Close

Monthly Archives december 2011


Så var då dom 365 dagarna som år 2011 bjudit på alldeles strax slut. Ett år som varit bland dom bättre i karriären om jag ska vara ärlig. USA-resande, nytt jobb, nya rumskamrater och en hel del vardagslunkande har avklarats. Och 2012 ser på alla fronter (förutom resandet) ut att bli ännu bättre.

Men idag firar vi nyår. Let's go out with a bang!” tänkte jag och karateslog sönder hårddisken på min dator. Bra gjort Michael, verkligen bra gjort. Nu är det t-r-e-d-j-e hårddisken den här sketna Vaion käkar upp (dock med viss hjälp av mina ninja-nävar idag då) och jag börjar fundera på om det kanske är dags att uppgradera?

En sak är dock klar. Den här gången ska jag se till att köpa till tolv meter bubbelplast till datorn så att jag kan göra den hundra procent stötsäker. Tacka gudarna för att man varit smart nog att börja använda Dropbox i alla fall. Alla bilder, alla script och allt annat viktigt ligger backuppat där trots att hårdvaran vägrar boota Windows.

Det var någon här på jobbet som berättade om sin mamma som precis fått en iPhone i julklapp. Jag vet inte vems mamma det var, och ta nu inte åt dig personligen om du råkar läsa det här.
I alla fall fortsatte berättandet som så att mamman i fråga, vi kallar henne för Anna, inte förstod sig på telefonen, hon kunde inte komma överens med den och utbrast efter ett tag Jag förstår mig inte på den här!!!!”.

Här nånstans under berättandet tappade jag allt fullständigt. Jag kan inte begripa hur i hela friden en normalbegåvad människa inte kan förstå sig på en såpass enkel sak som en iPhone. Och jag vet att det är flera som har samma problem. Jag ser inte ner på er, men jag ska försöka att förklara hur jag ser er sett ur min synvinkel.

Idag spenderas hundratals miljoner på att utveckla produkter så att vem som helst ska kunna förstå hur dom ska användas. Ändå lyckas, framför allt industriarbetare och andra som jobbat hela sitt liv med hjälp av händerna, inte greppa hur man ska göra med telefonen. Och jag kan i mina vildaste fantasier inte begripa varför…

Hur gör dessa människor på morgonen när dom ska till jobbet? Dom måste på något vis klä på sig, ta sig ut genom dörren, sätta sig i bilen och köra iväg. Hur klarar dom av detta om dom inte kan förstå sig på något som är såpass logiskt att en femåring kan lära sig det?

Jag ser framför mig hur fröken Anna vaknar av att soluret på gården blänker henne i ansiktet. Klockan är 06:30 och det är dags att ta sig till jobbet. Då soluret är ställt såpass sent innebär det att hon inte har någon tid alls för att snooza, så hon måste ta sig upp ur sängen. Så hon börjar stirra på täcket i hopp om att det ska flytta på sig. Hon stirrar och stirrar, men täcket rör sig inte. Då börjar hon banka på det om och om igen samtidigt som hon skriker ”JAG FATTAR INTE HUR MAN GÖR!”. Ändå rör sig inte täcket.

På något vänster lyckas dock allt bankande flytta täcket och hon ramlar ner på golvet. Där ligger kläderna sen framför henne och hon börjar snabbt peta lite på grejerna i hopp om att dom automatiskt ska klä på henne så att hon kan bege sig ut till bilen. Men det funkar inte.

I pyjamas stressar hon då fram till ytterdörren. ”ÅH NEJ, HUR FUNKAR DEN HÄR DÅ!?” fortsätter hon innan hennes son turligt nog ska iväg till skolan precis samtidigt. ”Men mamma… du är så analogt obegovad” suckar han utan att vara helt säker på vad han menar samtidigt som dom båda tar sig ut till bilen.
Sen fortsätter stirrandet, skrikandet och svärandet över bildörren, bilkörningen, dörren till jobbet och så vidare in i det oändliga.

Händer det här verkligen någon idag? Nej. Vilken vettig vuxen människa som helst förstår hur man öppnar en dörr, hur man klär på sig och hur man startar en bil. Och då är ändå dom här sakerna rätt obegripliga om man tänker efter.

Hur kommer det sig då att samma människa inte kan greppa hur en mobiltelefon fungerar? För ärligt talat, en mobiltelefon idag kräver inte mer av hjärnan än vad en ”tryck på knappen så kommer djuret
”-barnleksak gör. Det är exakt samma sak, ändå förstår vissa inte hur det fungerar.

Så låt mig kort förklara hur en telefon, eller annan elektronikpryl, fungerar: Först och främst bestämmer du dig för vad du vill göra. Det här är superviktigt. Du måste veta vad du vill göra innan du gör det. Precis som i verkliga livet. Vill du gå ut genom dörren? Då måste du ha viljan att göra det först, annars kommer du inte komma ut. Visst kan du vara negativt inställd till att gå ut genom dörren, men du måste ha viljan för att komma ut.



Steg två är att försöka lista ut hur du gör det. Ytterdörrar är egentligen sjukt ologiska. Hur många gånger har ni inte sprungit in i en dörr med ett handtag för att sen inse att dörren ska öppnas utåt? I en perfekt värld har dörrarna en såndär tryck-platta när man ska trycka på den och ett dörrhandtag när man ska dra i den. Då kan man liksom inte göra fel. Men så funkar det inte idag och ändå förstår folk i 99% av fallen hur man kommer förbi dörren.

En telefon är mer som barnleksaken jag nyss nämnde. Om du tittar på den så ser du snart att den gröna knappen öppnar det gröna locket, att den rosa knappen öppnar det rosa locket och så vidare. Om du klickar på någonting som liknar resultatet så kommer du få fram det önskade resultatet.

Om du då i punkt ett bestämt dig för att ringa någon så klickar du alltså på en ikon på telefonens skärm, en ikon som liknar det du vill göra med telefonen. Ett kugghjul? Nej. En elefant? Nej. Ett pärlhalsband med rosa nyckelpigor? Nej. Du klickar på någonting som liknar en telefon. Vips så har du en massa siffror framför dig.

Hur kan det vara svårt att begripa? Kan någon, som inte är så teknikintresserad, förklara det för mig?…”

Jag och Markus köpte för några dagar sedan Super Mario 3D Land tillsammans. Jag har varit galet sugen på spelet, men fick aldrig tummen ur att köpa det förrän Markus föreslog att vi skulle slå till. Och vilket inköp sen…



Det är inte speciellt svårt att förklara vad Super Mario-spelen går ut på. Hade Super Mario varit ett världskrig och jag vore Officer hade jag bara behövt instruera mina Mario-soldater att hela tiden avancera framåt och se till att hoppa för att undvika fienderna. Det är liksom allt man behöver göra egentligen. A minute to learn, three more minutes to master” är ungefär vad som gäller i det här världskriget.



Något som dock är betydligt svårare att förklara är varför Super Mario 3D Land är något av det bästa jag spelat dom senaste 10 åren. Spelet är busenkelt och jag tror minsann till och med att en normalbegåvad treåring (Spiris?) skulle kunna spela igenom det här spelet utan problem.

Men om vi ska börja lista dom bra sakerna så måste jag börja med retroflirtarna. Som gammal tv-spelare så har jag varit med hela vägen under Marios uppväxt, och det värmer i hjärtat när Nintendo slängt in så mycket gamla godingar i det här spelet.



Dom har till exempel lagt in dom flygande skeppen från Super Mario Bros. som sista bana i varje värld. Banorna är som tidigare sidoscrollande och har även bossar i slutet av banan.
Sen har dom tagit med bossfighten med Bowser från första Super Mario-spelet också. Man måstge ta sig förbi honom och hoppa på knappen så förstörs bron och Bowser ramlar ner i lavan. Den gamla flaggan från slutet av alla banor i första spelet är även den tillbaka.
Från Super Mario Bros. 3 har sen även det klassiska flyglövet hämtats, plus dom hammarkastande- och dom bumerangkastande fienderna.




Dom har även fräschat upp det här med dräkterna lite, och man kan nu få tag i en bumerangkastardräkt! Fantastiskt ballt och man känner sig lite som Link i Zelda-spelen när man springer runt där och smackar iväg sin återvändande blå böj.

Utöver det så är spelets grafik supercharmig, betydligt bättre än vad jag minns att Wii-grafiken var. Lägg då till en 3D-effekt som är ljuvlig och faktiskt ger mervärde till spelupplevelsen. Den är inte som i alla andra spel till konsolen utan i 3D Land funkar den klockrent.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det faktum att det här spelet på nytt gör mig till en nykär sexåring som precis fått spela Super Nintendo för första gången i livet, men det är så det känns. Man försöker sluta spela men spelet är så supercharmigt att man inte kan sluta fnittra för sig själv. Jag älskar varje liten del av spelet och kan inte låta bli att verkligen hylla Super Mario 3D Land. Spelet är helt fantastiskt…

Så har julafton än en gång firats. För andra året i rad blev det en Dublin-julafton och det slutade helt okej ändå.

Vi försökte planera nåt vettigt firande under veckan, men det sket sig då ingen egentligen orkade ta tag i planeringen. Efter att ha vaknat strax efter 11 på julaftons morgon öppnade jag snabbt som ögats årets två julklappar. Ett par supersköna tofflor (som suttit på mina fötter ända sen paketet öppnades) samt ett megapaket med lösgodis, Marabou Polka, skumtomtar, Ahlgrens granar och min personliga julfavorit marsipan i.

Vid 13-tiden började jag och Markus sen med matlagningen. Eller vi och vi, jag började och Markus tittade mest på. Men vi kallar det för att vi lagade mat”, det är ju trots allt julafton, en dag där man ska vara snäll mot varandra.
Med julmusiken i bakgrunden stod potatisgratäng, revbensspjäll, lax, skinka, köttbullar och ägg på schemat, och när vi sen väl ätit klart höll jag på att avlida av matkoma. Helt vansinnigt trött blev jag…

Då pingade arbetskamrat Bex mig på Facebook och informerade om att hon dels hade ett superviktigt jobbärende att jobba med (on duty-skiftet på julafton is a bitch) och dels att hon inte hade nån att fira jul med eftersom planerna på ett riktigt firande sket sig för oss alla. Så jag bjöd över henne hit, och sen kikade vi runt med lite löst folk för att se om dom var sugna också.



Det hela slutade med att Tillman, Jesper och Bex dök upp för att käka lite gott och titta på Kalle Ankas jul. Det slutade med en rätt trevlig light-version av julafton som avrundades med filmen Dude, where's my car? . Kunglig film för övrigt.

Julafton i Dublin är inte så illa ändå alltså. Käka lite gott och umgås i några timmar räcker liksom gott och väl för egen del. Det är egentligen sjukt hur vi kan fira någonting som julafton så hårt när majoriteten av svenskarna ändå inte tror på den bakgrundshistoria som gjort att vi nu firar jul.
Man får sen nästan lite ångest för att man inte firar jul som man ”borde” fira jul när man är här. Om nån säger att dom vill vara hemma och spela datorspel och ta det lugnt på julafton får den personen alltid reaktionen ”Uh, vad är det för fel på dig?” av alla. Oskrivna sociala regler och grupptryck is a bitch det med.
Men nu ska vi inte sönderanalysera allt här i världen. Julafton började bra, fortsatte ännu bättre och avslutades riktigt trevligt. Vad mer kan man begära egentligen?

En splitterny Ferrari skulle i och för sig inte sitta helt fel…”

Pepparkaksdegen förbereddes igår och sen flera dagar tillbaka hade pepparkakshusbyggandet hajpats. Idag var det äntligen dags för degen att ta sig från kall klump till vackert pepparhus.

På planen fanns två ungdomar, Bex och Kausti. Ett gammalt radarpar med stor helpdeskrutin från gamla da'r. Det här var dock ungefär hundra år sedan och idag idag var det dags för en återförening.
Så både Bagar-Bex och Konditor-Kausti var båda otroligt peppade på att få banka pepparkaksdeg tills dess att knogarna blödde.

Då kavel är något som bara gamla tanter och gubbar äger (förlåt mamma) hade Bagar-Bex sett till att plocka fram det mest kavelliknande föremålet hon hade hemma.



Efter att jag nekat fröken Bexs idé om en toarulle inplastad i plastfolie som kavel plockade hon fram husets årgångsvin från 1877, en stadig McWilliams med svag ton av både russin, gammal tomteluva och med en smygande eftersmak av nejlika.

Degen provsmakades sen och den smakade faktiskt helt fantastiskt för att vara hemmagjord. Jag skulle kunna ge den 4,8 av fem i betyg utan att överdriva, så bra blev den faktiskt.

Jo, vi var precis lika chockade själva…


Då målet för dagen var ett ganska simpelt pepparkakshus
började vi med att först klippa till en kartongmall av gamla pizzakartonger tagna direkt från soppåsen. Mycket elegant men hygienisk kanske lite mindre lyckat.
Sen fick Bex skära ut dörrar och fönster, något som tydligen var väldans viktigt för henne.

Nåja, alla vet ju hur det här med kvinnor och kök funkar, så jag höll mig från att kommentera hennes något udda skuttande och tjoande av Dörrar! Fönster! Och dörrar!” ytterliggare.



Sen var det dags att fixa lim till huset. Tydligen skulle man ha nån konstig grej vid namn glykos i limmet som skulle bestå av socker, vatten och glukos. Då vi saknade glukos försökte vi med endast socker och ja, det gick inget vidare alls…
Efter att Bex försökt hälla i mer och mer socker konstant i en kvart insåg vi att huset nog inte skulle bli klart idag…

Men då vi hade gjort slut på ungefär 35% av degen hade vi fått ihop två sidoväggar, två takplattor och fyra normala väggar. Dock hade vi ju 65% av degen kvar, och vad är det bästa man kan göra av överbliven pepparkaksdeg?…



Pacman-pepparkakor, eller som jag själv föredrar att kalla dom: pacpparkakor.
Anledningen till att det blev Pacmannar och Pacman-spöken var helt enkelt att vi inte hade några formar. Ett glas och ett enkelt pizzasnitt skapade en pacman, spökena var lite meckigare men gick rätt fint.

In med Pacmannarna i ugnen och vips…



… så gick allt åt skogen (vsad) Dom första två ugnsformarna med pepparkakor blev visserligen snudd på godkända färgmässigt, kanske lite för bleka, men dom smakade mest som gamla skorpor, alternativt som segt knäckebröd.




Sen så blev kristyren för fast också så den fastnade inte på pepparkakorna. Och vi hade varken plastpåse eller tratt att hälla på den med, så efter några tappra försök och ytterliggare provsmakningar kom vi fram till det oundvikliga….



Vila i frid mina Pacmannar. Ni kämpade tappert men det räckte inte.



Men projektet som egentligen spelar nån roll är ju det som är viktigast. Blir det ett pepparkakshus på julafton eller kommer det sluta med ett irländskt fuskbygge? Drömmen om ett IKEA-inspirerat pepparkakshus lever än…”

IIIIIII don't want a lot for Christmas, there is just one thing I neeeeed. Mariah Carey spelas öve-fucking-rallt i hela Dublin och julstämningen infinner sig inte alls. Utöver det består varenda butiks julmusiks-spellista av totalt fyra låtar: Wham! – Last Christmas, Valfri version av Oh holy night, Valfri version av Silent Night samt ovan nämnda All I want for Christmas. F-y-r-a låtar lyckas alla butikerna på shoppingcentret totalt samla ihop för att skapa sin Best of Blanch shopping center – Christmas version”-playlist. Horribelt.
Jo, ni gissade rätt, jag har varit och handlat julklappar.

Att handla julklappar är någonting som absolut inte platsar på min personliga topplista över roliga saker att göra här i livet. Tvärtom hamnar eländet nånstans mellan att gå ut med soporna och att klippa mig. Och att klippa mig är det absolut värsta jag vet. Saker såsom att tvingas slicka på grävlingar går bra, bli parkerad på av en traktor likaså, men att julshoppa motsätter jag mig starkt.

Idag spenderade jag t-r-e timmar på shoppingcentret och fick ihop totalt noll julklappar. Två par jeans åt mig själv, tre t-shirtar, julklappspapper, ett sexpack öl, en fryspizza och två Pringles-rör fick jag däremot tag i.
Nåja, jag vet i alla fall vad jag ska köpa förnåt till alla nu. Dock ska jag masa mig ner på stan imorgon för att kika lite vad som erbjuds där innan jag slår till. Behöver ju inte ha köpt klart grejerna förrän vid 23-tiden på söndag kväll, så än är det gott om tid.

(Sådär, nu kan ni klaga på all tvätt som ligger på golvet i bakgrunden av bilden)”

Julen är verkligen inte vad den var förut. Det känns ju ändå på något sätt som att julen känns lite närmare om man bor i Sverige mot om man bor på Irland. Visst har dom julpyntat och haft sig här med, men det är liksom inte samma sak.
Hysteriskt fula röd- och grönblinkande saker hänger i var och vartannat fönster för att irritera alla som har nåt slags hum om vad som är stiligt/horribelt. Längs Henry Street har några tappra kämpar hängt upp ett helt gäng smått julmysiga, vertikala tefat och sen finns det lite andra små saker som gör att man märker att det faktiskt är julafton om 10 dagar.

När det sen började megasnöa igår trodde jag faktiskt att vi skulle få se lite snö på marken. Det snöade verkligen jättemycket också, även med svenska mått mätt vräkte det ner, men sen töade allt bort på under en timme. Den irländska jultomten, mer känd som Bono, får antagligen än en gång ställa in sig på att leverera julklapparna med sin vespa istället för den trofasta släden.

Men tomten har i alla fall varit riktigt snäll i år. Inte nog med att han gett min käre mor en massa godis och annat onyttigt att skicka till mig, han har även gett mig min 24-månadersbonus på jobbet. 15 216 smaskiga kronor vill han kötta in på mitt bankkonto på torsdag, men då Grinchen såklart vill ha ett finger med i spelet så drar den sketna idioten 3 970 snuskiga kronor i skatt innan jag får mina pengar. Buuu för Grinchen!

Men strax över 11 000 kronor i veckolön tackar man ju inte nej till, även om jag betalar en hel normal veckolön i skatt den här veckan :< Dock har jag inte en aning om vad jag ska köpa för pengarna, men vad gör det när man precis har köpt in en del av himlen till att sova på?

Och ja, det är mitt ansikte på bilden. Tanken var att bidra med lite julstämning här på bloggen, men det sket ju sig rätt rejält när min 20-minutersphotoshoppning av mig själv som Lucia slutade med ett resultat som mer kan liknas vid Jack Nicholsons galna blick när han slår sig in genom badrumsdörren i The Shining…


Here's Johnny!””

I etthundratjugofem dagar har jag legat och nött min IKEA-madrass som jag köpte efter att jag kommit tillbaka från USA-resan. 79 euro kostade den vilket ger ett snittpris på 61 cent per sovdag sen dess att jag införskaffade eländet. Billigt eller dyrt? Inte vet jag, men engångspriset var dock ett hyfsat kap.

I början dominerade madrassen sen stort med sina 12 cm i höjd, men allt eftersom tiden gick muterade mitt kvadratmoln mer och mer från ett himmelrike till att, både i form, och färg anta ett mer plywoodskiveliknande format.
Så efter en sisådär 100 dagar nådde mitt och madrassens förhållande bokstavligt talat botten när jag tillslut kunde känna det iskalla irländska vardagssrumsgolvet såfort jag rörde mig på plywoodskivan.

Men, plötsligt så händer det. Julen står för dörren, alla på jobbet vägrade Lussetåga (inklusive jag) och julmaten behövde inhandlas. Då den irländska korvens betyg ligger strax under den svenska hundmaten i Michelinguidens årliga undersökningar så känns det alltid tryggt att ha lite svensk matshopping i närheten, även om den blivit betydligt sämre på senare tid.

Ännu en Sultan-madrass inhandlades och baxades ut i taxin för att placeras ovanpå plywoodskivan i min sovborg. Sovborgen som befinner sig i nån slags arktisk klimatzon här i vardagsrummet, men ändå bara tre meter från den afrikanska delen av lägenheten som går under det något spartanska namnet städskrubben”. Det området håller alltid minst 35 graders värme, men så fort man öppnar dörren in dit sticker minsta lilla värmepartikel direkt ut genom valfri springa i lägenheten istället för att hålla oss varma. Skitlägenhet…

Men efter lite slitande med att pressa in 99-eurosinköpet i den något för korta sovhörnan var madrassen äntligen på plats. Första provliggningen var en hejdundrande succé där playwoodskivan gått från brunt och stenhårt elände till nånting som bäst kan beskrivas som en kolossal mängd fluffiga hamstrar i puffsäcksformat.

Nu har jag bunkrat upp med skumtomtar (!!!) som proviant och en IKEA-kasse till att utföra mina behov så jag har nu beslutat mig för att jag aldrig mer kommer lämna detta magiska mjukisfort.


Efter.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på vuxna människor som duschar med badkläderna på när dom besöker badhuset. Som vuxen har man väl ändå sett en naken människa förut, så varför tabubelägga någonting som inte alls är speciellt tabu?

Nåja, vintern har anlänt till Dublin och temperaturen under nätterna når hela vägen ner under nollsträcket. Det är kallt nu, riktigt kallt, och Dublins kyla är 10 gånger värre än Sveriges motsvarighet. Blöt och heltäckande kryper den in överallt och borrar sig fast riktigt riktigt hårt.

Isolering existerar ju såklart inte heller i det här landet. Är det två grader utomhus är det två grader inomhus. Välkommen till stenåldern där vi fortfarande bor i grottor liksom. Skillnaden är den att vi inte har några djurpälsar att klä oss i när kylan kryper på samt att vi inte får elda inomhus.

Nej, jag tänker inte krypa ihop mellan dom två 100-kilosklumparna jag bor med heller. Visst, på stenåldern använde man säkert djuren man hade för att hålla värmen, men nån måtta får det ändå vara.
Ligger just nu i sängen med täcket, mina Homer Simpson-tofflor, ett par kostymbyxor, en tjocktröja och min vinterjacka på mig och känner att jag fortfarande hatar den irländska vintern mer än jag hatar… allt annat.

Tog nyss en dusch och tänkte helt ärligt tanken att duscha med kläderna på eftersom det var så jäkla kallt i badrummet. Nu funkar det nog inte lika bra i praktiken som det funkade i min halvt ihjälfrusna hjärna, men jag börjar nog nu koppla varför folk faktiskt duschar med badkläderna på när dom besöker badhusen…


Frusen man som rapporterar från Camp Kaustinen på Mount Everest