• Jobba på Irland,  Vardagsliv

    Irland – Kroatien @ Aviva Stadium


    Vi spontanköpte biljetter till fotbollsmatchen mellan Irland och Kroatien i förrgår. 33 euro för att få se en irländsk landskamp, uppleva läktarkulturen på ståplats och få bli pissblöt av det irländska regnet kändes som ett kap. Jag, Marcus och Spiris var alla mycket laddade inför denna stundande stormatch när vi satte oss på bussen från jobbet in till stan, Otto han var mer trött och han hade säkert hoppat av om det inte vore för att biljetterna redan var betalda.

    Som bonus på allt så spelades matchen på splitternya Aviva Stadium som öppnades förra året och jag måste säga att rent estetiskt är arenan snudd på perfekt. En stor (stor!) glaskupol som tak som är byggt på ett galet vackert sätt som enligt Wikipedia är byggt sådär för att inte blockera solen för dom som bor i området.
    Hela arenan kändes riktigt fräsch och toaletterna får nästan full pott för att vara på en fotbollsarena. Det ska bli intressant att se hur arenan ser ut om 5-10 år med tanke på att varenda lägenhet i hela Irland verkar mögla sönder och avlida på den tiden…


    Arenan tar in 51 700 personer men det var väl knappast fullsatt om man säger så. Jag skulle tippa på att det var kanske 13 000 irländare och 21 kroater närvarande vid avspark, men samtidigt var det ju bara en vänskapsmatch så man kanske inte ska förvänta sig för mycket.
    Jag hade bokat biljetter åt oss på North Stand vilket direkt översätts till Norra Stå”, AIKs supporterläktare om jag minns det rätt. Därför blev vi alla skapligt överraskade när det visade sig att vi minsann hade fått stolar att sitta på. Stand står väl även för ”läktare” antar jag [?]


    Den här lilla kisen satt bredvid oss under matchen och ropade i början ”Ireland Ireland Ireland!” för att heja på sitt favoritlag, men ju längre matchen gick desto irländskare blev hans uttal. ”Areland Areland” följdes av ”Arelad” tills det slutligen lät precis som om han stod och hejade på det svenska mejeriföretaget Arla.

    Irländsk dialekt är för engelskan var skånskan är för Sverige.


    Matchen då? Irland spelade inte precis som ett lag som skulle platsat i VM förra året och Kroatien var väl inte speciellt mycket bättre. Jag tror vi fick se två-tre skott på mål under matchen också, men så mycket mer var det inte. Keane var tokig som vanligt, båda lagen rullade mycket i backlinjen och Kroatien var det bättre laget sett till matchbilden utan att övertyga. Dom irländska tidningarna trycker idag mest på att Irland nu är obesegrade fem matcher i rad istället för att nämna att matchen var ungefär lika spännande som ett avsnitt av På Spåret.


    Annat värt att notera från matchen är att Damien Duff hade en egen supporterskara på 4-5 personer precis bakom oss. ”Dajmen Dajmen” tjoade dom så fort han rörde bollen och jag fick ett tag en enorm lust att kasta ett fotbollsmål eller något annat tungt och hårt objekt på dom små slynglarna när dom skrålade som om det inte fanns någon morgondag. Tyvärr hade snubbarna säkert mjukisbyxor på sig vilket innebär att dom är så kallade knackers, livsfarliga ungdomar utan framtid som gärna slåss om dom får chansen, så att kasta en målbur på dom hade nog inte gjort mycket mer än att jag hade fått Usain Bolt-löpa ut från arenan…

    Men jag får nog säga att vi alla fick mersmak av den här matchen. Håller tummarna för att man får tag i några biljetter till någon av Irlands hemmamatcher i rugby. Kan inte ens föreställa mig trycket på läktaren när 52 000 tokfulla irländare står och hejar på sinah hjältar…”

  • Roadtrip 2011 (USA)

    USA – En statistisk sammanfattning


    Under 61 dagar roade vi oss med att flänga runt i The United States. Under dessa dagar lyckades vi med bedriften att förflytta oss hela 14 825 kilometer i våran bil. Vet ni hur långt det är? Det är som att sätta sig i en superball borrmaskinsbil och sen megaborra sig hela vägen genom jorden ner till Japan!
    Totalt blev det ett snitt på 24 mil per dag, något som inte alls kändes speciellt märkvärdigt när vi gjorde det, men när mamma sen efter resan skjutsade mig från Arlanda till Skavsta så kändes dom 10 milen plötsligt oändliga. Så konstigt det kan bli :i


    Rekorddagen när det kommer till bilåkningen var väl en 130 mils bilåkning ungefär, men det gör jag nog aldrig om igen frivilligt. Den sträckan tar dig från Malmö till Wien ungefär, då kanske ni får lite perspektiv på hur långt det egentligen är.
    Vi gjorde kust till kust på elva dagar, men vi kunde nog ha klarat av det på halva tiden dagar om vi hade behövt det. Vi stannade ändå i en massa nationalparker på vägen, plus att vi stannade i Chicago i några dagar.
    Bensinkostnaden för resan blev annars skrattretande. Jag noterade exakt alla tankningar vi gjorde under våran resa och totalt slutade priset på 8 313 kronor. För fyra personers resa genom USA. Åtta tusen kronor. Man måste älska amerikanarnas bensinpriser <3
    Bilhyran kostade oss sen totalt 25 221 kronor, därtill kostade GPSen 840 kronor också.


    Resan dit var annars det absolut värsta med hela resan. 9 291 kilometer i luften fördelat på två flygresor, samt en åtta timmars väntan i Chicago mördade oss nästan totalt.
    Intressant här är annars att notera att det är 8 962 kilometer fågelvägen från Stockholm till Chicago (där vi mellanlandade), så våran totala bilåkning under resan hade räckt för att åka fågelvägen mellan Arlanda och O'Hares flygplats – tur och retur. Det är smått sinnessjukt…


    På tal om sinnessjukt, mitt bagage när vi åkte till USA vägde ungefär som en nyfödd bebis med sina 3,2 kilo. Fantastiskt elegant och jag kände mig nästan lite som Berra

    när jag skamset checkade in min turkosa knodd.
    På väg hem hade dock min avkomma plötsligt nått femårsåldern, blivit afrikan och checkades in på den hysteriskt roande vikten av 19,95 kilo :i Varför det var roligt? Jo, för att jag stod där och höll tummarna för att väska inte skulle väga mer än 20 kilo som är Ryanairs maxgräns för bagaget och när vågen då visade 19,95 kilo tyckte jag att det var jätteroligt. Rutin kallas sånt mina vänner.


    Budgeterat för resan var 60 000 kronor, och när jag nu sammanfattar det hela kan vi först konstatera en sak: det är inte helt lätt att räkna ut hur mycket jag faktiskt gjorde slut på. Detta eftersom jag oftast var den som betalade boende plus utflykter online och sen fick kontanter av dom andra.
    Ännu svårare är det att räkna ut vad pengarna egentligen lades på. Kontantuttagen slutade totalt på 25 125 kronor, men vad dom pengarna lades på har jag ju inte den blekaste. Antagligen gick ganska mycket till mat och nöjen, men helt säker kan jag inte vara. Lägg därtill en total uttagsavgift på 910 kronor som drogs för att jag tog ut pengar totalt 26 gånger under våran resa.
    Sen har jag separata onlinebetalningar för pizza, kinamat, sushi och annan snabbmat på 2 023 kronor, men det är såklart inte ens i närheten av vad maten kostade totalt.


    Det här gör det lite svårt att pinpointa exakt vad som kostade vad, men jag tror i alla fall att resan totalt kostade mig 59 449 kronor av mina hårt förvärvade slantar. Välinvesterade pengar om ni frågar mig.
    Sen ska vi väl nämna vikten också. Vid resans start vägde jag in på prydliga 75 kilo och efter otaliga snabbmatsmåltider, efterrätter och 61 dagars bilåkande återvände jag till Irland med en vikt på… smått chockerande 76 kilo. Tur man har bra gener.


    Avslutningsvis vill jag tacka alla er som orkat följa med mig under mitt äventyr. Hoppas ni fått ut någonting vettigt av läsningen. Har ni lust kan ni alltid kasta in en kommentar nedan.