Close

Monthly Archives augusti 2012


En epok når imorgon sitt slut. I snart två år har du varit mitt skydd mot omvärlden och det suger att säga det, men det är dags att gå vidare i livet. I oktober 2010 flyttade jag in på Waterville Row, och för en vecka sedan flyttade jag slutligen ut. Ingenting varar förevigt, inte ens ett hyreskontrakt.
Det har varit en fantastisk tid, och det var med en tår i ögat som jag sade hej då när jag stängde dörren för sista gången tidigare ikväll. Vi har delat så många minnen och vänner, och jag tänkte återge några små favoriter:



Isoleringen var redan katastrof i lägenheten, och när man då sov på en tunn madrass på vardagsrumsgolvet så blev det stundtals rätt kallt. Stora fönster, som alla var lika täta som plastfolie, gjorde boendesituationen en aning prekär vid vissa tillfällen. När sen värmepumpen gick sönder där strax före julen 2011 så fanns det inget mer att göra än att slänga på sig bergsbestigarjackan och dra täcket över huvudet för att inte frysa ihjäl.



Bra mat och underhållning har du även bjudit på. TVn var lägenhetens absolut bästa investering, och med hjälp av några hamburgare eller lite sushi så var varje kväll snudd på fulländad.



Om TVn var lägenhetens höjdpunkt så var då kylskåpet lågvattenmärket i densamma. Mögel, muterade djurarter och annat har alla passerat det där undre facket, och det är skrämmande hur äcklig en kyl blir så fort tre unga män blir ansvariga för städandet…



Du har även varit med mig genom två födelsedagar också, nu senast den 26:e i ordningen.



Julaftonsfiranden på Irland blir annars inte riktigt samma sak som i Sverige, men jag får då säga att du klarade av även det med bravur. Lite sällskap, lite köttbullar och lite annat gör även den snötommaste julaftonen till en helt okej tillställning.



Vi avslutar det här lite sorliga inlägget med min personliga favoritbild från lägenheten: det silvertejpade larmet.
På många sätt beskriver den här bilden på pricken hur livet i lägenheten där sett ut. Trots att saker och ting inte fungerat mellan oss så har vi kunnat lappa ihop livet och låta det rulla vidare utan större bekymmer. Så länge man har trevliga rumskompisar så löser sig allt. Don't stop silvertejping” som Journey en gång sjöng.

Nu ska jag försöka förbereda mig för nästa del i livet. Vad som komma skall har jag ingen aning om, och jag vet idag inte ens vad jag gör om två månader. Det är lite spännande, men samtidigt är det alltid svårt att ta farväl av någonting man varit så nära så länge. Farväl min vän, det har varit en oförglömlig tid…