Close

Monthly Archives juli 2012


Jag nämnde i föregående inlägg den där listan på saker jag såg fram emot här i Seoul, och hade imorse fortfarande en punkt kvar på listan. Men vi körde först sovmorgon, och sen lite mer Starcraft-tävling innan vi såg till att checka av den tredje och sista grejen på listan.
Starcraft-lirandet var väl sådär lagom underhållande idag, men kommentatorerna var om möjligt ännu jobbigare att lyssna på idag. Dom var förvisso bara två stycken, men istället så stod dom båda upp och gormade ännu högre exakt hela tiden.
Jag vet inte ens hur man kan prata konstant hela tiden som dom gör där. Vad pratar dom om? Hur kan dom hitta på saker att prata om? Varför kan dom inte bara göra som fotbollskommentatorer och hålla snattran ibland? Ge kommenterandet lite dynamik istället. Nä, jag förstår mig inte på dom där pajasarna riktigt…



Men skit i det! Här har vi lite Irish Potatoes istället. En kiosk som sålde nåt som tydligen skulle vara irländskt, och det var väl sådär lagom intressant. Vad som dock var mer intressant var det faktum att kiosken stod inne på en baseboll-arena! Vi fixade då alltså även den tredje och sista punkten på listan idag!



Helt okej platser inhandlades för det blygsamma priset av ungefär 100 kronor. För ungefär det trippla hade man fått VIP-platserna (jo, det är sant) men vi bestämde oss för att köra den normala stilen och ta plats bland pöbeln istället.



Johannes slog på stort och köpte en hemmalagströja med tryck på. Spelaren med nummer 25 visste vi absolut noll av och när han ännu inte dykt upp efter tre innings blev vi lite rädda att laget sålt honom eller nåt.
Annars visade det sig att vi hamnade på bortalagets sektion, något som kändes sådär lagom tryggt när Johannes hade på sig en hemmalagströja…



Kvällen var magnifik och solen brände nästan lite för väl ett tag där.



Hejaklacksledaren för bortalaget. Han skuttade runt och stollade sig såpass mycket att en doktor säkerligen hade gett killen diagnosen extrem hyperdamp” men alla i klacken verkade nöjda och hängde glatt med i tjoandet.



Sen, i typ fjärde inningen, så dök så plötsligt nummer 25 upp! Han var inte såld och Johannes kunde andas ut. Killen svarade med att träffa bollen på första kastet och bli utbränd. Tröjan matchar Johannes bra känner jag.



Det bästa med baseboll är ju, hur mycket man än försöker att gilla sporten, alltid tillbehören. Det säljs öl, hamburgare, korv, chips och allt är fritt att ta med sig in på läktaren. Till och med pizzor fanns att köpa för den som var sugen. Som om inte det vore nog så var det fritt att ta med sig precis vad man ville in på läktaren också, så vi kunde ha köpt med oss en såndär stor polkagrisklubba in om vi ville. Basebollen visar i alla fall framfötterna när det kommer till allt runtikring!



Sen hände nåt konstigt… en massa orangea påsar delades ut till alla och dom svarade sen med att knyta ihop dom och sätta dom på huvudet. Jag fattade ingenting, men…



… jag ville såklart inte vara sämre, så jag joinade såklart resten av klacken.



Kvällen var som sagt riktigt fin och vi njöt i stora drag när solen gått ner bakom läktaren.



Nåt som gjorde den här upplevelsen ännu bättre var publiken. Dom sjöng, dansade, hoppade runt och hejade på sitt lag på ett sätt som gör att varenda allsvensk supporterklubb borde skämmas. Stämningen var suverän och underhållningsvärdet på den ursega sporten på planen höjdes några snäpp endast tack vare publiken (och matutbudet då såklart). Vi gick efter den 8:e inningen då matchen då hållit på i 3 timmar och ännu inte var slut. Under den tiden hade vi fått se noll homeruns och totalt 5 poäng. Inte okej alltså…




Vi hade bokat in Seoul Tower som en sista grej på kvällen, och då vi inte riktigt visste när dom stängde så började vi röra på oss i riktning mot stället. Det visade sig dock snart att tornet låg på ett mindre berg som var ungefär 8 000 meter högt…
Vi bestämde oss ändå för att gå upp istället för att ta bussen, och det var en bra bit att traska kan jag säga.



Väl uppe fick två toksvettiga unga män från tv-serien Rederiets hemland sen stå bland folk och lukta unket i ungefär 20 minuter innan vi nådde toppen. En topp som visade sig vara sådär medelmåttig som dom flesta andra tornen varit efter Victoria's Peak i Hongkong.
Jag gillade bättre att stå på nån av utkiksplatserna av trä däruppe istället. Utsikten var ungefär densamma, och den friska luften får utsikten att kännas så mycket bättre än att ha en tjock glasruta framför sig.

Vi bockade av tre hyfsat stora grejer idag, och det känns som en bra uppladdning inför Japan dit vi åker om några dagar. Där blir det utbrändhet på hög nivå med ett megastressande genom hela landet. Håller nästan tummarna för att vi missar flyget hem, för jag känner mig sådär lagom peppad på att börja jobba igen om exakt två veckor……..

Tre saker skrev jag upp på min Sydkorea-lista igår innan jag gick och lade mig. Korean barbeque en gång till, baseboll (jag vill se koreansk baseboll!) och se en Starcraft-match live. Då Johannes sen strök under den sista punkten ungefär 212 gånger när jag somnat så kunde vi inte låta bli att besöka Coex, en mässhall av det större slaget, idag.



Det skall här tilläggas att jag inte alls är något större Starcraft-fan och att min totala speltid av spelet uppgår till strax under sju minuter. Ändå kände jag att det kittlade lite i magen av att för göra den här, ack så sydkoreanskt specifika grejen när jag ändå var här. Om det inte vore för Johannes extrema Sydkorea-fetisch så hade jag personligen aldrig åkt hit. Inte för att jag ogillar landet eller nåt, utan mest för att jag inte känner till det mer än att landet är granne med Nordkorea.



Hallen kändes annars mycket mindre än jag hade förväntat mig. Man tänker ändå nånstans på hysteriska datornördar som står och skrikgråter i kön in till hallen när man hör begreppet Starcraft-turnering”, men så var inte fallet. Gratis inträde och ganska folktomt beskriver mer stämningen därinne.



Men på scenen pågick ändå e-sporten och kommentatorerna var på plats.



Produktionen kändes genomproffsig och äkta på något vis, även om jag personligen fick en smak av innebandy när jag såg allt. Lättillgängligt och rakt, men ändå en grej som folk som inte förstår har svårt att ta till sig ungefär.



Vi kom in i lokalen vid en helt snuskigt bra tidpunkt. Det föregående spelandet hade precis avslutats, och dom höll precis på att förbereda för Starcraft, så vi fick en sittplats utan att behöva knocka nån av dom finniga små nördarna som satt därinne. Första matchen var mellan två lag som inte var Leksand och Mora, och jag har därför ingen aning om vilka dom var, men jag följde ändå med i händelserna för att kunna återrapportera här på bloggen.



Spelandet gick till som så att det satt ett varsitt lag på var sida om mitten. Dessa valde sedan ut EN spelare som fick möta motståndarens spelare.



Dessa två placerades i ett par bås som var ljudisolerade och inte kunde se storbildsskärmen, så ingen av spelarna kunde då se vad den andra spelaren gjorde och inte heller höra kommentatorerna.



Sen spelade dessa två en heads-up match som, beroende på match, tog ungefär 20-40 minuter. Vinnaren av matchen fick då en poäng till sitt lag, och sen kördes matcherna med två nya personer tills det ena laget fick nog med poäng för att vinna matchen.



Publiken fyllde i alla fall upp dom några hundra sittplatserna som fanns därinne, och det var ärligt talat rätt bra stämning stundtals också.



Det fanns dock ett endaste problem, och det var den där fula kommentatorn i mitten. Han skrev och gormade nåt frukansvärt, och även om det var roligt dom första fem minuterna så tröttnade man rätt hårt på honom efter det. I slutet satt jag mest och drömde om hur jag kunde lära mig karate av killarna som hade uppvisning utanför mässhallen, och sen karateslå kommentatorn i ansiktet ungefär 23 gånger tills dess att han blev tyst.

Nu får man dock inte slåss, så jag knöt näven i fickan och skriver här istället.



Vi kikade dom tre första matcherna, som spelades i Starcraft ett, men sen var vi tvungna att fixa frukost efter det. När vi kom tillbaka spelade samma lag Starcraft II av någon anledning, och det visade sig sen ganska snart att herrarna i svart vann matchen.



13:37 @ Starcraft-turneringen. Det blir inte mycket ballare än såhär.


En paus uppstod sedan på kanske 30 minuter innan scenen gjordes om och man gjorde plats för nästa spel. Upp på scenen dök även en asiatisk supermodell som kändes lika malplacerad här som en Lamborghini gör i Orsa. Av denna upplevelse kan i alla fall sägas att det är sant det dom säger, kameran lägger verkligen på 20 kilo. Det var sjukt konstigt att se en snudd på perfekt dam stå där på scenen några meter bort, och sen var hennes armar småtjocka på bilden ovanför.
Sen kan vi konstatera att HD-upplösning (skärmen ovanför var 1080p) gör folk så otroligt mycket fulare. På avstånd såg både modellen och programledartjejen i svart riktigt bra ut, men inzoomade såg dom helt konstiga och poriga (såna man har i ansiktet ni vet) ut.



Hon fick även prova på att spela spelet som det skulle tävlas i en stund och hon verkade njuta av att gång på gång dö en hemsk död. Lite skumt att le åt att man själv dör i ett TV-spel och blir ihjälskjuten av tonåringen bredvid sig om ni frågar mig…

Själv skämtade jag till det med ett ”Det här är ju den enda chansen för nördarna där att få en såndär dam på rygg. Skjut henne och hoppas att hon ramlar bakåt”. Höhö, osmaklig humor är det nya rosa.



Spelet som det skulle tävlas i hette något i stil med Special Force och var en kopia på Counter Strike. 5 mot 5 sprang man runt och försökte skjuta varandra, och spelet var verkligen inte gjort för att en publik ska kunna kolla. Då banorna var så små sprang spelarna på varandra hela tiden, och det var svårt att hinna se vad som hände överallt vilket förtog en bra del av publikens förtjusning. Det märktes även på stolarna som stod till 70% tomma…



Efter en ganska jämn kamp visade det sig att lag rE' Requiem spöade Cherish-withus med något i stil med 8-5, 8-4 i ”set”.



Tvåorna fick sen en check på 5 000 000 won och han som tog emot checken chockade även kommentatorerna genom att slänga till sig en kram av modellen också. Alla skrattade högt.



Vinnarna fick ingen kram, men ändå en pokal och 10 000 000 won. Vet ni hur mycket det är? Det är typ 60 000 kronor! För att spela ett TV-spel knappt någon därinne brydde sig om! Helt sjukt.

E-sporterna fascinerar mig rätt rejält efter att ha fått en liten inblick, men jag fattar typ precis lika mycket om det som tjejer begriper offside-regeln. Helt lost med peppar- och saltkar helt enkelt. Vi kör samma grej imorgon och vi får väl se om jag förstår mer när morgondagen når sitt slut…”

Uppstigning klockan 04:15 är alltid lika trevligt, så även idag. En utcheckning och en dubbelprissatt taxi senare så var vi på väg till flygplatsen och jag måste säga att Peking är fruktansvärt deprimerande i smogdimman. Likt ett stort irländskt täcke så täcker den här massan hela staden och får allt att se sådär superirländskt deppigt ut.

Sen somnade jag när vi väl kommit ombord på flyget. Inte helt oväntat kanske.



Sen vaknade jag var vi plötsligt i Seoul. Tunnelbanekartan skrämde sen livet ur både mig och Johannes, och när vi klev ut från ankomsthallen så fanns inte någon Cephas där och väntade på oss.
Han hade ju lovat att vi skulle få bo hos honom och så vidare när vi träffade honom vid kinesiska muren, men av honom såg vi inte röken alls.

Vi väntade en halvtimme, men då vårat flyg var försenat med nästan två timmar så bestämde vi oss sen för att skippa Cephas. Om han nu hade dykt upp så borde han SMSat/skrivit på Facebook, men vi hade inte hört ett endast ord av honom. Utan att känna honom så kändes det lika bra att boka hotell direkt, så vi kämpade oss till ett öppet nätverk på nåt obskyrt tågcentralcafé och bokade sen in oss på ett hostel som kostade drygt 180 kronor per person och natt.



Vägbeskrivningen till hostelet var grym, våra navigationskunskaper var desto sämre. Katastrof, kaos och svett, sen lyckades vi äntligen hitta fram till vårat boende för dom kommande tre nätterna.



Och vilket ställe det var! Vi fick tydligen suiten” vilket innebar ett rum där man kunde framkalla ekon, rosa täcken och i stort sett en hel lägenhet med allt vad det innebär.



Kök till exempel.



Och tvättmaskin.

Sa jag förresten att stället heter Bong House och har en receptionist som mest påminner om den där nedrökta snubben
i That 70's Show? Han går säkert på både en och annan substans, men han verkar i alla fall vara på rätt sida galenskaps-sidan av skalan. Lite sådär seg i skallen och med en skylt i receptionen som säger nåt i stil med ”Mr. Bongs 3 words of wisdom. Be calm. Be friendly. Relax”. Sen krävde han att man skulle ta av sig skorna när man är inne också.

Skojig snubbe det där :i



Men på tal om att röka på. Inför Sydkorea-vistelsen så hade jag läst mig till en enda sak som jag ville prova när vi var här: korean barbeque. Vad det innebar visste jag inte, men tydligen skulle det vara gott, så vi siktade in oss på en restaurang vid namn Nongoljip för att testa käket där.



Och vilken kanongrej det var! Korean barbeque var en av resans absoluta höjdpunkter, speciellt eftersom att jag har lättare att uppskatta överraskningar än saker jag förväntar mig nåt av. Man fick alltså en ”kastrull” med nån slags glödande ved som placerades i mitten av specialbordet man satt vid. Ovanpå detta placerades sen ett galler, och sen fick man diverse grillgrejer att härja med. Kött, grönsaker och lite annat gottigottgott var det som erbjöds och det mesta smakade magiskt! Korean barbeque är som steak on a stone, fast 10 gånger bättre ungefär. Riktigt riktigt nice helt enkelt.

Betyg på korean barbeque: 5 av fem fläskfiléer.



Kvällen avslutades sen på nåt ställe som skyltade med ”World beer”. Det visade sig att dom visst hade öl från några olika europeiska länder, men inget som var överdrivet speciellt. Vi tänkte därför prova lite inhemsk öl, och då menyn var å koreanska så tänkte vi helt enkelt börja längst ner på den menysidan.

Det slutade med att vi fick in mjölk… Språkbarriären den första dagen i Sydkorea är större än vad den var totalt under strax under tre veckor i Kina. Det här kan blir spännande…

Annars kan vi konstatera att typ alla läsare på bloggen just nu är så kallade ”lurkers”. Alla läser, ingen röstar eller kommenterar. Buu för er!

Fin restaurang, långbyxor och fyra vilsna turister. Där har ni receptet på en lyckad, svindyr, middag. Alla besök i Peking är ofullständiga utan att ha käkat pekinganka.



Finrestaurang och elegans innebär bland annat att servitören skär upp din pekinganka direkt vid bordet. Han kommer vaggandes med en planka med anka på (höhö, det rimmar) och sen ställer han ner den på ett litet bord framför er. Sen karatechoppar han ankan i små små bitar som tydligen är formatet som ankan skall ätas i.



Sen får man, om man ser ut som fyra turister, även hjälp med att lära sig förbereda ankan. Det är lite som tacos ungefär, man tar en pannkaka, doppar en bit anka i den svarta såsen och sen viker man pannkakan exakt som man viker ett mjukt tacosbröd.



Pekinganka-tacos. Ser inte så elegant ut, smakar helt okej. Ankskinnet var annars godast. Det skulle doppas i socker, men sen fullkomligt smälte det i munnen när man åt det.



Pekingankan var ju annars väldans god, men hela den här tacos-känslan gjorde ändå att det inte riktigt blev nån wow-känsla. Ankan var mör och god, men det är svårt att släppa tanken på att sitta hemma i Sverige och käka riktig tacos på nåt vis. Tacos i sin tur känns inte speciellt lyxig och så, vilket i sin tur leder till nån slags tacos är ju typ lika bra, och det kostar en tiondel av det här, så varför gör jag detta?”.



Men aja, jag kan i alla fall skryta om att jag ätit ank-öga och ank-hjärna. Man fick nämligen med ett delat huvud på en av tallrikarna där och jag kunde inte låta bli. Anktunga är ju nåt av det vidrigaste jag smakat, men anköga smakade inte speciellt mycket. Ankhjärna var typ samma sak, om det nu var det jag åt. Det var lite svårt att skilja på hjärnaoch annat så jag smakade lite av varje bara. Ögat var varken bu eller bä, men hjärnan vet jag inte riktigt vilken del det var så betyget på den lämnas obesvarat.



Till efterrätt fick vi sen en tallrik oerhört eleganta litchi-frukter. Röken från torr-isen dominerade stenhårt och alla blev vi mäkta imponerade av röken som kom avdunstade från den.
Frukten smakade annars förvånansvärt gott. Lite svårt att förklara, men lite vattnigt men ändå oförklarligt gott. Prova om ni får chansen, litchi rekommenderas absolut.

Notan för taco… pekingankan slutade totalt på strax under 500 kronor vilket inte känns helt illa för fyra personer. 125 kronor per skalle är liksom inte mycket pengar, men kombinationen av andra billiga måltider i Kina plus det faktum att pekingankan påminde väldans mycket om tacos lämnar ändå en bitter eftersmak. Men, upplevelsen i sig höjer sen betyget igen och faktum är att det var en av dom bättre måltiderna jag någonsin ätit.

Betyg på pekingankan: 4 av fem anktungor.

Jag delar upp inläggen idag på grund av att dagen varit så otroligt polariserad. Först var det Soshow Market, som jag skrev om i förra inlägget, och sen var det efter det dags för något av det mest otippade inför resan – kinesisk opera!
Långbyxorna åkte på, den enda rena T-shirten med och sen tog vi sikte på operans vackra lokal.



Openan bestod, av någon konstig anledning, dock inte av en enda föreställning. Istället var det 4 stycken olika sketcher” som visades upp. Sen vet jag inte riktigt om man ska kalla det opera eller teater, eftersom vissa delar endast bestod av tystnad och folk som kutade runt på scenen…



Oavsett hur man ser på det hela så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hålla mig längre… Hur man än vrider och vänder på det så är kinesisk opera nog den sämsta formen av underhållning jag någonsin sett. Det var verkligen outhärdligt och jag satt flertalet gånger och höll på att börja skratta högt för att det var så dåligt :i



Här ser vi till exempel en del av pjäsen där flickan i vitt småskuttade runt på scenen i 12 minuter samtidigt som snuskgubben till höger bara stod där. Tjejen dansade inte heller elegant, och utstrålade inte heller på något annat vis någonting som helst fascinerande. Nej, hon bara gjorde vad hon antagligen ”kände” var kul att göra för egen del. (Hata mig nudå, gör det) Det var ungefär som att titta på damfotboll – hon sprang runt där och höll på, men man blev inte ens i närheten av imponerad.
Om man hållit på med teater/opera/dans i hela sitt liv (vilket jag tar för givet att hon gjort) så tycker jag att man under 10 minuters dansande borde kunna bjuda på någonting med än småskuttande, springande och snurrande med svärd… Men inte då.



Dom hade även några musiker som gav musik till föreställningen. Den här damen spelade ett tvåsträngigt instrument på ett sätt som mest lät som en fiolspelande 5-årings. Det var dock inte hennes fel skall tilläggas, instrumentet hade bara två strängar och jag kan tänka mig att det är svårt att låta en fiol att låta bra om någon plockat bort strängarna och istället snörat dit två fiskelinor istället.

Utöver det hade dom nåt slags instrument som mest kan beskrivas som att någon slår med en träpinne på en ihålig träbit. Ett slags kluckande-ljud framstår och det lät väl varesig imponerande eller jobbigt.

Sen hade bandet även sin egen rockstar – trummisen. Problemet var bara det att dom verkade ha tappat bort trumsetet och kvar fanns då endast cymbalerna. Det är inte helt lätt att vara rock-guru om man bara har cymbaler, något som märktes under föreställningen…



Min personliga favoritscen var den här scenen. Här möttes alla i föreställningen för att skapa sitt eget band – Heman Hunters. Eller nej, så var det ju inte men det lät ungefär så.
Operasång låter ju rätt imponerande i vanliga fall, men kinesisk opera låter helt horribelt. Framför allt tjejerna låter ju hysteriskt roliga när dom ska ”sjungprata” och allt mest låter som en sketch där maskarna från Worms skojar med varandra.

Men i den här scenen så körde alla närvarande artister verkligen på max. Den manliga sångaren tryckte ur sig hela sitt sång-race, kvinnan gick all in i sin roll som Worms-mask, fioltjejen med två strängar spelade som om hon försökte göra upp eld med dom två strängarna, träpinne-spelaren maxade ut hela sitt register och trummisen dominerade med att smiska sina cymbaler i en takt som uppgick till strax under ljusets hastighet. Det lät helt enkelt helt outhärdligt dåligt och jag ville bara börja storskratta åt hela spektaklet.

Det var som nån slags ”Vem kan sjunga absolut sämst i Asien?”-tävling, och vad tror ni hände härnäst?



Jo, då dyker såklart den där jävla Håkan Hellström upp. Med ett svärd i handen smög han sakta in på scenen och utstrålade nåt slags ”Om vi ska tävla i vem som kan sjunga sämst, ja då ska jag också vara med!”. Sen chockerade han ännu mer genom att vara tyst i vad som kändes en evighet. I säkert en kvart (jag skojar inte) så sprang han sen runt med sitt svärd i handen och försökte slåss mot en svartklädd snubbe som han av någon anledning inte såg. Det skulle säkert föreställa nån slags symbolik, men jag förstod ingenting…

Och när man sen tror att det inte kan bli ännu värre, vad tror ni då händer?



Då dyker Thomas Di Leva och Roger Pontare upp också! Sen började en episk tävling i katastrofsjungande…



Det hela fick dock ett snörpligt slut eftersom asiens svar på Håkan Hellström diskades efter att ha vägrat sjunga. Det i sin tur ledde till att alla andra vägrade att tävla vidare, och showen tog då slut efter drygt två timmar.

Nej, om ni någonsin funderar på att gå på kinesisk opera så låt för guds skull bli. Min personliga åsikt är den att kinesisk opera är den absolut sämsta formen av underhållning som någonsin uppfunnits. Johannes uttryckte det bra när han sa ”Jag gillade det, kulturkrocken var ju fullkomlig” för det var verkligen så. Helt hysteriskt absurt och alldeles urflippat.

Kinesisk opera kan härmed räkna in det absolut lägsta betyget som någonsin delats ut på den här bloggen: Minus tre av fem möjliga esteter.