Close

Monthly Archives februari 2012


Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat – även fast det inte är nyårsafton eller julafton.



Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.



När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.



Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer
och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni äsch, det fixar jag” så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.



Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.



Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.



Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.



Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.



Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).



Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.



Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.



En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.



Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.

Efter lite mer än två års irlandsnärvaro så köpte jag för en vecka sedan mig en cykel! Med stötdämpare både fram och bak, total avsaknad av lysen och ett styre där bromsarna sitter på fel” sida så kändes 90 euro som ett riktigt kap. För någon månad sedan var det ju ”bye bye” till min älskade Ferrari-Nissan och nu var det förra veckan dags för ett ”tjena mittbena” till Ferrari-Hojen!

Men efter en kortare vinterförvaring på dryga sju-åtta dagar så var det idag dags för en mycket peppad Kausti att transportera hem sin nya favoritleksak från Dublins centralare delar. Efter en kortare idrottsmåltid på Subway så började planeringen för vad jag själv vill beskriva som en kortare variant av Tour De France.
Den totala sträckan för detta Tour De Dublin
mättes upp till en längd på strax under 10 kilometer och det var ungefär 6-7 kilometer kortare än förväntat.
Succén kändes redan här stensäker.



Men en cykel som står i vinterförvar drabbas ju, som vi cykelexperter vet, lätt av pneumatisk lunginflamation. Brist på luft i däcken är definitivt ingenting man vill lida av när man cyklar Tour De Dublin, så därför bad jag min käre stallkamrat Spiris, vars cykel haft punka i närmare ett halvår nu, att ta med sig våran cykelpump till jobbet så att jag kunde ta med mig den och pumpa cykeln.

Dock borde jag ju lärt mig att herr Spiris är ungefär lika pålitlig som en telefonförsäljare, och han har även jobbat som en sådan, men inte då. Jag litade blint på honom vilket ledde till att jag kopplade in en cykelpump med ett stort uppslaget hål i till cykelns hyfsat pumpade bakdäck. ”PPPSSSSSSFFFFFTTTT” lät det och innan jag riktigt kopplat att cykelpumpen var katastroftrasig hade jag lika mycket luft i däcken som en drunknad Titanic-resenär har i lungorna.

En längre svordomsramsa (som dessutom rimmade) hade jag sen traskat bort till cykelreparatören som låg 10 minuters gångväg bort. Väl där pumpade jag mina däck allt jag orkade, men då den trasiga cykelpumpen pajat ventilen så pyste luften ur snabbare än jag hann pumpa. Efter att ha meckat med nycklarna i ventilen i några minuter fick jag sen kontroll på eländet och började då äntligen fylla däcken med luft. Då stängde cykelfarbrorn sin butik och ville ha tillbaka sin pump! (evil)



Detta ledde till att jag fick till nån slags Skatteverket-pumpning av mina däck.
En sådan pumpning innebär att man måste skatta på all tid och möda man lägger ner på trampningen. I längden blir man därför av med ungefär 40-50% av all kraft man egentligen borde få ut i framåtdrift.
Det här blir svindrygt i längden, speciellt om man cyklar i uppförsbackar där man verkligen behöver allt framåtrullande man kan få.

Så där sitter jag på en cykel med 18 växlar där den högsta känns lika jobbig som växel 148 men med samma framåtdrift som ettans växel. Fantastiskt jobbigt och jag trodde stundtals att jag skulle dö. Efter att ha övervägt att utmana en buss på chicken race bestämde jag mig istället för att fixa den här skiten – jag skulle vinna Tour De Dublin!



Men innan jag kommit ut ur stadens centralare delar märkte jag att det minsann finns ett cykelsamhälle på gatorna därinne. Det är massa cyklister och det verkade finnas nån slags hierarki där den som hade smalast däck och fulast hjälm var den som var ballast i deras kollektiv. Ovan ses en bild där jag ”bondar” med dessa filurer genom att helt enkelt ta plats mitt i deras gäng.

Vägen hem var lite av en mardröm annars. Det var ju räksträcka hela vägen vilket alltså innebar att jag inte hade en aning om ifall jag hade cyklat 20% av vägen eller om jag nästan var hemma. Jag trampade och trampade men då mitt jävla bakhjul vägrade rulla mer än 37 centimeter åt gången så behövde jag trampa konstant likt nån slags elitcyklist som precis druckit 97 Red Bull och blivit akut kissnödig till följd av detta för att ta mig framåt.

Efter uppskattningsvis en tredjedel av vägen höll jag på att dö av kramp och mina ben tappade snart därefter känseln. Att då komma till vägens drygaste uppförsbacke gjorde att jag seriöst funderade på att ringa en taxi och bara ge upp.



Utan att varesig blivit nedslagen av knackers eller överkörd av någon buss anlände jag sen helt död hemma och höll på att falla ihop av utmattning när jag kev av cykeln.
Nu ligger jag här i min säng och kommer aldrig mer röra mig. Jag har då lärt mig att trötthet inte är ens i närheten av maxgränsen för en människa, efter trötthet kommer mjölksyra, sen kommer känselbortfallet innan man slutligen uppnår total muskelapati. Dagens fysikundersökning är avklarad, Tour De Dublin likaså, och min Ferrari-hoj är äntligen hemma! Nu kör vi rehab i en vecka eller tre, sen kanske man kan börja cykla till jobbet?