Close

Monthly Archives augusti 2012


En epok når imorgon sitt slut. I snart två år har du varit mitt skydd mot omvärlden och det suger att säga det, men det är dags att gå vidare i livet. I oktober 2010 flyttade jag in på Waterville Row, och för en vecka sedan flyttade jag slutligen ut. Ingenting varar förevigt, inte ens ett hyreskontrakt.
Det har varit en fantastisk tid, och det var med en tår i ögat som jag sade hej då när jag stängde dörren för sista gången tidigare ikväll. Vi har delat så många minnen och vänner, och jag tänkte återge några små favoriter:



Isoleringen var redan katastrof i lägenheten, och när man då sov på en tunn madrass på vardagsrumsgolvet så blev det stundtals rätt kallt. Stora fönster, som alla var lika täta som plastfolie, gjorde boendesituationen en aning prekär vid vissa tillfällen. När sen värmepumpen gick sönder där strax före julen 2011 så fanns det inget mer att göra än att slänga på sig bergsbestigarjackan och dra täcket över huvudet för att inte frysa ihjäl.



Bra mat och underhållning har du även bjudit på. TVn var lägenhetens absolut bästa investering, och med hjälp av några hamburgare eller lite sushi så var varje kväll snudd på fulländad.



Om TVn var lägenhetens höjdpunkt så var då kylskåpet lågvattenmärket i densamma. Mögel, muterade djurarter och annat har alla passerat det där undre facket, och det är skrämmande hur äcklig en kyl blir så fort tre unga män blir ansvariga för städandet…



Du har även varit med mig genom två födelsedagar också, nu senast den 26:e i ordningen.



Julaftonsfiranden på Irland blir annars inte riktigt samma sak som i Sverige, men jag får då säga att du klarade av även det med bravur. Lite sällskap, lite köttbullar och lite annat gör även den snötommaste julaftonen till en helt okej tillställning.



Vi avslutar det här lite sorliga inlägget med min personliga favoritbild från lägenheten: det silvertejpade larmet.
På många sätt beskriver den här bilden på pricken hur livet i lägenheten där sett ut. Trots att saker och ting inte fungerat mellan oss så har vi kunnat lappa ihop livet och låta det rulla vidare utan större bekymmer. Så länge man har trevliga rumskompisar så löser sig allt. Don't stop silvertejping” som Journey en gång sjöng.

Nu ska jag försöka förbereda mig för nästa del i livet. Vad som komma skall har jag ingen aning om, och jag vet idag inte ens vad jag gör om två månader. Det är lite spännande, men samtidigt är det alltid svårt att ta farväl av någonting man varit så nära så länge. Farväl min vän, det har varit en oförglömlig tid…

Så var den då kommen… Den sista riktiga dagen av semestern. Imorgon flyger vi hem, men idag ville vi fira hemresan med ett pangkalas. Efter ett kortare besök i en av Tokyos mörkare gränder där min njure såldes så tog vi sen sikte på restaurangen Ajitetsu som vi bokade bord på igår kväll.

Vi klev in på stället och blev bemötta som två kungar. Personalen var hur trevliga som helst och vi fick sen ett bord i lagom skymundan. På plats låg standardgrejerna för en vanlig middag i Japan, men det som egentligen var intressant var ju menyn.



Vi kollade igenom den lite kort och såg att priserna varierade från 5 000 yen (drygt 450 kronor) för Chef's choise – The chef will serve the best dishes available for your budget” till fantasipriserna på 36 000 yen (drygt 3 100 kronor) för ”The three awards Course” som innehöll typ en halv kobekossa.
Då min njure tydligen inte var sådär jätteeftertraktad på marknaden så gav den inte mer än drygt tusenlappen, så det blev budgeten för dagens supermåltid.

Kocken kom sen bort och förklarade lite hur menyn fungerade, vad som fanns i dom olika rätterna och lite allmänt bakom vad kobe-kött är. För er som inte vet vad det är så kan vi börja med att visa hur en vanlig köttbit brukar se ut. Någonting i den här
stilen är väl vad vi alla är vana vid att se. Vanligt kött helt enkelt, som efter till-lagning smakar riktigt gott.

Kobe-biffen är dock lite speciell. För att få fram det absolut bästa köttet från kossorna så matas dom med öl och sen masseras dom också. Behandlingen gör då att köttet går från ”vanligt” till ett mycket mer marmorerat utseende
med fett insprängt på ett väldans elegant sätt.
Äkta Kobe-kött finns bara tillgängligt i Japan, Macau och Hongkong och endast kött tillverkat i Kobe får kallas för kobebiff.



Men först förrätten. In på bordet kom den minsta ”appetizern” jag någonsin ätit, och nog fick man upp aptiten efter att man ätit upp den lilla mängd kött som fanns där. Men köttet smakade riktigt bra, och det är nästan svårt att sätta ord på det som kom därefter…



In på bordet kom sen nämligen den första av två tallrikar kobekött.



Till köttet fick man sen två olika såser, havssalt, peppar och soja. Sojan smakade nåt fantastiskt gott och var min personliga favorit, men mestadels så åt jag köttet utan någonting på det för att kunna känna köttsmaken istället.



Vi fick sen en egen stekpanneliknande grej som man kunde steka köttet på. ”10 sekunder på varje sida, sen är det klart att äta” sa kocken och vi lydde hans råd. När man sen stoppade in köttet i munnen var det som att en ny värld öppnade sig…

Jag vet inte riktigt hur man ska förklara smaken heller… Jag har aldrig ätit någonting som liknar kobe-biff förut, och om jag säger vad jag tänker så låter det ju tokäckligt. Men aja, om ni tänker er att ni mosar ner kött något ofantligt noga till mikrosmå bitar och sen blandar ut det med pannkakor, då har ni ungefär en liten idé om hur konsistensen är. Lägg sen till en köttsmak som är så galet god att den får dig att fån-le likt en ful tjock unge i fjärde klass som precis spöat en förstaklassare, då har ni kanske fått en liten liten bild om hur gott det smakade.



Sen kom då nästa tallrik in, och här smakade det ännu bättre! Dom tjocka bitarna (högst upp på min tallrik) nästan smälte i munnen när man åt dom. Smaken var sen som om någon stoppat in kött-fyrverkerier i munnen och tänt på, med köttsafter som rann likt Niagara-fallen. Magiskt, fantastiskt och lätt den absolut bästa maten jag någonsin ätit.

Jag försöker komma på bättre sätt att beskriva hur gott det var och hur det smakade, men det är så otroligt svårt att förklara någonting jag inte riktigt kan jämföra med någonting annat här i världen. I vanliga fall brukar jag alltid hitta någonting vettigt som är liknande, men här går det bara inte. Sista jag smakade en god steak var på Cheesecake Factory i San Fransisco, men den går inte alls att jämföra med det här köttet… Konsistensen på vanligt kött är heller ingenting som är ens i närheten av likadant. Vanligt kött är oftast lite ”segt” eller hur man ska förklara det, men här skulle man lätt kunnat skära köttet med en sked.



En alltid lika nöjd kis som ger kobe-biffen fem av fem toasters i betyg. Priset på drygt 1 200 kronor för mitt käk plus två öl kändes väl en aning speciellt, men sett till upplevelsen och bucket list-avcheckningen så var det lätt värt det. Och jag skulle nog göra om det igen om jag åkte hit, så bra var det. Det är mer en upplevelse än en måltid, lite som att slicka på matens Taj Mahal ungefär. Ett minne för livet, och något jag lätt kommer minnas så länge jag lever. Utan tvekan. Den där mjuka smaken följt av den mustiga köttsmaken… Mums!”

Vi har inte gjort sådär speciellt mycket dom senaste dagarna, och därför har jag inte heller lämnat några avtryck här heller. Jag har försökt jämna ut min T-shirtbränna så gott jag kunnat, vilket i sin tur gjort att jag idag är hummer-röd över hela kroppen och utstrålar värme som ett nyligen exploderat Tjernobyl. Dessutom har jag missat en bit eftersom solen stått snett båda dagarna jag solat, men om jag inte berättar det så kanske ingen märker?

Idag har vi i alla fall gjort nåt vettigt, vi har besökt Japans största mässa för självpublicerade serietidningar. Låter kanske tråkigt, men mässan besöks av ungefär 500 000 personer varje gång den hålls. Det är en halv miljon personer det, spritt över tre dagar…



Och nog var det mycket folk. ÖVERALLT var det såhär mycket folk, och ytan mässan tog upp måste ha varit några tiotal fotbollsplaner minst. Folket var sen överallt och det var som om japanerna ställt ut statister som delat upp sig precis lagomt över hela området. Det var fullt överallt, men aldrig någonsin så blev det stående köer utan allt rullade på i sakta takt hela tiden.



Jag förstår annars inte hur man kan sälja såhär mycket serietidningar under några dagar. Läste nånstans att det är över 10 000 personer som säljer sina verk här och tydligen ska guideboken för stället vara lika tjock som en telefonkatalog. Helt sjukt, men ändå rätt intressant. Dom flesta böckerna är så kallade d?jinshi”, självpublicerade verk som i dom flesta fallen aldrig går vidare och tycks i några större upplagor. Har man därför tur att få tag i ett exemplar av ”rätt” bok så kan man sälja den vidare för mellan 10 och 100 gånger värdet på Ebay om något år.

Då jag själv är snudd på ekonomiskt oberoende så kände jag att en investering i den japanska serietidningsbusinessen inte riktigt var värd mödan och skippade därför att inhandla några verk.



Folk överallt, men aldrig problem med att ta sig nånstans. Vi gick runt hela området och kollade i alla 12 hallarna, men aldrig var det något problem med att gå dit man ville. Japanarna kan verkligen det här med tysk ordning och reda.



Själva mässan i sig var väl sådär lagom intressant, men min personliga favoritdel var cosplay-området utanför hallarna. Där stod hundratals personer som var utklädda till sina favoritfigurer uppställda och posade glatt för alla som ville ta bilder. Att det var 35 grader varmt och sol ute var det ingen cosplayare som brydde sig i, alla ställde upp direkt man frågade om man fick ta en bild.



Men en stor del av cosplayandet i Japan verkar handla om tjejer. Unga tjejer. Småflickorna stod överallt och försökte alla överträffa varandra i minimalism när det kom till kläder. Dom fula gubbarna stod överallt och njöt i fulla drag av att kunna knäppa kort på småflickor i utstyrslar som knappt täckte någonting alls…

Noterbart är att säkert 85-90% av alla utklädda på mässan var utklädda till tjejer. Det innebar även att vi fick se både en och tre kvinnor med adamsäpplen…



Min personliga favorit. Nanoha Takamachi heter figuren hon gestaltar och jag köpte faktiskt några figurer av henne för någon dag sedan när vi var i Akihabara.



Magnus Uggla – Fula gubbar.mp3



Vissa av tjejerna hade i alla fall eleganta kläder på sig, även om varken jag eller Johannes knappt kände igen en enda karaktär…




Musse Pigg och Sub Zeros flickvän?



En av dom mer imponerande dräkterna. Förstår inte hur han orkade stå i värmen med den där på sig dock…



En tjej (!) utklädd till Link från Zelda-spelen. Hade hon haft ett svärd hade det lätt varit den ballaste dräkten på mässan.

Comiket kanske är någonting vettigt för alla som är insatta, men att som västlänning komma dit och tro att man ska förstå minsta lilla visade sig vara lite väl naivt. Kul att ha varit där, men inget förutom cosplayarna gjorde det värt att åka dit. Men så är jag inte en anime-nörd heller…

Comiket får två och en halv pilbågar av fem i betyg.

Dagen idag har varit helt freaking awesome! Den började med nudelfrukost, sen fortsatte den med en båttur längs med Sumida River i en båt som mest liknade ett rymdskepp ur nån rymdfilm. Helt galet ball, även om den inte riktigt nådde någon warp speed under resan.



Tokyo har även sin egna Frihetsgudinna också. Även den passade vi på att se under våran dagsresa. Dagens egentliga mål var dock inte vare sig rymdbåten, Frihetsgudinnan eller Rainbow Bridge som ni ser i bakgrunden på dom båda ovanstående bilderna. Nej, dagens mål var någonting mycket mycket ballare…



Men innan vi nådde dit tog vi en svängom runt Odaiba-området och strosade längs med vattnet. Vi hann även se megastora båtar som låg på plats i Tokyos hamn och jag fascinerades något enormt av kranarna som dom använder sig av. Har själv kört travers på SSAB en gång i tiden och det var sådär lagom lätt att få stopp när man fick sving på grejerna man lyft upp. Att då sitta med containrar som ruskas omkring av vinden samtidigt som man försöker sätta ner den på en gungande båt måste ju vara snäppet värre…



Paus i sightseeingen innebar godsaker. Kan informera om att jag INTE smakade gröna te-glassen. Huuu.



Men dagens riktiga mål var den 18 meter höga Gundamstatyn som står bakom ett av varuhusen där. På avstånd ser statyn sådär lagom imponerande ut, men den var äckligt välgjord när man väl kom fram till den. Superball och ännu häftigare IRL än på bild.
Den var dock galet svår att hitta, och nu har dom även flyttat statyn så att den står på en annan plats än tidigare (om jag förstod det rätt). Vill ni se den, ta tunnelbanan ut till stationen Daiba, kliv ur och gå mot den söndra delen av halvön. Där ska ni hitta ett varuhus som heter Diver City och där, på den södra sidan av varuhuset ska statyn stå.



Gundam är annars löjligt stort i Japan. Dom hade sitt eget café bredvid statyn, och robotfigurerna finns att köpa i mängdvis på varenda leksaksbutik i hela landet. Dom har hela våningar med bara Gundam-robotar på vissa butiker och jag förstår ingenting alls av varför. Kanske bör man lära sig japanska och kika serien när man kommer till Dublin?



Men nog är statyn ball… Helt sjukt ball…



Sen avslutade vi Odaiba-besöket med att promenera hem över den 798 meter långa Ranbow Bridge. Bron är så mycket elegantare och maffigare i verkligheten än på bild, och promenaden över var en rätt trivsam historia. Förutom att vi lyckades gå vilse i drygt en timme efter att vi gått av bron då…



Men den här dagen har haft ÄNNU mer fantastiskt att bjuda på! Superlativen börjar ta slut, så vi nöjer oss med att nämna att japanerna har totalkopierat Eiffeltornet av fransmännen och sen målat det i helt hysteriskt fula färger innan dom placerade strukturen nästan mitt i Tokyo. Sådär lagom osmakligt och fult, men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras lite av schabraket…



Nöjd kis som vet hur man stoppar trafiken för att få en vettig bild. Jag placerade helt enkelt Johannes + en ketchupflaska lite på sidan om mig och lät honom spruta ner sig själv med den röda sörjan innan han högljutt började skrika Ajjj, aaaaajjjj” om och om igen. Funkade fint, och jag fick sen hjälp av en japanare att ta bilden.



Den här supergrymma dagen avslutades sen på hamburgerhaket Blacows som serverar dom bästa burgarna i staden. Burgarna är gjorda på Black Wagyu-kött
vilket bäst beskrivs som en marmorerad köttbit med stor del fett. Må låta konstigt, men det där fettet gör att köttet blir så otroligt mycket mörare än vanligt kött. Den dyraste steaken man kunde köpa på stället kostade ungefär 500 kronor och beskrevs med orden ”You can cut it with a pair of chopsticks” – du kan skära den med ett par ätpinnar.

Nu lever vi trots allt under en budget här på resan, och då min njure som sagt börjat hamna i farozonen för att behöva säljas så skippade vi steaken. Istället beställde jag in en hamburgare med Wagyu-kött på…



Den kanske inte ser mycket ut för världen, men oj vilken burgare! Det var som att äta hamburgargröt eller nånting, även om det nog låter rätt hemskt. Inget problem med att bita sig igenom köttet, utan det bra föll isär mellan tänderna. Helt magiskt och bara himmelen för en burgarälskare som mig. För 120 spänn var det lätt den bästa burgaren jag ätit i hela mitt liv, och den slår till och med superburgaren från San Fransisco.



Nom nom nom!

Just nu är semestern sådär fantastiskt underbar som den ska vara. Upplevelserna avlöser varandra, lugnet av att ha funnit sig till rätta i staden har infunnit sig och allt känns bara sådär otroligt bra. Jag har funnit lite av det där lugnet som jobbet har tagit ifrån mig igen, och det ska faktiskt bli riktigt nice att komma till Dublin om några dagar. Jag har ju trots allt min favoritdam Karin kvar på Irland och dessutom kommer jag snart flytta och få ett eget rum också! Äventyren väntar även på hemmaplan, men dit är det ännu några dagar så jag passar på att njuta av alla dom fantastiska sakerna världen har att erbjuda ett litet tag till…

Sexhundratrettiofyra meter. Nej, vi snackar inte om storleken på mitt ego, vi snackar om Tokyos Skytree! Helt löjligt högt, helt löjligt utstickande ur skylinen och helt löjligt fult står det där i östra delen av centrala Tokyo.



Vi bestämde oss för att åka upp å kvällen för att få en lite mer intressant vy över staden. Trots bättre vetande betalade vi dom 2 000 yenen (ungefär 200 kronor) för att låta hissen ta oss upp till första utsiktsnivån. Jag säger trots bättre vetande” eftersom vi varit upp i ungefär 275 torn på resan och inget har ännu kunnat överträffa utsikten från Victoria's Peak i Hongkong. Det blir liksom fusk att stå inomhus och kika ut genom fönsterrutor på små höghus när man istället kan stå utomhus i Hongkong och kika ut över monstruösa skyskrapor i mängder. Men, vi gav i alla fall Tokyo Skytree ett försök som sagt…



Hissen kämpade upp oss till utsiktsplatån i öronploppande 600 meter per minut, en hastighet som inte låter lika imponerande om man istället uttrycker den som 36 kilometer per timme.
Ändå får jag säga att den 350 meter höga utsiktsplatån kändes riktigt modern. Inte så konstigt med tanke på att tornet öppnade i maj i år, men jag blev ändå glad av att se att även utsiktsplatå-byggandet utvecklas år för år. Framförallt var det storleken på ytorna vid fönstret som imponerade på mig. Det fanns plats för nästan alla att stå vid ett fönster, även fast det var mycket folk. Så har det inte varit i något annat torn vi besökt.



Men utsikten var faktiskt riktigt imponerande. Tokyo är så sjuuukt stort, och hur långt man än tittade så såg man lampor och hus. Man såg till och med så långt att man kunde se Mordor längst borta i horisonten…



En bild säger mer än tusen ord sägs det, men den här bilden gör inte alls utsikten rättvisa. Betyder det i så fall att jag lika väl kan ge upp försöken att beskriva utsikten?…



Man såg i alla fall hem till oss! Precis bredvid den där blåa grejen i mitten där bor vi! Alltid lika intressant att kunna kika in i sitt hotellrum när man står 350 meter upp i luften.

Vi skippade dock att betala 1 000 yen extra för att åka upp till 450-metersobsevatoriet. Vi har sett så många stadsbilder från torn nu att vi vet att 100 meter extra i höjdled inte gör någon skillnad. När vi dessutom varit uppe i ett högre observatorium (kapsylhotellet i Peking) så kändes det meningslöst att åka upp här.



Kö till shoppen i tornet. Kö för att få köpa souvenirer. Kö. För. Att. Få. Köpa. Souvenirer. Vad i hela….!?



Dom hade även en skywalk, men jag blev personligen inte så speciellt imponerad av den. Inget speciellt, men säkert kul om man aldrig sett en förut.



Skytree i Tokyo får två av fem Transformers i betyg.