonstigt att sitta och packa ner sitt liv i några väskor. Sakerna i sig är knappast ovärdeliga, men det jobbiga är att inse att vänskapsbanden med dom människorna jag träffat här på Irland inte heller är ovärdeliga. Allt har ett pris, hur hårt det än må låta, och nånstans måste man ändå inse att man inte kan stanna på samma ställe hur länge som helst utan att avancera. Nånstans måste man inse vad man måste göra för att fortsätta utvecklas, både som människa och professionellt.

Men det gör inte det hela lättare. Inte alls. Tankarna snurrar och allt känns bara konstigt. Att flyttpacka suger ännu hårdare än jag minns det :(

Näst sista helgen på Irland bjöd på någonting som jag borde ha gjort för längesen: en roadtrip! Peter, Johannes, Karin och jag slängde oss in i en sketen fransk bil för att bege oss mot Irlands västra kust.
Franska bilar är förövrigt bajs, och dom kommer nu även med en nyckeln som ser ut som ett kanontjockt kreditkort. Man behöver inte ens nån nyckel, det är bara ett kort som måste vara i närheten av bilen och sen kan det startas. Skulle ha varit intressant att testa med att hålla nyckeln i handen samtidigt som bilen åkte iväg. Undrar hur den betett sig när nyckelns räckvidd tar slut? Kan man tekniskt sett åka ifrån nyckeln till sin egen bil om man har en fransk sådan?



Vi drog iväg direkt efter jobbet så att vi skulle vara framme innan det blev bäcksvart ute. På vägen dit hann vi fånga den skapligt vackra solnedgången också. Antingen det, eller så brann det i skogen där borta. Kanske inte ska grotta mer i det, så vi säger att solnedgången var fin helt enkelt.



Karin var nöjd över chips med löksmak-inköpet, Johannes stoppade precis in nånting i byxorna och Peter övade in Zidane-stångningen för att på riktigt franskt manér göra reklam för den elegant bilen vi hyrt under helgen.



Roundstone hette stället vi skulle övernatta i, och vi hade där hyrt en lägenhet under helgen. Totalt pris för lägenheten: otroligt överkomliga 150 euro för fyra personer.



På köpet ingick även en irländsk surfbräda.



Havsutsikt från rummet!



Sen begav vi oss ut på fotograferingsäventyr. Peter som äger en kamera med ett värde i stil med ett mindre lands BNP dominerade stort med trippelknäppningar, egentillverkade stativ och en tröja grönare än Irlands växtlighet en perfekt sommardag. Själv glömde man kameran hemma och fick köra på mobilkameran…



Men vad gör det när motiven är fantastiska? Kylemore Abbey är ju helt makalöst ballt, och jag har bestämt mig att bygga en liknande bostad när jag blir gammal. Bakom mitt Taj Mahal-liknande hus och inom min slottsmur på västra sidan av min ö som jag kommer ha på nåt najs ställe.



Måttligt imponerad ung man med sin fantastiska flickvän.



Vattenfall som var betydligt högre än vad bilden visar.



En stund senare på dagen anlände vi sen vid världens ände.



Det är nåt där med världens ände… Karin var överlycklig och sprang runt och sminkade sig konstant i fem minuter efter att hon märkt att hon hade en enorm spegel under sig. Kolla, jag ser ut som Jokern” följdes av ett ”Kolla, nu är jag Michael Jackson” innan vi fick hejda henne.


Vandringen tillbaka från världens ände känns alltid lite deppig, speciellt om det blåser som jäkligt som det gjorde just denna dag.



Breakdown assistance-bilen till eran undsättning! Dom svenska företagen jublar när vi turnerar i Sverige, på Irland har dom knappt datorer så ingen använder Lotus Notes här.



Franska bilar tål ingenting. Hur lyckas man ens med det där?



Shadowing av rutinerad fotograf. Det första man lär sig är att om någon har en dyrare kamera än dig så gör du exakt samma sak som honom. Det andra man lär sig är att göra den saken när snubben med den dyra kameran flyttat sig…



Man behöver dock inte göra exakt allt som snubben gör. Speciellt inte om man har byxor som lätt åker ner lite för långt…………..



Förutom den grottan så var utsikten annars riktigt mysig. Lite svårt att visa landskapsbilder i såhär små format, men ta mitt ord för det: Irland är riktigt vackert, även om det stundtals är blåsigt och kallt.



Vi bjöds även på Irlands bästa (enda?) sandstrand! Riktigt nice och en aning malplacerat. Lägg stället nånstans där dom har sol och värme istället. Det ger nog bättre avkastning i euro/sandkorn.



Baywatch-Kausti var såklart på sin vakt och höll stenkoll på alla som badade. Det var faktiskt en dåre som tog sig ett dopp. Enkelt sammanfattat kan man säga att Baywatch-Kausti inte hade ryckt ut om en nödsituation uppstått.



Arg ko med grymt kontor. Fattar ni? KO-ntor. KO som i kossa! :i Sicken humor man har!

Gud var arg kossan ser ut… Tur man överlevde där alltså.



Sjuk beach för att vara Irland…



Det irländska landskapet bjöd annars på en hel del vackra bilder. Dom flesta gör sig dock bättre i verkligheten, eller i huvudet, men inte i bloggformat.



Cliffs of Moher bjöd på betydligt bättre väder idag än sist vi var här. Då såg vi inte ens ut över kanten, idag strålade solen som om ozonlagret helt bestämt sig för att rymma till Mars en sväng.
Motljuset dödade dock mobikameran, men vad gör det när man har trevligt sällskap och Peter en kamera värd mer än tre JAS-plan? Copyright-regler gör dock att dessa mest sannolikt inte kommer besöka denna fantastiska blogg.



Utan motljus så levererar mobilkameran dock magi utan dess like. Harry Potter hade varit avundsjuk kan jag säga!



Stabilare än såhär blir det inte. Jäklar vad elegant man ser ut! Årets Kausti-bild 2012?



Den irländska grönskan är nåt helt annat mot den svenska. Det är som om man odlat gräs och sen kramat ur den gröna färgen ur en lime istället för juicen, och sen smetat in det i gräset. Lite kontrast från himlen gör att allt ser lite extra grönt ut, och när man sen placerar ett miniatyrslott så är det här snudd på årets naturbild 2012.

Här nånstans somnade jag, och när jag sen vaknade så var vi typ hemma. Överlag så sov jag mig nog igenom en sisådär 73% av resan så det här med att få se den irländska naturen failade väl en aning för egen del. Men vad gör det när man har trevligt sällskap i bilen, och när Peter har en kamera som är värd mer än vad den amerikanska armén gör av med på ett helt år?

Det är skumt det här ändå. Jag har varit i Dublin nästan tre år, jag har hatat mitt jobb minst hälften av den tiden och jag har längtat så hårt efter att bara kunna lämna eländet bakom mig en vacker dag. Så plötsligt dyker ljuset i tunneln upp, och snart kommer jag kunna lämna allt det jag avskytt bakom mig.

Det är först då man inser alla dom små sakerna som varit bra med Dublin. Eller små och små, det finns både stora och små saker här som man uppskattar så hårt. Saker såsom Karin, alla kompisar, alla arbetskamrater, innebandylaget, publivet, fish & chips, sunkmackan på jobbet, Pennys, The Counters hamburgare, Yamamoris sushi och en massa andra saker som man inte ens lagt någon vikt vid förut. Varför såg jag inte, och uppskattade, dom här sakerna tidigare?
Man brukar ju säga att gräset är grönare på andra sidan”, men frågan är om inte Irland har det grönaste gräset i världen? Kommer jag ångra mig när jag sitter där i Stockholm? Jag vet inte. Kanske, kanske inte.

Det känns som om man nånstans genomgår en förvändling från att vara en bitter gammal surgubbe till att bli en ung vilsen man med PMS ungefär. Ena sekunden är man deppig och sur över att man kommer behöva klippa precis varenda band man har, sen svänger det över en lunchrast och man är hyperglad inför det nya jobbet som verkar intressantare och roligare ju längre man tänker på det. Sen tänker man på alla balla människor man aldrig kommer träffa igen, och så är man nere igen.

Ska nog äta choklad när jag kommer hem idag. Har hört tjejerna på jobbet säger att det hjälper. Ben and Jerrys chokladglass och en chokladkaka. ”