• Betyg,  Bra saker,  Fantastiskt

    Människans bästa vän är inte hunden, det är datormusen

    Det har ju gått över 10 år sedan en fjunig Kausti satt i pojkrummet i källaren och slaktade bossar med hundra miljarders miljarder musklick i sekunden i Diablo II. Mycket har ändrats i mitt liv sen dess, ja nästan allt om jag ska vara ärlig. Det är väl bara skäggväxten som är på samma nivå nu som den var då.

    Eller nej, det finns en sak till som är sig likt. Jag har samma datormus kvar nu som för åtta år sedan. Logitech MX510.
    Den har hållit ihop i snart halva mitt datorspelsliv nu. Helt vansinnigt. Det enda som har behövt bytas är usb-sladden, annars är den helt fungerande. Då har den ändå klarat bra många timmars Diablo, World of Warcraft, poker, slösurfande plus en massa annat.
    Man tycker att knapparna borde ha gett upp vid det här laget, men dom är precis lika fantastiska nu som när vi köpte den.

    Jag kan inte förstå att jag var typ 17 år gammal när jag använde den första gången. Det är ju hur längesen som helst…
    Men tack för att du orkar med mig! Vi har genomlidit en sjuhelsikes massa saker tillsammans, och ändå har jag inte ens tänkt på att du varit där. Likt en riktigt bra hockeydomare har du alltid funnits där i bakgrunden och gjort allt rätt på ett såntdär bra sätt att man aldrig lagt märke till dig.
    Visst, jag var till och med otrogen mot dig med en Razer-mus ett tag, men även fast jag svek dig så förlät du mig utan att blinka. Vi hör ju ihop du och jag <3 Nästa gång jag får frågan Är du en man eller mus Kausti?” så vet jag vad mitt svar kommer bli. För vem vill inte vara pålitlig, välbyggd och felfri?

  • Fiasko,  Jobba på Irland

    Från Meireles syntharfrilla till hästköp


    Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

    Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

    Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

    Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

    Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
    Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


    Snel hest.”