Close

Monthly Archives juni 2011


Imorse lämnades Sandusky för en 45-mils resa österut. Damen i sällskapet var mäkta road och somnade nästan direkt efter avfärd.
Det här med att sova i bilen har förövrigt blivit en mindre sport. I Sverige är man mäkta imponerad av sig själv om man åker 50 mil på en dag, här är det en kort sträcka. Så när man åker 40+ mil så orkar man oftast inte vara vaken hela resan utan vill gärna köra en återhämtningsnap på sisådär 1-2 timmar.

Men när klockan är 13:00 och solen står högst upp på himlen så lyser den rätt starkt, något som inte är sådär jätteskönt när man försöker somna. Har man sen otur sitter man också på solsidan i bilen vilket gör att temperaturen där man sitter och försöker sova ökar med 10-15 grader. Därför får man ta till diverse knep för att kunna däcka i baksätet.
Tatta visar ovan prov på stor rutin där hon kör en av stadardpositionerna, Tobias Mead][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=2GE2V1qyYFE[/youtube]
som den kallas i sovtävlingskretsar.
Själv brukar jag knyta fast ärmarna på min långärmade tröja över ögonen eftersom jag inte klarar av att andas om jag kör Tattas variant samt att jag verkligen verkligen verkligen inte kan sova om det är det minsta ljust ute.
Har även provar att blanda in mjuksdjur, dubbla långtröjor med mera, men att knyta två ärmar runt huvudet över ögonen fungerar bäst för egen del.



Egentligen har vi inte hunnit med så mycket mer än bilåkning idag, men eftersom vi kom fram till vårat motell lite i förväg bestämde vi oss för att fuska lite och besöka morgondagens mål, Niagarafallen, redan idag.



Vi började med att parkera bilen på den amerikanska sidan av fallen, men det visade sig snabbt vara ungefär lika roligt som att smeta in sig med Nutella, sin mage med majonäs och sen springa runt och leka att man är en pingvin. Eller nej, det där lät ju faktiskt rätt kul… Fail… Aja, den amerikanska sidan sög helt enkelt, så…



… vi tog bilen över bron till den kanadensiska sidan istället. Det krävdes inte mer än 3,50 dollar, ett nordiskt efternamn samt ett giltigt pass för att få ta sig över. Den utländska snubben som satt i bilen framför oss fick kämpa i 5-10 minuter för att komma över, för oss var det avklarat på strax under tre minuter. Älskar hur dom slumpmässiga” kontrollerna här fungerar, dom är ungefär lika ”slumpmässiga” som dom där lotterna man får från Ellos-katalogen där man kan skrapa fram en ”vinst” i form av ett rabatterat pris på sin nästa order.



Men det är hemskt var dåligt fallen gör sig på bild. Här ser ni någonting som liknar valfri liten fors i Sverige, men i verkligheten var det helt sjukt mäktigt. Här ser ni en bild på det ena av Nigarafallen, det Amerikanska fallet som såklart ligger på den amerikanska sidan av floden.



Här ser ni det största fallen, Hästskofallet, som är det som är mest känt av dom två. Det ligger på den kanadensiska sidan av floden.
Totalt forsar det ner etthundrafemtiofyra miljoner liter vatten nedför fallen – varje minut! Helt sjukt…



Liten båt som trotsar fallet…



Nöjd kis med regnbågen och fallen i bakgrunden.



Om Niagarafallen kunde prata skulle dom antagligen säga någonting i stil med ”Vattenvattenvattenvattenvattenvatten”…



Vi traskade såklart även ner för att komma in bakom fallen också. 13 dollar kostade det och då fick man även en sånhär vacker gul plastpåseponchogrej då det störtregnade och megablåste från vattenfallet när man stod därnere.



Utsikten bakom fallen var dock inte sådär… nej, det var inte alls värt att se, men samtidigt kan jag skryta om att jag varit bakom där och kikat i alla fall…



Men humöret är såklart ändå på topp om man har en gul plastpåseponchogrej och en lillebror vid sin sida!



Fallen var dock mindre än vad jag hade förväntat mig… Dom lät dock supermäktiga då ljudet av 154 miljoner vatten per liter avger ett väldans unikt läte. Typ ”BBBBSCHHHHHHHKKKHKKKKKK” ungefär…

Jag verkar dock överskatta precis allt jag sett fram emot – först Grand Canyon och nu Niagarafallen. Även om Niagarafallen var riktigt balla så var dom ändå inte så balla som jag trott. Men vackert var det i alla fall… Imorgon kör vi ett återbesök, tar båten hela vägen fram till Hästskofallet och sen får vi se vart vi tar vägen. Vi har fortfarande lite tid kvar innan vi måste vara i New York…
Från stillastående till hundranittiotre kilometer per timme på strax under fyra sekunder, så fort har vi lyckats accelerera idag. Nej, vi har inte kört ut våran Volkswagen från någon klippa eller gjort någonting annat dumt, vi har varit på Cedar Point!

Cedar Point är, enligt egen erfarenhet, USAs absolut ballaste nöjesfält och stället ligger tio mil väst om Cleveland i Ohio. Här kan du hitta dom coolaste berg- och dalbanorna du kan tänka dig, stället är mycket billigare än Six Flags Magic Mountain och dessutom är det betydligt mindre folk på Cedar Point än vad det är på Six Flags.
Cedar Point förkortar förövrigt sitt namn till CP, något som till exempelt kändes jättekul när man kunde köpa souvenirglas med texten I love CP” i shoppen (mrg)



Men vem bryr sig om souvenirer? Vi snackar lite berg- och dalbanor istället! Vi kan börja med att nämna parkens centrala skrytbygge, Top Thrill Dragster. Världens näst högsta berg- och dalbana med sina 130 meter gör 0-193 km/h på smått hysteriska 3,8 sekunder.

(Ja, vi ska såklart åka den högsta berg- och dalbanan som finns i New Jersey också, men det blir senare under resan om inget oförutsett händer)

Top Thrill Dragster tar ungefär 1 000 åkare per timme, något som tyvärr innebär ett problem när man har ett antal hundra personer före sig i kön för att få åka sin vända.
Även om Cedar Point var bättre än Six Flags på det sättet att inträdet bara kostade 49 dollar så innebar saknaden av ett fast pass som gör att man får gå före i kön att man fick lov att vänta en stund för att få åka allt man ville åka. Väntan var allt mellan 15-90 minuter, men dom längsta väntetiderna var såklart bara på dom absolut värsta åkturerna.

Men vi fick i alla fall köa i ungefär 1,5 timme för att få åka våran vända, men det var nästan så att det var värt det. Fy satans jäklar vad fort det gick… Man får sätta sig i sin dragster-liknande vagn, sen rullar vagnen fram och högtalarna pumpar fram ett ljud av en dragstermotor som varvar ett okänt antal gånger och sen… vroooooooooooom-uppuppupp-aaaaaaaaahvadhögtdetääär-vrooooomneråt-slut.

Att återge en berg- och dalbana i text är som att försöka baka en bröllopstårta med lim, målarfärg och en påse synålar. Det går helt enkelt inte, ovasett hur mycket man försöker. Top Thrill Dragster var asball, men det var gränsfall om det var värt väntan på 1,5 timme.

Betyg på Top Thrill Dragster: 4



Millenium Point är en lite mer traditionell berg- och dalbana i stål som har en helt galen start där man först hissas upp på en 94 meter hög avsats och sen skickas nästan rakt ner i ett 80 graders fall. Helt jävla sjukt äckligt, speciellt när man fick äran att sitta bredvid en stålmormor som fixade fallet bättre än mig själv.
Ena sekunden ser man en fantastisk utsikt över över nöjesparken, andra sekunden tokstörtar man mot sin död innan man på något mirakulöst sätt lyckas överleva. Då kommer nästa, 55 meter höga, kulle och avlägsnar din magsäck totalt genom att helt enkelt lura den att hoppa upp samtidigt som vagnen sticker neråt. Sen kommer nästa kulle. Och nästa. 120 sekunders fantastisk blå skräck som verkligen borde upplevas av alla som inte har hjärtproblem.
Millenium Point röstades även fram till världens bästa berg- och dalbana förra året av tidningen Amusement Today i deras undersökning av vilken åktur som berg- och dalbaneälskare gillar. För fjärde året i rad.

Jag är nästan villig att hålla med, om det inte vore för…



… Maverick, Cedar Points absolut häftigaste, roligaste och snurrigaste berg- och dalbana! Den ser inte så mycket ut för världen, men starten på den här rackaren är det sjukaste jag varit med om. Man sätter sig, spänner fast sig och rullas fram till början på banan. Då man ser en backe framför sig (som på dom flesta berg- och dalbanorna idag) så förväntar man sig det där trista ”klrack krack krack”-ljudet där man hissas upp i långsam takt till toppen av berget innan man släpps ner.

Men så fungerar det tydligen inte här. Nej, här börjar man rulla upp lite sakta, utan att höra det där ljudet, men sen ökar farten bara tills man kommer upp på toppen av den första höjden. Då släpps man raaaaaaakt ner i 95 grades (!!!) vinkel. När den böjen kommer i hyfsad fart känns den tio gånger värre än en vanlig ”krack krack krack”-bana och jag höll på att halvt avlida där. Sen snurrar man runt, upp och ner, höger och vänster och jag vet inte alls innan man nästan stannar i en tunnel och tror att åkuren är slut. Då skjuts man plötsligt iväg i 110 kilometer i timmen igen och allt känns sådär löjligt underbart som bara en åktur i en berg- och dalbana kan göra.

Får jag någonsin en son ska han heta Maverick. Ja, får jag en dotter ska hon baskemig heta Maverick hon med. Alla mina eventuella framtida barn ska få namnet Maverick!

Betyg på Millenium Point: 4
Betyg på Maverick: 4,5

Maverick var fantastisk, Millenium Point var fantastisk och Cedar Point förtjänar verkligen titeln som ”Best Amusement Park” som den nu fått 13 år i rad. Alla borde verkligen ta omvägen förbi Sandusky för att uppleva dom sjuka adrenalinkickarna som stället erbjuder! Och det är många, helt sjukt många, galna åkturer stället har att erbjuda. Jag har till exempel inte ens nämnt Mantis, Raptor, Wicked Twister och Magnum XL-200 för att snudda vid några fler av alla deras fantastiska kickar…

Betyg på Cedar Point: 4,5”

Tre unga pionjärer vaknade imorse till liv i ett regnigt Chicago för att bege sig ut på nya äventyr. Iklädda dom varmaste kläderna dom hade gick dom ut till bilen för att åka in till centrum och i längden till Segwaytouren som skulle gå av stapeln klockan 10:00. Strax efter niotiden lämnade bilen med dom tre ungdomarna motellet och allt var frid och fröjd.

Då två av dom tre unga resenärerna redan var rutinerade segwayproffs sen debut-turen i San Francisco kände dom ingen press alls samtidigt som den lite mer orutinerade damen i sällskapet var en aning skeptisk till den nya farkosten och dess egenskaper.
Tyvärr var dom rutinerade segwayproffsen inte lika rutinerade när det kom till uppskattningen av hur långt det var in till centrala Chicago från motellet samt hur fort det kunde tänkas gå att ta sig in dit klockan nio på en måndagmorgon.

Så när klockan var tio och segwaytouren skulle till att börja befann sig dom tre segwayhjältarna fortfarande i sin bil mitt ute på motorvägen som rörde sig framåt i en hastighet jämförbar med farten en backande sköldpadda håller.



En kvart, en halvt felparkerad bil och en rallytaxitur senare så anlände dom dock hos City Segway Tours och fick skriva på en massa papper om att dom minsann inte tänkte ha sönder dom tvåhjuliga snowboardarna” som Tatjana mycket elegant (och helt ologiskt) kallade dom.
Efter att ha skrivit under på att jag minsann tänkte ge bort min bil, vänstra njure och min favoritinnebandyklubba till City Segway Tours om någon av oss hade sönder en av Segwayarna så reserverade killen i kassan 1 500 dollar från mitt Visakort och vi kunde sen baxa ut våra tvåhjuliga under för att springa ikapp dom andra deltagarna vi skulle åka med.

Våran guide såg ut som Pamela Anderssons ex Tommy Lee och betedde sig lite som ett förvuxet ADHD-barn, men han hade även en riktigt skön humor och var en rätt trevlig, om än lite knepig, kis.



En mycket nöjd Kausti med ett hjälmspänne som tydligen stack rakt ut fick sen kliva på Segwayen och visa vilken rutin han hade på åkdonet.
Sen tog Tommy Lee täten och började resan runt Chicago för att visa allt som staden hade att erbjuda.



Vi åkte på vägen förbi bland annat The Field Museum som tydligen har världens mest kompletta skelettet av en T-Rex:



Vroooooooom…

Sen åkte vi också ut till planetariet som fanns i staden, mest för att stället skulle ha en jättefin utsikt över staden:



Vrooooooom….



Och utsikten vid planetariet var riktigt ball. Lite svårt att visa på bild dock. Men efter att ha lyssnat på lite ointressant information om stället så begav vi oss mot Grant Park för lite ytterliggare sightseeing:



Vrooooooom…



Väl där fick vi berättat för oss att staden Chicago fått ett hjärnsläpp för några år sedan och importerat några ton rostat järn från Polen. Statyerna ser ut som underkroppar som går runt huller om buller och är menade att symbolisera dagens samhälle där ingen längre träffas utan där all socialisering sker via internet. Eländet kostade sex miljoner dollar att köpa in.

Efter att ha chockats av idiotin som pågår i staden så återvände till City Segways kontor för att lämna av våra Segways, jag återfick min deposit på 1 500 dollar och sen tog vi tog sikte på en av dom få sakerna vi inte fick besöka, men ändå se, under touren:



Cloud Gate, en 20 meter hög kidneyböna-liknande stålklump. 100 ton tung och spegelblank står den där i Grant Park och ser riktigt trevlig ut. Den påminner lite om T-1000 från Terminator 2 och den känns sådär skönt futuristisk som bara en kromad stålklump kan göra.

Väl där kände vi oss klara med Grant Park och bestämde oss istället för att ta en taxi bort till Field Museum för att se vad som fanns därinne…



Och dom hade så sjuuuukt mycket balla saker därinne. En mumifierad snubbe var inte en av dom.



Ett skelett av världens första snel hest var dock lite bättre.



En uppstoppad, om än både ful och långnäbbad, alligator såg betydligt ballare ut än vad den gör på bild.



Ett gäng pingviner och en lillebror lyckades även slå sig in på en av bilderna, men ingen av dessa kunde leva upp till den ballaste grejen av dom alla! Trots att stället hade skelett av både Stegosaurus, Brontosaurus och en massa andra dinosaurier, samt ett skelett av en enorm kaskelot så kunde ingenting ens komma i närheten av…



… skelettet av Sue, en före detta levande Tyrannosaurus Rex!!!! Det var så häftigt, och så levande, att jag inte vågade röra en min när jag fick min bild med denna fantastiska donna! Den var så ball att jag nästan ville skaffa barn med den och när dom andra först ville ”gå runt och titta lite” så grät jag som en nyfödd bäbis med nackskott – jag ville ju se Sue på en gång!

Klockan är mycket nu och jag hinner inte skriva mer, men om ni någonsin får för er att på något jäkla vis åka förbi Chicago så se för tusan till att besöka The Field Museum. Stället var fantastiskt och man skulle lätt kunna lägga en heldag där för att bara strosa runt bland djuren, utställningarna och allt annat dom hade.

Betyg på Field Museum: 5

En liten håla jag inte minns namnet på igår, Chicago idag.
Dagen började med sovmorgon till 11 innan vi begav oss ut på stan för att spana in Amerikas högsta byggnad, säkerligen namngedd efter den stora skådespelaren Bruce, som ack så vackert namngetts till Willis Tower. 108 våningar, eller 526 meter, högt och fram till 1998 var det världens högsta byggnad.

Skyskrapan består av 42 735 kvadratmeter yta, har 902 toaletter, byggnaden besöks av 25 000 personer per dag och det är 2 232 trappsteg från botten upp till högsta våningen.
Varje år anordnas tävlingen Sears Tower Stair Climb som går ut på att en massa löpare springer upp för alla dom där trappstegen för att komma först upp. Rekordet att springa upp ligger på 13 minuter och måste ha slagits av nån dåre som inte förstått hur skönt det är att åka hiss… Byggnaden har dessutom 104 stycken sådana, så det bör inte vara alltför svårt att få plats för att kunna ta sig upp…



Men efter att ha köat i nästan t-v-å timmar för att få betala 17 dollar för att sen få åka upp i tornet så förstår jag varför dårarna har så bråttom upp. Utsikten där uppifrån var faktiskt riktigt ball. Man såg ut över alla skyskraporna som pryder Chicago vilket var vackert, men inte värt väntan…

Annars kan vi nämna att Chicago är den staden som börjat sämst av alla. Den började på smått fantastiska minus tre av fem vilket är å-t-t-a poäng ifrån maxpoäng. Detta på grund av deras totalidiotiska system med betalningen av biltullarna för att få komma in i staden.



I till exempel San Francisco så får man betala 5-6 dollar, sen kan man åka in och göra vad man vill i centrum, men Chicago fungerar inte som så. Nej, här hade dom istället först en biltull där man fick betala 1,80 dollar för att få åka förbi, sen hade dom en till där man fick betala 1,80 dollar. Sen hade dom en till tull där man fick betala åttio cent innan man kom till en till tull där man fick betala 80 cent… F-y-r-a jävla stopp för att få betala 6,20 dollar!?!?!! Där cashade Chicago in sitt första minuspoäng. Sen kunde jag inte låta bli att lägga på ännu ett minuspoäng när vi åkte förbi en skylt där det stod Right turn, 30 cent road toll” – varför kan dom inte bara fixa en jäkla tull där man säger vart man ska, betalar det man behöver betala och sen kan åka dit utan problem!?!

Visste ni att under år 1900 bodde det fler svenskar i Chicago än vad det bodde svenskar i Göteborg? På grund av det finns det en massa svenskättligar här, något som märks på hur jävla illa varenda dåre här kör bil. Här är det ingen passiv körning som i resten av USA, ingen släpper in dig i deras fil om du måste byta och folk ligger alltid alldeles för nära bakom dig på vägarna.
Sen är stadens vägnät katastrofalt också, något som gör Chicago till än betydligt sämre stad än San Francisco när det kommer till att köra bil. Därför fick Chicago även sin tredje minuspoäng innan vi ens varit här en dag bara för det.



Men åter till Willis Tower. Dom hade en rätt cool sak däruppe – en skywalk på 103:e våningen. En glasbur som man kunde gå ut i och på så vis se stadens gator rakt under sig.
Jag vågade, trots min höjdrädsla, mig ut dit och det var faktiskt inte så farligt…



Men det var en bit ner om man säger så…



Och luften där uppe fick tyvärr mina enorma biceps att krympa till blott 3% av sin ursprungliga storlek.



Kvällen spenderades på Navy Pier som är Chicagos svar på Santa Monicas Pir. Väl där åkte vi pariserhjulet, kikade ut över staden och bara njöt av att ta det lite lugnt en stund.



Vi fick även en ganska fin vy över staden. Ur den synvinkeln är Chicago lätt den ballaste staden hittills, utan konkurrens.



Ball stad.



Chicago i solnedgången från sin bästa (enda bra) sida.



Coolt parkerings- och lägenhetshus.

Imorgon kör vi en segwaytour genom staden, sen siktar vi förhoppningsvid på the Field Museum som verkar vara riktigt ballt. Har jag otur blir det Chicagos Zoo eller akvarium istället, men jag ska kämpa för att få besöka dinosaurierna på museet!

Känner du dig ensam och deprimerad? Känner du för att äta någonting som piggar upp dig? Känner du för en kulinarisk helhetsupplevelse utan dess like? Då har vi svaret för dig – Pizza Ranch, Amerikas (hittills) coolaste restaurangkedja.

Vi stannade där för att käka i förrgår. Lillebror var hungrig, jag och Tatjana var det inte. Ändå slutade det med att vi mumsade chokladpudding, mos, pizza och lökringar för glatta livet.



Från utsidan såg stället sådär lagom imponerande ut, men dom hade en sjukt ball blinkande skylt och en riktigt fräsch logo (plus att dom andra ställena i närheten såg sjukt skumma ut) så vi traskade in där för att låta lillebror beställa en pizza att ta med sig ut i bilen så att vi kunde fortsätta våran färd mot Chicago.

Men när vi klev in så var för det första ALLT därinne så sjuuuukt brandat för att passa in i helheten. Visitkorten var det snyggaste jag sett i hela mitt liv, menyerna var bland det vackrare jag sett, servetterna fick mig att le och till och med skyltarna som visade vad det var för pizza på buffébordet var så fantastiska att jag ville äta upp dom istället för maten.
Och buffén kostade nio och en halv dollar. För att äta hur mycket man ville. Då ingick fri läsk, hur mycket glass man ville, chokladpudding, 10 olika sorters pizzor (du kunde få din egen vustom made om du frågade), mos, friterad kyckling, lökringar samt sallad och lite annat smått och gott. För under 70 kronor!



Bacon cheeseburger-pizzan smakade väl helt okej, men den var ingen favorit. Personligen föredrog jag BLT-pizzan (bacon, sallad och tomat) som med lite salladsdressing på faktiskt liknade en svensk kebabpizza litegrann.
Notera den otroligt vackra skylten som visade pizzasorten. Tyvärr syns elegansen inte på bilden då jag inte ville skämma ut mig och superfotografera med blixt utan istället spionkamerafotade den istället.



HI, THERE. I'M A NAPKIN!

I'im the new, improved pizza ranch napkin.
We napkins have the toughest job here at the Ranch.
Don't listen to the cooks or delivery drivers – their jobs are easy.
I do all the dirty work.
Yer fringers, yer mouth, yer kid's nose!
But, thats why I get paid the big bucks.

Thats right, I'm the big man at the Ranch.
We are known as the ledgenary tidy uppers across the heartland.
So wipe off yer ranch hands and go get some Cactus Bread.

I'll be here waitin for yah!
Rolig servett :i
Okej, den kanske inte är superrolig men det är liksom en servett! Dom har utvecklat servetten från att vara vit till att i alla fall vara underhållande. Servetten 2.0 finns endast på Pizza Ranch!



Kvalitetsdoftande kaffemugg.



Men det bästa av allt var att dom hade efterrättspizzor! Jo, efterrättspizzor, ni läste rätt. Äppelpizza, blåbärspizza och till och med kaktuspizza! Som om inte det vore nog så smakade dom megagott också. Efterrättspizza låter ju verkligen inte hett men det smakade gudomligt gott. Äppelpizzan var min favorit men kaktspizzan var även den förvånansvärt god.



Efterrättspizza. Kaktus, äpple och blåbär samt lite chokladpudding för att hjälpa mig i min kamp mot 100-kilostrecket.

Pizza Ranch var galet bra och dom skulle fått maxbetyg även om dom serverat bajs eftersom designen på alla dom små detaljerna därinne var så sjukt genomtänkt. Kausti gillar sånt och kan själv sitta och pilla med en enda ikon i mer än en timme när han uppdaterar designen på bloggen – bara för att allt ska se perfekt ut.
Sen var maten faktiskt rätt bra, även om den inte var en fullpoängare. Men som sagt kan jag inte göra annat än ge stället maxpoäng:

Betyg på Pizza Ranch: 5

Tre och en halv dag, så lång tid har det tagit för oss att ta oss från Las Vegas, via Hoover Dam, Grand Canyon, Monument Valley, Rocky Mountain National Park ända bort till Al Capones tidigare maffianäste, Chicago. En sträcka på 316 mil utan felkörningar, men vi var säkert närmare 350 mil eftersom vi letat matställen, nationalparker med mera på vägen.

Men det har faktiskt inte varit så speciellt jobbigt. Vi har kört en sisådär hundra mil idag och även om jag är lite seg i skallen så skulle vi nog lätt kunnat avverka 30-50 mil till bara idag om vi behövt. Vi skulle kunna vara i New York imorgon” som lillebror uttryckte det. Dit är det nu 127 mil vilket vi lätt kommer klara av på två dagar.

Men vi ska inte vara där förrän om n-i-o dagar… Eftersom det inte funnits speciellt mycket att se mellan Rocky Mountains och Chicago så har det bara blivit sträckkörning, något som gjort att den redan generösa restiden över landet nu blivit lite för generös.
Men vad gör det? Vi kör två dagar i Chicago nu, sen åker vi nog över till Kanada en sväng och hälsar på i Börje Salmings favoritstad Toronto innan vi kikar in Niagarafallen för att sedan anlända i New York den 4:e juli. Kanske blir det nåt mer stopp också, vi får se vad som händer.



Våran kära bil har förövrigt precis passerat 10 000 miles på mätaren också. Grattis till det! Den började på strax under 4800 miles när vi fick den vilket gör att vi redan åkt smått otroliga 840 mil redan nu… Och jag som räknade på 1 200 mil totalt för hela resan :i

Är det nåt man lärt sig så är det att bilen är guld värd i USA. Man tar den så fort man ska nånstans och senast igår kom jag på mig själv med att klaga när vi gått mer än 100 meter från bilen för att leta mat.
Tre sekunder senare vände vi alla om för att sätta oss i bilen och åka dom 300 meterna till pizzerian som vi skulle äta på istället för att gå [?]



Men vi har även hunnit med att passera en herrans massa vägskyltar och framför allt vägskyltar med bekanta namn. Vi åkte till exempel genom Loveland i förrgår och vi har även passerat staden Gothenburg som ligger i centrala Nebraska.



Sen har vi hunnit passera lillebrors favoritstad Victor också.

Annars verkar fantasin på invånarna i det här landet vara ganska begränsad. Eller så har vi åkt i en raketbil… När jag tänker efter så låter ju det senare faktiskt mest logiskt…
Så med våran raketbil måste vi därför ha tagit den här vägen från Vegas till Chicago:



För vi har nämligen passerat…



Sidney (om än felstavat), Australiens största stad.



Moscow, Rysslands huvudstad.



Och min personliga favorit, Dublin, Irlands huvudstad! Nog för att jag varit där förut men det var trevligt att uppleva staden i någon millisekund för att inse att USA minsann är betydligt ballare :z

Jag har en massa att skriva om, men det här får räcka för nu. På återseende! Nämnde jag att vi bokat in en till segwaytour förresten? Chicago står på tur att upplevas på den tvåhjulade autobalansmaskinen! Men det sker inte förrän i övermorgon. Rapport kommer förhoppningsvis…

Efter att ha sovit sex timmar i Eagle fortsatte våran resa med det vaga målet New York som temporär slutstation. Colorado var annars ett ställe som man hade noll förväntningar på eftersom vi inte tittat upp någon information alls om stället innan vi åkte dit. Vi skulle ju tekniskt sett inte ens ha varit där egentligen, så Colorado blev lite som en 17-åring som får debutera i Örebro i den 88:e minuten när laget ligger under med 0-3.. Ingen press, bara allt att vinna.



Och den här 17-åringen gjorde minsann succé direkt och skottade in 4 kassar på två minuter plus övertid. Och nu snackar vi inte italiensk 9 minuters övertid bara för att Milan ligger under med 0-1, här snackar vi svensk övertid där AIK leder med 3-2 och måste vinna för att behålla serieledningen samtidigt som matchen döms av en AIK-supporter.

Colorado var riktigt fint och påminde stundtals väldigt mycket om Schweiz och Österrike. Disclaimer: Ignorera cementbilen på bilden, den räknas inte in i Colorados betyg.



Målet var att ta oss från Eagle till Lincoln, Nebraska, en sträcka på [kan inte googla när jag sitter i bilen och skriver].

Men eftersom Zions nationalpark låg 50 mil åt fel håll från Grand Canyon enligt GPSen (är inte säker på att den hade rätt alltså…) så blev framför allt lillebrors dam väldans besviken på att vi inte kunde se stället. Därför var vi såklart tvungna att ta svängen förbi nån annan nationalpark på vägen och där lura henne att vi faktiskt var i Zion för att på så vis pigga upp henne.



Det enda stället som låg vettigt till visade sig vara Rocky Mountain National Park, men tyvärr var det landskapet helt annorlunda från halvökenlandskapet i Zion. Efter en kortare bortförklaring om hur UFOn landat i Zion och bevattnat stället så köpte hon dock det gröna ökenlandskapet” och anledningen till varför ”Zion” såg ut som det nu gjorde.

Vi fick även se en sjuk mängd djur i parken. Älgar, och nån slags älg/rådjurshybrid kikade fram lite överallt vilket var en skön förändring mot att bara se tama och tarva ekorrar som direkt försökte råna en så fort man visade sig i Yosemite och Grand Canyon.



Muuu eller vad nu älgen säger. Brööööl kanske?



Rocky Mountains nationalpark var dock riktigt najs, speciellt när man kommit upp en bit på höjden. Vi nådde 12 000 fot vilket väl blir kring 4 000 meter över havet, som mest och där var utsikten över bergstopparna riktigt trevlig.
Värt att notera är annars att Colorado har femtiotvå bergstoppar som är över 14 000 fot och att vissa dårar gjort det till en sport att bestiga dom alla…



Ännu sjukare var dock att dom hade typ t-r-e meters snö mitt i juni!!! Jag kan inte för allt i världen ens tänka mig vilket katastrofmegadrygt jobb snubben som plogar vägarna däruppe under vintrarna måste ha…



Men med den här utsikten kanske man kan leva med att tjäna 55 kronor per timme och jobba 27 timmar per dygn för att hålla ett av körfälten på en av vägarna däruppe körbart.



Tre saker bör noteras på denna bild:
1. Min mage ser lite otränad ut. Undrar om man ökat lite i vikt måntro?
2. Simba fotobombade mig. Sketna bergslejon.
3. Luften däruppe var helt galet tunn. Helt plötsligt fick man sånadär ”nu har jag sprungit en mil så jag flåsar som en dåre för att få luft annars svimmar jag”-känslor och man började flåsa likt en överviktig flodhäst (vars vikt jag förövrigt bör uppnå nånstans mellan Atlanta och Miami).

Men på tal om bergslejon så hade även Rocky Mountains sådana! Det skulle även finnas björnar där, men båda dom här magnifika djurarterna höll sig såklart långt inne i skogen, långt utom synhåll för dom svenska turisterna som härjade i deras hemtrakter.



Men dom fula växtätarna stod och tjockade sig typ överallt.



20 graders sol och snö så långt ögat kan nå.



Vägarna däruppe kändes annars fantastiskt säkra med 45-graders stup tre centimeter bredvid vägbanan.



Kvällen avslutades i [kan inte googla då jag sitter i bilen och skriver] och solnedgången fotograferades såklart även idag.
Vi befinner oss nu ungefär 110 mil från Chicago så vi räknar med att nå Blackhawkarnas hemstad imorgon kväll nångång. Man måste älska 75 mph-vägarna där man kan snitta 130 km/h utan problem <3

Efter att ha lämnat Grand Canyon var planen att sträckköra så långt vi bara orkade för att på så sätt ha tjänat in några mils körning inför morgondagen. Inför resan hade vi planerat att lämna Las Vegas den 24:e juni, men nu låg vi redan en dag före planeringen vilket aldrig är fel.
Vi hade tänkt följa den legendariska gamla” vägen Route 66 över landet, men efter att ha spenderat en natt i en av städerna som ligger längst den vägen så insåg vi att om det i den staden fanns en hastighetsbegränsning på 15 mph (typ 22 km/h) så skulle antagligen alla dom andra städerna längs vägen ha någonting liknande. Med andra ord, vi skulle antagligen snitta ungefär 35 km/h över dom 4 000 kilometerna mellan Las Vegas och New York. Det skulle inte funka helt enkelt, så vi tog istället sikte på Denver, Chicago och dom städerna som ligger lite mer norröver.



Ungefär 30 mil efter att vi kidnappat våran Simba från Grand Canyon så stötte vi plötsligt på en fantastiskt fascinerande klippa, och rutinerad som man är så visste jag direkt vart vi var – vi närmade oss Monument Valleys nationalpark!
Jag hade dock nästan glömt bort den eftersom vi ställde om resvägen såpass sent som vi gjorde, men direkt vi såg den här klippan kände jag att det här nog kunde vara värt ett stopp.



Efter att ha dumförklarat en sur lillebror som ville skippa stället så vände han om bilen och vi betalade dom fem dollarna var som inträdet kostade.



Men jäklar vad värt det stället var… Det syns inte på bilderna hur stora dom där bergsformationerna var, men dom var betydligt större än vad dom ser ut att vara.



Lillebror retade såklart klipporna eftersom dom såg så små ut på bild :i



Själv satte jag mig ner för att smutsa ner mina vita shorts med lite röd sand.



Bil och stenbumlingar.

Förövrigt ska jag nu googla och ta reda på hur i hela friden dom där klipporna skapats…



Vi försökte oss även på att ta en gruppbild utan någon som fotograferade oss.
Det första vi fick lov att göra var att backa bak bilen en sväng så att dasset som står där bakom inte syns och det andra vi gjorde var att använda oss av en ryggsäck som stativ.
Del ett gick bra, dasset syns inte alls på bilden, men del två gick inte riktigt sådär superbra som jag önskat mig. bilden blev sned hur mycket jag än försökte stabilisera kameran. Men aja, vi fick en bild iaf :i



Efter en snabb googling visade det sig att dom här klipporna skapats av… Coloradofloden… Från början var landskapet på den här platsen lika högt som monumenten som nu står där, och med hjälp av en sjujäklas massa tid så har vattnet från floden eroderat berget tills dess att bara några få monument blivit kvar… Way to go vattnet! Picasso kan slänga sig i väggen, H2O är det nya rosa!



Simba som var med behövde såklart kissa efter den långa kidnappningsbilåknigen, tyvärr visade det sig att lillebror inte riktigt visste hur lejon kissar. Kort sammanfattning: nu vet han vilken ände som ska vändas åt vilket håll…



På tal om skit på fel ställen: våran bilruta såg förjävlig ut efter att inte ha tvättats på nästan fyra veckor. Miljarder insekter har tävlat om att få pryda både nummerplåt, motorhuv och ruta vilket lett till att bilen nu såg hemsk ut.

Jag roade mig med att leka ”connect the dots” och fick fram en ganska fin elefant tillslut:


Efter denna mycket roande lek fortsatte vi våran färd mot Denver för att där kunna övernatta när en skylt plötsligt dök upp: ”Mexican Hat-mountain ahead”. Efter att ha slagit upp det i våran resehandbok (Lonely Planets tjock-tjocka USA-bok på 1200 sidor är sjukt bra att ha med sig) visade det sig att vi tydligen skulle få se ett berg som liknade en mexikansk hatt – hur ballt lät inte det!?

Beredda på att få se en 200 meter hög mexikansk hatt lade vi i högsta växeln (D på automatlådan) och tokgasade oss närmare berget.



Vi fick se… en stor sten ovanpå en liten sten ovanpå lite grus…

Betyg på Mexican Hat: 1



Kvällen höll sen på att sluta i megaantiklimax när bensintanken torkade ut snababre än en gratis spritflaska under en svensk midsommarafton. 5 mil tog det för tanken att gå igenom hela det röda fältet… Tack och lov rullade vi in på en bensinmack precis när bensinmätaren visade game over.



Strax före 21 gick sen solen ner, men då hade vi fortfarande fem timmars körning framför oss innan vi slutligen kunde somna i Eagle, Colorado klockan 03:00 på morgonen. Då var vi ändå 20 mil från Denver, men vi låg i alla fall bra till i jämförelse med planeringen…
Tiden går fort när man har kul… Sen vi lämnade Las Vegas har vi hunnit med tre nationalparker och strax över 2 000 kilometers bilåkning på två dagar. På grund av detta ligger jag lite efter, men ska försöka ta en kort sammanfattning här och nu:

Efter att vi lämnat Las Vegas tog vi sikte på en av dom högst rankade platserna i våran USA-planering, Grand Canyon. Men först hade vi ett litet stopp på vägen…



Hooverdammen som ligger precis på andra sidan gränsen till Arizona. 221 meter hög och byggd för snart 100 år sedan känns den både enorm, livsfarlig och grå. Då stället var sjukligt megavarmt och rätt tråkigt mer än att bara få se eländet så stannade vi inte där mer än i ungefär en timme (vi hittade inte upp på bron som ger bäst utsikt först) innan vi beslöt oss för att fara vidare mot Grand Canyon.

Vi spolar fram några timmar och ungefär 40 mils bilåkning, då vi betalat inträdet till nationalparken och precis åkt in där så hade vi fortfarande inte sett en endaste skymt av kanjonen. Men så plötsligt så var den bara där, vi åkte bokstavligen förbi en buske och så var det plötsligt ett enormt hål bakom den…



Tittut!



Med Zeldatröjan på överkroppen tog Kausti den store såklart plats för att få en bild med det stora hålet.

Stället var dock betydligt grönare än vad jag förväntat mig. Betydligt grönare och förvånansvärt o-brant. Ni vet, om det inte lutar stuprakt ner som man förväntar sig det så är stället o-brant istället.



På vissa ställen var klipporna dock riktigt balla.



Skum snubbe som härmar sitt T-shirttryck av någon anledning…



Det är svårt att säga varför, men av någon anledning så kändes stället förvånansvärt… tråkigt. Jag vet inte om det var för att alla som nämnt stället har sagt att det är megaballt eller om det var för att vi var på fel plats, men sådär jätteimponerande var ju inte Grand Canyon om jag ska vara ärlig. Lillebror höll även han med så jag är inte ensam om att ha blivit lite besviken på stället.



Men stort var stället i alla fall… och det kan ju faktiskt ha varit så enkelt att den södra sidan av kanjonen inte är den mest imponerande delen.
Vi tänkte förövrigt åka dit dagen innan för att se solnedgången, men då bilen fick slut på kylarvätska (igen) så sprack den planen. Sist den tog slut fick lillebror, aka. Man kan faktiskt kissa i behållaren om det behövs, det har jag sett på Discovery Channel och han den där Bear Grylls”, den smarta idén att man visst kunde öppna behållaren fastän motorn var varm.
Trots vilda protester från både mig och Tatta skulle herr envis minsann skruva av locket vilket ledde till att kylarvätskan började koka och han fick skruva igen locket illa kvickt igen [?]

Vi (lillebror) hade dock lärt oss av våra (hans) misstag, så vi lade helt enkelt ner planerna på en solnedgång i Grand Canyon och sov istället den natten i en stad 10 mil därifrån.



Colorado river som flyter genom dalen.



Däremot hade Grand Canyon någonting som var tiotusen gånger coolare än röda berg – dom hade bergslejon! :n Varningsskylten för bergslejonen fick mig nästan att göra i byxan av förtjusning och jag spejade likt en livrädd antilop i hopp om att få se ett av dessa supercoola djur.
Men tyvärr, trots pikanta lockrop efter Simba och hans polare så vägrade dom stora kattdjuren att visa sig och vi började besvikna ta oss från parken när plötsligt…



… ett enormt bergslejon visade sig i buskarna! Lockropen hade gett resultat och Simba låg plötsligt där och lapade sol, fullt synlig. En snabbare kidnappning senare så låg Simba fastbunden med silvertejp i baksätet på bilen och vi var påväg bort från Grand Canyon i jakt på nya äventyr.



Men i våran flykt fick vi plötsligt syn på en häftig del av stället! Lodräta väggar i fantastiska konstellationer som låg mitt i ett indianreservat. Tyvärr visade det sig snart att vi inte var ensamma i området, snarare inkräktade vi på någons familjesammankomst…



Först trodde vi bara att det var en el-ledning som gått sönder så vi fortsatte längre bort på vägen för att ta oss till kanten av bergsväggarna, men när ljudet plötsligt uppstod både framför oss, bakom oss och bredvid oss började vi fundera på om det verkligen var en el-ledning som lät sådär. Det var det inte, och när lillebror utbrast ”Är det där… skallerormar som låter?” insåg jag att området var kanonfullt med skallerormar som låg i gräset runtikring oss någonstans.
Då dessa små rackare är potentiella mordmaskiner så kände jag att en halvfin bild på mig ståendes vid klipporna inte riktigt var värt det, så istället för att utmana ödet och vandra ut i buskarna bestämde vi oss för att återvända (panikspringa) tillbaka till bilen.

Efter det fortsatte vi resan mot nästa mål, något ni får läsa mer om i nästa inlägg…”

Vi har lejon på hotellet… Dom gör inte så mycket dock, dom mest ligger och sover hela dagarna. Lite som mig känns det som, även om jag inte ordagrant sover. Vegas ska ju vara drömmarnas stad, stället där man kan göra precis vad som helst och stället ska vara paradiset för en ung man. Ändå trivs jag inte här. Inte alls om jag ska vara ärlig…



Jag är den första att erkänna att jag inte gillar förändringar. Jag är inte bekväm utanför min comfort zone och det var bland annat därför det tog mig 22 år att flytta hemifrån.
Det är nog det här som gör att jag avskyr Vegas. Jag klarar inte av att ta in stället, jag fixar inte att peppa igång och göra stan och jag får inte ut speciellt mycket av att spela bort pengar här.
Las Vegas är ett mecka för dom som gillar fasader, falska människor och sunkig lyx. Las Vegas är inte alls som jag trodde det skulle vara, inte ens nära.

Jag lär antagligen få höra en massa klagomål om att jag inte gjorde si eller så när jag var här, men jag kan ta det. Jag har varit här, jag avskyr stället och det är min syn på Vegas. Ni har fritt fram att ha er en egen åsikt.



Vi körde en långpromenad idag. Jag traskade större delen av strippen för att knäppa kort på alla hotellen, se dom viktigaste sakerna och mest uppleva staden i dagsljus.



Las Vegas är varmt, varmt så in i bomben. Temperatren i solen ligger nog säkert på närmare 50 grader vilket gör att man snabbt blir utmattad och det är så galet skönt att vika av från The Strip in på ett av caninona bara för att få kliva in i en byggnad som håller en vettig temperatur. Strippen är väl kanske 6-7 kilometer lång om man går från ände till ände, men stället är byggt så jäkla dumt att man måste korsa gatorna via broar lite då och då. Det här tar onödigt mycket tid och kombinerat med rödljusen och den kaotiska trafiken så blir långpromenader här ingen succé.



Sen är gatan inte sådär jätteimponerande under dagen. Jag personligen blev besviken på stället, även om det är rätt mycket bättre på natten. Man blir mest matad med reklam överallt, något som blir extremt tröttsamt i längden. Längs gatorna står hundratals sopor och delar ut reklamkort till strippklubbar, barer och annan skit och dom får både mig och lillebror att fullkomligt gå i taket när dom står där och knäpper med korten.



Paris Las Vegas är ett av favorithotellen på The Strip. Eiffeltornet, Triumfbågen och ett överlag väldigt elegant hotell går hem hos arkitekten Kausti.



Been there, done the real deal already.



Vi kikade sen även in Bellagios fontänshow och jäklar vilken syn det var. Kan ha varit höjdpunkten här faktiskt. Framför hotellet har dom en 3,6 hektar stor konstgjord sjö som är bestyckad med 1 200 vattenkanoner som synkat med musik skjuter upp vatten i luften. Maxhöjden vattnet når när det skjuts upp ur kanonerna är 140 meter och hela showen är så sjukt häftig.



Boom!



Ceasars Palace. Det enda casinot jag spelat på som jag är plus på. Satte in 20 dollar på en maskin när Tatta skulle gå på toa, spelade första spinnet för 5 dollar och vann 80. Plockade ut eländet direkt och kommer aldrig mer återvända.



Storspelare. Ish…



Ceasars Palace hade annars en massa grymma vita statyer som härjade och höll på med det mesta stillastående. Det kändes sådär verkligt Vegas-överdrivet och den målade himlen i taket var faktiskt förvånansvärt övertygande.



Mirage med tillhörande vulkan. Vulkanen har utbrott varje kväll och är kass. Skippa den om ni är här. Vi stressade som dårar för att hinna dit och blev mäkta besvikna på skiten. Buuuu för Mirages vulkan!

Buuu.



The Venetian.



Stället har en fantastisk målning i taket, en målning som tyvärr inte gjorde sig speciellt bra på kort då den dels var enorm och dels hade dom lampor i taket som sabbade för kameran.



Stället har även byggt sina egna kanaler inomhus för att ha lite skrytpotential – såklart kan man också åka gondol därinne :n Vad får dom allt ifrån egentligen?
Himlen här är även den målad och alltså inte riktig, men den här var snäppet bättre än Ceasars.



Efter att ha fascinerats av italienarnas skrytande tog jag vägen förbi Wynn's som, om jag minns rätt, är strippens nyast byggda casino. Rätt stilrent yttre har det oavsett.



Insidan gick inte av för hackor heller… Det har lätt det snyggaste casinogolvet av dom jag varit in på i alla fall.



Toaletterna gick inte av för hackor heller. Kolla handfaten liksom…



När Wynn's var avklarat så blev det dags att vända hemåt för att möta upp lillebror och äta. Stratosphere syntes dock rätt bra där jag stod så en bild på det mycket eleganta tornet orkade jag allt med.



MGM, hotellet som vi typ bor på. Vi bor tekniskt sett på Signature MGM och inte MGM Grand, men hotellen sitter ihop så vi bor där fast ändå inte…



Excalibur ligger snett över gatan från MGM.



Signature där vi bor. Notera att mitt rum ligger l-ä-n-g-s-t- upp och att det där är m-i-n- balkong. Vi ser faktiskt en bit av strippen från våra rum :z



Kvällsbilder från en favorit i repris. Vi körde Bellagios fontäner efter att ha käkat middagsbuffe på Paris.
På tal om buffeerna så är dom fantastiska här. 20 dollar för att käka hur mycket du vill av riktigt bra och varierande lunchmat på Bellagio, 27 för att käka middagsbuffen på Paris. Och då får man välja på en massa olika rätter, man får hur mycket dryck man vill och det finns 10-15 olika efterrätter att välja på – och man får ta hur många man vill :z

Antal kalorier intagna idag: 12 gånger det rekommenderade dagliga intaget.

Imorgon lämnar vi (äntligen) Las Vegas för vad jag tror kan bli den näst bästa upplevelsen på resan. Vad det är? Stay tuned så får ni se ;)