Close

Monthly Archives april 2012


Irlands första internationella innebandyturnering. Smaka på det ni! Eller ja, så ballt är det kanske inte egentligen men det var i alla fall vad jag slösade min tid med i helgen.
Då jag inte bloggat speciellt mycket på sista tiden tänkte jag därför bjuda på en mildare sammanfattning av resan:

Sist vi åkte till Killarney höll vi ju på att dö på vägen, så den här gången påbörjades resan alldeles för tidigt. 05:45 var det uppstigning för den strax över tre timmar långa resan tvärs över den gröna ön.



Väl på plats intogs en läktarposition för att kika in det omtalade schweiziska lagets insats. Tjena att lyckas stava schweisiska” rätt två gånger i rad. Nej, ni ser…
I alla fall hade Killarney Vikings, som innebandylaget i Killarney heter, lyckats locka dit ett, vad som ryktades vara, halvprofessionellt innebandylag från joddlingens hemtrakter. Mystiken var stor och nervositeten påtaglig tills dess att vi fick se deras första match. Dom krossade förvisso det irländska Limerick-laget i inledningsmatchen, men det utan att glänsa speciellt mycket.

Snart framkom det även att det ”halvprofessionella innebandylaget” egentligen var ett gäng halvprofessionella gymnaster som spelade innebandy på fritiden tillsammans… Nåja, trevliga pajsare visade dom sig vara senare i alla fall.



Vi kom annars till spel med en riktigt snygg specialinköpt matchtröja, en porrmustasch och ett lag som nog inte hade gjort bort sig i svenska division tre.
Åtta stycken östeuropeer, två svenskar och en finne som nästan alla var bättre än den bästa spelaren i dom andra lagen skulle visa sig vara ett framgångsrikt recept för dagens matchande.

Vi, för dagen kallade Coolmine Giants, spelade våran inledningsmatch mot Tralee Hunters och krossade dom med 6-0. Ett resultat kraftigt i underkant eftersom skottstatistiken slutade på en 172-1 eller nåt.

Sen dog nästan en av spelarna på planen…



Vi stod och tittade på en av matcherna när en av backar plötsligt fick för sig att vända sig om och springa bakåt utan att först lyfta på högerbenet. Detta resulterade i ett kabrak och ett skrik jag nog aldrig hört maken till. Sen satt hans knäskål på sidan av knäet istället för mitt på knäet. Det såg ut lite som insekterna som kryper under skinnet i filmen Mumien om ni minns den. Katastrof såklart och ambulansen ringdes in illa kvickt.

En 45 minuter senare så bars en överlycklig snubbe ut på båren, fortfarande med knäskålen hängandes på sidan av knäet men nu med ett stort ”lustgas är det nya rosa!”-leende på läpparna. Happy gas is the new pink liksom. Sex veckor i gips blev hans dom enligt rapporterna som kom på kvällen sen.



Efter det passade vi på att återigen krossa ett lag, den här gången stod Limericks B-lag på tur. Vi hade väl en 7-0 en bit in i andra halvlek när våran supersopa till back Spiris bestämde sig för att det var för ojämnt och därför gjorde en soloprestation som t.o.m. hade gjort självaste Mari Lemieux avundsjuk.
Efter en enastående solodribbling i eget målområde lyckades herr Spiris på något vänster slagskjuta in bollen i egen kasse för att sen ramla och avsluta sitt fantastiska mål med en Anja Pärson-säl som målgest…

Sista gruppspelsmatchen avslutades mot det schweis… rödvita laget från Alperna och där fick vi faktiskt kämpa lite. 1-0 blev 1-1 innan vi kunde göra 2-1 och sen 3-1 i tom kasse. Vinsten där innebar en, inte helt oväntad, finalplats.



Då klev allas våran ärkeklant Spiris in i handlingen igen! Han dömde nämligen matchen mellan Limericks A-lag och schwei… suck… det här är ju hopplöst. Laget därifrån hette TV Herzogenbuchsee och hur fasiken ska jag kunna stava till det!? Skitland.
Nåja, Spiris dömde då matchen mellan Limerick och Herzogennåntings andra lag i gruppen som vi inte spelade i, och orsakade sen en skriftlig protest efter ett av domsluten i matchen (som slutade 5-4 till Herzogenbuchsee).

Det som hände var att Limericks målvakt räddade ett skott och skulle kasta ut bollen. Då stod en Hozenhabenhofskenspelare ivägen och blev träffad, sen gjorde Hosenhoffen mål och det blev en massa klagande. Om den matchen istället slutat oavgjort hade Limerick istället tagit finalplatsen.
Men av överklagan blev det inget. Inte kan man gå in och ändra domslut i efterhand, det skulle ju förstöra hela sporten. Men jag håller såklart med Limerick, Spiris gjorde tokfel och borde stängas av från dömandet för resten av livet.

Eller inte.



Finalen kom då att spelas mellan Coolmine Giants (som var jätte-stora favoriter, höhö) mot TV Hasselhoffen från Alperna.
Schweizarna visade direkt varför dom tillverkar ostar och inte Ahlgrens bilar genom att ställa upp med ett schweizerostförsvar av sällan skådat slag. Efter sju minuter stod det 5-1 och vi började korka upp champagnen i periodpausen. Sen började andra periden…

Pang sa det så stod det 6-5 till ostarna. Jag fattade ingenting och Spiris grät ”Time out, vi måste ta time out” som en liten flicka. Jag skällde ut honom, spelade fram Martin till 6-6 och satte sen 7-6 själv innan vi tillslut kunde vinna matchen med 9-7.
Alla jublade och var toknöjda, jag själv höll på att avlida av akut otränad-ning. Det var längesen jag var så trött som jag var där i slutet…



14 kassar blev det för egen del, och som bevis på det fick jag inte ”Most valuable player”-priset utan fick nöja mig med ”Top scorer”-priset, även om jag själv tycker att jag borde fått båda dom plus priset för bästa back bara för att. Anfall är bästa försvar liksom…



Vinnarna av Irlands första internatinella innebandyturnering blev samma gäng som vann den första inhemska turneringen för lite mer än ett år sedan. Weeee are the champiooooons!”