Close

Monthly Archives juli 2012


Jag nämnde i föregående inlägg den där listan på saker jag såg fram emot här i Seoul, och hade imorse fortfarande en punkt kvar på listan. Men vi körde först sovmorgon, och sen lite mer Starcraft-tävling innan vi såg till att checka av den tredje och sista grejen på listan.
Starcraft-lirandet var väl sådär lagom underhållande idag, men kommentatorerna var om möjligt ännu jobbigare att lyssna på idag. Dom var förvisso bara två stycken, men istället så stod dom båda upp och gormade ännu högre exakt hela tiden.
Jag vet inte ens hur man kan prata konstant hela tiden som dom gör där. Vad pratar dom om? Hur kan dom hitta på saker att prata om? Varför kan dom inte bara göra som fotbollskommentatorer och hålla snattran ibland? Ge kommenterandet lite dynamik istället. Nä, jag förstår mig inte på dom där pajasarna riktigt…



Men skit i det! Här har vi lite Irish Potatoes istället. En kiosk som sålde nåt som tydligen skulle vara irländskt, och det var väl sådär lagom intressant. Vad som dock var mer intressant var det faktum att kiosken stod inne på en baseboll-arena! Vi fixade då alltså även den tredje och sista punkten på listan idag!



Helt okej platser inhandlades för det blygsamma priset av ungefär 100 kronor. För ungefär det trippla hade man fått VIP-platserna (jo, det är sant) men vi bestämde oss för att köra den normala stilen och ta plats bland pöbeln istället.



Johannes slog på stort och köpte en hemmalagströja med tryck på. Spelaren med nummer 25 visste vi absolut noll av och när han ännu inte dykt upp efter tre innings blev vi lite rädda att laget sålt honom eller nåt.
Annars visade det sig att vi hamnade på bortalagets sektion, något som kändes sådär lagom tryggt när Johannes hade på sig en hemmalagströja…



Kvällen var magnifik och solen brände nästan lite för väl ett tag där.



Hejaklacksledaren för bortalaget. Han skuttade runt och stollade sig såpass mycket att en doktor säkerligen hade gett killen diagnosen extrem hyperdamp” men alla i klacken verkade nöjda och hängde glatt med i tjoandet.



Sen, i typ fjärde inningen, så dök så plötsligt nummer 25 upp! Han var inte såld och Johannes kunde andas ut. Killen svarade med att träffa bollen på första kastet och bli utbränd. Tröjan matchar Johannes bra känner jag.



Det bästa med baseboll är ju, hur mycket man än försöker att gilla sporten, alltid tillbehören. Det säljs öl, hamburgare, korv, chips och allt är fritt att ta med sig in på läktaren. Till och med pizzor fanns att köpa för den som var sugen. Som om inte det vore nog så var det fritt att ta med sig precis vad man ville in på läktaren också, så vi kunde ha köpt med oss en såndär stor polkagrisklubba in om vi ville. Basebollen visar i alla fall framfötterna när det kommer till allt runtikring!



Sen hände nåt konstigt… en massa orangea påsar delades ut till alla och dom svarade sen med att knyta ihop dom och sätta dom på huvudet. Jag fattade ingenting, men…



… jag ville såklart inte vara sämre, så jag joinade såklart resten av klacken.



Kvällen var som sagt riktigt fin och vi njöt i stora drag när solen gått ner bakom läktaren.



Nåt som gjorde den här upplevelsen ännu bättre var publiken. Dom sjöng, dansade, hoppade runt och hejade på sitt lag på ett sätt som gör att varenda allsvensk supporterklubb borde skämmas. Stämningen var suverän och underhållningsvärdet på den ursega sporten på planen höjdes några snäpp endast tack vare publiken (och matutbudet då såklart). Vi gick efter den 8:e inningen då matchen då hållit på i 3 timmar och ännu inte var slut. Under den tiden hade vi fått se noll homeruns och totalt 5 poäng. Inte okej alltså…




Vi hade bokat in Seoul Tower som en sista grej på kvällen, och då vi inte riktigt visste när dom stängde så började vi röra på oss i riktning mot stället. Det visade sig dock snart att tornet låg på ett mindre berg som var ungefär 8 000 meter högt…
Vi bestämde oss ändå för att gå upp istället för att ta bussen, och det var en bra bit att traska kan jag säga.



Väl uppe fick två toksvettiga unga män från tv-serien Rederiets hemland sen stå bland folk och lukta unket i ungefär 20 minuter innan vi nådde toppen. En topp som visade sig vara sådär medelmåttig som dom flesta andra tornen varit efter Victoria's Peak i Hongkong.
Jag gillade bättre att stå på nån av utkiksplatserna av trä däruppe istället. Utsikten var ungefär densamma, och den friska luften får utsikten att kännas så mycket bättre än att ha en tjock glasruta framför sig.

Vi bockade av tre hyfsat stora grejer idag, och det känns som en bra uppladdning inför Japan dit vi åker om några dagar. Där blir det utbrändhet på hög nivå med ett megastressande genom hela landet. Håller nästan tummarna för att vi missar flyget hem, för jag känner mig sådär lagom peppad på att börja jobba igen om exakt två veckor……..

Tre saker skrev jag upp på min Sydkorea-lista igår innan jag gick och lade mig. Korean barbeque en gång till, baseboll (jag vill se koreansk baseboll!) och se en Starcraft-match live. Då Johannes sen strök under den sista punkten ungefär 212 gånger när jag somnat så kunde vi inte låta bli att besöka Coex, en mässhall av det större slaget, idag.



Det skall här tilläggas att jag inte alls är något större Starcraft-fan och att min totala speltid av spelet uppgår till strax under sju minuter. Ändå kände jag att det kittlade lite i magen av att för göra den här, ack så sydkoreanskt specifika grejen när jag ändå var här. Om det inte vore för Johannes extrema Sydkorea-fetisch så hade jag personligen aldrig åkt hit. Inte för att jag ogillar landet eller nåt, utan mest för att jag inte känner till det mer än att landet är granne med Nordkorea.



Hallen kändes annars mycket mindre än jag hade förväntat mig. Man tänker ändå nånstans på hysteriska datornördar som står och skrikgråter i kön in till hallen när man hör begreppet Starcraft-turnering”, men så var inte fallet. Gratis inträde och ganska folktomt beskriver mer stämningen därinne.



Men på scenen pågick ändå e-sporten och kommentatorerna var på plats.



Produktionen kändes genomproffsig och äkta på något vis, även om jag personligen fick en smak av innebandy när jag såg allt. Lättillgängligt och rakt, men ändå en grej som folk som inte förstår har svårt att ta till sig ungefär.



Vi kom in i lokalen vid en helt snuskigt bra tidpunkt. Det föregående spelandet hade precis avslutats, och dom höll precis på att förbereda för Starcraft, så vi fick en sittplats utan att behöva knocka nån av dom finniga små nördarna som satt därinne. Första matchen var mellan två lag som inte var Leksand och Mora, och jag har därför ingen aning om vilka dom var, men jag följde ändå med i händelserna för att kunna återrapportera här på bloggen.



Spelandet gick till som så att det satt ett varsitt lag på var sida om mitten. Dessa valde sedan ut EN spelare som fick möta motståndarens spelare.



Dessa två placerades i ett par bås som var ljudisolerade och inte kunde se storbildsskärmen, så ingen av spelarna kunde då se vad den andra spelaren gjorde och inte heller höra kommentatorerna.



Sen spelade dessa två en heads-up match som, beroende på match, tog ungefär 20-40 minuter. Vinnaren av matchen fick då en poäng till sitt lag, och sen kördes matcherna med två nya personer tills det ena laget fick nog med poäng för att vinna matchen.



Publiken fyllde i alla fall upp dom några hundra sittplatserna som fanns därinne, och det var ärligt talat rätt bra stämning stundtals också.



Det fanns dock ett endaste problem, och det var den där fula kommentatorn i mitten. Han skrev och gormade nåt frukansvärt, och även om det var roligt dom första fem minuterna så tröttnade man rätt hårt på honom efter det. I slutet satt jag mest och drömde om hur jag kunde lära mig karate av killarna som hade uppvisning utanför mässhallen, och sen karateslå kommentatorn i ansiktet ungefär 23 gånger tills dess att han blev tyst.

Nu får man dock inte slåss, så jag knöt näven i fickan och skriver här istället.



Vi kikade dom tre första matcherna, som spelades i Starcraft ett, men sen var vi tvungna att fixa frukost efter det. När vi kom tillbaka spelade samma lag Starcraft II av någon anledning, och det visade sig sen ganska snart att herrarna i svart vann matchen.



13:37 @ Starcraft-turneringen. Det blir inte mycket ballare än såhär.


En paus uppstod sedan på kanske 30 minuter innan scenen gjordes om och man gjorde plats för nästa spel. Upp på scenen dök även en asiatisk supermodell som kändes lika malplacerad här som en Lamborghini gör i Orsa. Av denna upplevelse kan i alla fall sägas att det är sant det dom säger, kameran lägger verkligen på 20 kilo. Det var sjukt konstigt att se en snudd på perfekt dam stå där på scenen några meter bort, och sen var hennes armar småtjocka på bilden ovanför.
Sen kan vi konstatera att HD-upplösning (skärmen ovanför var 1080p) gör folk så otroligt mycket fulare. På avstånd såg både modellen och programledartjejen i svart riktigt bra ut, men inzoomade såg dom helt konstiga och poriga (såna man har i ansiktet ni vet) ut.



Hon fick även prova på att spela spelet som det skulle tävlas i en stund och hon verkade njuta av att gång på gång dö en hemsk död. Lite skumt att le åt att man själv dör i ett TV-spel och blir ihjälskjuten av tonåringen bredvid sig om ni frågar mig…

Själv skämtade jag till det med ett ”Det här är ju den enda chansen för nördarna där att få en såndär dam på rygg. Skjut henne och hoppas att hon ramlar bakåt”. Höhö, osmaklig humor är det nya rosa.



Spelet som det skulle tävlas i hette något i stil med Special Force och var en kopia på Counter Strike. 5 mot 5 sprang man runt och försökte skjuta varandra, och spelet var verkligen inte gjort för att en publik ska kunna kolla. Då banorna var så små sprang spelarna på varandra hela tiden, och det var svårt att hinna se vad som hände överallt vilket förtog en bra del av publikens förtjusning. Det märktes även på stolarna som stod till 70% tomma…



Efter en ganska jämn kamp visade det sig att lag rE' Requiem spöade Cherish-withus med något i stil med 8-5, 8-4 i ”set”.



Tvåorna fick sen en check på 5 000 000 won och han som tog emot checken chockade även kommentatorerna genom att slänga till sig en kram av modellen också. Alla skrattade högt.



Vinnarna fick ingen kram, men ändå en pokal och 10 000 000 won. Vet ni hur mycket det är? Det är typ 60 000 kronor! För att spela ett TV-spel knappt någon därinne brydde sig om! Helt sjukt.

E-sporterna fascinerar mig rätt rejält efter att ha fått en liten inblick, men jag fattar typ precis lika mycket om det som tjejer begriper offside-regeln. Helt lost med peppar- och saltkar helt enkelt. Vi kör samma grej imorgon och vi får väl se om jag förstår mer när morgondagen når sitt slut…”

Uppstigning klockan 04:15 är alltid lika trevligt, så även idag. En utcheckning och en dubbelprissatt taxi senare så var vi på väg till flygplatsen och jag måste säga att Peking är fruktansvärt deprimerande i smogdimman. Likt ett stort irländskt täcke så täcker den här massan hela staden och får allt att se sådär superirländskt deppigt ut.

Sen somnade jag när vi väl kommit ombord på flyget. Inte helt oväntat kanske.



Sen vaknade jag var vi plötsligt i Seoul. Tunnelbanekartan skrämde sen livet ur både mig och Johannes, och när vi klev ut från ankomsthallen så fanns inte någon Cephas där och väntade på oss.
Han hade ju lovat att vi skulle få bo hos honom och så vidare när vi träffade honom vid kinesiska muren, men av honom såg vi inte röken alls.

Vi väntade en halvtimme, men då vårat flyg var försenat med nästan två timmar så bestämde vi oss sen för att skippa Cephas. Om han nu hade dykt upp så borde han SMSat/skrivit på Facebook, men vi hade inte hört ett endast ord av honom. Utan att känna honom så kändes det lika bra att boka hotell direkt, så vi kämpade oss till ett öppet nätverk på nåt obskyrt tågcentralcafé och bokade sen in oss på ett hostel som kostade drygt 180 kronor per person och natt.



Vägbeskrivningen till hostelet var grym, våra navigationskunskaper var desto sämre. Katastrof, kaos och svett, sen lyckades vi äntligen hitta fram till vårat boende för dom kommande tre nätterna.



Och vilket ställe det var! Vi fick tydligen suiten” vilket innebar ett rum där man kunde framkalla ekon, rosa täcken och i stort sett en hel lägenhet med allt vad det innebär.



Kök till exempel.



Och tvättmaskin.

Sa jag förresten att stället heter Bong House och har en receptionist som mest påminner om den där nedrökta snubben
i That 70's Show? Han går säkert på både en och annan substans, men han verkar i alla fall vara på rätt sida galenskaps-sidan av skalan. Lite sådär seg i skallen och med en skylt i receptionen som säger nåt i stil med ”Mr. Bongs 3 words of wisdom. Be calm. Be friendly. Relax”. Sen krävde han att man skulle ta av sig skorna när man är inne också.

Skojig snubbe det där :i



Men på tal om att röka på. Inför Sydkorea-vistelsen så hade jag läst mig till en enda sak som jag ville prova när vi var här: korean barbeque. Vad det innebar visste jag inte, men tydligen skulle det vara gott, så vi siktade in oss på en restaurang vid namn Nongoljip för att testa käket där.



Och vilken kanongrej det var! Korean barbeque var en av resans absoluta höjdpunkter, speciellt eftersom att jag har lättare att uppskatta överraskningar än saker jag förväntar mig nåt av. Man fick alltså en ”kastrull” med nån slags glödande ved som placerades i mitten av specialbordet man satt vid. Ovanpå detta placerades sen ett galler, och sen fick man diverse grillgrejer att härja med. Kött, grönsaker och lite annat gottigottgott var det som erbjöds och det mesta smakade magiskt! Korean barbeque är som steak on a stone, fast 10 gånger bättre ungefär. Riktigt riktigt nice helt enkelt.

Betyg på korean barbeque: 5 av fem fläskfiléer.



Kvällen avslutades sen på nåt ställe som skyltade med ”World beer”. Det visade sig att dom visst hade öl från några olika europeiska länder, men inget som var överdrivet speciellt. Vi tänkte därför prova lite inhemsk öl, och då menyn var å koreanska så tänkte vi helt enkelt börja längst ner på den menysidan.

Det slutade med att vi fick in mjölk… Språkbarriären den första dagen i Sydkorea är större än vad den var totalt under strax under tre veckor i Kina. Det här kan blir spännande…

Annars kan vi konstatera att typ alla läsare på bloggen just nu är så kallade ”lurkers”. Alla läser, ingen röstar eller kommenterar. Buu för er!

Fin restaurang, långbyxor och fyra vilsna turister. Där har ni receptet på en lyckad, svindyr, middag. Alla besök i Peking är ofullständiga utan att ha käkat pekinganka.



Finrestaurang och elegans innebär bland annat att servitören skär upp din pekinganka direkt vid bordet. Han kommer vaggandes med en planka med anka på (höhö, det rimmar) och sen ställer han ner den på ett litet bord framför er. Sen karatechoppar han ankan i små små bitar som tydligen är formatet som ankan skall ätas i.



Sen får man, om man ser ut som fyra turister, även hjälp med att lära sig förbereda ankan. Det är lite som tacos ungefär, man tar en pannkaka, doppar en bit anka i den svarta såsen och sen viker man pannkakan exakt som man viker ett mjukt tacosbröd.



Pekinganka-tacos. Ser inte så elegant ut, smakar helt okej. Ankskinnet var annars godast. Det skulle doppas i socker, men sen fullkomligt smälte det i munnen när man åt det.



Pekingankan var ju annars väldans god, men hela den här tacos-känslan gjorde ändå att det inte riktigt blev nån wow-känsla. Ankan var mör och god, men det är svårt att släppa tanken på att sitta hemma i Sverige och käka riktig tacos på nåt vis. Tacos i sin tur känns inte speciellt lyxig och så, vilket i sin tur leder till nån slags tacos är ju typ lika bra, och det kostar en tiondel av det här, så varför gör jag detta?”.



Men aja, jag kan i alla fall skryta om att jag ätit ank-öga och ank-hjärna. Man fick nämligen med ett delat huvud på en av tallrikarna där och jag kunde inte låta bli. Anktunga är ju nåt av det vidrigaste jag smakat, men anköga smakade inte speciellt mycket. Ankhjärna var typ samma sak, om det nu var det jag åt. Det var lite svårt att skilja på hjärnaoch annat så jag smakade lite av varje bara. Ögat var varken bu eller bä, men hjärnan vet jag inte riktigt vilken del det var så betyget på den lämnas obesvarat.



Till efterrätt fick vi sen en tallrik oerhört eleganta litchi-frukter. Röken från torr-isen dominerade stenhårt och alla blev vi mäkta imponerade av röken som kom avdunstade från den.
Frukten smakade annars förvånansvärt gott. Lite svårt att förklara, men lite vattnigt men ändå oförklarligt gott. Prova om ni får chansen, litchi rekommenderas absolut.

Notan för taco… pekingankan slutade totalt på strax under 500 kronor vilket inte känns helt illa för fyra personer. 125 kronor per skalle är liksom inte mycket pengar, men kombinationen av andra billiga måltider i Kina plus det faktum att pekingankan påminde väldans mycket om tacos lämnar ändå en bitter eftersmak. Men, upplevelsen i sig höjer sen betyget igen och faktum är att det var en av dom bättre måltiderna jag någonsin ätit.

Betyg på pekingankan: 4 av fem anktungor.

Jag delar upp inläggen idag på grund av att dagen varit så otroligt polariserad. Först var det Soshow Market, som jag skrev om i förra inlägget, och sen var det efter det dags för något av det mest otippade inför resan – kinesisk opera!
Långbyxorna åkte på, den enda rena T-shirten med och sen tog vi sikte på operans vackra lokal.



Openan bestod, av någon konstig anledning, dock inte av en enda föreställning. Istället var det 4 stycken olika sketcher” som visades upp. Sen vet jag inte riktigt om man ska kalla det opera eller teater, eftersom vissa delar endast bestod av tystnad och folk som kutade runt på scenen…



Oavsett hur man ser på det hela så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hålla mig längre… Hur man än vrider och vänder på det så är kinesisk opera nog den sämsta formen av underhållning jag någonsin sett. Det var verkligen outhärdligt och jag satt flertalet gånger och höll på att börja skratta högt för att det var så dåligt :i



Här ser vi till exempel en del av pjäsen där flickan i vitt småskuttade runt på scenen i 12 minuter samtidigt som snuskgubben till höger bara stod där. Tjejen dansade inte heller elegant, och utstrålade inte heller på något annat vis någonting som helst fascinerande. Nej, hon bara gjorde vad hon antagligen ”kände” var kul att göra för egen del. (Hata mig nudå, gör det) Det var ungefär som att titta på damfotboll – hon sprang runt där och höll på, men man blev inte ens i närheten av imponerad.
Om man hållit på med teater/opera/dans i hela sitt liv (vilket jag tar för givet att hon gjort) så tycker jag att man under 10 minuters dansande borde kunna bjuda på någonting med än småskuttande, springande och snurrande med svärd… Men inte då.



Dom hade även några musiker som gav musik till föreställningen. Den här damen spelade ett tvåsträngigt instrument på ett sätt som mest lät som en fiolspelande 5-årings. Det var dock inte hennes fel skall tilläggas, instrumentet hade bara två strängar och jag kan tänka mig att det är svårt att låta en fiol att låta bra om någon plockat bort strängarna och istället snörat dit två fiskelinor istället.

Utöver det hade dom nåt slags instrument som mest kan beskrivas som att någon slår med en träpinne på en ihålig träbit. Ett slags kluckande-ljud framstår och det lät väl varesig imponerande eller jobbigt.

Sen hade bandet även sin egen rockstar – trummisen. Problemet var bara det att dom verkade ha tappat bort trumsetet och kvar fanns då endast cymbalerna. Det är inte helt lätt att vara rock-guru om man bara har cymbaler, något som märktes under föreställningen…



Min personliga favoritscen var den här scenen. Här möttes alla i föreställningen för att skapa sitt eget band – Heman Hunters. Eller nej, så var det ju inte men det lät ungefär så.
Operasång låter ju rätt imponerande i vanliga fall, men kinesisk opera låter helt horribelt. Framför allt tjejerna låter ju hysteriskt roliga när dom ska ”sjungprata” och allt mest låter som en sketch där maskarna från Worms skojar med varandra.

Men i den här scenen så körde alla närvarande artister verkligen på max. Den manliga sångaren tryckte ur sig hela sitt sång-race, kvinnan gick all in i sin roll som Worms-mask, fioltjejen med två strängar spelade som om hon försökte göra upp eld med dom två strängarna, träpinne-spelaren maxade ut hela sitt register och trummisen dominerade med att smiska sina cymbaler i en takt som uppgick till strax under ljusets hastighet. Det lät helt enkelt helt outhärdligt dåligt och jag ville bara börja storskratta åt hela spektaklet.

Det var som nån slags ”Vem kan sjunga absolut sämst i Asien?”-tävling, och vad tror ni hände härnäst?



Jo, då dyker såklart den där jävla Håkan Hellström upp. Med ett svärd i handen smög han sakta in på scenen och utstrålade nåt slags ”Om vi ska tävla i vem som kan sjunga sämst, ja då ska jag också vara med!”. Sen chockerade han ännu mer genom att vara tyst i vad som kändes en evighet. I säkert en kvart (jag skojar inte) så sprang han sen runt med sitt svärd i handen och försökte slåss mot en svartklädd snubbe som han av någon anledning inte såg. Det skulle säkert föreställa nån slags symbolik, men jag förstod ingenting…

Och när man sen tror att det inte kan bli ännu värre, vad tror ni då händer?



Då dyker Thomas Di Leva och Roger Pontare upp också! Sen började en episk tävling i katastrofsjungande…



Det hela fick dock ett snörpligt slut eftersom asiens svar på Håkan Hellström diskades efter att ha vägrat sjunga. Det i sin tur ledde till att alla andra vägrade att tävla vidare, och showen tog då slut efter drygt två timmar.

Nej, om ni någonsin funderar på att gå på kinesisk opera så låt för guds skull bli. Min personliga åsikt är den att kinesisk opera är den absolut sämsta formen av underhållning som någonsin uppfunnits. Johannes uttryckte det bra när han sa ”Jag gillade det, kulturkrocken var ju fullkomlig” för det var verkligen så. Helt hysteriskt absurt och alldeles urflippat.

Kinesisk opera kan härmed räkna in det absolut lägsta betyget som någonsin delats ut på den här bloggen: Minus tre av fem möjliga esteter.

Vi har besökt ännu en marknad idag. Linköpingsbon Victor här på hotellet berättade igår om att Soshow Market, som inte har nåt att göra med namnlika Yoshow Market, har en hel våning med TV-spel och figurer. Nördiga som vi är så kände jag och Johannes oss tvugna att åka dit och kolla läget, så när vi väl vaknade 13:10 så tog vi sikte på stället.



Ingången kändes annars över förväntan, näsan lite lockande, med sina barnkalasfärger. Dom fyra första våningarna bestod av fashion clothes” vilket på svenska innebär kvinnokläder. Totalt ointressant, så vi åkte direkt upp till den nionde våningen för att käka frukost.



13 kronor för en trähink (!) fylld med det godaste riset jag någonsin ätit, kyckling, tofu och en herrans massa chili får ses som ett pangpris utan dess like.



Därefter begav vi oss ner en våning, till den ruggigt fascinerande nörd-våningen. Figurer av alla möjliga sorter fanns där, och det var verkligen endast såna här butiker överallt.



”Warblgarblblblbl” – vem gillar inte Murlocs innerst inne?



Galet tuff Iron Man-figur som såg helt fantastisk ut. Den röda var ännu ballare, men står precis bakom. Lite svårt att knäppa kort på dom genom en glasruta, det ser mest halvtaskigt ut. 1 600 pix skulle dom ha för en figur och det var väl lite väl mycket över budget…



Captain Ame… Captain Britain? Med ett Excaliber-svärd? Vad i hela…



Nathan Drake från Uncharted-serien. Var snuskigt nära på att köpa honom…



Långa gångar med figurbutik efter figurbutik. Det var som paradiset, och man bara flöt fram på fluffiga små figurmoln samtidigt som man tittade på alla dessa smågrejer som fanns.



Eller varför inte köpa ett sushi-spel när man ändå är där? Jag köpte dock inget själv, det såg ärligt talat inte så kul ut (oväntat?) och dessutom är det lite väl otympligt att ta med sig.

Men jag köpte några småsaker, en Angry Birds-gris i nyckelringsformat, en Goomba från Super Mario och en Transformers-kortlek. Vi ska dra dit imorgon igen, och det lär bli några fler inköp då.



Avslutningsvis så passade jag på att prova en, enligt skylten, japansk delikatess. Vet inte riktigt vad den heter, men dom där klumparna kostade 8 kronor per styck i alla fall.
Och den smakade… ungefär som chokladglass inslaget i smaklös och kall pastadeg. Moussen (”glassen”) var riktigt bra, skalet gick dock snabbt från att smaka kall pastadeg till att kännas som en jättestor snorkråka i munnen så den delen rekommenderas inte. Betyg: två av fem almanackor.

Nej, Soshow Market var för mig en av dom bästa sakerna med Peking. Muren är ju svår att överträffa, och gårdagens Kung Fu-show var även den väl extrem att matcha för en marknad, men sen tror jag minsann att Soshow tar tredjeplatsen på listan över Pekings ballaste grejer.

Knivarna finns där”. Så enkel kan en början på en semestergemenskap vara. Jag och Johannes var nere i frukostrummet på hotellet för att fixa frukost, och jag frågade Johannes på svenska vart smörknivarna fanns. Då svarade en lång snubbe i vit T-shirt ”Knivarna finns där” och jag blev helt mind-fuckad. Alla pratar ju kinesiska här, och jag kopplade verkligen inte att han snackade svenska med mig först utan tog typ min kniv och gick ut.
Sen satte sig han och hans flickvän bredvid mig och Johannes när vi åt, och det hela slutade med att vi bokade in ett marknadsbesök på Yashow Market igen. Victor och Sandy heter dom förövrigt.

Konstigt hur det kan gå, men det här hände igår och sen dess har vi fyra hängt ihop och härjat runt i Peking tillsammans.



Vi körde några fler shoppinggator, käkade lite och så utan att egentligen göra så mycket mer igår. Jag och Johannes har liksom sett allt Peking har att erbjuda, så vi nöjer oss med att strosa runt lite m dagarna nu.



Det sitter annars en syrsa i en av växterna vid frukosen. Varje morgon sitter han där i sin hemska lilla bur och spelar med sina ben för oss alla. Tycker lite synd om den stackaren som får sitta inlåst i ett 5x5x5 cm litet utrymme samtidigt som vi andra har världen under våra fötter.

Ska nog köra en Jönssonligan och fixa en plan för att befria den stackars insekten innan vi åker. Kanske ta med honom på planet till Sydkorea på fredag? ”Ska vi rymma iväg, bara du och jag?”. Åh så romantiskt.



Har annars hunnit med att testa nån slags ärt- eller bönglass. Den ser ut att vara rätt fräsch på förpackningen, men när man sen tar ur glassen så ser den ut som nåt slags sjögräsglass från viktväktarna.
Den smakade dock, en aning förvånande, lite vaniljaktigt med melontoner och en herrans massa sött. Skall dock tillägga att jag är galet förkyld och kanske inte känner smaker exakt som dom smakar egentligen.



Johannes fick sen sin kostym fixad idag också. Han var mucho nöjdo och betalade totalt 700 kronor för den. Victor, knivsnubben från frukosten, beställde även han en kostym idag. 900 kronor för en kostym med tre skjortor till fick han betala på ett av dom andra kostyställena på Yashow Market.



Dagens lunch intogs på det otroligt eleganta stället Hooters. Det näst mest intressanta där var att dom visade fisketävlingar från amerikansk TV istället för nån ”normal” sport. Rätt intressant ändå, speciellt för mig som är hyfsat fiskeintresserad. Deltagarna hade riktigt avancerade snabb-båtar, var sponsrade av företag som Walmart m.fl. och allt kändes överlag en aning golfaktigt faktiskt. Amerikanare kan det här med att göra proffsiga TV-sändningar av precis allt.



Damerna var lite mer naturliga än dom i USA, även om ordet ”naturligt” inte alls känns rätt på den här restaurangen. Besökte ju Hooters i New York och där såg alla damerna precis ut som Barbie-dockor vilket kändes så otroligt plastigt, här var det inte lika påtagligt – och dessutom var maten faktiskt helt okej här till skillnad från NY.

Hooters är dock fortfarande lite väl överskattat om ni frågar mig.



Sa lite på skämt ”Hehe, det vore ju roligt om du ställde dig under den där skylten” till Johannes, men han gick all in med Hooters-posén och allt. Servitriserna fnittrade något enormt åt den dumma blondinens naturbegåvning.



Dagens häftigaste var utan tvekan Kung Fu-showen som kines-Betty bokade in oss på. Vi mötte upp våran guide på plats utanför Red Theater, fick biljetterna och gick sen in. Dom kan även köpas på plats, men vi fick våra lite billigare via kontakterna vi hade.



Väl inne i salongen fanns det en rullande skylt där det stod ”om du är sjuk eller förkyld, vänligen meddela oss innan showen börjar”. Jag satt knäpptyst som en mus med min ”snudd på feber”-megaförkylning och läste vidare. Tydligen var det den 5 401 showen dom kört och det var verkligen sjukt jäkla häftigt!



Det som gjordes var att dom visade upp en massa Kung Fu-snubbar som dominerade så hårt att dom skulle få det svenska OS-landslaget att skämmas ögonen ur sig. Huvud-handvolter som inte ens går att förklara, bakåtvolter som hade gjort Veronica Wagner i storform grön av avund, synkroniserade grupparbeten som simhopparna inte är i närheten av och enorma hopp med en spänst som Stefan Holm bara kunde drömma om under sin aktiva karriär. Till och med stavhopp bjöds vi på, om än i en mer karateaktig form. Min personliga favorit i showen är inte en OS-gren ännu, men nunchucks-snubbarna var så balla att jag seriös funderar på att byta min favorit-Turtle från Leonardo till Michelangelo.

Får ni chansen, eller funderar på om ni ska göra det, så se showen! Den var topp 5 av allt vi gjort på resan!

Febern håller i sig, och idag var det även dags att byta boende. Eländet fortsatte när vi virrade runt i området en timme utan att hitta hotellet, sen gav vi upp och grinade ett tag tills vi fick tag i en mini-tuk tuk. Den var inte riktigt byggd för två vuxna europeiska män och två backpackerryggsäckar, men vi gick in tillslut. 20 kronor senare stod vi utanför dörren på hotellet, och allt var frid och fröjd.



Resident Evil-steriliserad toa. Alltid ett gott tecken.



Vi lovade ju i fredags att bjuda Becky, som frivilligt hjälpte oss virra runt i en timme för att hitta en restaurang, på lunch som tack för hjälpen vi fick. Efter att hon och Johannes SMSat en massa kunde dom äntligen kommer överens om en tid som passade oss alla, så idag vid 14:30 möttes vi vid Lama Temple för att diskutera lunchen.
Hon demonstrerade även hur man ber till Buddha genom att stå och hålla tre rökelsepinnar mot pannan, och sen buga sig tre gånger framför 12 olika statyer inne på templet.



En av statyerna. Ser han inte lite ful ut förövrigt?…



Vi ville sen ha nudlar, så Becky fick visa oss ett normalt kinesiskt nudelställe”. Väl där beställdes en herrans massa mat in, till priset av 62 kronor totalt :i Det var tydligen ”typisk kinesisk husmanskost” enligt henne, och vi tar en liten genomgång av vad allt är:

Det vita längst till vänster är tofu med grått ägg (!). Försökte få henne att förklara hur man fixar sådär mörkgrått ägg, men den frågan gick inte riktigt fram så jag fick inget riktigt svar. Det smakade ungefär som den där tjocka yoghurten som sitter på locket av portionsförpackningar av yoghurtburkar fast inte gott. Typ. Det låg mycket kvar av den geggan när vi gick kan jag säga :i
Ovanför där har ni det röda, min personliga favorit, sockrade tomater. Förklarar sig självt, och det var supergott. Socker gör liksom allt bättre, och och om nån nu säger att det påståendet inte stämmer så säger jag bara en sak: ni har haft på för lite socker i så fall.
Till höger om tomaterna har ni dagens äckligaste. Nån slags brun gegga med mörk tofu och grismage (!!!). Jag provade en del av grismagen, och det smakade väl okej, men så fort jag tänkte på vad jag åt så ville min kropp kräkas lite smått. Tofun var inte speciellt mycket godare, men gick i alla fall ner.
I mitten har ni apelsinjuice, och nere till höger har ni nudlar med nån svart gegga på. Smakade snudd på okej, men vi kan konstatera att kinesisk husmanskost inte riktigt är i klass med köttbullar, gräddsås och lingonsylt.

Men gud vad mycket hon pratade… Jag satt mest och tyckte synd om mig själv och min feber, och Johannes fick sköta snacket.



Från väster: Becky, Johannes och sen Kaustü, den tyska landslags-mittbacken. 80 spänn kostade tröjan .+ ett par svarta shorts på marknaden, och det får ses som ett kap utan dess like. ACHTUNG DAS BUNDESWEHR!

En blivande lagkapten om ni frågar mig.



The Place – The place to be.



The Place sålde bland annat Fanta med rumpsmak. En fin rosa stjärt prydde förpackningen och jag var tvungen att betala 3 kronor för att smaka den.

Rapport från utlandet: rumpa smakar tydligen persika.



Dom hade även en bio på stället, och kolla vilka smarta grejer dom sålde! En kombinerad popcorn- och läskgrej. Genialt ju! Varför har ingen tänkt på det tidigare!?



Filmbiljetterna köptes av nån skum snubbe i lobbyn som tydligen sålde billigare biljetter än kassan, så 70 pix per skalle och vips så fick vi komma in.
Filmen hette enligt Becky ”The Pancake Scheme”, något som justerades från dålig kinesengelska till mer vettiga ”The Painted Skin” när filmen väl började.
Jag måste dock säga att asiatisk film är otroligt mycket bättre än förväntan! Bion i Indien var nåt av det bästa vi gjort under resan, och den här rullen började starkt och nådde ett tag en stark 4,5 av 5 i betyg.



Actionscenerna var riktigt balla, och när en av huvudpersonerna i filmen är fruktansvärt lik Scorpion
, en av världens ballaste TV-spelsfigurer och samtidigt fightas ännu bättre än honom så var jag snudd på i extas. När masken sen plockades av och det visade sig att denna asiatiska Scorpion var en dam, inte en herre, så blev jag en aning konfunderad. Men jag antar att resultatet där är bättre än att göra som i TV-spelet och ta av sig allt på huvudet
allt för att sen spruta eld ur munnen…

Filmen började sen på typiskt asiatisk vis kasta in fler och fler roller i filmen, tills dess att man knappt hade koll på vem som var superskurken och vem som var prinsessans pappa.
Överlag var jag dock absolut nöjd med, och kanske lite förvånad över, filmen. Har lite svårt att bestämma betyget, speciellt med formkurvan rullen hade, men en 3,2 av 5 i betyg känns vettigt. Johannes var lyrisk och hans blick ville typ ge filmen 7 av 5 i betyg av vad det verkade som.

Dagen överlag var väldans lärorik, bara det att jag inte riktigt orkade lyssna in på allt informativt som sades. Men dagens höjdpunkt mötte oss när vi gick ut från bion…



Utanför där fanns nämligen ett stort tak. På undersidan av taket har dom slängt upp en 250 x 30 meter stor LCD-skärm! 32 miljoner dollar kostade grejen när den byggdes för typ 5 år sedan, och om man gör om storleken till tum så spöar den typ alla skärmar du någonsin kan tänka dig med sina 1000 tum över diagonalen.
Skärmen fixar faktiskt allt också, du kan t.ex. koppla in ett Playstation 3 till monitorn och stå där och stirrauppitaketspela. Man kunde idag skicka SMS till skärmen, och så kom meddelandet upp där efter en 3-4 minuter. En krona kostade det att skicka SMSet också, tack Kina för att ni inte kör med ockerpriser.

Nämnde jag förresten att en bussresa i staden kostar 40 öre? :i

Nöden har ingen lag brukar man ju säga, men för oss är det mer vi fattar oss inte på ACn, så istället för att svettas ihjäl när vi kommer in på rummet igen så låter vi allt stå å när vi är ute”. Städerskorna hatar oss för detta och drar ur allt vi stoppar i korthållaren, men dom lämnar även nya tandborstförpackningar vilket helt enkelt innebär att vi bara får riva sönder en ny sådan och stoppa i.



Och ja, den där jävla ACn. I alla länder har dosorna till ACn sett ut ungefär såhär. Engelska, med vettiga ikoner och en inlärningströskel strax över en svängdörrs. Enkelt och bra.
Sen kom vi till Kina, och här är alla jävla dosor på kinesiska! On top of that så funkar dom helt ologiskt, och om du trycker på en knapp så händer ibland inget, men om du däremot trycker på en annan knapp och sen den förra så stängs ACn av helt. Temperaturen kan även ställas in, men den gör ingen skillnad alls. Svinkallt eller tokvarmt är dom två lägena som finns, och detta har i längden gjort att jag nu har varit mer sjuk och förkyld under mina 5 veckor i Asien än totalt under hela min irlandsvistelse. Nästan två veckors förkylning, och nu två dagars feber har jag lyckats dra på mig. Endast på grund av dom där förbaskade AC-dosorna. Avgå kinesiskan!



Och ska vi fortsätta klaga på teknikimkompetensen i det här landet så kan vi glatt dra upp tunnelbanesystemet också. För det första har dom såna här maskiner som man köper biljetter i. Bara det att dom typ aldrig fungerar. Fungerar dom sen så måste man ha mynt, eller sedlar större än fem yuan. Saknas det sen växel måste du ge exakt belopp, annars vägrar maskinen ge dig en biljett. Även om du matar i mer pengar än vad som behövs och skiter i den där enkronan i växel. ”Men då lägger jag i enyuansedeln då” tänker man, men icke då, maskinen TAR INTE dom sedlarna.

Utöver det så krånglar biljetterna alldeles för ofta. Kanske 10-15% av gångerna när man ska gå ut så skickar man in biljetten, sen piper maskinen och vägrar släppa igenom dig. Bäst var när den gjorde så mot mig, men ändå tog biljetten. Då står man där utan biljett och kan inte komma ut. Idioti…



På tal om egenheter. ALLA tunnelbanestationer har säkerhetskontroller man måste skicka sina väskor igenom. Ingen kroppsvisitation sker dock, så om nån nu verkligen vill ta med någonting olagligt ner dit så skulle det ju inte vara några som helst problem. Bara stoppa det i fickan och gå igenom. Kontrollen känns helt meningslös och jag fattar inte varför den ens finns där.



Vi har annars inte gjort så mycket dom senaste dagarna, och det vi väl gjort har varit katastroftråkigt. ”Åk till Sommarpalatset, att missa det är som att missa kinesiska muren” sa Lonely Planet-boken. Så vi slösade typ en timme på att ta oss dit, och fick se… ett otroligt tråkigt ställe som inte bjöd på någonting speciellt alls.



Typ såhär mycket action blev det som mest. Det där ovanför mig är då sommarpalatset. Vilket ställe va? Wooow…

Tips från Kausti: skippa Sommarpalatset om du nu inte är väldans insatt. Stället är toköverskattat.



Red Bull utan kolsyra. Såg ut som kiss och smakade som avslagen Red Bull (surprise!). Betyg: 1 av 5 tjurskallar.



Vi har även lyckats besöka samma restaurangkedja två gånger, fastän vi inte var speciellt imponerade första gången. Dom hade nämligen två restauranger på samma gata, typ 400 meter ifrån varandra. Vi märkte inte det förrän det var försent, och lyckades sen även beställa in eländet ni ser längst ner till höger. Det är typ små hundmatsbitar med två miljoner kilo chili på. Snudd på oätligt, men vi tvingade i oss hundmatsbitarna i alla fall. Pedigree Chili är det nya röda!



Kul manick. Alla affärer och liknande har en, och den används för att testa så att hundralapparna folk betalar med är äkta. Jag betalar typ jämt med hundringar så att jag kan få växel, och jag känner mig lika mafioso varje gång dom checkar om sedlarna är falska 8-)



Toilt.



Om vi fortsätter med våra kinesiska missöden så kan jag informera att vi försökte boka tågbiljett från Peking till Xian för att se Terrakottaarmén. Det gick sisådär, jag tokvägrade en sovsittplats (som vi åkte med hit) och när alla andra platser var fullbokade i några dagar så blir det nog tillslut ingen Terrakottaarmé ändå. Lite snopet, men palla 120 mil x 2 för att se några stengubbar?



Johannes måttsydda skjortor för 120 kronor styck satt såpass bra att han även beställde en kostym. Den kostade 700 kronor. För en måttsydd kostym. 700 kronor. Helt sjukt. Yashow 3066 hette stället om ni vill dit, finns på Yashows marknad i bås 3066 (surprise igen!).

Resultatet när det gäller kostymen kommer på måndag.



Pekings ballaste moderna byggnad är annars utan tvekan Bird's Nest, OS-arenan som byggdes för OS 2008. Sjukligt ball och bara så fantastiskt grym!



Kolla vilken modern skönhet!



Vet ni vilka som har den fulaste kontorsbyggnaden som någonsin skådats, mitt emot arenan? IBM! En grådassig ful byggnad med en alldeles för stor panna är väl om något en bra beskrivning av IBM som företag. Om ni kisar extra mycket kan ni nog se loggan uppe till höger i pannan på huset också.

Men vi kan ta två intressanta grejer från den här bilden: För det första så är byggnaden, precis som nästan alla andra i stan, grå och rent utsagt skittråkig. Detta har dock en anledning, endast kejsare var tillåtna att ha färgglada hus och vanligt folk fick alltid nöja sig med vanligt trist grå färg. Detta förbud sitter, enligt en lokal dam vi snackade med, fortfarande kvar idag. Källkritiken är obefintlig, men det låter faktiskt vettigt.
Den andra grejen fick vi även höra av samma dam. Det är smog som är i luften, inte moln. Många bilar på trång yta = smog smog smog. Eländigt, men nu vet vi i alla fall varför det är snudd på omöjligt att ta vettiga bilder på avstånd i Peking.



Annars letade vi restaurang igår och fick då hjälp av den där kinesiska tjejen vid namn Betty. Hon pratade inte sådär jättebra engelska, men hon jobbade tydligen på tågstationen i stan. Hon guidade oss och hjälpte oss hitta våran restaurang i säkert en timme, och sen nekade hon att äta med oss när vi bjöd in henne. Stället låg förövrigt INNE i en totalmörk park, och vi hade ALDRIG hittat den utan henne.

Så nu har jag och Johannes lovat att bjuda henne på lunch imorgon (söndag) som tack för hjälpen. Hoppas få höra lite intressanta grejer om Kina och hur det är att bo här av henne, men annars pratar hon lite väl mycket och otydligt för att det ska vara speciellt njutbart.
Feber har jag också, vilket inte ökar mitt lyssnarintresse för en konstant babblande kinesdam på blott 150 centimeter. Johannes får sköta den delen, jag ser till att anteckna eventuellt intressanta grejer och återberättar dom sen förhoppningsvis här.

Om man bara kunde få fason på den där j-la ACn nudå…”

Internetet här på vårat hostel suger något fruktansvärt, därför kändes det imorse skönt att kliva upp 07:15 för att göra någonting mer inspirerande än att Facebooka – se den kinesiska muren!
Då jag själva läst på lite om tourerna i Peking så visste jag om att det finns två olika sorters tourer: vanliga tourer och no shopping”-tourer.

Om ni någonsin åker hit och väljer att ta en tour, se för fasiken till att inte ta en vanlig tour. Gör man det får man stanna på 37 olika ställen för att se diverse regeringsstyrda affärer och fabriker.



Här ser vi tjejen som berättade för oss om jade och hur man tillverkar diverse smycken, statyer och andra smått onödiga grejer av ämnet. Jag stod mest och tjurade under hela besöket eftersom jag inte sovit mer än 7 timmar under natten. Jag behöver väl en 10-11 timmar för att inte vara vresig, och då det hanns inte med inatt (damn you Facebook och bloggen) så var jag på normalt Kausti-humör.



Bitter och elak stod jag där och fnös åt precis allt som sades innan vi fick titta runt lite själva. Då blev det i alla fall lite bättre när jag hittade den här jade-figuren till formen av nån slags (vit?)kål. 210 000 spänn kostade mästerverket i form av en rotfrukt, och jag fnissade lite smått för mig själv av tanken att ha en kålgrej i vardagsrummet.



Terrakottasoldaten var lite ballare, men även lite dyrare. Drygt 400 papp kostade den, men den funkar om inte annat som jackhängare i alla fall.



Har du fortfarande pengar över? I så fall kan du slå till på en väldans präktig pålle för dryga miljonen. Jag klappade i alla fall miljonen, och det är väl det närmsta jag kommer i mitt liv att vara miljonär.



Det här skeppet stod även mitt i lokalen, och jag tror minsann att det måste värderas till flera miljoner. Skeppet var väl en 4-5 meter långt och 2 meter högt ungefär. Vikten? Inte den blekaste, men säkert några hundra kilo.



Efter att ha fnittrat över kålgrejen hela bussresan så kom vi så äntligen fram till vårat första stopp för resan, Mings Tomb. Snubben som byggde sin egen grav beskrevs av våran guide Kevin som ”En stor ledare, men en galen man”. Tydligen roade han sig med att avrätta alla som inte tyckte som honom. Kejsare Ming då, inte våran guide Kevin. Han roade sig istället mest med att lura oss turister på lite pengar, men mer om det senare.



”Hej, jag heter Kevin och jag gillar att tjäna lite extra pengar om dagarna”



Inne i templet fanns en staty av kejsare Ming. Framför honom låg en stor hög med pengar, och jag tror nästan att jag såg våran guide Kevin springa förbi där och skopa med sig ett lass sedlar.



Stället i sig var annars inte speciellt intressant, så jag roade mig med att fotografera den här skylten som inte verkar vettig över huvud taget. Varför skulle en trådlös manick ens påverka ett eventuellt blixtnedslag? Stollerier om ni frågar en expert som mig.

Men ja, som ni ser så var Mings Tomb inte sådär jätteintressant så vi skippar den. Istället tar vi oss vidare till…



… nästa shoppingstopp! Den här gången var det en fabrik som tillverkade krukor på nåt jätteavancerat och svårt sätt. Den blåa där kostade 18 000 kronor och kändes jättebra att ha med sig på en backpackerresa genom Asien, så jag köpte den.

Hur tänkte dom när dom tog med ett gäng backpackers till ett sånthär ställe egentligen? Tror dom att vi kommer köpa sånadär grejer eller?



Som om inte eländet vore nog blev det runda bordet-lunch med alla turister i bussen när vi skulle äta. En lagom bitter gentleman som mig sade inte ett endast ord under hela lunchen.

Maten var god i alla fall.



Men sen så kunde vi äntligen åka mot dagens stora mål – muren. Jag somnade till strax efter lunchen, men när jag väl vaknade till så var ”bergskedjan” runt mig chockerande hög och otroligt oframkomlig. Jag tänkte mig tillbaka på mongolerna och hur drygt det redan måste ha varit att ta sig fram i området, och när sen kineserna byggde den här muren så måste allt hopp gått ut dom stackarna som försökte ta sig förbi.



Vi fuskade sen och tog linbanan upp till toppen istället för att gå. Det var här som våran käre guide Kevin passade på att ta betalt 80 yuan per skalle istället för dom 60 yuanen som tur- och returresan kostade. Sneaky kille, men ingen märkte det egentligen när det hände.

Dock var det en av killarna, Cephas, i gruppen som var med som tydligen kunde kinesiska. Han berättade dock inte sina kunskaper för någon, så han hade hört guiderna pratat om hur priset egentligen var 60 yuan per person men hur dom skulle ta 80 för att ”tjäna lite extra”.
När vi sen blev ensamma vid middagen hade han berättat det, och vi bestämde oss helt enkelt för att skippa dricksen för Kevin. Är man oärlig får man icke några extrapengar.

Cephas återkommer vi förresten till senare…



Men muren var faktiskt riktigt jäkla ball. Även om den delen vi var på i Badaling var restaurerad till perfektion så var det ändå otroligt fascinerande att traska runt däruppe och tänka på dom stackarna som byggt den. Hur många mantimmar har inte gått åt för det här projektet liksom?
Enligt uppgifter tog det totalt 217 år att bygga klart detta mästerverk och totalt betar muren av imponerande 6 000+ kilometer under sitt slingrande genom landet. Det är helt sjukt…



Vi hade annars lite oturlig tur med vädret. Det var visserligen rätt dimmigt runtom oss, men samtidigt så höll sig temperaturen kring stabila 25 grader däruppe.



Men temperaturen gjorde det lite lättare att traska runt däruppe. Lutningen muren bjöd på var stundtals löjligt brant och det tog lite på dom få musklerna man har att traska uppför backarna. Hade det varit 40 grader varmt hade man ju avlidit…



Turistig version av muren, om än ack så ball.



Dom hade även bitar av muren som inte har restaurerats, men dom var avstängda för allmänheten.



Muren bara fortsätter och fortsätter bort i dimman. Man såg riktigt riktigt långt åt det där hållet, och det fanns inget som helst tecken på att muren skulle sluta bortöver.

Nej, The Chinese Wall levererade verkligen idag. Trots mitt bittra humör. Topp 2 på resan om ni frågar mig.



Gruppbild av alla i tourgruppen. Notera killen i vit t-shirt till vänster om Johannes, Cephas heter han och jag nämnde honom ovan. Killen är från Sydkorea och blev överlycklig när vi berättade att vi skulle till Seoul om några dagar. Han erbjöd sig att låta oss sova hemma hos honom och vi antog erbjudandet. Som det ser ut just nu så kommer vi sova där dom två första nätterna i Seoul, och det kan bli precis hur ballt som helst.