Close

Monthly Archives april 2012

Det har ju gått över 10 år sedan en fjunig Kausti satt i pojkrummet i källaren och slaktade bossar med hundra miljarders miljarder musklick i sekunden i Diablo II. Mycket har ändrats i mitt liv sen dess, ja nästan allt om jag ska vara ärlig. Det är väl bara skäggväxten som är på samma nivå nu som den var då.

Eller nej, det finns en sak till som är sig likt. Jag har samma datormus kvar nu som för åtta år sedan. Logitech MX510.
Den har hållit ihop i snart halva mitt datorspelsliv nu. Helt vansinnigt. Det enda som har behövt bytas är usb-sladden, annars är den helt fungerande. Då har den ändå klarat bra många timmars Diablo, World of Warcraft, poker, slösurfande plus en massa annat.
Man tycker att knapparna borde ha gett upp vid det här laget, men dom är precis lika fantastiska nu som när vi köpte den.

Jag kan inte förstå att jag var typ 17 år gammal när jag använde den första gången. Det är ju hur längesen som helst…
Men tack för att du orkar med mig! Vi har genomlidit en sjuhelsikes massa saker tillsammans, och ändå har jag inte ens tänkt på att du varit där. Likt en riktigt bra hockeydomare har du alltid funnits där i bakgrunden och gjort allt rätt på ett såntdär bra sätt att man aldrig lagt märke till dig.
Visst, jag var till och med otrogen mot dig med en Razer-mus ett tag, men även fast jag svek dig så förlät du mig utan att blinka. Vi hör ju ihop du och jag <3

Nästa gång jag får frågan Är du en man eller mus Kausti?” så vet jag vad mitt svar kommer bli. För vem vill inte vara pålitlig, välbyggd och felfri?



Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


Snel hest.”

Irlands första internationella innebandyturnering. Smaka på det ni! Eller ja, så ballt är det kanske inte egentligen men det var i alla fall vad jag slösade min tid med i helgen.
Då jag inte bloggat speciellt mycket på sista tiden tänkte jag därför bjuda på en mildare sammanfattning av resan:

Sist vi åkte till Killarney höll vi ju på att dö på vägen, så den här gången påbörjades resan alldeles för tidigt. 05:45 var det uppstigning för den strax över tre timmar långa resan tvärs över den gröna ön.



Väl på plats intogs en läktarposition för att kika in det omtalade schweiziska lagets insats. Tjena att lyckas stava schweisiska” rätt två gånger i rad. Nej, ni ser…
I alla fall hade Killarney Vikings, som innebandylaget i Killarney heter, lyckats locka dit ett, vad som ryktades vara, halvprofessionellt innebandylag från joddlingens hemtrakter. Mystiken var stor och nervositeten påtaglig tills dess att vi fick se deras första match. Dom krossade förvisso det irländska Limerick-laget i inledningsmatchen, men det utan att glänsa speciellt mycket.

Snart framkom det även att det ”halvprofessionella innebandylaget” egentligen var ett gäng halvprofessionella gymnaster som spelade innebandy på fritiden tillsammans… Nåja, trevliga pajsare visade dom sig vara senare i alla fall.



Vi kom annars till spel med en riktigt snygg specialinköpt matchtröja, en porrmustasch och ett lag som nog inte hade gjort bort sig i svenska division tre.
Åtta stycken östeuropeer, två svenskar och en finne som nästan alla var bättre än den bästa spelaren i dom andra lagen skulle visa sig vara ett framgångsrikt recept för dagens matchande.

Vi, för dagen kallade Coolmine Giants, spelade våran inledningsmatch mot Tralee Hunters och krossade dom med 6-0. Ett resultat kraftigt i underkant eftersom skottstatistiken slutade på en 172-1 eller nåt.

Sen dog nästan en av spelarna på planen…



Vi stod och tittade på en av matcherna när en av backar plötsligt fick för sig att vända sig om och springa bakåt utan att först lyfta på högerbenet. Detta resulterade i ett kabrak och ett skrik jag nog aldrig hört maken till. Sen satt hans knäskål på sidan av knäet istället för mitt på knäet. Det såg ut lite som insekterna som kryper under skinnet i filmen Mumien om ni minns den. Katastrof såklart och ambulansen ringdes in illa kvickt.

En 45 minuter senare så bars en överlycklig snubbe ut på båren, fortfarande med knäskålen hängandes på sidan av knäet men nu med ett stort ”lustgas är det nya rosa!”-leende på läpparna. Happy gas is the new pink liksom. Sex veckor i gips blev hans dom enligt rapporterna som kom på kvällen sen.



Efter det passade vi på att återigen krossa ett lag, den här gången stod Limericks B-lag på tur. Vi hade väl en 7-0 en bit in i andra halvlek när våran supersopa till back Spiris bestämde sig för att det var för ojämnt och därför gjorde en soloprestation som t.o.m. hade gjort självaste Mari Lemieux avundsjuk.
Efter en enastående solodribbling i eget målområde lyckades herr Spiris på något vänster slagskjuta in bollen i egen kasse för att sen ramla och avsluta sitt fantastiska mål med en Anja Pärson-säl som målgest…

Sista gruppspelsmatchen avslutades mot det schweis… rödvita laget från Alperna och där fick vi faktiskt kämpa lite. 1-0 blev 1-1 innan vi kunde göra 2-1 och sen 3-1 i tom kasse. Vinsten där innebar en, inte helt oväntad, finalplats.



Då klev allas våran ärkeklant Spiris in i handlingen igen! Han dömde nämligen matchen mellan Limericks A-lag och schwei… suck… det här är ju hopplöst. Laget därifrån hette TV Herzogenbuchsee och hur fasiken ska jag kunna stava till det!? Skitland.
Nåja, Spiris dömde då matchen mellan Limerick och Herzogennåntings andra lag i gruppen som vi inte spelade i, och orsakade sen en skriftlig protest efter ett av domsluten i matchen (som slutade 5-4 till Herzogenbuchsee).

Det som hände var att Limericks målvakt räddade ett skott och skulle kasta ut bollen. Då stod en Hozenhabenhofskenspelare ivägen och blev träffad, sen gjorde Hosenhoffen mål och det blev en massa klagande. Om den matchen istället slutat oavgjort hade Limerick istället tagit finalplatsen.
Men av överklagan blev det inget. Inte kan man gå in och ändra domslut i efterhand, det skulle ju förstöra hela sporten. Men jag håller såklart med Limerick, Spiris gjorde tokfel och borde stängas av från dömandet för resten av livet.

Eller inte.



Finalen kom då att spelas mellan Coolmine Giants (som var jätte-stora favoriter, höhö) mot TV Hasselhoffen från Alperna.
Schweizarna visade direkt varför dom tillverkar ostar och inte Ahlgrens bilar genom att ställa upp med ett schweizerostförsvar av sällan skådat slag. Efter sju minuter stod det 5-1 och vi började korka upp champagnen i periodpausen. Sen började andra periden…

Pang sa det så stod det 6-5 till ostarna. Jag fattade ingenting och Spiris grät ”Time out, vi måste ta time out” som en liten flicka. Jag skällde ut honom, spelade fram Martin till 6-6 och satte sen 7-6 själv innan vi tillslut kunde vinna matchen med 9-7.
Alla jublade och var toknöjda, jag själv höll på att avlida av akut otränad-ning. Det var längesen jag var så trött som jag var där i slutet…



14 kassar blev det för egen del, och som bevis på det fick jag inte ”Most valuable player”-priset utan fick nöja mig med ”Top scorer”-priset, även om jag själv tycker att jag borde fått båda dom plus priset för bästa back bara för att. Anfall är bästa försvar liksom…



Vinnarna av Irlands första internatinella innebandyturnering blev samma gäng som vann den första inhemska turneringen för lite mer än ett år sedan. Weeee are the champiooooons!”
Jag må jag leva och allt det där. Det är min 26:e födelsedag idag! Det är dock inte så jäkla ballt att fylla år längre, ju fler år som passerar desto mognare förväntas man bli och jag failar ju helt där.
Den enda användningen av min födelsedag som jag har hittat idag är att se om mjölken i kylskåpet gått ut eller inte på ett överdrivet snabbt sätt. Mjölken går ut den 14:e, vad är det för datum idag? Ah, jag fyller ju år idag, alltså är det den 6:e. Mjölken bör vara okej”.

Det och en sak till. Den när man fyller år så får man göra vad man vill utan att nån kan klaga. Jag spenderar min födelsedag med att vara ledig, äta Toffifee till frukost, spaghetti med köttfärssås till lunch och sen har jag beställt en ny laptop!
1920 x 1080 pixlar spridda över 17 tums skärmyta, ett GeForce GTX 560M samt en i7-processor för att totalt krossa Diablo III och ett utseeende som är ungefär lika sexigt som en bit grillkol innebär att jag nu har en vettig dator för säkert 2 år framöver.

McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. A Dell rolling in the deep” liksom.

Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. ”Tänk på barnen i Afrika” brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?…”