Close

Monthly Archives maj 2011


Efter flera månaders planering, några timmars packning och en väldigt lång natt där vi höll oss vakna så var det äntligen dags för det vi väntat på så länge. Taxin hämtade upp oss imorse klockan 02:40 och tog oss till tåget som sen förde oss vidare till Arlanda.



SJ dominerade som vanligt med att, från startstationen, vara 20 minuter sena… INNAN tåget ens gått. Skitföretag…



Lillebror bjöd på en mycket fin sovställning, något han skulle visa sig kunna upprepa i stort sett på befallning. Har man inte sovit på 24+ timmar så blir man ju lätt lite trött.



Hemsk väska. Min hemska väska… ._o Turkos är det nya rosa?…



Tanken bakom att inte sova under sista natten hemma var den att flyget gick från Arlanda klockan 10:15 vilket är 03:15 Chicago-tid. Om vi då kunde sova oss genom dom n-i-o flygtimmarna skulle vi få precis en lagom natts sömn samtidigt som vi skulle kunna smyga in dygnet rätt så fint utan någon som helst jetlag.
Nu visade det sig dock att den där jävla kartan dom hade på flyget inte alls var skalenlig och när vi på en timmes flygning över Grönland hade rört oss ungefär en centimeter på kartan så höll jag på att bryta ihop. Det var så jäääävla tråkigt att sitta i den där stolen och inte kunna sova att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Man var inte pigg nog för att kunna läsa men samtidigt var man inte trött nog för att kunna sova heller så man hamnade i nåt slags zombietillstånd. Det ogillades starkt och jag svor och lovade mig själv att ta båten hem istället för att flyga när vi lämnar USA. Hellre jobba på en krabbfiskebåt och dra in 200 000 dollar på en vecka än att sitta nio timmar i en sketen SAS-stol igen…

Dessutom ska jag heller aldrig mer titta på flygplanets position om det går i framtiden. Och jag ska tejpa silvertejp över mobilskärm och klocka så jag inte har någon uppfattning av tiden. Fatta hur jobbigt det var att ha suttit och trökat på flygplanet i flera timmar för att sen sova jättemånga timmar på flyget och inse att man minsann inte spenderat mer än tre av nio flygtimmar ombord ännu. Moraldödare deluxe där.

Annars kan jag rapportera att vi under drygt nio timmars flygtid transporterade oss ungefär 600 mil mellan Arlanda och O'hare i Chicago. Vi kommer bila nästan det dubbla när vi är här i två månader… Känns en aning överoptimistiskt efter den här hemska upplevelsen :i

När vi landat fick jag inte fotografera någon av pass- och säkerhetskontrollerna eftersom jag mest inte vågade. Vem vill bli stämplad som skäggig terrorist när man inte ens har skägg liksom?
Kontrollerna gick dock bra och jag fick faktiskt inte frågan Busniess or pleasure” utan den sketna gränsvakten frågade istället ”What are you doing here?”. Brainfreeze på mig eftersom man inte kan svara ”pleasure” på en sån sak, så jag fick lite smått nervöst förklara för henne att jag faktiskt tänkt bila genom landet och inte göra någonting dumt mot Amerika. Hon nöjde sig med svaret och släppte in mig.

Saker att göra innan man dör:
[ll=1]Besöka USA[/ll]



Chicagos näst ballaste sak. En toalett… Dom verkar ha en fruktansvärd stjärtbacillskräck här så dom har sett till att uppfinna The miljöförstörartoalett 2000 extra ultra här. Man kommer in på toa, sen finns det en instruktion om hur toan fungerar.
Först håller man handen över det gröna mitt på toan där. Då liksom snurrar toasitsen runt och matar ut ny plast som täcker stolskanten (bra om nån pinkat på ringen t.ex!) samt ”äter upp” den gamla plasten. Sen kan man helt enkelt sätta sig och göra sitt. När man sen är klar spolar man och går ut från båset utan en enda rumbbacill från någon annan människa attachad till sin bakdel. Mycket elegant och finurligt, men ack så onödigt mot miljön.



Dagens första USA-måltid. Vi frågade en säkerhetsvakt om det fanns nåt vettigt ställe att käka på och hon hänvisade oss till Eddie Rockets brorson Johnny Rockets som låg en bit bort i terminal två på O'Hares flygplats.
Flygplatsen är förövrigt världens näst största flygplats sett till antalet resenärer, men den känns faktiskt inte riktigt så stor om ni frågar mig…

Och vart fan är alla heta damer? :<



Smoke House Burger med pommes och en enliters cola som var fylld till 65% med vatten. Statens sätt att försöka få sina invånare att börja banta kanske?
Hamburgaren var väl helt okej men knappast något fynd. Menyn kostade 12,37 dollar vilket väl blir ungefär 75 kronor och får ses som en aning dyrt, även med svenska mått sett.
Hamburgaren var rätt lagomt torr/geggig och baconet smakade suveränt men det var liksom någonting som saknades på något vis… Den hade liksom ingen själ och var bara tråkig. Sen kände jag ingen BBQ-smak över huvud taget… Betyget höjs ändå en aning eftersom jag var så jäkla hungrig att jag höll på att dö.

Betyg på Jonnie Rockets Smoke House Burger: 3



Jurassic Park fast på flygplatsen. Vette fasiken varför dom hade ett såpass stort dinosaurieskelett stående mitt i terminal ett…

Dom borde fokuserat på att skaffa fram lite fler eluttag till världens näst största flygplats istället för att ställa dit ett enormt dinosaurieskelett… Det är en enorm brist på uttag och vi hade tur som hittade ett bås med laddningsplatser när vi gick iväg en ganska bra bit från våran ordinarie terminal. Det går väl typ 150 personer per eluttag härinne ungefär vilket känns väldigt mycket mer Afrika än USA om jag ska vara ärlig…. :_



Chicagos ballaste sak! Chicago Blackhawks-sportbaren var episk och sjukt vacker. Vi var aldrig in men vad är det man säger? Det är utsidan som räknas :z

Kan förövrigt rapportera att mina skor nu luktar som ett ton döda fiskar som fått ligga och jäsa i en tunna med koavföring i en och en halv vecka ungefär. Fy fabian vad skorna luktar :n Imorgon blir det till att införskaffa GPS, mobilabbonemang och skor om vi hinner med allt. Beror lite på när vi landar i San Diego inatt (23:12 lokal tid, 6:12 svensk tid) och när vi får tag i bilen. Och hur trötta vi är imorgon med tanke på att vi kommer ha sovit ungefär 5-6 timmar under dom senaste 48 timmarna när vi landar i San Diego om några timmar…

Ett år av förberedelser, en väska packad med diverse, en ryggsäck med handbagage och en USA-manual på 1206 sidor. Det är allt som behövs.
Om en timme kommer taxin och hämtar oss för färden mot tågstationen och sen vidare till Arlanda. Jag är supertrött och har inte sovit på hela natten, mest för att vi ska kunna sova på planet och somna i hyfsad tid när vi kommer till San Diego.

Vi anländer i San Diego 23:12 på tisdagen lokal tid vilket blir 06:12 svensk tid, eller om ni så vill 05:12 irländsk tid. Där blir det till att hämta ut våran medium SUV” för vidare färd bort till motellet vi har bokat.
Det där är dock nästan 24 timmar bort så jag ska nu försöka packa mitt handbagage, se till så att vi har med oss alla papper och sen försöka hålla mig vaken hela tågresan till Arlanda. Vi får se hur det går…”

Det har varit en lång dag idag. Känner mig typ som lille Vincent på bilden här just nu. Svensson och hans dam har lyckats producera den här fantastiskt fascinerade (och väldans håriga!) lilla parveln som kom till världen nu i veckan. Jag och lillebror började därför dagen med en färd bort till Falu lasarett där vi fick hälsa på Vincent samt hans stolta föräldrar.



Lillebror var inte helt bekväm med att hålla i den lilla krabaten och upprepade gång på gång orden tänk om jag har sönder honom!” med sin något panikslagna min. ”Dom kan skaffa en ny på garantin om den där går sönder” tänkte jag telepatiskt till lillebror som genast blev lite bekvämare med att hålla i den, för sin ålder, ganska stora prutt- och bajsmaskinen. Själv vågade jag inte ta kontroll över det blivande tennis-, fotbollls- och hockeyproffset eftersom jag inte gärna ville att bakterierna som härjar i min arma feberkropp skulle sprida sig till den lilla bajsproducenten. Bajsproducenter klarar ju inte riktigt av virus, bakterier och eländen på samma sätt som oss ”vuxna”.



Efter att ha babyhypnotiserats så hörde min kära mor av sig och ville att vi skulle åka ut till golfbanan och spela lite golf. Jag var inte svår att övertyga och 12 minuter senare satt jag och käkade alldeles för mycket golfbuffé inne på golfrestaurangen.
Jag vet inte vad det är med mig nu, men jag har käkat två golfluncher på två dagar och jag har käkat tokigt megastora portioner båda gångerna. Kanske är det den här känslan av svensk mat, kanske har det att göra med att jag inte käkade på typ 24 timmar innan jag åkte hem eller någonting helt annat, men jag äter som en mindre armé just nu.
Jag brukar alltid vara ganska liten i maten ju… Kanske är det så att min mage håller på att ställa om sig inför USA? :i

Lax blandat med spaghetti och köttfärssås var faktiskt inte så farligt. Snarare tvärtom, det var faktiskt riktigt gott. Men efterbliven blandning. Igår körde jag vårrullar, ris blandat med kycklinggryta och en torskfilé blandat huller om buller. Golfbufféerna gör någonting konstigt med mig och jag äter värre än en urfattig tiggare som blivit bjuden på julbord när jag kommer in i en golfrestaurang. Vette fan vad som hänt alltså… ._o



Sen blev det lite golf på golfrangen. Jag var megataggad efter att, för en vecka sedan, ha sett en golfvideo
från en helt okänd snubbe som på ett mycket pedagogiskt sätt visar hur man botar slice-problemen
Slice: När man siktar rakt fram och bollen börjar röra sig rakt fram för att sen bananskruva sig åt helvete långt åt höger, gärna ner i ett vattenhinder eller in i en väldans tät skog.
som drabbar mig såfort jag ska slå ut från tee med min driver.
Lång historia kort: Jag slår fortfarande lika snett även efter att ha provat snubbens tips (vsad)



Golfkrog och två kilos viktuppgång till höger. Saint Andrews 121 mil till vänster.



Jag visste att jag skulle bli uppgödd som nån slags kreatur när jag kom hem, men att jag frivilligt skulle mosa i mig enorma mängder mat och tårta redan innan jag lämnat lilla Sverige för stora USA trodde jag aldrig. Ändå hann vi med att fira mors dag med en Salvador Dali-tårta som, trots att den stått i kylen i flera timmar, flöt runt på tallriken likt herr Dalis mycket trevliga klocktavla
.



Kvällsmat.



Sen har jag avslutat kvällen med att gneta NHL 11 på brorsans PS3a. Med hans hjälp spöade vi tillsammans (på nåt mirakulöst sätt) ”datorn” i två av tre matcher på svåraste svårighetsgraden superstar. När jag spelade själv tog det mig några fler försök, mest för att mina medspelare är mongon och efterblivna, men tillslut så fixade jag en 4-0 vinst med grabbarna Kane och kompani mot Charas losergäng.
NHL är förövrigt så sjuuuukt underskattat. Blir en Xbox 360 när jag kommer tillbaka till Dublin sen så att man kan återuppta sitt beroende.

Nu blir det American Pie: Band Camp innan jag somnar som en stock, sen förväntar jag mig att en viss person håller sitt löfte och får tummen ur snart. Jo, du vet vem du är ;)

Det tog en jäkla tid, men nu är jag i alla fall på hemmaplan igen. Sov alldeles för lite inatt så var helt död när jag klev på planet. En nackspärr, två timmars sömn och en lite skakig landning senare så landade jag i hemtrevliga Sverige. Sen blev det 4 timmars bilfärd, en matrast och en fikapaus innan jag stod framför dörren till Korsågatan 18 igen.
Sen dess har jag varit iväg med lillebror och hans jobbpolare och kikat Champions League-finalen där Barcelona bevisade att dom är världens, genom tiderna, bästa fotbollslag. Sjukt hur dom spelade ut United samtidigt som van der Sar inte gjorde sin karriärs bästa match.

Nu ska jag in i komaläge igen. Sovit halva dagen och är fortfarande dödstrött.

Så var då dagen äntligen kommen. För 62 minuter sedan började äntligen min 62 dagar långa semester! Det har varit en lång väntan men som alltid när man tittar tillbaka i backspegeln så har tiden gått helt sjukt fort.
Ett år ungefär, så längesen var det som planerna tog fart: Om jag kan tågluffa genom Europa så borde jag väl kunna roadtrippa genom USA?”. Sen började jag lite smått planera hur jag skulle kunna sälja lillebror till nån snuskig österrikisk man vid namn Josef, hur jag skulle kunna få ledigt från jobbet i två månader utan att behöva muta mina chefer och hur jag skulle kunna skaffa mig nån kompis som kunde följa med.

Nu sket det där med att sälja lillebror till österrikaren sig, tydligen hade någon råkat springa på källaren som han hade byggt åt lillebror och det blev ett jäkla liv.
Sen fick jag inte tag i någon kompis heller så det föll sig tillslut naturligt att plocka med sig lillebror över till USA för att, om ungefär tre veckor, fråga Bellagio hur mycket han är värd och sen satsa honom på rött i hopp om att dubbla antalet lillebrorsnjurar jag kommer kunna sälja. Eller ska man satsa på svart istället?

Men härnäst på schemat så står det: IBM-fest ikväll. Jag kommer få frågan ”Hur känns det att ha semester!?!!?” ungefär tolhundratrettiosju gånger och jag har fortfarande inte utarbetat något vettigt svar. ”Köper du en sista-dagen-jag-är-här-öl åt mig?” får väl ses som ett vettigt sådant?
Sen verkar alla här tro att världen går under för att man är borta i två månader. Jag kommer återvända till Irland efter resan, om jag nu inte kvadrupelmegadubblar upp antalet lillebrorsor såpass att jag kan leva på organförsäljningen för resten av livet. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna sen, men just nu har jag ingenting annat som lockar så jag får väl försöka börja plugga lite certifikat när jag kommer tillbaka och sen ta det därifrån.

Och nej, jag kommer inte sakna er dublinbor när jag är borta. Jag ska snart åka på the trip of my life och jag känner att det bekväma med IBM och Dublin minsann finns kvar sen när jag kommer tillbaka hit igen.
Ni kommer inte glömma mig och jag kommer absolut inte glömma er heller (det är två månader, inte förevigt), men det vore tjänstefel av mig att längta tillbaka till slentrian-Dublin när jag får chansen att göra nåt som dom flesta aldrig någonsin kommer få tummen ur att göra. Det där med alla kompisar, kollegor och mögliga lägenheter utan isolering kan jag grotta ner mig i när jag kommer tillbaka igen sen. Nu är det fetinghamburgare, baywatchstränder, tjockisar och en massa kilometer väg som gäller!”