Close

Monthly Archives augusti 2011

Hittade dessa godingar idag och tänkte att det säkert är fler än jag som vill veta att man kan skicka hajar och pingviner till sina kompisar på Facebook.


Om jag nu bara hade nån kompis…

Dagen började på Hard Rock Café inne i Dublin. Världens antagligen godaste revbensspjäll sköljdes ner med några öl innan vi beställde in världens näst godaste efterrätt i form av deras supergoda brownie. En efterrätt som alltid får mig att vilja kräkas då den är så god att man nästan inte kan sluta äta. Att portionen sen är stor nog för att tillgodose en normalstor människas kaloriintag för en halv månad framöver gör ju inte saken bättre. Eller jo, det gör det.

Men rugbymatchen mellan Irland och Frankrike var det som egentligen var dagens mål. Biljetterna kostade 24 euro styck och femton stycken bokades så att dom rugbysugna IBMarna som kände för att se den irländska nationalsporten skulle få varsin. Tyvärr innebar den prislappen på biljetterna att vi fick sitta nästan högst upp på makalösa Aviva Stadium och biljettbokningen varnade även folk med svindel för att boka dessa biljetter.



Personligen tyckte jag dock inte det var speciellt högt däruppe och Line, Spiris, Markus, Sara och Cousin Itt verkade alla precis lika fascinerade av uppladdningen inför matchen som jag var.
Såklart var vi tvungna att hålla på Irland och både jag, Spiris, Maria och Elena hade köpt oss ett irländskt plagg för att stötta våra gröna hjältar.



Sen fick man även ta in öl på läktaren! Det var lätt det bästa med rugbyn, men tyvärr serverade dom äckel-Carlsberg så jag bestämde mig för att det här var ohållbart och…



… hällde därför ut eländet på golvet framför mig. Tyvärr studsar tydligen öl om man släpper den från en höjd vilket innebar att drycken vackert attackerade den tjuriga damen som satt på platsen framför mig. Hon var måttligt nöjd av att ha fått sunkig Carlsberg på sin fula tröja och grinade No!” på ett fantastiskt töntigt sätt när jag bad om ursäkt och frågade om hon var okej. Av hennes reaktion att döma så verkade det mer som om jag precis gjort någonting hemskt i stil med att köra över ett av hennes barn med en skördetröska och inte bara spillt lite öl på henne. Sen hade hon plötsligt en ombyteströja med sig också, men ändå satt hon där framme och gnällde hela matchen.

Så efter den här incidenten och hennes eviga gnällande började jag hålla på Frankrike istället.



Men rugby som sport då? Tja, vi kan ju börja med det uppenbara som dom flesta vet – hur man gör ”mål” i rugby. Man kan antingen sparka in bollen över ribban och mellan dom två stolparna för att få tre poäng. Om man sen springer med bollen över motståndarens kortsida och lägger ner den så får man sen fem poäng. Detta kallas dock inte ”mål” som i alla andra sporter i världen, nej här kallas det för ett ”försök” (try på engelska)…

Jag kan förövrigt inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att sitta och lyssna på när Lasse Granqvist kommenterar rugby-VM och i finalen mellan Irland och Sverige vrålar ”OJ VILKET FÖRSÖK HAN GÖÖÖÖR!!!”. Det borde heta mål för fasiken! Gör om gör rätt…



Om man då gjort ett försök ([?]) får man också en ”straffspark” med chans på att göra två ytterliggare poäng. Jag förstod aldrig riktigt hur eländet fungerade, men ALLA på hela arenan blev knäpptysta när snubben skulle sparka in den där bollen från typ 7 meter över ribban.
Sen började två motståndare springa mot honom, och vad tror ni då han gjorde? Han avvaktade precis sådär lagom länge så att försvararna trodde att dom skulle hinna fram och blockera sparken innan han skickade iväg bollen helt åt skogen. Långt utanför och inga extrapoäng till Irland där inte.




Rätt ofta under matchen så rensade lagen bollen ut över sidlinjen av någon anledning också. Det intressanta var att man aldrig visste vilket lag som skulle få inkastet. Ibland fick Frankrike inkastet när dom sparkade ut bollen över linjen och ibland fick Irland inkastet. Noll logik i eländet och vi skrattade gott åt att dom verkade slumpa fram vems tur det var att kasta inkast :i

Men inkasten var i alla fall balla! En av spelarna kastade inkastet och resten av spelarna hjälptes, på nåt slags cirkusnummer-sätt, åt att lyfta upp en av spelarna i luften så att han kunde nå bollen. Kanske kan det här vara någonting för Milan att utveckla så att Zlatan kan få det lite lättare att göra mål på hörnsparkarna? :f



Sen ibland så blåste domaren av för någonting också. Då ställde sig en massa spelare, höll om varandras lår och stoppade ansiktet i rumpan på varandra för att på så vis kunna stå och göra någonting som mest liknade en omvänd dragkamp. Knuffkamp kanske man ska kalla det? Det fanns inget riktigt mål med det hela utan rätt som det var så kom bollen ut därifrån och alla sprang vidare som vanligt. Varför dom inte bara tog ut bollen och spelade vidare istället för att knuffkampa övergår dock mitt förstånd…



Det sägs ju att rugby ska vara en hård sport, men jag tyckte mest den liknade italiensk fotboll med oxar ungefär. Rätt som det var låg någon skadad och istället för att invänta nästa avblåsning så kutade läkaren i på planen direkt för att undsätta sin skadade kompis. Det kändes lite som att läkaren inte riktigt platsade i militären och därför agerade militärsjukvårdare på rugbyplanen istället. I krig har man ju inga avblåsningar så då kan man springa in på planen direkt man känner för det.

Det här ledde till ett antal dråpliga situationer under matchen, men allra roligast var när en fransk spelare låg skadad strax inne på den irländska planhalvan och spelet plötsligt vände över på den sidan han låg på. Då kom några galna irländare springandes mot sjukvårdaren och den halvdöda fransmannen vilket ledde till att dom båda fick hoppa undan i panik :i Mitt i spelet stod sen en medicinväska och lite annan smått och gott samtidigt som alla spelade vidare :i



Sen var det nån som nästan dog också. Då skickade dom in sin hemmabyggda ambulans och hämtade upp stackaren som antagligen fick föras till sjukhus med ett amputerat ben eller nåt.

Pauser var det gott om också. Sporten liknade amerikansk fotboll på det viset, bara det att det aldrig fanns något riktigt taktiksnack som skapade pauserna. Det var mer att alla skulle ställa upp sig korrekt som tog tid, samt att dom skulle torka av bollen om den blev blöt osv.

Sen fick man inte ens passa framåt! Då blåste domaren av och så fick motståndarna bollen. Idiotiskt! Så på så vis är rugbyn mer likt schack än fotboll – man får inte passa framåt, det händer inte speciellt mycket när man väl utövar eländet och endast dom riktigt insatta kan uppskatta skiten.



Matchen då? Ja den slutade 26-22 till fransmännen och jag jublade lite inombords trots att jag satt där i min irländska tröja.
Sporten i sig var dock jääääättetråkig vilket vi alla var överens om. Alla utom norskan då, hon är norsk och förstår inte bättre än att tycka att eländet till sport är intressant. Men hon är som sagt norsk så hon är ursäktad, man ska inte racka ner på handikappade liksom.

Vad ger man då rugby för betyg? Inte blir det högt i alla fall, och när jag dessutom tappat ut min öl så hade jag inte ens det att roa mig med på läktaren. Nej, en gång men aldrig mer. Rugby är ingenting för mig…

Betyg på rugbyn som sport: 0,5
Betyg på att spilla öl över gnällkärringen på stolen framför: 4”

Vi spontanköpte biljetter till fotbollsmatchen mellan Irland och Kroatien i förrgår. 33 euro för att få se en irländsk landskamp, uppleva läktarkulturen på ståplats och få bli pissblöt av det irländska regnet kändes som ett kap. Jag, Marcus och Spiris var alla mycket laddade inför denna stundande stormatch när vi satte oss på bussen från jobbet in till stan, Otto han var mer trött och han hade säkert hoppat av om det inte vore för att biljetterna redan var betalda.

Som bonus på allt så spelades matchen på splitternya Aviva Stadium som öppnades förra året och jag måste säga att rent estetiskt är arenan snudd på perfekt. En stor (stor!) glaskupol som tak som är byggt på ett galet vackert sätt som enligt Wikipedia är byggt sådär för att inte blockera solen för dom som bor i området.
Hela arenan kändes riktigt fräsch och toaletterna får nästan full pott för att vara på en fotbollsarena. Det ska bli intressant att se hur arenan ser ut om 5-10 år med tanke på att varenda lägenhet i hela Irland verkar mögla sönder och avlida på den tiden…



Arenan tar in 51 700 personer men det var väl knappast fullsatt om man säger så. Jag skulle tippa på att det var kanske 13 000 irländare och 21 kroater närvarande vid avspark, men samtidigt var det ju bara en vänskapsmatch så man kanske inte ska förvänta sig för mycket.
Jag hade bokat biljetter åt oss på North Stand vilket direkt översätts till Norra Stå”, AIKs supporterläktare om jag minns det rätt. Därför blev vi alla skapligt överraskade när det visade sig att vi minsann hade fått stolar att sitta på. Stand står väl även för ”läktare” antar jag [?]



Den här lilla kisen satt bredvid oss under matchen och ropade i början ”Ireland Ireland Ireland!” för att heja på sitt favoritlag, men ju längre matchen gick desto irländskare blev hans uttal. ”Areland Areland” följdes av ”Arelad” tills det slutligen lät precis som om han stod och hejade på det svenska mejeriföretaget Arla.

Irländsk dialekt är för engelskan var skånskan är för Sverige.



Matchen då? Irland spelade inte precis som ett lag som skulle platsat i VM förra året och Kroatien var väl inte speciellt mycket bättre. Jag tror vi fick se två-tre skott på mål under matchen också, men så mycket mer var det inte. Keane var tokig som vanligt, båda lagen rullade mycket i backlinjen och Kroatien var det bättre laget sett till matchbilden utan att övertyga. Dom irländska tidningarna trycker idag mest på att Irland nu är obesegrade fem matcher i rad istället för att nämna att matchen var ungefär lika spännande som ett avsnitt av På Spåret.



Annat värt att notera från matchen är att Damien Duff hade en egen supporterskara på 4-5 personer precis bakom oss. ”Dajmen Dajmen” tjoade dom så fort han rörde bollen och jag fick ett tag en enorm lust att kasta ett fotbollsmål eller något annat tungt och hårt objekt på dom små slynglarna när dom skrålade som om det inte fanns någon morgondag. Tyvärr hade snubbarna säkert mjukisbyxor på sig vilket innebär att dom är så kallade knackers, livsfarliga ungdomar utan framtid som gärna slåss om dom får chansen, så att kasta en målbur på dom hade nog inte gjort mycket mer än att jag hade fått Usain Bolt-löpa ut från arenan…

Men jag får nog säga att vi alla fick mersmak av den här matchen. Håller tummarna för att man får tag i några biljetter till någon av Irlands hemmamatcher i rugby. Kan inte ens föreställa mig trycket på läktaren när 52 000 tokfulla irländare står och hejar på sinah hjältar…”

Under 61 dagar roade vi oss med att flänga runt i The United States. Under dessa dagar lyckades vi med bedriften att förflytta oss hela 14 825 kilometer i våran bil. Vet ni hur långt det är? Det är som att sätta sig i en superball borrmaskinsbil och sen megaborra sig hela vägen genom jorden ner till Japan!
Totalt blev det ett snitt på 24 mil per dag, något som inte alls kändes speciellt märkvärdigt när vi gjorde det, men när mamma sen efter resan skjutsade mig från Arlanda till Skavsta så kändes dom 10 milen plötsligt oändliga. Så konstigt det kan bli :i



Rekorddagen när det kommer till bilåkningen var väl en 130 mils bilåkning ungefär, men det gör jag nog aldrig om igen frivilligt. Den sträckan tar dig från Malmö till Wien ungefär, då kanske ni får lite perspektiv på hur långt det egentligen är.
Vi gjorde kust till kust på elva dagar, men vi kunde nog ha klarat av det på halva tiden dagar om vi hade behövt det. Vi stannade ändå i en massa nationalparker på vägen, plus att vi stannade i Chicago i några dagar.
Bensinkostnaden för resan blev annars skrattretande. Jag noterade exakt alla tankningar vi gjorde under våran resa och totalt slutade priset på 8 313 kronor. För fyra personers resa genom USA. Åtta tusen kronor. Man måste älska amerikanarnas bensinpriser <3
Bilhyran kostade oss sen totalt 25 221 kronor, därtill kostade GPSen 840 kronor också.



Resan dit var annars det absolut värsta med hela resan. 9 291 kilometer i luften fördelat på två flygresor, samt en åtta timmars väntan i Chicago mördade oss nästan totalt.
Intressant här är annars att notera att det är 8 962 kilometer fågelvägen från Stockholm till Chicago (där vi mellanlandade), så våran totala bilåkning under resan hade räckt för att åka fågelvägen mellan Arlanda och O'Hares flygplats – tur och retur. Det är smått sinnessjukt…



På tal om sinnessjukt, mitt bagage när vi åkte till USA vägde ungefär som en nyfödd bebis med sina 3,2 kilo. Fantastiskt elegant och jag kände mig nästan lite som Berra
när jag skamset checkade in min turkosa knodd.
På väg hem hade dock min avkomma plötsligt nått femårsåldern, blivit afrikan och checkades in på den hysteriskt roande vikten av 19,95 kilo :i Varför det var roligt? Jo, för att jag stod där och höll tummarna för att väska inte skulle väga mer än 20 kilo som är Ryanairs maxgräns för bagaget och när vågen då visade 19,95 kilo tyckte jag att det var jätteroligt. Rutin kallas sånt mina vänner.



Budgeterat för resan var 60 000 kronor, och när jag nu sammanfattar det hela kan vi först konstatera en sak: det är inte helt lätt att räkna ut hur mycket jag faktiskt gjorde slut på. Detta eftersom jag oftast var den som betalade boende plus utflykter online och sen fick kontanter av dom andra.
Ännu svårare är det att räkna ut vad pengarna egentligen lades på. Kontantuttagen slutade totalt på 25 125 kronor, men vad dom pengarna lades på har jag ju inte den blekaste. Antagligen gick ganska mycket till mat och nöjen, men helt säker kan jag inte vara. Lägg därtill en total uttagsavgift på 910 kronor som drogs för att jag tog ut pengar totalt 26 gånger under våran resa.
Sen har jag separata onlinebetalningar för pizza, kinamat, sushi och annan snabbmat på 2 023 kronor, men det är såklart inte ens i närheten av vad maten kostade totalt.



Det här gör det lite svårt att pinpointa exakt vad som kostade vad, men jag tror i alla fall att resan totalt kostade mig 59 449 kronor av mina hårt förvärvade slantar. Välinvesterade pengar om ni frågar mig.
Sen ska vi väl nämna vikten också. Vid resans start vägde jag in på prydliga 75 kilo och efter otaliga snabbmatsmåltider, efterrätter och 61 dagars bilåkande återvände jag till Irland med en vikt på… smått chockerande 76 kilo. Tur man har bra gener.



Avslutningsvis vill jag tacka alla er som orkat följa med mig under mitt äventyr. Hoppas ni fått ut någonting vettigt av läsningen. Har ni lust kan ni alltid kasta in en kommentar nedan.
Det hände en lite grej i restaurangen vi har på jobbet idag när jag stod i kö för att få ge kvinnan i kassan pengar för mackan jag tänkte köpa. Det var en av dom vanliga, ganska oattraktiva, kassörskorna som jobbat där det senaste året som satt och tog betalt och hon kämpade på precis som vanligt i den begynnande lunchstressen.
När hon sen var klar med killen framför mig traskade jag fram, ställde ner min bricka och väntade på att hon skulle lägga ner pengarna den förra killen betalat med så att hon kunde börja hjälpa mig. Och det gjorde hon också…

Direkt hon tittade upp så förändrades hennes ansiktsuttryck från den gamla vardagslunk-looken till den här:



Sen följde följande konversation:

Kassakvinnan: Bu… bu… but you look so brown?
Kausti: He-he (vad svarar man på något sånt?)
Kassakvinnan: Where did you go?
Kausti: Miami

Då byttes hennes ansiktsuttryck än en gång från ovanstående min till:



Konversationen fortsatte sedan:

Kassakvinnan: No way?… I'm so jealous!! (Som om inte det redan syntes :z)
Kausti: Hö-hö
Kassakvinnan: For how long?
Kausti: Miami for two weeks, and we did the rest of the USA as well, so two months in total.

Då brast det nästan för den stackars kvinnan…



Jag kände mig faktiskt lite ond när jag sen gick därifrån. Jag kände en stark känsla av medlidande eftersom jag verkligen såg i hennes ögon hur avundsjuk hon var samtidigt som man såg att hon aldrig någonsin skulle kunna göra det jag precis gjort.
Må hon vinna några miljoner på lotto en vacker dag så att jag någonstans nån gång i framtiden råkar springa in i henne, chockerat utbrista Bu… bu… but you look so brown?” och sen få ett ”Yes, I've been to Miami” som svar.

Jag håller mina tummar för dig kassakvinnan fastän jag inte kan ditt namn och fastän jag vet att du inte kan svenska.
12