Close

Monthly Archives juni 2011


Imorse lämnades Sandusky för en 45-mils resa österut. Damen i sällskapet var mäkta road och somnade nästan direkt efter avfärd.
Det här med att sova i bilen har förövrigt blivit en mindre sport. I Sverige är man mäkta imponerad av sig själv om man åker 50 mil på en dag, här är det en kort sträcka. Så när man åker 40+ mil så orkar man oftast inte vara vaken hela resan utan vill gärna köra en återhämtningsnap på sisådär 1-2 timmar.

Men när klockan är 13:00 och solen står högst upp på himlen så lyser den rätt starkt, något som inte är sådär jätteskönt när man försöker somna. Har man sen otur sitter man också på solsidan i bilen vilket gör att temperaturen där man sitter och försöker sova ökar med 10-15 grader. Därför får man ta till diverse knep för att kunna däcka i baksätet.
Tatta visar ovan prov på stor rutin där hon kör en av stadardpositionerna, Tobias Mead
som den kallas i sovtävlingskretsar.
Själv brukar jag knyta fast ärmarna på min långärmade tröja över ögonen eftersom jag inte klarar av att andas om jag kör Tattas variant samt att jag verkligen verkligen verkligen inte kan sova om det är det minsta ljust ute.
Har även provar att blanda in mjuksdjur, dubbla långtröjor med mera, men att knyta två ärmar runt huvudet över ögonen fungerar bäst för egen del.



Egentligen har vi inte hunnit med så mycket mer än bilåkning idag, men eftersom vi kom fram till vårat motell lite i förväg bestämde vi oss för att fuska lite och besöka morgondagens mål, Niagarafallen, redan idag.



Vi började med att parkera bilen på den amerikanska sidan av fallen, men det visade sig snabbt vara ungefär lika roligt som att smeta in sig med Nutella, sin mage med majonäs och sen springa runt och leka att man är en pingvin. Eller nej, det där lät ju faktiskt rätt kul… Fail… Aja, den amerikanska sidan sög helt enkelt, så…



… vi tog bilen över bron till den kanadensiska sidan istället. Det krävdes inte mer än 3,50 dollar, ett nordiskt efternamn samt ett giltigt pass för att få ta sig över. Den utländska snubben som satt i bilen framför oss fick kämpa i 5-10 minuter för att komma över, för oss var det avklarat på strax under tre minuter. Älskar hur dom slumpmässiga” kontrollerna här fungerar, dom är ungefär lika ”slumpmässiga” som dom där lotterna man får från Ellos-katalogen där man kan skrapa fram en ”vinst” i form av ett rabatterat pris på sin nästa order.



Men det är hemskt var dåligt fallen gör sig på bild. Här ser ni någonting som liknar valfri liten fors i Sverige, men i verkligheten var det helt sjukt mäktigt. Här ser ni en bild på det ena av Nigarafallen, det Amerikanska fallet som såklart ligger på den amerikanska sidan av floden.



Här ser ni det största fallen, Hästskofallet, som är det som är mest känt av dom två. Det ligger på den kanadensiska sidan av floden.
Totalt forsar det ner etthundrafemtiofyra miljoner liter vatten nedför fallen – varje minut! Helt sjukt…



Liten båt som trotsar fallet…



Nöjd kis med regnbågen och fallen i bakgrunden.



Om Niagarafallen kunde prata skulle dom antagligen säga någonting i stil med ”Vattenvattenvattenvattenvattenvatten”…



Vi traskade såklart även ner för att komma in bakom fallen också. 13 dollar kostade det och då fick man även en sånhär vacker gul plastpåseponchogrej då det störtregnade och megablåste från vattenfallet när man stod därnere.



Utsikten bakom fallen var dock inte sådär… nej, det var inte alls värt att se, men samtidigt kan jag skryta om att jag varit bakom där och kikat i alla fall…



Men humöret är såklart ändå på topp om man har en gul plastpåseponchogrej och en lillebror vid sin sida!



Fallen var dock mindre än vad jag hade förväntat mig… Dom lät dock supermäktiga då ljudet av 154 miljoner vatten per liter avger ett väldans unikt läte. Typ ”BBBBSCHHHHHHHKKKHKKKKKK” ungefär…

Jag verkar dock överskatta precis allt jag sett fram emot – först Grand Canyon och nu Niagarafallen. Även om Niagarafallen var riktigt balla så var dom ändå inte så balla som jag trott. Men vackert var det i alla fall… Imorgon kör vi ett återbesök, tar båten hela vägen fram till Hästskofallet och sen får vi se vart vi tar vägen. Vi har fortfarande lite tid kvar innan vi måste vara i New York…
Från stillastående till hundranittiotre kilometer per timme på strax under fyra sekunder, så fort har vi lyckats accelerera idag. Nej, vi har inte kört ut våran Volkswagen från någon klippa eller gjort någonting annat dumt, vi har varit på Cedar Point!

Cedar Point är, enligt egen erfarenhet, USAs absolut ballaste nöjesfält och stället ligger tio mil väst om Cleveland i Ohio. Här kan du hitta dom coolaste berg- och dalbanorna du kan tänka dig, stället är mycket billigare än Six Flags Magic Mountain och dessutom är det betydligt mindre folk på Cedar Point än vad det är på Six Flags.
Cedar Point förkortar förövrigt sitt namn till CP, något som till exempelt kändes jättekul när man kunde köpa souvenirglas med texten I love CP” i shoppen (mrg)



Men vem bryr sig om souvenirer? Vi snackar lite berg- och dalbanor istället! Vi kan börja med att nämna parkens centrala skrytbygge, Top Thrill Dragster. Världens näst högsta berg- och dalbana med sina 130 meter gör 0-193 km/h på smått hysteriska 3,8 sekunder.

(Ja, vi ska såklart åka den högsta berg- och dalbanan som finns i New Jersey också, men det blir senare under resan om inget oförutsett händer)

Top Thrill Dragster tar ungefär 1 000 åkare per timme, något som tyvärr innebär ett problem när man har ett antal hundra personer före sig i kön för att få åka sin vända.
Även om Cedar Point var bättre än Six Flags på det sättet att inträdet bara kostade 49 dollar så innebar saknaden av ett fast pass som gör att man får gå före i kön att man fick lov att vänta en stund för att få åka allt man ville åka. Väntan var allt mellan 15-90 minuter, men dom längsta väntetiderna var såklart bara på dom absolut värsta åkturerna.

Men vi fick i alla fall köa i ungefär 1,5 timme för att få åka våran vända, men det var nästan så att det var värt det. Fy satans jäklar vad fort det gick… Man får sätta sig i sin dragster-liknande vagn, sen rullar vagnen fram och högtalarna pumpar fram ett ljud av en dragstermotor som varvar ett okänt antal gånger och sen… vroooooooooooom-uppuppupp-aaaaaaaaahvadhögtdetääär-vrooooomneråt-slut.

Att återge en berg- och dalbana i text är som att försöka baka en bröllopstårta med lim, målarfärg och en påse synålar. Det går helt enkelt inte, ovasett hur mycket man försöker. Top Thrill Dragster var asball, men det var gränsfall om det var värt väntan på 1,5 timme.

Betyg på Top Thrill Dragster: 4



Millenium Point är en lite mer traditionell berg- och dalbana i stål som har en helt galen start där man först hissas upp på en 94 meter hög avsats och sen skickas nästan rakt ner i ett 80 graders fall. Helt jävla sjukt äckligt, speciellt när man fick äran att sitta bredvid en stålmormor som fixade fallet bättre än mig själv.
Ena sekunden ser man en fantastisk utsikt över över nöjesparken, andra sekunden tokstörtar man mot sin död innan man på något mirakulöst sätt lyckas överleva. Då kommer nästa, 55 meter höga, kulle och avlägsnar din magsäck totalt genom att helt enkelt lura den att hoppa upp samtidigt som vagnen sticker neråt. Sen kommer nästa kulle. Och nästa. 120 sekunders fantastisk blå skräck som verkligen borde upplevas av alla som inte har hjärtproblem.
Millenium Point röstades även fram till världens bästa berg- och dalbana förra året av tidningen Amusement Today i deras undersökning av vilken åktur som berg- och dalbaneälskare gillar. För fjärde året i rad.

Jag är nästan villig att hålla med, om det inte vore för…



… Maverick, Cedar Points absolut häftigaste, roligaste och snurrigaste berg- och dalbana! Den ser inte så mycket ut för världen, men starten på den här rackaren är det sjukaste jag varit med om. Man sätter sig, spänner fast sig och rullas fram till början på banan. Då man ser en backe framför sig (som på dom flesta berg- och dalbanorna idag) så förväntar man sig det där trista ”klrack krack krack”-ljudet där man hissas upp i långsam takt till toppen av berget innan man släpps ner.

Men så fungerar det tydligen inte här. Nej, här börjar man rulla upp lite sakta, utan att höra det där ljudet, men sen ökar farten bara tills man kommer upp på toppen av den första höjden. Då släpps man raaaaaaakt ner i 95 grades (!!!) vinkel. När den böjen kommer i hyfsad fart känns den tio gånger värre än en vanlig ”krack krack krack”-bana och jag höll på att halvt avlida där. Sen snurrar man runt, upp och ner, höger och vänster och jag vet inte alls innan man nästan stannar i en tunnel och tror att åkuren är slut. Då skjuts man plötsligt iväg i 110 kilometer i timmen igen och allt känns sådär löjligt underbart som bara en åktur i en berg- och dalbana kan göra.

Får jag någonsin en son ska han heta Maverick. Ja, får jag en dotter ska hon baskemig heta Maverick hon med. Alla mina eventuella framtida barn ska få namnet Maverick!

Betyg på Millenium Point: 4
Betyg på Maverick: 4,5

Maverick var fantastisk, Millenium Point var fantastisk och Cedar Point förtjänar verkligen titeln som ”Best Amusement Park” som den nu fått 13 år i rad. Alla borde verkligen ta omvägen förbi Sandusky för att uppleva dom sjuka adrenalinkickarna som stället erbjuder! Och det är många, helt sjukt många, galna åkturer stället har att erbjuda. Jag har till exempel inte ens nämnt Mantis, Raptor, Wicked Twister och Magnum XL-200 för att snudda vid några fler av alla deras fantastiska kickar…

Betyg på Cedar Point: 4,5”

Tre unga pionjärer vaknade imorse till liv i ett regnigt Chicago för att bege sig ut på nya äventyr. Iklädda dom varmaste kläderna dom hade gick dom ut till bilen för att åka in till centrum och i längden till Segwaytouren som skulle gå av stapeln klockan 10:00. Strax efter niotiden lämnade bilen med dom tre ungdomarna motellet och allt var frid och fröjd.

Då två av dom tre unga resenärerna redan var rutinerade segwayproffs sen debut-turen i San Francisco kände dom ingen press alls samtidigt som den lite mer orutinerade damen i sällskapet var en aning skeptisk till den nya farkosten och dess egenskaper.
Tyvärr var dom rutinerade segwayproffsen inte lika rutinerade när det kom till uppskattningen av hur långt det var in till centrala Chicago från motellet samt hur fort det kunde tänkas gå att ta sig in dit klockan nio på en måndagmorgon.

Så när klockan var tio och segwaytouren skulle till att börja befann sig dom tre segwayhjältarna fortfarande i sin bil mitt ute på motorvägen som rörde sig framåt i en hastighet jämförbar med farten en backande sköldpadda håller.



En kvart, en halvt felparkerad bil och en rallytaxitur senare så anlände dom dock hos City Segway Tours och fick skriva på en massa papper om att dom minsann inte tänkte ha sönder dom tvåhjuliga snowboardarna” som Tatjana mycket elegant (och helt ologiskt) kallade dom.
Efter att ha skrivit under på att jag minsann tänkte ge bort min bil, vänstra njure och min favoritinnebandyklubba till City Segway Tours om någon av oss hade sönder en av Segwayarna så reserverade killen i kassan 1 500 dollar från mitt Visakort och vi kunde sen baxa ut våra tvåhjuliga under för att springa ikapp dom andra deltagarna vi skulle åka med.

Våran guide såg ut som Pamela Anderssons ex Tommy Lee och betedde sig lite som ett förvuxet ADHD-barn, men han hade även en riktigt skön humor och var en rätt trevlig, om än lite knepig, kis.



En mycket nöjd Kausti med ett hjälmspänne som tydligen stack rakt ut fick sen kliva på Segwayen och visa vilken rutin han hade på åkdonet.
Sen tog Tommy Lee täten och började resan runt Chicago för att visa allt som staden hade att erbjuda.



Vi åkte på vägen förbi bland annat The Field Museum som tydligen har världens mest kompletta skelettet av en T-Rex:



Vroooooooom…

Sen åkte vi också ut till planetariet som fanns i staden, mest för att stället skulle ha en jättefin utsikt över staden:



Vrooooooom….



Och utsikten vid planetariet var riktigt ball. Lite svårt att visa på bild dock. Men efter att ha lyssnat på lite ointressant information om stället så begav vi oss mot Grant Park för lite ytterliggare sightseeing:



Vrooooooom…



Väl där fick vi berättat för oss att staden Chicago fått ett hjärnsläpp för några år sedan och importerat några ton rostat järn från Polen. Statyerna ser ut som underkroppar som går runt huller om buller och är menade att symbolisera dagens samhälle där ingen längre träffas utan där all socialisering sker via internet. Eländet kostade sex miljoner dollar att köpa in.

Efter att ha chockats av idiotin som pågår i staden så återvände till City Segways kontor för att lämna av våra Segways, jag återfick min deposit på 1 500 dollar och sen tog vi tog sikte på en av dom få sakerna vi inte fick besöka, men ändå se, under touren:



Cloud Gate, en 20 meter hög kidneyböna-liknande stålklump. 100 ton tung och spegelblank står den där i Grant Park och ser riktigt trevlig ut. Den påminner lite om T-1000 från Terminator 2 och den känns sådär skönt futuristisk som bara en kromad stålklump kan göra.

Väl där kände vi oss klara med Grant Park och bestämde oss istället för att ta en taxi bort till Field Museum för att se vad som fanns därinne…



Och dom hade så sjuuuukt mycket balla saker därinne. En mumifierad snubbe var inte en av dom.



Ett skelett av världens första snel hest var dock lite bättre.



En uppstoppad, om än både ful och långnäbbad, alligator såg betydligt ballare ut än vad den gör på bild.



Ett gäng pingviner och en lillebror lyckades även slå sig in på en av bilderna, men ingen av dessa kunde leva upp till den ballaste grejen av dom alla! Trots att stället hade skelett av både Stegosaurus, Brontosaurus och en massa andra dinosaurier, samt ett skelett av en enorm kaskelot så kunde ingenting ens komma i närheten av…



… skelettet av Sue, en före detta levande Tyrannosaurus Rex!!!! Det var så häftigt, och så levande, att jag inte vågade röra en min när jag fick min bild med denna fantastiska donna! Den var så ball att jag nästan ville skaffa barn med den och när dom andra först ville ”gå runt och titta lite” så grät jag som en nyfödd bäbis med nackskott – jag ville ju se Sue på en gång!

Klockan är mycket nu och jag hinner inte skriva mer, men om ni någonsin får för er att på något jäkla vis åka förbi Chicago så se för tusan till att besöka The Field Museum. Stället var fantastiskt och man skulle lätt kunna lägga en heldag där för att bara strosa runt bland djuren, utställningarna och allt annat dom hade.

Betyg på Field Museum: 5

En liten håla jag inte minns namnet på igår, Chicago idag.
Dagen började med sovmorgon till 11 innan vi begav oss ut på stan för att spana in Amerikas högsta byggnad, säkerligen namngedd efter den stora skådespelaren Bruce, som ack så vackert namngetts till Willis Tower. 108 våningar, eller 526 meter, högt och fram till 1998 var det världens högsta byggnad.

Skyskrapan består av 42 735 kvadratmeter yta, har 902 toaletter, byggnaden besöks av 25 000 personer per dag och det är 2 232 trappsteg från botten upp till högsta våningen.
Varje år anordnas tävlingen Sears Tower Stair Climb som går ut på att en massa löpare springer upp för alla dom där trappstegen för att komma först upp. Rekordet att springa upp ligger på 13 minuter och måste ha slagits av nån dåre som inte förstått hur skönt det är att åka hiss… Byggnaden har dessutom 104 stycken sådana, så det bör inte vara alltför svårt att få plats för att kunna ta sig upp…



Men efter att ha köat i nästan t-v-å timmar för att få betala 17 dollar för att sen få åka upp i tornet så förstår jag varför dårarna har så bråttom upp. Utsikten där uppifrån var faktiskt riktigt ball. Man såg ut över alla skyskraporna som pryder Chicago vilket var vackert, men inte värt väntan…

Annars kan vi nämna att Chicago är den staden som börjat sämst av alla. Den började på smått fantastiska minus tre av fem vilket är å-t-t-a poäng ifrån maxpoäng. Detta på grund av deras totalidiotiska system med betalningen av biltullarna för att få komma in i staden.



I till exempel San Francisco så får man betala 5-6 dollar, sen kan man åka in och göra vad man vill i centrum, men Chicago fungerar inte som så. Nej, här hade dom istället först en biltull där man fick betala 1,80 dollar för att få åka förbi, sen hade dom en till där man fick betala 1,80 dollar. Sen hade dom en till tull där man fick betala åttio cent innan man kom till en till tull där man fick betala 80 cent… F-y-r-a jävla stopp för att få betala 6,20 dollar!?!?!! Där cashade Chicago in sitt första minuspoäng. Sen kunde jag inte låta bli att lägga på ännu ett minuspoäng när vi åkte förbi en skylt där det stod Right turn, 30 cent road toll” – varför kan dom inte bara fixa en jäkla tull där man säger vart man ska, betalar det man behöver betala och sen kan åka dit utan problem!?!

Visste ni att under år 1900 bodde det fler svenskar i Chicago än vad det bodde svenskar i Göteborg? På grund av det finns det en massa svenskättligar här, något som märks på hur jävla illa varenda dåre här kör bil. Här är det ingen passiv körning som i resten av USA, ingen släpper in dig i deras fil om du måste byta och folk ligger alltid alldeles för nära bakom dig på vägarna.
Sen är stadens vägnät katastrofalt också, något som gör Chicago till än betydligt sämre stad än San Francisco när det kommer till att köra bil. Därför fick Chicago även sin tredje minuspoäng innan vi ens varit här en dag bara för det.



Men åter till Willis Tower. Dom hade en rätt cool sak däruppe – en skywalk på 103:e våningen. En glasbur som man kunde gå ut i och på så vis se stadens gator rakt under sig.
Jag vågade, trots min höjdrädsla, mig ut dit och det var faktiskt inte så farligt…



Men det var en bit ner om man säger så…



Och luften där uppe fick tyvärr mina enorma biceps att krympa till blott 3% av sin ursprungliga storlek.



Kvällen spenderades på Navy Pier som är Chicagos svar på Santa Monicas Pir. Väl där åkte vi pariserhjulet, kikade ut över staden och bara njöt av att ta det lite lugnt en stund.



Vi fick även en ganska fin vy över staden. Ur den synvinkeln är Chicago lätt den ballaste staden hittills, utan konkurrens.



Ball stad.



Chicago i solnedgången från sin bästa (enda bra) sida.



Coolt parkerings- och lägenhetshus.

Imorgon kör vi en segwaytour genom staden, sen siktar vi förhoppningsvid på the Field Museum som verkar vara riktigt ballt. Har jag otur blir det Chicagos Zoo eller akvarium istället, men jag ska kämpa för att få besöka dinosaurierna på museet!

Känner du dig ensam och deprimerad? Känner du för att äta någonting som piggar upp dig? Känner du för en kulinarisk helhetsupplevelse utan dess like? Då har vi svaret för dig – Pizza Ranch, Amerikas (hittills) coolaste restaurangkedja.

Vi stannade där för att käka i förrgår. Lillebror var hungrig, jag och Tatjana var det inte. Ändå slutade det med att vi mumsade chokladpudding, mos, pizza och lökringar för glatta livet.



Från utsidan såg stället sådär lagom imponerande ut, men dom hade en sjukt ball blinkande skylt och en riktigt fräsch logo (plus att dom andra ställena i närheten såg sjukt skumma ut) så vi traskade in där för att låta lillebror beställa en pizza att ta med sig ut i bilen så att vi kunde fortsätta våran färd mot Chicago.

Men när vi klev in så var för det första ALLT därinne så sjuuuukt brandat för att passa in i helheten. Visitkorten var det snyggaste jag sett i hela mitt liv, menyerna var bland det vackrare jag sett, servetterna fick mig att le och till och med skyltarna som visade vad det var för pizza på buffébordet var så fantastiska att jag ville äta upp dom istället för maten.
Och buffén kostade nio och en halv dollar. För att äta hur mycket man ville. Då ingick fri läsk, hur mycket glass man ville, chokladpudding, 10 olika sorters pizzor (du kunde få din egen vustom made om du frågade), mos, friterad kyckling, lökringar samt sallad och lite annat smått och gott. För under 70 kronor!



Bacon cheeseburger-pizzan smakade väl helt okej, men den var ingen favorit. Personligen föredrog jag BLT-pizzan (bacon, sallad och tomat) som med lite salladsdressing på faktiskt liknade en svensk kebabpizza litegrann.
Notera den otroligt vackra skylten som visade pizzasorten. Tyvärr syns elegansen inte på bilden då jag inte ville skämma ut mig och superfotografera med blixt utan istället spionkamerafotade den istället.



HI, THERE. I'M A NAPKIN!

I'im the new, improved pizza ranch napkin.
We napkins have the toughest job here at the Ranch.
Don't listen to the cooks or delivery drivers – their jobs are easy.
I do all the dirty work.
Yer fringers, yer mouth, yer kid's nose!
But, thats why I get paid the big bucks.

Thats right, I'm the big man at the Ranch.
We are known as the ledgenary tidy uppers across the heartland.
So wipe off yer ranch hands and go get some Cactus Bread.

I'll be here waitin for yah!
Rolig servett :i
Okej, den kanske inte är superrolig men det är liksom en servett! Dom har utvecklat servetten från att vara vit till att i alla fall vara underhållande. Servetten 2.0 finns endast på Pizza Ranch!



Kvalitetsdoftande kaffemugg.



Men det bästa av allt var att dom hade efterrättspizzor! Jo, efterrättspizzor, ni läste rätt. Äppelpizza, blåbärspizza och till och med kaktuspizza! Som om inte det vore nog så smakade dom megagott också. Efterrättspizza låter ju verkligen inte hett men det smakade gudomligt gott. Äppelpizzan var min favorit men kaktspizzan var även den förvånansvärt god.



Efterrättspizza. Kaktus, äpple och blåbär samt lite chokladpudding för att hjälpa mig i min kamp mot 100-kilostrecket.

Pizza Ranch var galet bra och dom skulle fått maxbetyg även om dom serverat bajs eftersom designen på alla dom små detaljerna därinne var så sjukt genomtänkt. Kausti gillar sånt och kan själv sitta och pilla med en enda ikon i mer än en timme när han uppdaterar designen på bloggen – bara för att allt ska se perfekt ut.
Sen var maten faktiskt rätt bra, även om den inte var en fullpoängare. Men som sagt kan jag inte göra annat än ge stället maxpoäng:

Betyg på Pizza Ranch: 5