Close

Monthly Archives april 2011

USA är inte bara stort, USA är jättestort. Vi kommer spendera två månader där i sommar och vi kommer göra en massa olika saker. Vi har inte bokat in så mycket mer än att vi landar i San Diego den 31:a maj, att vi ska vara i San Fransisco för att se Alcatraz den 13:e juni och att vi sen ska vara i New York den 4:e juli. Det är onödigt att låsa sig om man inte absolut måste.

Men USA är som sagt jättestort och jag har sen en tid tillbaka försökt plocka fram saker som man kan göra på dom olika ställena vi besöker. Det finns miljarder sevärdheter och upplevelser man kan ta sig an, men oavsett hur hårt vi kämpar så kommer vi inte hinna med allt. Nej, vi kommer inte ens hinna med en bråkdel av allt USA har att erbjuda, men förhoppningsvis kommer vi hinna göra det mesta av det vi vill göra.

Jag slängde ihop en första lista på saker jag vill göra när jag är i USA, men det är inte säkert att allt blir av. Det beror lite på hur mina reskamrater känner kring de olika aktiviteterna. Samtidigt är USA ändå såpass stort att 18 punkter inte räcker för att ta upp allt som jag vill göra när jag väl är där. Därför kommer här några till saker jag drömmer om eller kommer göra under resan:



Segwaysightseeing
Segwayen är ett tvåhjuligt fordon som för första gången visades upp 2001. Den är fortfarande svindyr och kostar minst 40 000 kronor, så min enda chans att någonsin få provåka den är helt enkelt att hyra en. Det är en tvåhjulig farkost med en platta som du står på och sen har den ett styre att styra med. Du ställer dig på Segwayen med båda fötterna och sen lutar du dig framåt för att åka framåt, du lutar dig bakåt för att åka bakåt och styr sen höger/vänster med styret. Segwayen har sen ett inbyggt system som automatiskt håller balansen på fordonet så du behöver aldrig tänka på att hålla balansen eller så – det sköter Segwayen helt själv.
I USA finns dom att hyra i minst två av de städerna som vi ska till under resan, San Fransisco och Atlanta, och jag hoppas på att få åka i båda städerna.



Rocket launch, Kennedy Space Center
T minus 10 seconds, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – WE HAVE LIFTOFF! Den 15:e juli var det planerat att USA skulle sparka upp en av sina jättesmällare i luften. Det var lite för tidigt för att vi skulle kunna passa in det, men samtidigt så räknade jag kallt med att uppskjutningen skulle flyttas – och det gjordes den redan häromdagen.
Problemet var bara det att dom flyttade fram den till september. Sketna NASA som inte kan hålla tider! :<
Men! Eftersom alla vet att NASA är katastrofdåliga på att få iväg sina rymdfarkoster i tid så lever ännu hoppet! Dom har nämligen planerat in fyra uppskjutningar från och med idag fram tills dess att vi lämnar USA och jag håller tummarna för att nån av dom skjuts fram – lagom tills den sista veckan då vi är i USA.
Drömmen vore ju att dom flyttade fram uppskjutningen av Atlantis, the number one rymdfärja. Då skulle jag nog gråta en skvätt om vi fick se på när den skickas upp i rymden. Hoppet är det sista som överger dåren…



Köra en Ferrari
Okej, jag vet att det här är en punkt som inte kommer hända. En Ferrari California kostar 2 300 dollar att hyra i 24 timmar och det är ungefär 2 000 dollar för mycket för att jag ens ska fundera på det. Men man kan ju få drömma…



Se en talkshow
Jay Leno, Jimmy Kimmel, Conan O'Brien eller varför inte den egenutnämnda hjärnskrynklaren Dr. Phil. Många talkshows finns det i USA och biljetterna är gratis till i stort sett allihopa. Såklart måste man försöka se minst en av dom när man ändå är där.
Sen får Megan Fox gärna vara där samtidigt också.



Pinal Airpark
Är det ett flygplan? Är det en flygplats? Nej, är en flygplanskyrkogård! Det enda stället i världen där man kan få gå in i en cockpit och trycka vilt på knapparna precis hur mycket man vill utan att bli stämplad som terrorist finns i Eloy, Arizona. Tyvärr ligger Arizona 60 mil åt totalt fel håll från San Diego där vi landar.
Stället lades i Arizona eftersom det tydligen är väldans torrt mitt i öknen som finns där (no shit?). Planen får stå där och tanken är att de torra klimatet ska förhindra planen från att rosta – antagligen för att man ska kunna hämta reservdelar från planen om det behövs i framtiden där när en viss modell slutat tillverkas. Stället verkar magiskt och det skulle vara så sjukt ballt att springa runt där och leka hemlig agent – tyvärr lär jag inte få göra det (vsad)



Silicon Valley
I San Fransisco ligger ett område där många av dom främsta IT-bolagen i världen har sina huvudkontor. I området finns kontor som tillhör storbolag såsom Adobe, Apple, Cisco, eBay, Google och Yahoo. En liten skillnad mot Ballycoolin där i Dublin om man säger så…
Stället i sig är ungefär lika upphetsande som en fönsterbräda men jag måste bara dit och fotografera mig själv med statyerna som dom uppfört för att hylla alla dom olika Android-versionerna som hittills släppts. En jättestor cupcake, en vacker donut och en pepparkaksgubbe är några av dom statyerna som slagits upp av Google.
Sen lär jag aldrig komma närmare att få jobba på Google än att stå utanför kontoret i Silicon Valley, men gör jag det har jag i alla fall varit närmare än dom flesta människorna här på jorden (yes)



Nej, jag är ingen tokig mördare och jag är ingen psykiskt sjuk ung man. Men såklart måste man testa hur det känns att skjuta med ett vapen när man väl är i vapengalningarnas hemland. 50-80 dollar kostar det att panga på en pricktavla i öknen och det lär garanterat bli den enda gången jag någonsin håller i en pickadoll.
Hoppas verkligen att man kan välja att skjuta med en Desert Eagle
, den var fantastisk att spela med i Uncharted 2 och Resident Evil 2 så den känns som ett ganska enkelt val för egen del.



Tälta i Grand Canyon
Jaja, jag vet att Grand Canyon var med på den förra listan, men bara för naturupplevelsen. Efter att ha varit vid Cliffs of Moher och fått något slags perspektiv på enorma naturupplevelser så är jag helt såld på tanken att campa i Grand Canyon. Stället kommer vara så sjukt häftigt och jag är övertygad om att jag kommer lägga mig och skrika som det barn jag innerst inne är när vi väl ska åka från kanjonen.
Lillebror, jag vill campa i Grand Canyon!!!



Spidermanmusikalen
En Spindelkis, en flygande goblin och två superhäftiga dräkter. Lägg sen till en budget på 460 m-i-l-j-o-n-e-r kronor och försök sen att förstå hur fantastiskt häftig den där musikalen kan tänkas vara. Den utspelar sig på scenen, i luften ovanför publiken och det är tydligen en herrans massa människor i vajrar som gungar runt överallt i salen. Sen har väl hälften av alla som är med i musikalen redan skadat sig allvarligt minst en gång så spänning kommer man ju inte vara utan om man säger så.
Musiken är skriven av Bono från U2 och det är även han som lastat in en stor del av pengarna i produktionen, men jag skiter i vilket. Dom kan hoppa runt och fisa i luften om dom vill så länge dom har ashäftiga dräkter på sig, flyger runt över publiken och håller på att kasta nät/skjuter på varandra.



Valsafari
Jag blev alldeles till mig när vi hälsade på sälarna i Howth förra sommaren. Dom ser så tjocka och otympliga ut men dom dominerar ju fullständigt när dom sprattlar runt i vattnet. Om sälarna är såpass fascinerande med sina 300 kilo vill jag inte ens fantisera om hur balla valarna med sina 200 000 kilo måste vara. Hoppas bara att whale watching inte kostar skjortan, något som båtutflykter alltid verka göra av någon anledning…



Utforska Florida, eller något annat ställe, via kayak
Inte allt för dyrt, ungefär 30-50 dollar per person kostar det att utforska delar av Florida vattenvägen i en kayak. Jag har aldrig suttit i en, men ge mig några minuters träning så lär det inte vara några problem att ta sig fram i eländet. Det borde bli ett ganska trevligt sätt att upptäcka naturen och röra lite på sig samtidigt som det är en bra början på bantningen som jag kommer behöva utsätta mig för efter två månaders konstant snabbmatsätande.



För futtiga 130 dollar kan man få möjligheten att åka med i en Nascarbil som körs av en professionell förare. Hastigheter upp till 250 kilometer i timmen utlovas och det verkar hur ballt som helst. Tyvärr har jag inte 450 dollar att lägga ut för att få köra bilen själv, men samtidigt kanske någon tok därute är villig att slanta upp med pengarna åt mig? Räknar kallt med att någon mentalt sjuk läsare hör av sig och för över ungefär 3 000 kronor till mitt Swedbankkonto innan jag åker till USA så att jag kan få sitta i förarsätet på bilen istället för shotgun (yes)


Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”

Jag vet inte hur många av er som sett Erik & Mackan: 99 saker man måste göra innan man dör, serien där dom två programledarna på Kanal 5 bockar av sin egen bucket list. Dom åker bland annat på en road trip genom USA, hoppar bungyjump, åker på safari i Afrika, åker Nascar och dom skaffar sig även en varsin tatuering. Serien i sig är riktigt underhållande, men när jag läste om den på någon internetsite så hittade jag den amerikanska versionen av serien. Och den är fantastisk!

The Buried Life heter den och den handlar om fyra killar som fixar ihop en buss och sen beger sig ut i USA för att kryssa av så många punkter som möjligt på sin bucket list. Bland punkterna som dom tar upp i programmet finns att komma in på en fest på Playboy Mansion, spela basket med Obama, hålla ett tacktal på en okänd människas bröllop och bjuda ut the girl of your dreams” (i det här fallet Megan Fox).
Lite mer amerikanskt, lite mer vågat och lite mer allvarligt än Erik och Mackan. Och en bättre introlåt
.

Jag såg alla programmen från den första säsongen i ett sträck och jag rekommenderar verkligen serien till alla som har en stund över. Eller, jag rekommenderar alla som vill ha en dos av en riktigt bra TV att se The Buried Life. Dom båda säsongerna finns att se på MTV.com helt gratis och jag har faktiskt inte påbörjat säsong två ännu.

Men det ska jag göra nu…”

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]