Close

Monthly Archives juni 2012


Morgonen började med en lagom snoozning på ungefär 3 timmar innan vi slutligen tog oss ur sängen. Målet för dagen var inställt på The War Remnants Museum, eller som vietnameserna kallar det B?o tàng ch?ng tích chi?n tranh. Seriöst, vad är det för språk? Dom trollar säkert bara och skriver sådär så att vi ska tro att det faktiskt är ett språk…



Men dagens första ämne som skall tas upp är idag mopeder. Sven Jerring sade en gång Japaner japaner japaner” och jag tror minsann att om han istället för att kika fotboll hade skådat den vietnamesiska trafiken så hade det nog låtit ”Mopeder mopeder mopeder” istället. Dom är överallt, precis överallt. Och dom är många, fruuuktansvärt många. Jag ville att vi skulle hyra en varsin och åka ut till kusten eller nåt, men Johannes har vägrat hittills. Operation övertalning pågår dock ännu…



Mopeder mopeder mopeder.



Men som sagt var dagens mål inställt på Vietnamns, för mig förväntade höjdunkt, krigsmuseum. Dock visade det sig att stället hade stängt mellan 12 och 13:30, så vi fick käka frukost däremellan istället.



Det blev nudlar med räkor och lite annat oidentifierat och det smakade helt fantastiskt. Maten i Vietnam spöar Indien med hästlängder, och då var den indiska maten ändå riktigt riktigt god.
Noteras bör annars hur servitriserna försöker sälja på oss ölen Tiger hela tiden. Så fort man pekar på Saigon eller nån annan inhemsk öl så vill dom istället att man köper en Tiger. Men jag stod på mig, och servitrisen hämnades genom att ge mig en flaska Saigon men med ett Tiger-glas…



Dagens intressantaste matupplevelse visade sig annars på sida 3 i menyn. Grillad anktunga låter ju inte allt för gott, men likförbannat tyckte jag att det var en bra idé att beställa in eländet. ”Har ankor ens tungor?” frågar ni er då, och jag kan säga att vi funderade exakt samma sak (lite googlande har dock visat att så faktiskt är fallet).



Såhär såg kalaset ut, och jag kan säga att det smakade precis lika vidrigt som det låter. Okej, själva smaksättningen var faktiskt helt okej, men tungorna smakade kort och gott senor och snusk. Det är definitivt det äckligaste jag ätit i mitt liv, och jag förstår inte varför i hela friden man vill äta eländet…

Betyg på anktunga: Noll starka Kalle Ankor av fem möjliga



Efterätten blev sen en kokosnötssmoothie som mest smakade kall mjölk. Helt okej, men inget speciellt.



Efter det begav vi oss till museet som nu hade öppnat igen. Balla krigsfordon mötte våra ögon och jag var lyrisk! ”Pansarvagnar, pansarvagnar!” skrev jag samtidigt som jag sprang runt och viftade mina armar i luften i ren extas.



Pansarvagn!!!



Dragkrok på pansarvagn. Alltid bra att ha om man ska ta pansarvagnen på husvagnssemester.



Dom hade lite olika krigsfordon därinne, Chinook-helikoptern var nog störst.



Efter det fick vi sen gå igenom själva museet där dom visade diverse tortyrredskap och metoder. Här ovan ser vi två ”tiger cage”. I den större stängdes 5-7 personer in åt gången, och i den mindre 2-3 pers åt gången. Trångt värre.
Och folk brukar spekulera kring hur jag inte kan leva utan att ha ett eget rum när jag bor i vardagsrummet på Irland….

Överlag var det många och rätt långa texter som i detalj beskrev hur amerikanarna torterade och var elaka mot vietnameserna. Tänker inte gå in på detaljera här, men kan säga att det var riktigt ruskiga saker dom sysslade där mellan 1955 och 1975. Piskor var snälla grejer i jämförelse med mycket annat som försegicks i Vietnams jungler.



Bazooka.



Vi möttes även av en man som inte hade några händer, men som sålde souvenirer och det fanns sen även en massa bilder på människor som blivit deformerade av dom kemikalierna som USA släppte ner under kriget. ”Agent orange”, ”Agent purple” med flera innehöll den livsfarliga kemikalien dioxin som helt klart gör fucked upp grejer med människor. Krig är riktigt dirty business…

På bilden ovan ser ni två siamesiska tvillingar, men det var milda grejer i jämförelse med vad vissa andra fått för missbildningar.



Ett väldans intressant museum, även om det ändå blev lite väl mycket ”han var dum mot mig” över det hela. Jag försvarar absolut ingenting av vad USA gjorde därnere, men när man rabblar upp samma saker om och om igen inne på museet blir det lite tjatigt. Kanske har mina tankar där lite att göra med att jag var rätt seg av värmen också?



Efter museet begav vi oss då till Independence Palace där några av Vietnams tidigare presidenter bott. Här var jag ännu tröttare än på museet, så jag orkade inte lyssna på all den faktan som vi bombarderades med under touren vi gick där.



”Doesn't matter, had another pansarvagn”



Konferensrummet där vissa möten tidigare hölls.



Ett av presidentens kontor i byggnaden. Till vänster fanns en hemlig flyktväg som ledde ner i källar-bunkern. Till höger ser ni däremot den hemliga vägen till den hemliga toaletten :i



Här berättades annars en rätt intressant anekdot. Den här trappan bombades sönder t-v-å gånger av samma man. Vet ni vad han fick för det? En riktigt bra position inom militären :i
Hur det kan komma sig? Han var, om jag förstod det rätt, med i befrielsekampen av landet, och bombade då palatset två gånger i hopp om att döda presidenten. När Vietnam sedan blev befriat belönades han därför med en bättre position inom militären.



Fräscht mötesrum för höjdare.



Utsikten från takterassen. Efter att ha sett den fick vi följa med ner i källarbunkern.



IBMs supportkontor anno 1960.



Lenovo T1.



De hemliga trappnedgången från presidentens kontor. Efter att ha visat det där berättade hon att det, enligt rykten, byggdes en flyktväg från den här bunkern bort till Vietnams flygplats. Alla dom som byggde flyktvägen avrättades tydligen när den var klar. Om det är sant eller inte kunde guiden dock inte svara på.



Avslutande turistbild med två unga män och en 160 cm kort guide. Man känner sig lång här nere kan jag säga…



När vi sen gick därifrån fascinerades jag av den mörka himlen för att sen inte tänka mer på det.
Men så började det plötsligt duggregna, och alla började springa och skrika. Vi fattade ingenting…



… men så började det regna. Och fy jävlar vad det regnade. Jag har aldrig sett på maken, undantaget tokregnet i Florida när jag var i USA förra året. Det fullkomligt öste ner, och vi blev helt dyngsura.



Trots det får jag säga att Vietnam fortsätter överraska. Det bara växer och växer, även om det ska regna närmare tjugo millimeter imorgon. Det är två centimeter vatten det. Smaka på den ni Irland.”

Utsikten från hotellrummet i Bangkok var ändå rätt najs, men trots det kunde vi inte låta bli att köra rockstar-stilen. Ett land varje dag är det nya rosa, och därför körde vi då Indien på natten den 28:e, Thailand under dagen den 28:e och sen fortsatte vi vidare, via flyg, till Vietnam dagen efter.



Men det fanns dock en anledning till att vi stannade i Bangkok under dagen, och därför såg vi även till att fixa det. Vi behövde ett Japanese Rail Pass för att kunna åka oändligt mycket tåg under en vecka i Japan. Det kommer komma väl till hans när vi väl är där.



Dagens frukost bestod av Dunkin Donuts. Jag åt tre donuts, sen höll jag på att dö av sockerchocken. Rekommenderas ej som frukost.



Men som sagt lämnade vi Thailand idag. Varför?” frågar ni er då. Anledning är att vi bokade flyget lite knasigt. Vi bokade Delhi -> Bangkok – Hong Kong istället för Delhi -> Bangkok -> Ho Chi Minh -> Hong Kong. Därför fick vi nu ta oss till flygplatsen för att flyga till Vietnams huvudstad Ho Chi Minh.



Väl framme vi flygplatsen fick vi dock syn på den här förjävliga skylten. Flyget till Ho Chi Minh var inställt och allt var katastrof – innan vi insåg att det inte var vårat flyg, utan Lufthansa, som var inställt. Tacka gudarna för det.



Air Asia tog oss sen till Ho Chi Minh utan större problem.



”No stowage” som det heter på asiatiska.



Det första jag fick syn på i Vietnam var annars dom där förstärkningslådorna som man får i Worms. ”Incomiiiiing” brukar det ropas, sen kommer en såndär låda ner via en fallskärm. Var lite sugen på att se om det fanns en Holy Bomb i nån av dom, men vågade inte.



Inflationen är annars rätt ball här i landet. Det är inte ofta man får ta ut 320 000 kronor ur en bankomat. Kände mig rätt rik där ett tag, innan jag insåg att den summan ungefär motsvarar en hundralapp i svenska pengar :<

Så efter att ha tagit ut 2 miljoner VND till så kunde vi äntligen ta oss in till stan. Väl där hittade vi inget hotell, så jag själv tog initiativet till att fråga första bästa europeiska människa vart han bodde.
Hans namn visade sig vara nåt italienskt jag inte kunde höra, men han var väldans trevlig och visade oss till sitt hotell där vi fick boende för 30 dollar per natt, eller 600 000 VND om man vill säga det så. Inte ofta man betalar 600 000 per natt för boende liksom.



Rummet var väl inte riktigt vad man kunde förvänta sig för 600 000, men vad gjorde det? Hungriga som två troll begav vi oss ut för att leta käk.
Efter att ha randomgått helt snett hamnade vi på nåt ställe jag inte minns namnet på, och det visade sig vara en riktig fullpott.



Ägaren där visade stolt upp sina akvarium med fräscha djur, såsom krabbor, fiskar, ostron och megastora äckliga sniglar i. ”Vietnameser är väldigt noggranna med sin mat, och vi måste kunna visa upp att vi har fräsch mat härinne”.



Han visade även upp en specialitet, kokosnötlarven. Tre sådana kan lätt döda ett enda kokosnötträd tydligen. Äckliga larver…



Ägaren rekommenderade nån krabbmat med frågan ”Vill ni ha hela krabban eller bara köttet?”. Vi nöjde oss med köttet, och fick det här. Världens kanske bästa nudlar med krabbkött. Magiskt fantastiskt megagott och både jag och Johannes gav käket fem av fem ankfötter i betyg. Magnifikt!



På typiskt turistsätt såg vi även till att få en bild med, den något korta, ägaren. Namnet på stället ser ni där ovan, och det rekommenderas verkligen. Fantastisk mat!



På typiskt rockstar-sätt så flashade vi även något enormt med våra kontanter. Det är inte varje dag man sitter med en miljon i kontanter och sen betalar en middagsnota på 300 000…



Kvällen avslutades sen med fyra öl vardera till ett totalt pris på 67 kronor. Överkomligt och helt okej om ni frågar mig.
Vietnam har annars skrällt något enormt hittills, och både jag och Johannes skulle efter några timmar här, lätt ge stället 4,5 fiskbullar av fem i betyg. Enda minuset hittills är taxichaffisarna som vill erbjuda en skjuts hela tiden och är överlag väldigt på, och dels att dom blockat Facebook! Vem blockar Facebook liksom!?

Imorgon blir det militärmuseum eller krigstunnlar. Om betyget kvarstår eller ej får vi se…”

Johannes mådde tokilla hela dagen idag, och jag retade honom för att han käkade den där mjukglassen på McDonalds. McFloat är ju indiska för magsjuka och kallsvettningar” så han får minsann skylla sig själv.
Han däckade därför typ direkt på första flyget mellan New Delhi och Mumbai, själv satt jag klarvaken. Sova i två timmar är ändå värdelöst, så jag lyssnade på Offsprings nya skiva på mobilen istället.



Mumbai, eller som vi och doktorn säger Bombay, såg annars helt fantastiskt ut när vi flög in där på kvällen. Likt en slags glödande aska sträckte sig ljusen från staden så långt ögat kunde nå och jag fascinerades nåt enormt av spektaklet.



Jet Airways tog oss hela vägen från New Delhi, via Mumbai, till Bangkok. Jag imponerades annars av ett av flygvärldens bättre bolagsnamn när vi mellanlandade. Flygbolaget hette IndiGo, flög såklart till och från Indien och hade färgen indigo (mörkblå) som färger på allt. Elegant och påhittigt, tummen upp från Kausti.

Fyra och en halv timme tog det oss att flyga från Mumbai till Bangkok och jag sov kanske två av dom. Detta ledde såklart till akut sömnbrist när vi klev av planet, och man var sådär lagom på topp när man klev ut från planet på flygplatsen.

Visumet fixades i alla fall utan problem, bara det att vi behövde köa i en 45 minuter eller nåt för att komma förbi kön till kontrollen. Under tiden socialiserade jag med en engelsman som var på G att sätta upp en sommarskola för kineser i Thailand. Tydligen kunde man få bra business i det. Han pladdrade något enormt under tiden vi stod där, men det var faktiskt rätt intressant. Vi hann snacka om både skeleton, bobåkning (OS-sporterna ni vet), kinesers studievilja, Shakespeare (huu) och lite annat smått och gott. Sen skiljdes vi åt inne på flygplatsen, utan att jag egentligen hann säga hej då.



Bangkok Sky Train tog oss rån flygplatsen in till centrum, och trots att vi sen hade en karta var vi helt totalt vilse när vi väl kom in. Vi visste var vi skulle, men inte vart vi var, och skyltningen var ju horribel så det tog oss ett tag att hitta rätt.



Eller nåja, vi stod mest där med kartan och såg förvirrade ut när den här snälla kvinnan kom och hjälpte oss. Hon tog 5-10 minuter på sig att superpedagogiskt förklara för oss vart vi var, hur vi skulle gå och att en taxi dit inte skulle kosta mer än 10 kronor. Jag tackade henne så hjärtligt för hjälpen och fick även ta en bild med henne. Tyvärr fick jag inte hennes namn, men hon erbjöd sig att lämna sitt telefonnummer om vi skulle få ytterliggare problem. Jag snackade snabbt bort det och hoppade in i taxin vi stannat.

Men tack du snälla thailändska som hjälpte oss! Överlag så är typ alla tahiländare sådär trevliga. Vi har sprungit vilse några gånger idag, och står man bara med en karta uppe i någon minut så kommer nån till undsättning. Fantastiskt!

En annan grej som jag uppskattar nåt enormt är dels att taxibilarna är robusta, men också att folk kör som normalt här. Inget idiot-tutande, inget prejande och aldrig några problem. Thailand ftw såhär långt!



Annars måte jag säga att hotellet vi bor på, The Saladaeng Inn, är riktigt riktigt überfräscht. Snuskigt modernt, WLAN på rummet och riktigt ballt. Det kostar visserligen 300 kronor per natt, och vi måste dela på en dubbelsäng, men det är petitesser.



Fuck the police! Här snackar vi bad boy!



Dagens enda riktiga mission var annars att få tag i ett japanskt railpass. Jo japanskt. Vi kommer behöva det när vi är i Japan sen eftersom det gör att man får åka hur mycket tåg man vill, helt gratis,om man köpt kortet (som visserligen kostar 3 000 kronor, men det betalar igen sig).



Och det gick ungefär såhär bra… efter att ha frågat oss fram 147 gånger, hittat till rätt ställe men ändå inte sett kontoret gav vi upp och började leta matställe istället. Klockan var ändå typ 14 och vi hade inte ätit sen dagen innan, så vi var sådär lagom trötta.

Jag var sugen på nåt inhemskt, Johannes var mest grinig och hungrig. ”Vi letar efter nåt ställe med mycket folk” tänkte jag. För är det mycket folk därinne är det oftast bra mat, och sånt gillar vi. Johannes fick syn på ett ställe med 4 pers inne på och ropade nöjt ”här äter vi!”.
Hans definition av ”mycket folk” är nog kraftigt påverkat av hans uppväxt i Mönsterås, men eftersom vi båda var hungriga och trötta gick jag med på det.



När vi sen fick menyerna och det visade sig att vi gått in på ett thai-tyskt europakorvställe så ville jag direkt vända. Det ville inte Johannes :i Jag orkade inte försöka förklara för honom varför tyska wienerkorvar inte räknades som thaimat, så vi stannade kvar ändå.

Nu ligger vi på hotellet igen, utan nåt alls att göra och med flygbiljetter till Vietnam bokade. Idag kom vi till Thailand, imorgon åker vi :z En mindre felbokning i flygresan gjorde att vi måste köra Thailand -> Vietnam -> Kambodja -> Thailand -> Hong Kong istället för att bara beta av Thailand -> Kambodja -> Vietnam -> Hong Kong. Men det är väl inte hela världen ändå.

Det har inte bloggats så mycket nu på sista tiden och det är mest för att det inte hänt så speciellt mycket. Vi fick punktering (igen) på väg från Agra till Delhi, och Mr T hade varit så smart” att han faktiskt ”lagat” det gamla punkterade däcket dagen innan. Så alltså, punktering på reservdäcket -> på med det gamla f.d. punkterade däcket igen. Kändes stabilt måste jag säga.

Och snubben kör som en idiot. Han varvar motorn upp till 12 000 varv hela tiden när han ska röra sig framåt i en kö. Ekonomikörning existerar inte och vi skrattade gott åt honom när han konfunderad stod i staden och kollade på motorn som blivit överhettad (för tredje gången inne i en stad). Kan det kanske bero på att han varvar ihjäl den stackars Tata-motorn?…



Då vi hade kikat fel på biljetten och trodde att vi skulle flyga till Thailand den 26:e, så fick vi plötsligt en extra dag i Indien när det faktiskt var den 27:e vi skulle flyga. Den extradagen spenderades med ett indiskt shoppincenter som mest liknade nåt ur nån futuristisk apokalypisk film där hela världens befolkning dött och där endast mopeder och fallfärdiga hus existerar. Hemskt att dom faktiskt har affärer under dom där rucklena…



Annars upplevde vi en av resans bättre dagar när vi äntligen fick åka till flygplatsen för att lämna Indien. Som vi har längtat efter att komma bort från det här skitlandet. Mario and Sonic at the Olympics nöttes friskt på min 3DS och det är lika kul som på Wii. Eller vad säger ni om featuren där man måste klappa händerna framför mikrofonen på 3DSen för att få extra fart i längdhoppet? Inte en chans att jag gör det på en flygplats där det sitter massa buttra indier…



Prayer room på flygplatsen.

Nu peppar vi för 2,5 + 4 timmars flygtur. Först från New Delhi till Mumbai, sen vidare därifrån till Bangkok. Kämpa!

Gårdagen avslutades med macka, Pepsi och indisk TV, och jag måste säga att Indian Idol t.o.m. är några snäpp sämre än den svenska, nu nedlagda, varianten. Indisk folkmusik skränas fram av turbanbärande män med moppemustasch och av indiska kvinnor klädda i gardiner. Horribelt otroligt fantastisk dåligt.



Dagen idag började med indisk frukost. Chokladflingor går hem överallt, bananer likaså, men den indiska bönspyan skippade jag.
Intressant annars är att nästan all mat dom serverar i det här landet (förutom mackor) ser ut som avföring. Brunt, kletigt och överlag väldans oaptitligt till utseendet. Dock smakar maten riktigt jäkla bra, så det ska dom ha all credit för.



Då vi (äntligen) blev klara med Jaipur igår så var siktet idag inställt på Agra. På vägen dit upplevdes resans hittills livsfarligaste resa, och jag måste bara få klaga lite mer på det här jävla landet.

Hur fan kör människorna!? Vi stod i bilkö till vägtullen, och där har man ju ändå rätt raka köer. Men tror ni inte på fan att folk kör på sidan av köerna, för att sen preja sig in framför den som står längst fram? In med fronten av bilen framför den som står först, sen tutar du utav helvete tills den stackaren släpper in dig. På bilden ovan ser ni hur vi precis blivit prejade av en bilförare, och när Mr T skällde på honom genom fönsterrutan passade två andra idioter sig på att tränga sig in i den tre centimeter stora luckan som fanns. Jävla ärkeegoister hela bunten, och jag kommer seriöst gå berserk på en jeffla massa bilar med järnrör imorgon om dom fortsätter med sitt tutande och prejande.



Vi åkte sen på resans hittills värsta vägsträcka. 90 kilometer i timmen, omkörningar så fort minsta lilla lucka fanns och med motkommande trafik som körde precis lika dåraktigt.
Man var liksom glad om man bara hade en vanlig liten bil som kom farandes rakt mot en i samma körfält. Om man då smällt ihop hade man i alla fall haft en liten chans att klara sig. Skokartongsbil mot skokartongsbil liksom.
Att däremot ha en mycket bredare, och tyngre, lastbil åkandes rakt emot en i 90 blås kändes inte alls lika stabilt. Då hade det blivit pulvermos av oss allihopa i bilen…



Men så, efter en 20-25 mils dödlig bilåkning kom vi äntligen fram till Indiens, och kanske hela Asiens, mest fantastiska turistattraktion. Vi möttes av en 45 graders solig värme och en personlig guide vid namn Kuudo. En riktigt hyvens prick skulle det visa sig, även om hans engelska kanske inte riktigt var spot on” alla gånger.

Bakom mig och Johannes ser ni den, jag tror det var, södra ingången till ”Crown Palace”. Stället började byggas 1631 och stod färdigt 22 år och 8 månader senare tack var 22 000 indiers, kanske inte helt frivilliga, arbetsinsats.
Eller egentligen var stället faktiskt inte ens helt färdigt då, några få pusselbitar saknas faktiskt än idag. Anledningen till att kung Sahahjahan frivilligt slutade färdigställa sin fru Mumtajs gravplats då var för att han ville färdigställa det på kortare tid än det tog att skriva Koranen. Den tog 22 år och 9 månader (rätta mig om jag hörde fel) att skriva klart, så därför avbröts bygget när den tiden hade uppnåtts.



Stället jag pratar om är såklart Taj Mahal. Världens, enligt mig, vackraste byggnad (nu när jag sett den på riktigt). Frihetsgudinnan i USA är ball, Golden Gate-bron i San Fransisco likaså, Eiffeltornet i Paris är maffigt och en massa andra ställen här på våran jord är otroliga, men Taj Mahal…

Byggnaden är 81 meter hög, byggt helt i vit marmor och byggt med en detaljrikedom som fick mig att fullkomligt häpna. Varenda pelare, marmorblock och varenda liten yta är fullsmäckad med detaljer. Mannen bakom arkitekturen hette, enligt våran guide, Ahamad Lahory och är enligt mig ett fullkomligt geni. Ett briljant sådant med en känsla för design som aldrig mer upplevts av mänskligheten.



Han är nog därför rätt stolt när jag, Sveriges kanske bästa bloggare, står och nyper toppen på stället samtidigt som jag är lycklig som ett barn. Hur ofta får man nypa en 12 000 ton stor D-kupa liksom?



25 000 personer besökte stället idag, men jag fick lätt den ballaste bilden. Peace-tecknet är det nya rosa efter att jag sett det på en indisk mobilreklam, så det kan nog bli den fortsatta resbilds-posen.



Annars har vi den klassiska ”ett torn ända upp där solen inte lyser”-posen. Elegant och riktigt passande för en grav i vit marmor. Mamma är nog stolt.



Detaljrikedomen var som sagt helt snuskig, och det här är blommor uthackade ur en solid bit marmor. Alltså, om dom gjorde fel och hackade sönder en blomma fick dom börja om på nytt igen.



Det här är även det uthackat ur en solid bit marmor. Fattar ni vad jävla drygt om man gör fel nere i ena hörnet när man precis är klar? Hualigen.



Dagens roligaste skröna var annars när guiden berättade att det fanns ett ansikte av Albert Einstein inbyggt i marmorn. Sen pekade han på den här fläcken och frågade glatt ”Do you see the likhet with honom?”. Jag fattade ingenting, men nickade och såg glad ut. Gör man inte det förklarar guiden bara samma sak om och om och om igen tills man säger ja, även om man fortfarande egentligen inte håller med.


Totalt kostade stället 4 500 000 rupees att bygga, vilket i dagens penningvärde är dryga fem miljoner kronor. En stuntsumma kan tyckas, men pengarnas värde var ju något enormt mycket högre under den tiden. I jämförelse kostade ett gram guld 0,1 rupees då, idag kostar ett gram guld 300 000 gånger så mycket.

Dåligt översatt blir då priset för Taj Mahal i dagens penningvärde 135 000 000 000 kronor, eller i mer läsvänlig textform 135 miljarder kronor. Ett vettigare värde som i alla fall låter ganska realistiskt, även om det såklart är väldans spekulativt.

Taj Mahal är, och kommer nog förbli, det absolut vackraste byggnadsverket jag sett i hela mitt liv. Ord och små bilder kan inte ens i närheten förklara hur vackert det var. Det sopar mattan med precis ALLT annat jag sett under mina (hyfsat få) resor runt jorden och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få fram dess storhet.
Får ni någonsin möjlighet, mellanlanda i New Delhi och stanna där i två dagar. Sen tar ni en dagstur ner till Agra och Taj Mahal för att se stället. Inträdet kostar 75 kronor och det kommer vara dom bäst spenderade 75 kronorna i hela ditt liv.