Close

Monthly Archives juni 2012


Morgonen började med en lagom snoozning på ungefär 3 timmar innan vi slutligen tog oss ur sängen. Målet för dagen var inställt på The War Remnants Museum, eller som vietnameserna kallar det B?o tàng ch?ng tích chi?n tranh. Seriöst, vad är det för språk? Dom trollar säkert bara och skriver sådär så att vi ska tro att det faktiskt är ett språk…



Men dagens första ämne som skall tas upp är idag mopeder. Sven Jerring sade en gång Japaner japaner japaner” och jag tror minsann att om han istället för att kika fotboll hade skådat den vietnamesiska trafiken så hade det nog låtit ”Mopeder mopeder mopeder” istället. Dom är överallt, precis överallt. Och dom är många, fruuuktansvärt många. Jag ville att vi skulle hyra en varsin och åka ut till kusten eller nåt, men Johannes har vägrat hittills. Operation övertalning pågår dock ännu…



Mopeder mopeder mopeder.



Men som sagt var dagens mål inställt på Vietnamns, för mig förväntade höjdunkt, krigsmuseum. Dock visade det sig att stället hade stängt mellan 12 och 13:30, så vi fick käka frukost däremellan istället.



Det blev nudlar med räkor och lite annat oidentifierat och det smakade helt fantastiskt. Maten i Vietnam spöar Indien med hästlängder, och då var den indiska maten ändå riktigt riktigt god.
Noteras bör annars hur servitriserna försöker sälja på oss ölen Tiger hela tiden. Så fort man pekar på Saigon eller nån annan inhemsk öl så vill dom istället att man köper en Tiger. Men jag stod på mig, och servitrisen hämnades genom att ge mig en flaska Saigon men med ett Tiger-glas…



Dagens intressantaste matupplevelse visade sig annars på sida 3 i menyn. Grillad anktunga låter ju inte allt för gott, men likförbannat tyckte jag att det var en bra idé att beställa in eländet. ”Har ankor ens tungor?” frågar ni er då, och jag kan säga att vi funderade exakt samma sak (lite googlande har dock visat att så faktiskt är fallet).



Såhär såg kalaset ut, och jag kan säga att det smakade precis lika vidrigt som det låter. Okej, själva smaksättningen var faktiskt helt okej, men tungorna smakade kort och gott senor och snusk. Det är definitivt det äckligaste jag ätit i mitt liv, och jag förstår inte varför i hela friden man vill äta eländet…

Betyg på anktunga: Noll starka Kalle Ankor av fem möjliga



Efterätten blev sen en kokosnötssmoothie som mest smakade kall mjölk. Helt okej, men inget speciellt.



Efter det begav vi oss till museet som nu hade öppnat igen. Balla krigsfordon mötte våra ögon och jag var lyrisk! ”Pansarvagnar, pansarvagnar!” skrev jag samtidigt som jag sprang runt och viftade mina armar i luften i ren extas.



Pansarvagn!!!



Dragkrok på pansarvagn. Alltid bra att ha om man ska ta pansarvagnen på husvagnssemester.



Dom hade lite olika krigsfordon därinne, Chinook-helikoptern var nog störst.



Efter det fick vi sen gå igenom själva museet där dom visade diverse tortyrredskap och metoder. Här ovan ser vi två ”tiger cage”. I den större stängdes 5-7 personer in åt gången, och i den mindre 2-3 pers åt gången. Trångt värre.
Och folk brukar spekulera kring hur jag inte kan leva utan att ha ett eget rum när jag bor i vardagsrummet på Irland….

Överlag var det många och rätt långa texter som i detalj beskrev hur amerikanarna torterade och var elaka mot vietnameserna. Tänker inte gå in på detaljera här, men kan säga att det var riktigt ruskiga saker dom sysslade där mellan 1955 och 1975. Piskor var snälla grejer i jämförelse med mycket annat som försegicks i Vietnams jungler.



Bazooka.



Vi möttes även av en man som inte hade några händer, men som sålde souvenirer och det fanns sen även en massa bilder på människor som blivit deformerade av dom kemikalierna som USA släppte ner under kriget. ”Agent orange”, ”Agent purple” med flera innehöll den livsfarliga kemikalien dioxin som helt klart gör fucked upp grejer med människor. Krig är riktigt dirty business…

På bilden ovan ser ni två siamesiska tvillingar, men det var milda grejer i jämförelse med vad vissa andra fått för missbildningar.



Ett väldans intressant museum, även om det ändå blev lite väl mycket ”han var dum mot mig” över det hela. Jag försvarar absolut ingenting av vad USA gjorde därnere, men när man rabblar upp samma saker om och om igen inne på museet blir det lite tjatigt. Kanske har mina tankar där lite att göra med att jag var rätt seg av värmen också?



Efter museet begav vi oss då till Independence Palace där några av Vietnams tidigare presidenter bott. Här var jag ännu tröttare än på museet, så jag orkade inte lyssna på all den faktan som vi bombarderades med under touren vi gick där.



”Doesn't matter, had another pansarvagn”



Konferensrummet där vissa möten tidigare hölls.



Ett av presidentens kontor i byggnaden. Till vänster fanns en hemlig flyktväg som ledde ner i källar-bunkern. Till höger ser ni däremot den hemliga vägen till den hemliga toaletten :i



Här berättades annars en rätt intressant anekdot. Den här trappan bombades sönder t-v-å gånger av samma man. Vet ni vad han fick för det? En riktigt bra position inom militären :i
Hur det kan komma sig? Han var, om jag förstod det rätt, med i befrielsekampen av landet, och bombade då palatset två gånger i hopp om att döda presidenten. När Vietnam sedan blev befriat belönades han därför med en bättre position inom militären.



Fräscht mötesrum för höjdare.



Utsikten från takterassen. Efter att ha sett den fick vi följa med ner i källarbunkern.



IBMs supportkontor anno 1960.



Lenovo T1.



De hemliga trappnedgången från presidentens kontor. Efter att ha visat det där berättade hon att det, enligt rykten, byggdes en flyktväg från den här bunkern bort till Vietnams flygplats. Alla dom som byggde flyktvägen avrättades tydligen när den var klar. Om det är sant eller inte kunde guiden dock inte svara på.



Avslutande turistbild med två unga män och en 160 cm kort guide. Man känner sig lång här nere kan jag säga…



När vi sen gick därifrån fascinerades jag av den mörka himlen för att sen inte tänka mer på det.
Men så började det plötsligt duggregna, och alla började springa och skrika. Vi fattade ingenting…



… men så började det regna. Och fy jävlar vad det regnade. Jag har aldrig sett på maken, undantaget tokregnet i Florida när jag var i USA förra året. Det fullkomligt öste ner, och vi blev helt dyngsura.



Trots det får jag säga att Vietnam fortsätter överraska. Det bara växer och växer, även om det ska regna närmare tjugo millimeter imorgon. Det är två centimeter vatten det. Smaka på den ni Irland.”

Utsikten från hotellrummet i Bangkok var ändå rätt najs, men trots det kunde vi inte låta bli att köra rockstar-stilen. Ett land varje dag är det nya rosa, och därför körde vi då Indien på natten den 28:e, Thailand under dagen den 28:e och sen fortsatte vi vidare, via flyg, till Vietnam dagen efter.



Men det fanns dock en anledning till att vi stannade i Bangkok under dagen, och därför såg vi även till att fixa det. Vi behövde ett Japanese Rail Pass för att kunna åka oändligt mycket tåg under en vecka i Japan. Det kommer komma väl till hans när vi väl är där.



Dagens frukost bestod av Dunkin Donuts. Jag åt tre donuts, sen höll jag på att dö av sockerchocken. Rekommenderas ej som frukost.



Men som sagt lämnade vi Thailand idag. Varför?” frågar ni er då. Anledning är att vi bokade flyget lite knasigt. Vi bokade Delhi -> Bangkok – Hong Kong istället för Delhi -> Bangkok -> Ho Chi Minh -> Hong Kong. Därför fick vi nu ta oss till flygplatsen för att flyga till Vietnams huvudstad Ho Chi Minh.



Väl framme vi flygplatsen fick vi dock syn på den här förjävliga skylten. Flyget till Ho Chi Minh var inställt och allt var katastrof – innan vi insåg att det inte var vårat flyg, utan Lufthansa, som var inställt. Tacka gudarna för det.



Air Asia tog oss sen till Ho Chi Minh utan större problem.



”No stowage” som det heter på asiatiska.



Det första jag fick syn på i Vietnam var annars dom där förstärkningslådorna som man får i Worms. ”Incomiiiiing” brukar det ropas, sen kommer en såndär låda ner via en fallskärm. Var lite sugen på att se om det fanns en Holy Bomb i nån av dom, men vågade inte.



Inflationen är annars rätt ball här i landet. Det är inte ofta man får ta ut 320 000 kronor ur en bankomat. Kände mig rätt rik där ett tag, innan jag insåg att den summan ungefär motsvarar en hundralapp i svenska pengar :<

Så efter att ha tagit ut 2 miljoner VND till så kunde vi äntligen ta oss in till stan. Väl där hittade vi inget hotell, så jag själv tog initiativet till att fråga första bästa europeiska människa vart han bodde.
Hans namn visade sig vara nåt italienskt jag inte kunde höra, men han var väldans trevlig och visade oss till sitt hotell där vi fick boende för 30 dollar per natt, eller 600 000 VND om man vill säga det så. Inte ofta man betalar 600 000 per natt för boende liksom.



Rummet var väl inte riktigt vad man kunde förvänta sig för 600 000, men vad gjorde det? Hungriga som två troll begav vi oss ut för att leta käk.
Efter att ha randomgått helt snett hamnade vi på nåt ställe jag inte minns namnet på, och det visade sig vara en riktig fullpott.



Ägaren där visade stolt upp sina akvarium med fräscha djur, såsom krabbor, fiskar, ostron och megastora äckliga sniglar i. ”Vietnameser är väldigt noggranna med sin mat, och vi måste kunna visa upp att vi har fräsch mat härinne”.



Han visade även upp en specialitet, kokosnötlarven. Tre sådana kan lätt döda ett enda kokosnötträd tydligen. Äckliga larver…



Ägaren rekommenderade nån krabbmat med frågan ”Vill ni ha hela krabban eller bara köttet?”. Vi nöjde oss med köttet, och fick det här. Världens kanske bästa nudlar med krabbkött. Magiskt fantastiskt megagott och både jag och Johannes gav käket fem av fem ankfötter i betyg. Magnifikt!



På typiskt turistsätt såg vi även till att få en bild med, den något korta, ägaren. Namnet på stället ser ni där ovan, och det rekommenderas verkligen. Fantastisk mat!



På typiskt rockstar-sätt så flashade vi även något enormt med våra kontanter. Det är inte varje dag man sitter med en miljon i kontanter och sen betalar en middagsnota på 300 000…



Kvällen avslutades sen med fyra öl vardera till ett totalt pris på 67 kronor. Överkomligt och helt okej om ni frågar mig.
Vietnam har annars skrällt något enormt hittills, och både jag och Johannes skulle efter några timmar här, lätt ge stället 4,5 fiskbullar av fem i betyg. Enda minuset hittills är taxichaffisarna som vill erbjuda en skjuts hela tiden och är överlag väldigt på, och dels att dom blockat Facebook! Vem blockar Facebook liksom!?

Imorgon blir det militärmuseum eller krigstunnlar. Om betyget kvarstår eller ej får vi se…”

Johannes mådde tokilla hela dagen idag, och jag retade honom för att han käkade den där mjukglassen på McDonalds. McFloat är ju indiska för magsjuka och kallsvettningar” så han får minsann skylla sig själv.
Han däckade därför typ direkt på första flyget mellan New Delhi och Mumbai, själv satt jag klarvaken. Sova i två timmar är ändå värdelöst, så jag lyssnade på Offsprings nya skiva på mobilen istället.



Mumbai, eller som vi och doktorn säger Bombay, såg annars helt fantastiskt ut när vi flög in där på kvällen. Likt en slags glödande aska sträckte sig ljusen från staden så långt ögat kunde nå och jag fascinerades nåt enormt av spektaklet.



Jet Airways tog oss hela vägen från New Delhi, via Mumbai, till Bangkok. Jag imponerades annars av ett av flygvärldens bättre bolagsnamn när vi mellanlandade. Flygbolaget hette IndiGo, flög såklart till och från Indien och hade färgen indigo (mörkblå) som färger på allt. Elegant och påhittigt, tummen upp från Kausti.

Fyra och en halv timme tog det oss att flyga från Mumbai till Bangkok och jag sov kanske två av dom. Detta ledde såklart till akut sömnbrist när vi klev av planet, och man var sådär lagom på topp när man klev ut från planet på flygplatsen.

Visumet fixades i alla fall utan problem, bara det att vi behövde köa i en 45 minuter eller nåt för att komma förbi kön till kontrollen. Under tiden socialiserade jag med en engelsman som var på G att sätta upp en sommarskola för kineser i Thailand. Tydligen kunde man få bra business i det. Han pladdrade något enormt under tiden vi stod där, men det var faktiskt rätt intressant. Vi hann snacka om både skeleton, bobåkning (OS-sporterna ni vet), kinesers studievilja, Shakespeare (huu) och lite annat smått och gott. Sen skiljdes vi åt inne på flygplatsen, utan att jag egentligen hann säga hej då.



Bangkok Sky Train tog oss rån flygplatsen in till centrum, och trots att vi sen hade en karta var vi helt totalt vilse när vi väl kom in. Vi visste var vi skulle, men inte vart vi var, och skyltningen var ju horribel så det tog oss ett tag att hitta rätt.



Eller nåja, vi stod mest där med kartan och såg förvirrade ut när den här snälla kvinnan kom och hjälpte oss. Hon tog 5-10 minuter på sig att superpedagogiskt förklara för oss vart vi var, hur vi skulle gå och att en taxi dit inte skulle kosta mer än 10 kronor. Jag tackade henne så hjärtligt för hjälpen och fick även ta en bild med henne. Tyvärr fick jag inte hennes namn, men hon erbjöd sig att lämna sitt telefonnummer om vi skulle få ytterliggare problem. Jag snackade snabbt bort det och hoppade in i taxin vi stannat.

Men tack du snälla thailändska som hjälpte oss! Överlag så är typ alla tahiländare sådär trevliga. Vi har sprungit vilse några gånger idag, och står man bara med en karta uppe i någon minut så kommer nån till undsättning. Fantastiskt!

En annan grej som jag uppskattar nåt enormt är dels att taxibilarna är robusta, men också att folk kör som normalt här. Inget idiot-tutande, inget prejande och aldrig några problem. Thailand ftw såhär långt!



Annars måte jag säga att hotellet vi bor på, The Saladaeng Inn, är riktigt riktigt überfräscht. Snuskigt modernt, WLAN på rummet och riktigt ballt. Det kostar visserligen 300 kronor per natt, och vi måste dela på en dubbelsäng, men det är petitesser.



Fuck the police! Här snackar vi bad boy!



Dagens enda riktiga mission var annars att få tag i ett japanskt railpass. Jo japanskt. Vi kommer behöva det när vi är i Japan sen eftersom det gör att man får åka hur mycket tåg man vill, helt gratis,om man köpt kortet (som visserligen kostar 3 000 kronor, men det betalar igen sig).



Och det gick ungefär såhär bra… efter att ha frågat oss fram 147 gånger, hittat till rätt ställe men ändå inte sett kontoret gav vi upp och började leta matställe istället. Klockan var ändå typ 14 och vi hade inte ätit sen dagen innan, så vi var sådär lagom trötta.

Jag var sugen på nåt inhemskt, Johannes var mest grinig och hungrig. ”Vi letar efter nåt ställe med mycket folk” tänkte jag. För är det mycket folk därinne är det oftast bra mat, och sånt gillar vi. Johannes fick syn på ett ställe med 4 pers inne på och ropade nöjt ”här äter vi!”.
Hans definition av ”mycket folk” är nog kraftigt påverkat av hans uppväxt i Mönsterås, men eftersom vi båda var hungriga och trötta gick jag med på det.



När vi sen fick menyerna och det visade sig att vi gått in på ett thai-tyskt europakorvställe så ville jag direkt vända. Det ville inte Johannes :i Jag orkade inte försöka förklara för honom varför tyska wienerkorvar inte räknades som thaimat, så vi stannade kvar ändå.

Nu ligger vi på hotellet igen, utan nåt alls att göra och med flygbiljetter till Vietnam bokade. Idag kom vi till Thailand, imorgon åker vi :z En mindre felbokning i flygresan gjorde att vi måste köra Thailand -> Vietnam -> Kambodja -> Thailand -> Hong Kong istället för att bara beta av Thailand -> Kambodja -> Vietnam -> Hong Kong. Men det är väl inte hela världen ändå.

Det har inte bloggats så mycket nu på sista tiden och det är mest för att det inte hänt så speciellt mycket. Vi fick punktering (igen) på väg från Agra till Delhi, och Mr T hade varit så smart” att han faktiskt ”lagat” det gamla punkterade däcket dagen innan. Så alltså, punktering på reservdäcket -> på med det gamla f.d. punkterade däcket igen. Kändes stabilt måste jag säga.

Och snubben kör som en idiot. Han varvar motorn upp till 12 000 varv hela tiden när han ska röra sig framåt i en kö. Ekonomikörning existerar inte och vi skrattade gott åt honom när han konfunderad stod i staden och kollade på motorn som blivit överhettad (för tredje gången inne i en stad). Kan det kanske bero på att han varvar ihjäl den stackars Tata-motorn?…



Då vi hade kikat fel på biljetten och trodde att vi skulle flyga till Thailand den 26:e, så fick vi plötsligt en extra dag i Indien när det faktiskt var den 27:e vi skulle flyga. Den extradagen spenderades med ett indiskt shoppincenter som mest liknade nåt ur nån futuristisk apokalypisk film där hela världens befolkning dött och där endast mopeder och fallfärdiga hus existerar. Hemskt att dom faktiskt har affärer under dom där rucklena…



Annars upplevde vi en av resans bättre dagar när vi äntligen fick åka till flygplatsen för att lämna Indien. Som vi har längtat efter att komma bort från det här skitlandet. Mario and Sonic at the Olympics nöttes friskt på min 3DS och det är lika kul som på Wii. Eller vad säger ni om featuren där man måste klappa händerna framför mikrofonen på 3DSen för att få extra fart i längdhoppet? Inte en chans att jag gör det på en flygplats där det sitter massa buttra indier…



Prayer room på flygplatsen.

Nu peppar vi för 2,5 + 4 timmars flygtur. Först från New Delhi till Mumbai, sen vidare därifrån till Bangkok. Kämpa!

Gårdagen avslutades med macka, Pepsi och indisk TV, och jag måste säga att Indian Idol t.o.m. är några snäpp sämre än den svenska, nu nedlagda, varianten. Indisk folkmusik skränas fram av turbanbärande män med moppemustasch och av indiska kvinnor klädda i gardiner. Horribelt otroligt fantastisk dåligt.



Dagen idag började med indisk frukost. Chokladflingor går hem överallt, bananer likaså, men den indiska bönspyan skippade jag.
Intressant annars är att nästan all mat dom serverar i det här landet (förutom mackor) ser ut som avföring. Brunt, kletigt och överlag väldans oaptitligt till utseendet. Dock smakar maten riktigt jäkla bra, så det ska dom ha all credit för.



Då vi (äntligen) blev klara med Jaipur igår så var siktet idag inställt på Agra. På vägen dit upplevdes resans hittills livsfarligaste resa, och jag måste bara få klaga lite mer på det här jävla landet.

Hur fan kör människorna!? Vi stod i bilkö till vägtullen, och där har man ju ändå rätt raka köer. Men tror ni inte på fan att folk kör på sidan av köerna, för att sen preja sig in framför den som står längst fram? In med fronten av bilen framför den som står först, sen tutar du utav helvete tills den stackaren släpper in dig. På bilden ovan ser ni hur vi precis blivit prejade av en bilförare, och när Mr T skällde på honom genom fönsterrutan passade två andra idioter sig på att tränga sig in i den tre centimeter stora luckan som fanns. Jävla ärkeegoister hela bunten, och jag kommer seriöst gå berserk på en jeffla massa bilar med järnrör imorgon om dom fortsätter med sitt tutande och prejande.



Vi åkte sen på resans hittills värsta vägsträcka. 90 kilometer i timmen, omkörningar så fort minsta lilla lucka fanns och med motkommande trafik som körde precis lika dåraktigt.
Man var liksom glad om man bara hade en vanlig liten bil som kom farandes rakt mot en i samma körfält. Om man då smällt ihop hade man i alla fall haft en liten chans att klara sig. Skokartongsbil mot skokartongsbil liksom.
Att däremot ha en mycket bredare, och tyngre, lastbil åkandes rakt emot en i 90 blås kändes inte alls lika stabilt. Då hade det blivit pulvermos av oss allihopa i bilen…



Men så, efter en 20-25 mils dödlig bilåkning kom vi äntligen fram till Indiens, och kanske hela Asiens, mest fantastiska turistattraktion. Vi möttes av en 45 graders solig värme och en personlig guide vid namn Kuudo. En riktigt hyvens prick skulle det visa sig, även om hans engelska kanske inte riktigt var spot on” alla gånger.

Bakom mig och Johannes ser ni den, jag tror det var, södra ingången till ”Crown Palace”. Stället började byggas 1631 och stod färdigt 22 år och 8 månader senare tack var 22 000 indiers, kanske inte helt frivilliga, arbetsinsats.
Eller egentligen var stället faktiskt inte ens helt färdigt då, några få pusselbitar saknas faktiskt än idag. Anledningen till att kung Sahahjahan frivilligt slutade färdigställa sin fru Mumtajs gravplats då var för att han ville färdigställa det på kortare tid än det tog att skriva Koranen. Den tog 22 år och 9 månader (rätta mig om jag hörde fel) att skriva klart, så därför avbröts bygget när den tiden hade uppnåtts.



Stället jag pratar om är såklart Taj Mahal. Världens, enligt mig, vackraste byggnad (nu när jag sett den på riktigt). Frihetsgudinnan i USA är ball, Golden Gate-bron i San Fransisco likaså, Eiffeltornet i Paris är maffigt och en massa andra ställen här på våran jord är otroliga, men Taj Mahal…

Byggnaden är 81 meter hög, byggt helt i vit marmor och byggt med en detaljrikedom som fick mig att fullkomligt häpna. Varenda pelare, marmorblock och varenda liten yta är fullsmäckad med detaljer. Mannen bakom arkitekturen hette, enligt våran guide, Ahamad Lahory och är enligt mig ett fullkomligt geni. Ett briljant sådant med en känsla för design som aldrig mer upplevts av mänskligheten.



Han är nog därför rätt stolt när jag, Sveriges kanske bästa bloggare, står och nyper toppen på stället samtidigt som jag är lycklig som ett barn. Hur ofta får man nypa en 12 000 ton stor D-kupa liksom?



25 000 personer besökte stället idag, men jag fick lätt den ballaste bilden. Peace-tecknet är det nya rosa efter att jag sett det på en indisk mobilreklam, så det kan nog bli den fortsatta resbilds-posen.



Annars har vi den klassiska ”ett torn ända upp där solen inte lyser”-posen. Elegant och riktigt passande för en grav i vit marmor. Mamma är nog stolt.



Detaljrikedomen var som sagt helt snuskig, och det här är blommor uthackade ur en solid bit marmor. Alltså, om dom gjorde fel och hackade sönder en blomma fick dom börja om på nytt igen.



Det här är även det uthackat ur en solid bit marmor. Fattar ni vad jävla drygt om man gör fel nere i ena hörnet när man precis är klar? Hualigen.



Dagens roligaste skröna var annars när guiden berättade att det fanns ett ansikte av Albert Einstein inbyggt i marmorn. Sen pekade han på den här fläcken och frågade glatt ”Do you see the likhet with honom?”. Jag fattade ingenting, men nickade och såg glad ut. Gör man inte det förklarar guiden bara samma sak om och om och om igen tills man säger ja, även om man fortfarande egentligen inte håller med.


Totalt kostade stället 4 500 000 rupees att bygga, vilket i dagens penningvärde är dryga fem miljoner kronor. En stuntsumma kan tyckas, men pengarnas värde var ju något enormt mycket högre under den tiden. I jämförelse kostade ett gram guld 0,1 rupees då, idag kostar ett gram guld 300 000 gånger så mycket.

Dåligt översatt blir då priset för Taj Mahal i dagens penningvärde 135 000 000 000 kronor, eller i mer läsvänlig textform 135 miljarder kronor. Ett vettigare värde som i alla fall låter ganska realistiskt, även om det såklart är väldans spekulativt.

Taj Mahal är, och kommer nog förbli, det absolut vackraste byggnadsverket jag sett i hela mitt liv. Ord och små bilder kan inte ens i närheten förklara hur vackert det var. Det sopar mattan med precis ALLT annat jag sett under mina (hyfsat få) resor runt jorden och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få fram dess storhet.
Får ni någonsin möjlighet, mellanlanda i New Delhi och stanna där i två dagar. Sen tar ni en dagstur ner till Agra och Taj Mahal för att se stället. Inträdet kostar 75 kronor och det kommer vara dom bäst spenderade 75 kronorna i hela ditt liv.

Uppvaknandet i Jaipur började med ett något förvirrat intryck. Vi trodde vi skulle åka vidare idag, men så var tydligen inte fallet. Istället visade det sig att vi hade ännu en natt bokad på vårat, med indiska mått mätta, väldans eleganta hotell. Aja, varför inte liksom…



Första besöket för dagen var annars Jaipurs museum där man verkligen kunde känna på hur mycket inspiration som alla TV-spelstillverkare fått från det här landet. Ovan ser vi en Blunderbluss från World of Warcraft, sen hann jag inte ta någon bild på handvapnet som munkar använder i Diablo 3, svärd som finns i alla möjliga varianter samt pilbågar och lite balla rustningar.


En alldeles äkta kamelbrakare bjöds vi även på. Vette tusan om den används för att skjuta kameler, eller om den sitter som nåt slags turret-torn på ryggen på den. Stor var kabrakaren i alla fall…



En alldeles vanlig mumie bjöds vi också på, även den gästspelar i en massa spel (Diablo t.ex).



Pimp My Ride var annars ett populärt program för några hundra år sedan i Indien. Den färdigpimpade kärran med LCD-skärmar och 24 tums fälgar imponerade stort.



Andra storheter här är ju som bekant Dr. Bombay. Här ser vi några av alla hans sitarrer som han sjunger om i sina låtar. Äkta och signerade direkt tagna från musikvideoinspelningen av videon S.O.S., the tiger took my family” tydligen.



Även E-Type försökte, som ni kanske vet, att slå igenom i Indien med sin eurodisco, men på grund av genrens namn så blev det aldrig någon större succé här. Men det kan vi i Europa vara väldans glada för, tänk om E-Type lyckats i Asien? Då hade vi aldrig fått höra hans fantastiska musik. Tur hade vi trots allt.



Vi kan annars notera att indierna röker som skorstenar allihopa. Tolv paket cigaretter om dagen, och då snackar vi inte europeiska, halvt testade, cigaretter utan tjärfyllda tobaksbomber med en lukt som bäst beskrivs med ordet ”ånglok”.



Men åter till TV-spelsinflusenserna. Om ni spelat Uncharted 3 där Nathan är ung så gör han ju en liten fuling där han tar sig in på ett av museerna, låser upp ett lås och snor med sig en grunka plus en bok (om jag minns rätt nu). I Europa så ser man aldrig hänglås som säkerhet för ovärdeliga artefakter, så jag trodde bara det där var påhitt för att göra allt lite mer spännande, men icke då. Dom har helt enkelt inspirerats av dom indiska museerna där man kör enkla hänglås som skydd. Fascinerande.



Miljö tagen direkt ur Assasins Creed.



Efter detta museumsmarathon så begav vi oss sen till ett fort jag såklart inte minns namnet på. Högt upp låg det i alla fall, och smutsiga väggar hade det.



Nere där till vänster i bild så ligger Amber Fort som vi besökte igår. Det här stället låg väl en 500-700 meter över havet, på ett hemskt otillgängligt ställe. Orka vara fiende mot den snubben som byggde det här stället, det måste ha varit omöjligt att ta sig in här på den tiden. Eländiga backar och snår överallt runt fortet.



Ytterliggare TV-spelsinfluenser. Det var härifrån spelserien Baldur's Gate fick sitt namn. Ball-dörrs Gate. Fattar ni? Kom igen! Ball + Dörr + Gate. Asroligt ju!…

Ni har ingen humor…



Jaivana, världens största kanon… på hjul. Men nån kanon ska ju ha den titeln med. Man packade in 100 kilo krut i öppningen, sen laddade man kanonen med en 50 kilo tung kula. Sen kunde den skickas iväg så långt som 22 miles (närmare 3 mil!). Siktet lär ha varit katastrofalt, men vem bryr sig? ”Jag har en större kanon än dig” gör väl vilken rik indier som helst avundsjuk…



När vi fascinerats över den stora kanonen lite mer än tillräckligt, och undvikit en dryg guide som kunde noll engelska, så tog vi oss sen vidare till nån maharajas personliga trädgårdspalats eller nåt. Fräsigt värre, och otroligt snyggt om ni frågar mig.



Frääääsig trädgård. Nämnde jag att inträdet kostade 10 rupees per person? 1 krona per person. Helt sjukt :i



Trumpetförbud är inget man ska skoja om… Till alla er som nånsin åker hit – lämna trumpeten hemma!



Efter det käkade vi sen på våran favoritrestaurang Rainbow Restaurant. Intressant att menyn har en ”inte vegetariskt”-del. Många restauranger har just ”inte vegetariskt” med som val…
Sen gillar jag att det står på alla läsker att dom inte har någon frukt i sig. Det står på Colan, det står på Fantan och det står säkert på Sprite med. Samma sak här, varför i hela friden har dom gjort på detta viset?



Chicken Korma stod på tur och det var helt fantastiskt. Säga vad man vill om landet, men jävlar i mig vad god mat dom gör! Det var enligt menyn kyckling med cashewnötssås, och sen var det precis sådär lagom starkt också. Mumma!

Betyg på Chicken Korma: Fem av fem kameler



Mätta och glada fick vi sen följa med till dagens första turistfälla: en tygfabrik. Väl där fick vi se hur duktiga dom var på att trycka mönster på tyg (vilket förövrigt imponerade, hur tråkigt det än må låta).



Sen visades en massa olika tyger upp. Det ena finare än det andra, och om man ville beställa skjortor berättade försäljaren att dom såldes till riktiga pangpriser.
Hur mycket det kostade att få en custom made skjorta? 13 euro för det sämsta tyget, 15 för det näst sämsta, 19 för mittentyget, 23 för det näst finaste och 25 euro för det, enligt honom finaste tyget, som såg precis ut som det tyget man har för att göra potatissäckar av i Sverige. Säkert rätt billigt med svenska mått mätta, men jag skäms lite när jag säger att mina skjortor jag köper på Pennys på Irland kostar mellan 8 och 16 euro. Det finns liksom ingen anledning att köpa en skjorta här, även om det han visade upp faktiskt imponerade. Vi får se hur det blir i Kina istället, då kanske man skickar hem lite kläder via post.



Jodå, vi har besökt McDonalds också. Tyvärr har dom inte Big Mac här då kokött är förbjudet att äta, men då vi precis ätit slog vi till på en varsin McFloat. Coca Cola med glass ovanpå. 4 kronor per styck kostade dom, och jag vägrade äta min. ”Ät inte frukt du inte skalat själv, och undvik absolut glass” var rådet från läkaren vid vaccineringen, och jag känner inte för att spendera en vecka på toaletten så jag lyssnade på det rådet.



Men dagens, och personligen även resans, höjdpunkt var annars Raj Mandir. Det är inget mindre än Indiens kanske ballaste bio! Bollywood, salmonellatoaletter, separate kill- och tjejköer, filmer på Hindi och helt oförståeliga handlingar är bara en liten liten del av vad som går att uppleva därinne.



”Two tickets, action movie” stakade jag fram på min bästa indisk-engelska och fick sen två biljetter till filmen Rowdy Rathore. Biobiljetterna för diamant-platser kostade 12 kronor per styck, men då dom var slutsålda redan fick vi nöja oss med emerald-platserna för 7 kronor per styck. Lagom nervösa för kvaliteten på biosalongen traskade vi sen in.



Men biosalongen var riktigt nice faktiskt. Stor bildskärm (större än Dublins största tror jag), ett ljudsystem av yppersta världsklass (på riktigt) och en publik som var fantastisk.
Handlingen är inte helt lätt att återge, speciellt eftersom jag inte förstod ett endaste ord som sades, men den var något sånthär:
Filmen handlade om en antihjälte vid namn Rowdy, vars enda mål i livet verkade vara att snatta saker. Han snodde sen en poliskostym, rånade lite folk och sprang sedan på en vacker dam till allas förtjusning. Publiken jublade, jag fattade ingenting.
Sen började karaktärerna på filmen dansa Bollywood-dans, och det var faktiskt rätt ballt. Långt över förväntan.
Efter det kom en exakt kopia av huvudrollsinnehavaren in på filmen, bara för att Rowdy snott en kista med hans barn i. Sen slogs dom i en rätt våldsam scen, massa folk dog och sen kastades ett vapen upp i luften – det var paus.



Fattar ni nåt? Inte jag heller. Helt omöjligt att förstå någonting, och dom har verkligen noll koll på det här med intro, uppbyggnad, klimax och avslutning av filmerna. Allt bara samlas huller om buller.
Den mest intressanta scenen var nog den när ett gäng barn spelar cricket utanför Rowdys hus, och slog in en boll som träffade honom mitt i huvudet. När dom så plingade på för att hämta bollen släppte han in dom, och sen klippte dom scenen. När dom kom tillbaka igen så sprang alla små pojkar plötsligt ut från hans hus helt nakna och i panik – och alla i salongen skrattade. Jag fattade ingenting…

Men dansen var som sagt riktigt imponerande, och vissa delar av själva filmandet är något västerländsk film gott skulle kunna lära sig lite av. Och för att inte tala om slagsmålsscenerna. Slow motion i dess esse.

Betyg på filmen Rowdy Rathore: Fyra av fem indiska mustascher

Indien-dagarna tuffar på och jag börjar känna att Indien inte riktigt är som Europa. Antagligen är resten av Asien likadant, men den naiva delen av mig (hela jag) trodde ändå inte att det skulle vara såhär omskakande att besöka ett nytt land.



Men ja, våran vistelse rullar på och idag har den rullat på en sisådär 5 timmars bilfärd ner till Jaipur. Hastighetsgränserna låg på måttliga 60 kilometer i timmen, men 60 kilometer i timmen” är tydligen indiska för ”plattan i mattan”.
Det roliga är ju det att våran Tata Shoekartong maxar 90 km/h, så det blir aldrig riktigt Formel 1-hastighet på grejerna om man säger så.



Men däremot kör dom alla som dårar även på motorvägarna. Det är tutande till höger och vänster, bilar som svänger in mitt framför en på motorvägarna och dårar överallt. Finns det vara två filer på vägen? Då åker vi 4 bilar i bredd. If it fits it sits typ.
Tänk er överlag en typisk svensk idiot på vägarna. En såndär som prejar dig när du vill in i körfältet, en som kör alldeles för fort och en sån som aldrig använder bälte. Då har ni den typiska indiska bilchauffören. Rökpaus? Vi stannar mitt på sidan av motorvägen. Det är ju enklast så liksom…

Bensinpriset ligger på måttliga 54 rupees per liter, vilket omräknat till kronor väl borde bli en 7-8 kronor per liter.



Men efter en, vad som kändes som en, never ending biltur på lite mer än 26 mil (!) så var vi äntligen framme vid det enorma fortet vars namn jag inte minns (för att vi inte haft internet på 3 dagar nu…). Kan det ha varit Amber Fort?
Men oavsett vilket så var palatset något i hästväg, precis som den röda Taj Mahal-kopian vi såg igår. Bilder kan inte beskriva stället, och det hade även en egen kinesisk (indisk) mur inkluderat i paketet.



Tyvärr var det helt omöjligt att få med allt på bild, och även om man hade fått det är det omöjligt att faktiskt se hur enormt stället var.
300 år hade det totalt tagit att bygga stället, och jag var mäkta imponerad.



En av dom öppna ytorna som fanns inom fortet. Känns lite som Diablo om jag ska vara ärlig…



En snajdig trädgård är aldrig fel att ha i ett krigsfort.



Ptja, tänk er att kliva ut där en tidig måndagmorgon och köra den klassiska ”I LOVE THE SMELL OF NEPALS IN THE MORNING”. Även om man inte är i Nepal, utan Indien då. Jag hade lätt gjort det! Eller varför inte den klassiska ”IM THE KING OF THE WOOOORLD”?



Biffig kille (med vattenflaska) framför ingången till fortet.



Efter det begav vi oss till nästa fort, vattenpalatset (ni som spelat Ocarina of Time kanske minns det?). Dom har tydligen fixat upp en damm som håller vattennivån jämnt precis bredvid fortet, och på så vis slipper dom eventuella översvämningar. Smarta snubbar det där.



The vattenpalace number uno.



Det är annars kul att se att se vilken turistfälla vi har gått in i. På många av dom ställen vi stannat på har en liknande bil stannat på strax efter för att släppa ut ett par japaner, tyskar eller nåt annat naivt och vilset folk vars enda intresse är att köpa paketresor till överpris.
Så även på matstället vi åt på. Jag beställde in kyckling curry med naanbröd och ris, och jag får då säga två saker om detta:
Kycklingen var den köttsnålaste kycklingen jag någonsin ätit. Svensk skolmat är rena rama lyxen i jämförelse, men samtidigt var det lätt den godast curryn jag någonsin ätit. Lagom kryddad och riktigt god.

Betyg på curry chicken på turistfällan: Fem av fem marmorstenar



Då dagen varit väldans varm så har det tagit ganska gott på krafterna, men vi begav oss ändå till nästa gravplats. Det var en plats där nån rik snubbe blivit bränd på bål efter att han dött, och jag känner redan nu att mina redovisningar av ställena är helt värdelösa utan bakgrundshistoria. Men elegant var det i alla fall, det må jag säga.



Än mer inponerande var dom vita marmortornen som byggts upp på samma plats. Fantastiskt elegant och antagligen riktigt riktigt påkostat.



Kolla detaljerna! Sådana stenar satt runt hela byggnaden, och det var skulpturer och annat på resten av alla delarna också.
Dom kan det här med detaljer indierna!



Vitt monument. Sjukt vackert.



Vi har besökt så många fort, palats och grejer att jag redan börjar ledsna lite. Indien är rätt påfrestande som land, eller mest människorna här, och med en temperatur på närmare 50 grader så blir allt så otroligt mycket jobbigare. Kanske inget som ni på Irland riktigt kan greppa, ni har väl tokregn fortfarande ;), men jag och Johannes lider nåt enormt här i solen.



Det enda värt att lägga på minnet från det här palatset var den lilla snubben som försökte fotobomba mig och härma mitt peace-tecken samtidigt som jag gjorde det. Tyvärr var Johannes alldeles för seg för att då det på bild, men jag tyckte det var bra gulligt ändå :i



Annars kan vi snabbt konstatera att Johannes leder ”komplimanger av indiska män”-ligan med imponerande tre komplimanger. Alla rörande hans långa och hyfsat blonda hår. Tror han kan få ligga lite där om han bara lägger ner lite tid på att stanna upp och prata med dom.



Dagens actionäventyr var annars när vi fick megapunktering på bakdäcket mitt i stan. Tacka gudarna för att det inte hände på motorvägen i 90 blås utan bälte… Men våran chaufför Mr T betedde sig mycket proffsigt när han elegant dök ner i bagageluckan, plockade fram reservdäcket och bytte det i något som bäst kan beskrivas som Formel 1-tid. Om bilmärket Tata någonsin bestämmer sig för att ställa upp i Formel 1 har vi en solklar pitstop-snubbe här.
Alla runtikring betedde sig annats precis som man haft fördomar om. Mr T fixade däcket och runt honom stod 6-7 andra indier och tittade på.

Men när det väl var fixat var det dags för hotellavsläppning. Då vi bokat allt i blindo med hjälp av en indisk turistguide så var allt minsann en aning nervöst, inte minst för att vi rutat ner priset från 6 000 kronor till knappa fjärdedelen. Så likt något slags IRL-Bingolotto begav vi oss mot hotellet. Programledaren hette då alltså Mr T och han lotsade oss genom mängder av fina områden, för att sen åka in i riktiga ruskhålor, in i fina områden igen och tillbaka till ett ruskområde. Katastrofen kändes som ett faktum…



Lucköppningen av rum nummer 109 gick dock otroligt mycket över förväntan, och allt här kändes rätt fräscht faktiskt. Med tanke på första intrycket så var vi överlyckliga, även om swimmingpoolen sen visade sig innehålla en jäkla massa levande saker som inte var människor.



Schysst rum med otrolig utsikt mot en stenvägg.

Kan annars inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka om våran chaufför Mr T ännu. På något sätt vill jag lita på honom, men det ligger ändå ett ”han kommer rånmörda oss när vi kommer tillbaka till Delhi” i bakhuvudet. Det är som om han är Gollum i Sagan om Ringen eller nåt. Som att han beter sig trevligt och artigt, men att han egentligen bara vill råna oss på våra väskor och kasta ut oss för närmsta stup…

Det första vi lade märke till idag var det faktum att det var helt otroligt överdrivet megavarmt i Indien. Fyrtioåtta grader sade dom när flygplanet landat och jag kan säga att det kändes helt galet varmt när man klev av det tempererade flygplanet för att sätta sin fot i asfaltsöknen utanför flygplatsen.



Det andra vi märkte i det här landet var att varenda jävla bil har en tuta. Det spelar ingen roll vad dom gör eller vad som händer när dårarna här kör, dom tutar ändå. TUUUT, någon åker i bilen framför. TUUUUT, någon åker i bilen bakom. TUUUUT, någon står still på sidan av vägen. TUUUT, vi åker ensamma på en motorväg. Helt sjukt hur mycket dom tutar. Det sitter affischer med Please do not tryck på the tuta” lite överallt och inte en människa bryr sig. TUUUT, det sitter en affisch på väggen…



Här blev vi fast i en korsning eftersom den korsande trafiken försökte trycka sig rakt över. Då traskade våran taxichaufför bara ur bilen, skällde ut motorcyklisterna som tvingat sig ut mitt i vägen för att sen lotsa oss förbi eländet. Elegant, men jag undrar vad trafiksäkerhetsverket skulle säga om det i Sverige…

Men så efter att våran taxi inte hittat hotellet vi skulle bo på (troligtvis eftersom dom får provision på det) så hamnade vi på turistkontoret i stan. Väl där fick vi snacka med en snubbe vars namn jag inte minns, men han verkade rätt reko ändå. Vi berättade våra planer om att stanna i Delhi ett tag mednågra små utflykter och han skakade bara, precis som våran taxichaffis, på huvudet.

Och väl här så började den klassiska turistgrejen. Dom ville lura på oss ett paket, som förövrigt lät väldans bra, med en chaufför + bil för 5 dagar, plus boende och utflykter till Jaipur (som ligger 4 timmars bilfärd från Delhi) samt Agra. Det lät ju rätt vettigt, så vi kikade priset i alla fall: 53 700 rupees ville han ha för det, 6 300 kronor per person! Vi skrattade rakt ut och vägrade.
Men efter lite förhandlingar så hade vi fått ner priset till 13 000 rupees per person. Det motsvarar ungefär 1 600 kronor per skalle. Säkert ett rövarpris, men i alla fall ett pris som vi är villiga att betala för en privat chaufför, bil, utflykter och lite annat.

Jag vet inte hur mycket man borde betala för alla skatter, tullavgifter, bränslekostnader, andra hittepåavgifter han lade på plus boende för fem dagar, men jag tyckte att 320 kronor per dag och person lät rätt okej. Oavsett vilket så blev hela den här backpackerresan plötsligt mer av en ”privatchaufför med ryggsäcken i bagageluckan”-resa, men vi får väl se hur det hela slutar.



Våran chaufför hette i alla fall Twank. Mister Twank, eller som vi kallar honom Mr. T. Han har under dagen tagit oss med på lite olika utflyker, och hittills lätt varit värd dom 320 kronorna per dag.

Vi bad om tips på ett bra ställe att äta, och Mr T har ju stenkoll på vad som gäller. Så efter att vi fått våran mat på stället han tog oss till visade det sig att vi hamnar på en vegetarisk restaurang :@ Nåja, inget kött och förhoppningsvis ingen salmonella.
Servitören rekommenderade nån slags ostgegga med stoppade naan-bröd och vi höll med om att det nog vore gott.



Maten såg ju inte helt okej ut om jag ska vara ärlig…



… men brödet var riktigt gott, och priserna var skrattretande. 70 rupees för en vanlig måltid, 25 för en halvliters Pepsi. En rupee är halvtaskigt räknat ungefär 10 öre, så om ni delar alla priser med 10 får ni alltså dom svenska priserna. 7 kronor för ostsoppan, 2,50 för Pepsin. Som hittat.

Men nämnas bör att jag har en snål smålänning med mig som resesällskap. Herr Karlsson hade nämligen mage att klaga på den totala notan som slutade å 538 rupees – 53 kronor för två personers mat. Hopplös den killen…



Efter maten tog våran guide oss på en utflykt för att se lite olika saker. Mitt minne är kort och Google är inte närvarande på vårat hotell, så jag kan inte heller kolla upp vad stället heter.



Nån slags port var det i alla fall, men ärligt talat… har do inte bara piratkopierat Triumfbågen från fransmännen?



Efter det begav vi oss till nästa ställe, Humayun's Tomb, och vilket ställe det var då!



Stället var helt magnifikt och kallades ”Det röda Taj Mahal” av våran guide. Jämförelsen kan jag inte bedöma, men den snubben som byggde det här stället måste ha haft en nedrans kort… grej.
Tror förövrigt att stället hade gjort sig bra som hatt. Eller vad tycker ni? Sitter det inte väldans bra på min hjässa på bilden?



Allt detta byggdes för en död fru! Snacka om megatoffel den där killen som byggde stället… Ändå inte mindre imponerande. Fantastiskt, magiskt om än inte ens i närheten av unikt i det här landet.

Betyg på Humayun's Tomb: Fem av fem kebabrullar



Fräsig motljudbild inifrån stället. Hade han kanske flera fruar begravda där måntro, eller vad hon bara osedvandligt tjock så att man var tvungen att dela upp henne?



The main chamber där favoritdamen (eller favoritdelen av henne) ligger.



Grymt ställe!



Efter denna fantastiska skapelse så tog våran chaffis Mr T oss sen till nån slags trädgård som var en ganska stor besvikelse. Herrelösa hundar som bajsade bredvid oss, gröna buskar och ekorrar överallt. Inte ens en enda blomma sågs till. Vad är det för trädgård? Kanske så det går när det är närmare 50 grader i solen i och för sig?



Men den här tävlingen om vem som hade störst… gravkammare har dock nått helt löjliga proportioner och vi såg ett antal såna ställen bara under våra få timmar ute på utflykt.



Imponerande – absolut, men lite väl tråkigt att alla skulle ta efter den som nu var först.



Vi har även sett lite olika byggnader där diverse storheter bor. Presidentens bostad med sina 365 (trehundrasextiofem!) rum, parlamentsbyggnader, bostäder för arméchefer och annat som verkligen visar vilken enorm klass-skillnad som finns i landet. Vi såg även en del av dom lite småmiserabla områdena, och även om dom säkerligen inte är värst så var det skrämmande illa ställt där…



Sten-boobies är aldrig fel.



Det här stället var ju annars rätt sjukt. En enorm staty på säkert 20 meter som föreställde nån gudinna av något slag.



Bron är ju helt vansinnigt dåligt placerad, men det ger kanske nåt slags perspektiv på hur enorm gudinnan där är. Indierna älskar sina gudar och gudinnor alltså…

Nu peppar vi för morgondagens äventyr med Jaipur, den rosa staden och annat okänt. Håller tummarna för att vi inte blir rånade, och om vi nu blir det håller jag tummarna för att jag springer snabbare än Johannes…”

Allt börjar med en ryggsäck. Eller ja, ska egentligen börja med en massa planering men det funkar liksom inte så för oss. Min och Johannes planering bestod mest av att packa väskorna, fixa visum i sista sekunden och sen rita ut en ungefärlig resväg.



Självklart så måste jag ju berömma mina sykunskaper. Med endast mina bara händer, en nål, lite tråd och två vassa käkar så lyckades jag själv sy fast inte mindre än t-r-e Sverige-flaggor på väskan. Fruktansvärt vackert om ni frågar mig, och lätt värt ett MVG.



Så efter att ha ångestpackat alla grejerna med baktanken att om vi missat nåt viktigt så skiter sig hela semester”, trots att pass, visum och flygbiljetter var i sin ordning beställdes i alla fall en taxi som skulle ta oss till flygplatsen. Vi tackade hövligt genom att betala halva taxiresan med en halv miljard 20-centare och taxichauffören ljög smidigt ihop ett ”It's ok”.



Incheckningen gick förvånansvärt smidigt och min 7,3 kilo lätta väska fick glatt dra på sig badmössan inför resan. Flygbolagen gillar inte remmar som kan fastna överallt, så det blev till att dra fram den blå skämsmössan.



7,3 eleganta kilon, till skillnad från Johannes som hade med sig nästan det dubbla… Orutinerad han, vem behöver byta kalsonger under resan liksom?



Efter att inte ha varit speciellt aktiv i bloggosfären så kan vi ju konstatera att mina spionfotograferings-skills har rostat ihop något ofantligt. Gubben i mitten där med det gråa skägget såg precis ut som skrämselgubben i det där skitläskiga skrotnisse-programmet som gick på TV när jag var ung. Bertil eller nåt tror jag han hette.
Så jag tänkte helt enkelt fejka att jag tog kort på min telefon, och sen zooma in den indiska varianten av skräck-Berti, men när jag började zooma in så brast min käre reskamrat J-man ut i tokskratt vilket resulterade i spionfoto-fiasko. Bättring utlovas framöver.



Elegant handbagage. Måtte någon viktig Dunnes-snubbe se detta så att jag får ett sponsorkontrakt.



Resvägen ner var ungefär så rakt ner som man kan tänka sig. Fågelvägen mätte ungefär 6 800 kilometer och beräknades ta ungefär 7,5 timme. Själv hann jag uppleva en riktigt bra flygmåltid (4,5 av 5 flygplan i betyg! *Sett ur flygmatsperspektiv) och inse att min stolsskärm hade ungefär 50 olika filmer, och 30 olika serier att välja på innan jag plötsligt avled helt och hållet i stolen.



Sen sov jag h-e-l-a vägen ner till Delhi. Trots lite halvtaskig turbulens så var jag helt knockad. Väl där togs vi emot av en något tystlåten man vid namn Raj som enkelt släppte igenom oss.

Men varför i hela friden har Delhi GMT + 5 och en halv timme som tidsskillnad? Kan dom inte göra som alla andra och ha heltimmar eller? Och varför fick inte jag och Johannes sitta bredvid varandra på flyget ner? Många är frågorna, men vi är i alla fall här nu!”

Konstigt byggda plank och elakt grinande grindar. Min första riktiga” bekantskap med Kina var precis så som jag hade tänkt mig. Dessutom är deras ansökningsblankett något i hästväg i jämförelse med Indiens. Här snackar vi inte ett, två eller tre papper – nej, vi snackar sex stycken fantastiskt tråkiga papper.
Men som om inte det vore nog måste man lämna arbetstillstånd för landet man bor i, boendetillstånd för landet man bor i, en detaljerad färdplan, flygbiljetter samt fullständig boendeinformation om vart man kommer bo när man är i Kina. Helt sjukt egentligen, men på något vis ändå riktigt fascinerande.

Eftersom min reskamrat Johannes bestämt sig för att gå nån tråkig kurs på jobbet fick jag hasa mig ner själv till Kinas ambassad här i Dublin. Vill ni veta bussnummer så går buss nummer 4 från O'Connell Street precis förbi där och om ni hoppar av vid stopp 419 så är ni två meter från ambassaden. Förvånansvärt smidigt.



Väl inne vid byggnaden blev jag annars än en gång väldigt konfunderad. Precis som vid Indiens ambassad så gick man inte in via den uppenbara huvudingången, utan här gick man istället ut på baksidan och in på en ombyggd, inglasad, altan som innehöll hela ansökningskontoret. Jag vet inte varför dom gör såhär, men det finns säkert nån vettig anledning till det.

Men om Indien hade en vrång jävla gubbe som tog emot ansökningarna så hade Kina en liten fulsnygg tjej som var väldans bestämd. Hon frågade mig prompt efter ansökningarna och blev lite smått irriterad när jag inte kunde ge henne Johannes pass på 0,7 sekunder.
Men om vi ska tala om sekunder så var den här ansökningsprocessen ungefär en biljard gånger smidigare. Två minuter tog det att ansöka och det var aldrig något krångel. Riktigt riktigt bra jobbat av kineserna, och indierna har ett och annat att lära sig därifrån…

Då jag själv var helt lost när det kom till att fylla i alla blanketter och så vidare så postar jag informationen som vi bifogade i ansökninen här:
# Passet
# En check på 33 euro utskriven till The Chinese Embassy
# En färdplan
We will be travelling around in the country, so the travel plans are not 100% accurate at this moment, but this is the plans we have:

(Day 1 Hong Kong)
(Day 2 Macau)
(Day 3 Unplanned day for Hong Kong/Macau)
Day 4 Travel by train to Shanghai
Day 5 Shanghai Animal Park
Day 6 The Bund (Wai Tan)
Day 7 Shanghai World Financial Center
Day 8 Sightseeing in the City
Day 9 Sightseeing in the City
Day 10 Travel by train to Beijing
Day 11 The Chinese Wall (Badaling)
Day 12 Tianamen Square
Day 13 Sightseeing in the city
Day 14 Sightseeing in the city
Day 15 Train to Xion
Day 16 The Terracotta Army
Day 17 Train back to Beijing
Day 18 Unplanned day for Beijing
Day 19 Flight to Seuol

# Form A
# Form B (behövs inte om du är svensk och söker i Sverige)
# Kopia på flygbiljetter
# Ett papper från Manpower med min hemadress samt datum när jag började jobba här. Det papperet var dödsviktigt hos indierna så jag antar det är samma här. En räkning, ett bankutdrag eller liknande fungerar bra men se till att du har din egen adress samt ett godkännande från din arbetsgivare på papperet.”
12