Close

Monthly Archives maj 2012


Jag ansökte idag om ett Visa-kort från min irländska bank inför Asien-resan. Dock såg jag att mina uppgifter inte riktigt stämde och att min inkomst var listad på tok för lågt. Men för att ändra den uppgiften måste man tydligen ringa till AIB. Lagom sugen på telefonpratande med en helpdesk efter att ha jobbat med just det hela dagen så lyfte jag ändå tillslut min lur och ringde. Och här nånstans började eländet…

Welcome to AIB blablabla. Please enter your registration number” svarade datorrösten vänligt och jag följde rådet. ”Please enter the first digit in your Personal Access Code” följde härnäst och jag matade in siffran. Sen kom första mindfucket…
”Please enter the last digit in your Personal Access Code” och jag gjorde även det. Till svar fick jag ”Your access code is not correct” och sen blev jag ombedd att ringa in och prova igen. Nåja, alla kan väl skriva fel tänkte jag och jag gick igenom allt igen. ”Your access code is not correct, please try again”.

Då kom jag på att min kod visst bara var fem siffror lång. När jag för tredje gången skulle slå in sista siffran i koden visste jag att det skulle vara en sjua, inte en etta och kände mig hur lugn som helst. ”Please enter blabla” började rösten i telefonen innan jag lyckades med konststycket att istället för att klicka en sjua så klickade jag på fel jävla knapp! ”Your Personal Acccess Code has been locked”.



”Toarulle, fan och helvete!” svor jag inombords samtidigt som jag klickade mig fram till kundsupporten. Damen jag fick prata med var väldans trevlig och hjälpsam och vi hade nog ett litet moment där under tiden hon väldans flörtigt frågade mig efter min adress, mina bankuppgifter och annan intressant information som en golddigger helt klart bara frågar folk hon är intresserad av.
Sen tog vårat moment abrupt slut. ”Can I have your account number?”. Såklart har jag inte den informationen nedskriven nånstans, så det sket sig nåt brutalt mellan oss. ”Sorry, I already have a girlfriend” mumlade jag innan jag slängde på luren.

Efter att ha letat igenom hela mitt rum, hela Spiris rum och slutligen rivit ut hela garderoben insåg jag att min kartong med allt mitt imponerande pappersarbete var spårlöst försvunnen. Jag hittade dock en mobilräkning med ett kontonummer på, men det numret visade sig vara min operatörs och inte mitt eget, så det kontonumret gick inte hem hos AIB den heller. Dock fick jag tipset att åka till en bankomat, där fanns all info jag behövde.



Femton minuters cykeltur, en Ben & Jerrys, 6 Miller och -20 euro senare så hade den äckliga lilla papperslappen äntligen hämtats hem. Segern var min! Jag ringde då banken och fick snacka med en herre vid namn Nigel. En riktigt trevlig pajsare som först golddigger-förhörde mig på alla mina uppgifter för att sen nästan totalt söva mig med 5 minuters disclaimers innan han slutligen kunde hjälpa mig låsa upp PAC-koden. Seger och magi, allt löste sig tillslut. Jublande glad tackade jag Nigel och lade på.

Då insåg jag att jag ännu inte, efter 2 timmars meckande, lyckats byta mina inkomstuppgifter hos banken. Det var ju därför jag ringde dom från första början!
Samtidigt som jag slog telefonnumret tänkte jag högt ”Inte samma kille igen, han kommer tro jag är lika mongo som jag tror att vissa av mina kunder är”. Och vem fan tror ni svarar? Av alla miljoner agenter som sitter där svarar den där jeffla Nigel igen. ”Hello…. its me Michael again…” kved jag samtidigt som jag skämdes som en hund. Sen förklarade jag att jag glömde ändra mina inkomstuppgifter och allt slutade lyckligt. Två timmar för att byta en uppgift hos banken, jag tackar jag :f


Asien-resans start närmar sig och idag var det vaccingeringsdags. Otroligt förväntansfulla begav vi oss till vaccineringsstället som vi noga valt ut efter deras sortiment, deras låga pris och deras fantastiska pers… nej, så gick det inte riktigt till.
Som alltid så är jag ute i sista minuten med allt. Det är nu tre veckor kvar tills vi åker och vi hade innan idag inte fixat någonting med varesig visum eller vaccinering. Det var dags nu, så efter att ha kämpat i en vecka fick vi tag i ett ställe som fixade vårat sjukdomsskydd.

Rådgivaren på stället informerade oss väldans positivt om att vi under resan garanterat kommer drabbas av dom direkt dödliga virusen hepatit A, rabies, japanska hjärnsjukan, T-viruset och en massa andra roliga saker. Hans pepptalk ökade nervositeten inför resan med en tre tusen procent och allt kändes sådär lagom lustigt.
Sen fick vi ett varsitt papper med allt vi skulle vaccineras mot (Hepatit A + B, Malaria, nåt mer och Rabies). När jag sen förde över samtalet på kostnaden smet han smidigt undan med ett det ska jag berätta alldeles strax”.
Men han berättade inte det, utan istället förde han snabbt över samtalet på något annat och vi glömde helt bort samtalsämnet.

Sen när vi pratat klart om allt (han snackade så otroligt mycket att jag inte ens minns hälften) så fick vi sen följa med en riktigt trevlig sjuksköterska in för att få våra första tre sprutor. ”You first!” sa hon och pekade på mig. ”You will get som Rabies, some Hepatitus A + B and some andra najsa grejer”.
”Det känns ju tryggt” tänkte jag och började storgrina inombords. Jag var ju för ung för att dö!

Sen plockade hon fram dom mesigaste sprutorna jag sett i hela mitt liv. Minismå räcker inte för att beskriva dom. Sen tittade jag bort, och jag tror att jag måste ha svimmat eller nåt, för det var en riktig fyrasekunderkur hon körde i mig. Tre sprutor på halva tiden som Usain Bolt springer 100 meter på. Det sved ytterst lite av rabies-sprutan, men vad gör det om 100 år? Jag kommer ju börja gå zombie-berserk på jobbet imorgon och bita alla i kinderna ändå så. Speciellt eftersom hela vaccineringskalaset kommer gå på ungefär 300 euro totalt. Får sälja en zombie-njure när jag kommer till Indien.

Efter vaccineringen drog vi iväg och lirade fotboll direkt efteråt. Sjuksköterskan sa att det var okej och vi litar på henne.
Nu ligger jag här i min säng med en vänsterarm som känns som att den väger lika mycket som Hulkens vänsterarm men som ser ut som, och är lika stark som, en 12-årig flickas vänsterarm.
Ball biverkning liksom. Peter Parker blev Spindelmannen, elakingen i Resident Evil 2 blev en superzombie och Captain America fick ett superdupersexpack och blev halvt odödlig. Jag fick en vänsterarm som känns lite tyngre än vanligt. Livet är orättvist :f

Efter en kamp utan dess like så blev det äntligen klart i torsdags: Jag och Johannes ska till Asien i sommar! Vi har fått slita med statistik om ticketsystem och agenter, vi har fått be på våra bara knän och vi har fått lov att skära bort en del av EM för att kunna göra det här, men det kommer vara så jäkla värt det!

Den 20:e juni, om 37 dagar, åker vi och vi hade inte bokat någonting förrän idag. Men nu är två flygbiljetter till Dehli, och hem från Tokyo, bokade. Monsterresan är påbörjad och det här kan bli hur bra som helst! 54 dagar i Asien bör räcka för att man både ska hinna dra på sig Salmonella, hinna tröttna på sushi och slösa vartenda öre man har på banken.
För tillfället är resvägen långt från spikad, men om vi får som vi vill kommer vi hinna med galet mycket på galet lite tid. En skiss över resvägen finns att se på min egensnickrade reseplanerare, men det är som sagt inte alls spikat.

Tips mottaget tacksamt, men nu ska jag försöka återgå till mitt gråa och tråkiga jobb samtidigt som jag räknar ner dagarna som är kvar…

26 år gammal. 26 år gammal och dement. Minnet sviker, kroppen ger efter vid fysisk ansträngning och det är inte lång tid kvar tills jag kan börja klä mig i tweedkavaj och gubbhatt. Jag är mer än halvvägs till 50 nu och det märks…

Slutet av förra veckan var av utbrändhetskaliber fysiskt sett. Innebandy torsdag, fotboll fredag, innebandy lördag och innebandy söndag. Inte bra för en gammal gubbe som precis passerat sina bästa år. Ändå bestämde sig den 26-åriga gubben för att cykla bort till innebandyn där på söndagen. Jag är fortfarande 21, jag kan fixa detta” upprepades i hjärnan en triljon gånger under tiden jag trampade dom 10 minuternas cykelväg bort till sporthallen. Väl där var jag så trött att jag bara slängde på slanglåset på bakdäcket och låste det – trots att det finns perfekta bågar att totalt låsa fast cykeln i. ”Jag ska snart hem i alla fall” tänkte jag och gick in.

Vi spolar fram sex dagar till lördagen därefter. Solen skiner och den utbrända gubben Kausti sover fram till 14:30. Väl vaken inser han att det är kanonväder ute och han övertalar snabbt sina rumskamrater att dom minsann ska grilla. Ett ”Jag åker iväg och handlar, så gillar ni” står sen gubben ute vid cykelskjulet och inser att det inte står någon röd Trax-hoj där…

Och sen spelas plötsligt hela innebandysöndagen upp likt en sista dödsrycket-revy i huvudet på den gamle mannen. Han ser hur han cyklar bort till hallen, spelar innebandy och sen helt sonika går därifrån. Utan någon cykel. Katastrofen är ett faktum – cykeln var inte fastlåst ordentligt, den har stått utomhus i snart en vecka och enligt oddsen är den också stulen. Inte en chans att en cykel som står utomhus i den här staden förblir ostulen en längre tid.



En halvtimme senare är så det självklara ett faktum: cykeln står inte i idrottshallens cykelställ. Den är snodd, försvunnen och helt väck. Bye bye, sayonara och hejdå.
Lagom irriterad på sig själv traskade sen en sur 26-åring från hallen bort mot shoppingcentret när telefonen plötsligt ringde. Det var Jarno, snubben som är anvsvarig för innebandyn, som ringde. Han hade två timmar tidigare fått ett mail från idrottshallens manager som informerade att dom minsann hade hittat en cykel. Hej, halloj och tja cykeln. Helt plötsligt var den tillbaka igen.



Nu står den hemma i cykelskjulet och kommer aldrig mer släppas ut. Likt en eventuell framtida dotter får cykeln nu stå där inlåst och fastkedjad tills dess att jag finner den vuxen nog att släppas ut.”