Close

Monthly Archives april 2011

USA är inte bara stort, USA är jättestort. Vi kommer spendera två månader där i sommar och vi kommer göra en massa olika saker. Vi har inte bokat in så mycket mer än att vi landar i San Diego den 31:a maj, att vi ska vara i San Fransisco för att se Alcatraz den 13:e juni och att vi sen ska vara i New York den 4:e juli. Det är onödigt att låsa sig om man inte absolut måste.

Men USA är som sagt jättestort och jag har sen en tid tillbaka försökt plocka fram saker som man kan göra på dom olika ställena vi besöker. Det finns miljarder sevärdheter och upplevelser man kan ta sig an, men oavsett hur hårt vi kämpar så kommer vi inte hinna med allt. Nej, vi kommer inte ens hinna med en bråkdel av allt USA har att erbjuda, men förhoppningsvis kommer vi hinna göra det mesta av det vi vill göra.

Jag slängde ihop en första lista på saker jag vill göra när jag är i USA, men det är inte säkert att allt blir av. Det beror lite på hur mina reskamrater känner kring de olika aktiviteterna. Samtidigt är USA ändå såpass stort att 18 punkter inte räcker för att ta upp allt som jag vill göra när jag väl är där. Därför kommer här några till saker jag drömmer om eller kommer göra under resan:



Segwaysightseeing
Segwayen är ett tvåhjuligt fordon som för första gången visades upp 2001. Den är fortfarande svindyr och kostar minst 40 000 kronor, så min enda chans att någonsin få provåka den är helt enkelt att hyra en. Det är en tvåhjulig farkost med en platta som du står på och sen har den ett styre att styra med. Du ställer dig på Segwayen med båda fötterna och sen lutar du dig framåt för att åka framåt, du lutar dig bakåt för att åka bakåt och styr sen höger/vänster med styret. Segwayen har sen ett inbyggt system som automatiskt håller balansen på fordonet så du behöver aldrig tänka på att hålla balansen eller så – det sköter Segwayen helt själv.
I USA finns dom att hyra i minst två av de städerna som vi ska till under resan, San Fransisco och Atlanta, och jag hoppas på att få åka i båda städerna.



Rocket launch, Kennedy Space Center
T minus 10 seconds, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – WE HAVE LIFTOFF! Den 15:e juli var det planerat att USA skulle sparka upp en av sina jättesmällare i luften. Det var lite för tidigt för att vi skulle kunna passa in det, men samtidigt så räknade jag kallt med att uppskjutningen skulle flyttas – och det gjordes den redan häromdagen.
Problemet var bara det att dom flyttade fram den till september. Sketna NASA som inte kan hålla tider! :<
Men! Eftersom alla vet att NASA är katastrofdåliga på att få iväg sina rymdfarkoster i tid så lever ännu hoppet! Dom har nämligen planerat in fyra uppskjutningar från och med idag fram tills dess att vi lämnar USA och jag håller tummarna för att nån av dom skjuts fram – lagom tills den sista veckan då vi är i USA.
Drömmen vore ju att dom flyttade fram uppskjutningen av Atlantis, the number one rymdfärja. Då skulle jag nog gråta en skvätt om vi fick se på när den skickas upp i rymden. Hoppet är det sista som överger dåren…



Köra en Ferrari
Okej, jag vet att det här är en punkt som inte kommer hända. En Ferrari California kostar 2 300 dollar att hyra i 24 timmar och det är ungefär 2 000 dollar för mycket för att jag ens ska fundera på det. Men man kan ju få drömma…



Se en talkshow
Jay Leno, Jimmy Kimmel, Conan O'Brien eller varför inte den egenutnämnda hjärnskrynklaren Dr. Phil. Många talkshows finns det i USA och biljetterna är gratis till i stort sett allihopa. Såklart måste man försöka se minst en av dom när man ändå är där.
Sen får Megan Fox gärna vara där samtidigt också.



Pinal Airpark
Är det ett flygplan? Är det en flygplats? Nej, är en flygplanskyrkogård! Det enda stället i världen där man kan få gå in i en cockpit och trycka vilt på knapparna precis hur mycket man vill utan att bli stämplad som terrorist finns i Eloy, Arizona. Tyvärr ligger Arizona 60 mil åt totalt fel håll från San Diego där vi landar.
Stället lades i Arizona eftersom det tydligen är väldans torrt mitt i öknen som finns där (no shit?). Planen får stå där och tanken är att de torra klimatet ska förhindra planen från att rosta – antagligen för att man ska kunna hämta reservdelar från planen om det behövs i framtiden där när en viss modell slutat tillverkas. Stället verkar magiskt och det skulle vara så sjukt ballt att springa runt där och leka hemlig agent – tyvärr lär jag inte få göra det (vsad)



Silicon Valley
I San Fransisco ligger ett område där många av dom främsta IT-bolagen i världen har sina huvudkontor. I området finns kontor som tillhör storbolag såsom Adobe, Apple, Cisco, eBay, Google och Yahoo. En liten skillnad mot Ballycoolin där i Dublin om man säger så…
Stället i sig är ungefär lika upphetsande som en fönsterbräda men jag måste bara dit och fotografera mig själv med statyerna som dom uppfört för att hylla alla dom olika Android-versionerna som hittills släppts. En jättestor cupcake, en vacker donut och en pepparkaksgubbe är några av dom statyerna som slagits upp av Google.
Sen lär jag aldrig komma närmare att få jobba på Google än att stå utanför kontoret i Silicon Valley, men gör jag det har jag i alla fall varit närmare än dom flesta människorna här på jorden (yes)



Nej, jag är ingen tokig mördare och jag är ingen psykiskt sjuk ung man. Men såklart måste man testa hur det känns att skjuta med ett vapen när man väl är i vapengalningarnas hemland. 50-80 dollar kostar det att panga på en pricktavla i öknen och det lär garanterat bli den enda gången jag någonsin håller i en pickadoll.
Hoppas verkligen att man kan välja att skjuta med en Desert Eagle
, den var fantastisk att spela med i Uncharted 2 och Resident Evil 2 så den känns som ett ganska enkelt val för egen del.



Tälta i Grand Canyon
Jaja, jag vet att Grand Canyon var med på den förra listan, men bara för naturupplevelsen. Efter att ha varit vid Cliffs of Moher och fått något slags perspektiv på enorma naturupplevelser så är jag helt såld på tanken att campa i Grand Canyon. Stället kommer vara så sjukt häftigt och jag är övertygad om att jag kommer lägga mig och skrika som det barn jag innerst inne är när vi väl ska åka från kanjonen.
Lillebror, jag vill campa i Grand Canyon!!!



Spidermanmusikalen
En Spindelkis, en flygande goblin och två superhäftiga dräkter. Lägg sen till en budget på 460 m-i-l-j-o-n-e-r kronor och försök sen att förstå hur fantastiskt häftig den där musikalen kan tänkas vara. Den utspelar sig på scenen, i luften ovanför publiken och det är tydligen en herrans massa människor i vajrar som gungar runt överallt i salen. Sen har väl hälften av alla som är med i musikalen redan skadat sig allvarligt minst en gång så spänning kommer man ju inte vara utan om man säger så.
Musiken är skriven av Bono från U2 och det är även han som lastat in en stor del av pengarna i produktionen, men jag skiter i vilket. Dom kan hoppa runt och fisa i luften om dom vill så länge dom har ashäftiga dräkter på sig, flyger runt över publiken och håller på att kasta nät/skjuter på varandra.



Valsafari
Jag blev alldeles till mig när vi hälsade på sälarna i Howth förra sommaren. Dom ser så tjocka och otympliga ut men dom dominerar ju fullständigt när dom sprattlar runt i vattnet. Om sälarna är såpass fascinerande med sina 300 kilo vill jag inte ens fantisera om hur balla valarna med sina 200 000 kilo måste vara. Hoppas bara att whale watching inte kostar skjortan, något som båtutflykter alltid verka göra av någon anledning…



Utforska Florida, eller något annat ställe, via kayak
Inte allt för dyrt, ungefär 30-50 dollar per person kostar det att utforska delar av Florida vattenvägen i en kayak. Jag har aldrig suttit i en, men ge mig några minuters träning så lär det inte vara några problem att ta sig fram i eländet. Det borde bli ett ganska trevligt sätt att upptäcka naturen och röra lite på sig samtidigt som det är en bra början på bantningen som jag kommer behöva utsätta mig för efter två månaders konstant snabbmatsätande.



För futtiga 130 dollar kan man få möjligheten att åka med i en Nascarbil som körs av en professionell förare. Hastigheter upp till 250 kilometer i timmen utlovas och det verkar hur ballt som helst. Tyvärr har jag inte 450 dollar att lägga ut för att få köra bilen själv, men samtidigt kanske någon tok därute är villig att slanta upp med pengarna åt mig? Räknar kallt med att någon mentalt sjuk läsare hör av sig och för över ungefär 3 000 kronor till mitt Swedbankkonto innan jag åker till USA så att jag kan få sitta i förarsätet på bilen istället för shotgun (yes)


Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”

Jag vet inte hur många av er som sett Erik & Mackan: 99 saker man måste göra innan man dör, serien där dom två programledarna på Kanal 5 bockar av sin egen bucket list. Dom åker bland annat på en road trip genom USA, hoppar bungyjump, åker på safari i Afrika, åker Nascar och dom skaffar sig även en varsin tatuering. Serien i sig är riktigt underhållande, men när jag läste om den på någon internetsite så hittade jag den amerikanska versionen av serien. Och den är fantastisk!

The Buried Life heter den och den handlar om fyra killar som fixar ihop en buss och sen beger sig ut i USA för att kryssa av så många punkter som möjligt på sin bucket list. Bland punkterna som dom tar upp i programmet finns att komma in på en fest på Playboy Mansion, spela basket med Obama, hålla ett tacktal på en okänd människas bröllop och bjuda ut the girl of your dreams” (i det här fallet Megan Fox).
Lite mer amerikanskt, lite mer vågat och lite mer allvarligt än Erik och Mackan. Och en bättre introlåt][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=t-yCg-0-baE[/youtube]
.

Jag såg alla programmen från den första säsongen i ett sträck och jag rekommenderar verkligen serien till alla som har en stund över. Eller, jag rekommenderar alla som vill ha en dos av en riktigt bra TV att se The Buried Life. Dom båda säsongerna finns att se på MTV.com helt gratis och jag har faktiskt inte påbörjat säsong två ännu.

Men det ska jag göra nu…”

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Det blir utflykt imorgon! Jag har lovat mig själv att inte slösa några pengar på onödiga saker inför USA-resan men att åka till Cliffs of Moher är någonting som jag fortfarande har kvar på min Things to do before you die”-lista och därför så offrar jag sisådär 50 euro för att det här ska få bli gjort.
Utsikten ska tydligen vara fantastisk och alla som har varit dit säger att det ska vara hur fint som helst så jag hoppas såklart på succé.
Det ska i alla fall bli sol och rätt najs väder enligt meteorologerna, men å andra sidan kan man likaväl kasta tärning om vad det blir för väder eftersom det alltid finns en stor osäkerhetsfaktor då vädret skiftar så sjukt snabbt här.

Oavsett vilket, räkna med bilder i helgen.”
Efter många tankar och funderingar så dök en tanke upp i mitt bakhuvud. Först tänkte jag presentera alla dom jag jobbat med under min tid på IBM, men det hade blivit alldeles för jobbigt så jag gav upp den tanken ganska omgående.
Istället började jag tänka på korpfotboll eftersom Inter faktiskt spelade match igår. Jag funderade lite och såg sen diverse likheter mellan några av spelarna i laget och vissa av mina arbetskamrater på IBM och här någonstans föddes en tanke gällande FC IBM.
Laget är ihopslängt av folk jag jobbar med eller känner på IBM och deras positioner är noggrant utvalda efter deras färdigheter på jobbet. Jag ska direkt nämna att jag ser det här mer som ett dream team än ett allvarligt försök att starta ett fotbollslag.

Men men, här kör vi en liten genomgång av hur jag skulle strukturera upp ett fotbollslag om jag var tvungen att plocka ut folk endast baserat på deras kunskaper på jobbet:




[headline]Anfallare: [/headline] Jonas Torres” Spiris
Han är en av dom få spelarna i startelvan som jag faktiskt sett sparka boll. Kort sammanfattat kan vi säga att hans kunskaper på planen är ungefär lika imponerande som min mammas fotbollsfötter. Inte ett rätt, två träben och ett målsinne i klass med Jaap Stams ungefär.
Men han måste ändå vara med i startelvan, mest för att jag tror att Spiris skulle kunna vara FC IBMs svar på Torres genom att köpas in för en massa miljoner och sen endast bidrar med att sälja matchtröjor. Cash is king, därför platsar Spiris i FC IBM.



[headline]Anfallare: [/headline] Christopher ”Crouch” Claesson
En långskång som egentligen inte är så lång som han verkar. Har
samma kroppsbyggnad som Crouch men är tydligen 20 cm kortare än den Tottenhamska dåren. Jag känner dock på mig att Christopher skulle kunna bidra med en stor del rutin, militärisk precision och ett bra spel med huvudet. Räknar kallt med att han skulle stöta in en sisådär 0,8 mål per match under debutsäsongen varav 95% med huvudet. Får även ihop lagets coolaste smeknamn med sitt Trippel-C.



[headline]Offensiv mittfältare: [/headline] Michael ”Messi” Kaustinen
Störst ego, bäst och en central lirare i vilket team som helst. Får en fri roll på det offensiva mittfältet där han mest ska agera framspelare då löpning ”inte är min grej” som han själv uttrycker det. Bör inte klara mer än 45-50 minuter per match men förväntas ändå vara delaktig i 2-2,5 mål per match i snitt.



[headline]Högermittfältare: [/headline] Elin ”Nani” Skoog
Ganska flummig, sitter mest på Facebook hela dagarna och skulle må bra
av att få en friare arbetsroll. Positionen som högermittfältare med lite av en fri arbetsyta skulle därför passa henne perfekt. En hel planhalva (hemåtjobb kan ni ju glömma) att löpa runt på och jaga bollen skulle förhoppningsvis plocka fram en helt ny Elin som med den överskottsenergin hon har skulle kunna jaga ihjäl vilken spelare som helst. Funderingar finns kring att ha henne som markeringsspelare där hon helt enkelt får springa efter spelaren och fråga ”Hur gör man det här dåååå?” konstant under 90 minuter.



[headline]Central mittfältare: [/headline] Jesper ”Xavi” Jönsson
Alla lag behöver ett stabilt mittfält. En spelare som kan leda laget, framförallt i motgångar, och vem har bättre rutin på det än allas våran desken-dansk? Killen som kämpar och sliter, jobbar över gratis och säljer sin själ till företaget – utan att få någonting alls tillbaka. Ändå fortsätter han. En bra taktiker med väldigt förutseende spelsinne som senare i sin karriär lätt skulle kunna jobba som tränare, ja han passar perfekt som speluppläggare och samordnare på mittfältet.



[headline]Central mittfältare: [/headline] Tom ”Iniesta” Jönsson
Danmarks motpol till Tomas Gravesen, en kille som garanterat aldrig har slagits med någon. Behåller alltid lugnet utan att tappa fokus och har efter sin tid på byggnadens kanske stressigaste konto lärt sig hålla i bollen även i dom stressigaste situationerna. Kan lugna ner spelet i jobbiga situationer och även spela av dom jämna uddamålsmatcherna genom att behålla bollen inom laget. En smart spelare med fysik som en 12-årig flicka.



[headline]Vänstermittfältare: [/headline] Felix ”Giggs” Granar
Killen vars efternamn betyder ”gröna stickiga träd” tar plats på vänster mittfält. Känns som den enda spelaren i laget som kanske kan tänkas ha en vänsterfot värd att kalla fot. Har tydligen en gedigen tenniskarriär bakom sig vilket borde innebära ett fantastiskt bollsinne och en riktigt bra multi-touch (spel med båda fötterna). Är även han väldigt lugn till sättet så när vi gjort 2-0 efter 10 minuters spel så kan han och Tom mest spela av matchen genom att stå och passa till varandra.



[headline]Vänsterback: [/headline]Otto ”Ashley Cole” Leffler
Löpstark ytterback som trivs bäst ute i hagen. Har fysiken som sitt starkaste kort i leken, men jag tar kyligt ut honom baserat på en känsla av att han kan vara en äckligt bra frisparksläggare. Lite av en Roberto Carlos-typ helt enkelt.
Det fanns funderingar på att placera honom på mittfältet då han känns som en riktig allround-spelare, men efter att han visat upp sitt usla lokalsinne för några dagar så är det nog bäst om han bara får en kant där han kan springa fram och tillbaka. Efter frisparkarn får någon sen leda honom tillbaka till kanten så han inte går vilse.



[headline]Mittback: [/headline] Johan ”Piqué” Björk
Stabil och mycket rutinerad sen sina många år på CTSen. Har tyvärr inte Shakira som flickvän men lever på sin rutin och placeringsförmåga. Är ensam om att ha sänkt två konton på IBM och vet verkligen hur man förstör spelet för även den bästa anfallaren.
Vet på något sätt långt innan bollen är slagen vart den är på väg och han kan därför ställa även den mest rutinerade forwarden offside flera minuter i förväg. Har ett ganska hett temperament och därför planerar jag att sätta upp en stor skylt med tre bokstäver som jag vet gör honom förbannad bakom motståndarnas mål, sen är det bara att titta på när han sparkar ner allt som rör sig i närheten av honom.
Herr Björk har dock inte mäktat med att lägga upp någon bild på sig själv online och han saknar även Facebook så därför blir hans idolbild det första som dök upp när man googlade på Björk.



[headline]Högerback: [/headline]Sara ”Lahm” Johansson
Eftersom vi kommer spela med en trebackslinje behövde jag en högerback som verkligen kan läsa spelet bra. En spelare som upplevt alla situationer som kan uppstå på desken och som har en väldigt bra blick för alla trick som motståndarna kan försöka med. Känns även som en väldigt bra framspelare då hon, trots sin höga ålder, är både kvick i tanke och ödmjuk till sättet. Sara är tänkt som inläggsspecialisten som ska förse herr Claesson med tjongbollar från kanten.



[headline]Målvakt: [/headline] Rebecka ”Barthez” Lövgren
Är enligt egen utsago en tidigare stormålvakt i Kalmar FFs A-lag. Jag vet inte riktigt om jag tror på det, men samtidigt så är hon nog den enda spelaren inne på IDCt som frivilligt skulle kunna tänka sig att stå i mål. Jobbar nu som incident coordinator där hon strukturerar upp eländen och akuta problem vilket torde passa utmärkt som egenskap hos en målvakt. Hon borde ju därmed kunna styra sitt försvar på ett mycket förtroendeingivande sätt.
Att hon bara är strax över 150 centimeter lång kan dock ses som en liten nackdel vilket gör att jag är lite osäker på hur försvaret kommer fungera. Vi hoppas på vinstsiffror i stil med 10-8 helt enkelt – anfall är ju trots allt bästa försvar.



[headline]Tränare: [/headline] David ”Mourinho” Lu
CTSens teamleader som redan innan han fick rollen styrde och ställde över nästan allt som fanns i hans närhet. En mycket sympatiskt ung man som har lätt att ge positiv kritik och en grym förmåga att utveckla enskilda spelare. Kan allt om strukturering och effektivisering sen sin tid med GDFen och kommer nog få stor nytta av den när han ska försöka tämja det spretiga laget som jag satt ihop.
Är tyvärr inte vän med mig på Facebook då jag nobbat honom en sisådär åtta gånger, så tyvärr får ni ingen bild på honom. Kör med en bild på Mourinho istället eftersom det ändå är insidan som räknas.


[headline]Bänkvärmaree: [/headline]
Daniel ”Bollpojken” Bismut
En trevlig ung herre vars skapade tickets på desken till och med hade gjorts bättre av en handikappad hund. Är dock en riktigt hyvens kille som såklart ska få vara med på något sätt. Tar med honom mest för att han ska höga gymnasiebetygssnittet i laget med sina smått chockerande 19,6 poäng i snitt.

Markus ”Waterboy” Borgenstrand
Har fått omdömet ”Du ligger strax under insekterna på intelligensnivån” av vissa, men samtidigt så måste alla lag ha en waterboy. En kille som kanske kan få hoppa in i slutet av någon match när hela säsongen är avgjord för att agera hörnflagga.

Christian ”o Ronaldo” Högman
En glaslirare utan dess like. Filmar sen konstant, dyker oftare än Anna Lindberg och tar fler simtag på land än vad Tessan Alshammar gör i bassängen.

Maria ”Harry Potter” Jakobsson
Platsar tyvärr inte här, men hade varit given i Quidditch-laget.

Tina ”Cheerleadern” Romanov
Ser bra ut, skriker, härjar och vill alltid vara i centrum. Har teamleadererfarenhet sen tidigare och bör bli en perfekt cheerleader-ledare.”

Hotell Marriott i Manhattan, centrala New York. Där ska jag, lillebror, hans dam och Jaker bo. Två dubbelsängar, ett treochetthalvtstjärnigt rum och sex nätters boende kostade oss alla ungefär 350 kronor per natt/person. Fast nu när jag kollar står det att hotellet är fyrstjärnigt?…

I alla fall så kostade hotellet oss totalt 8 242 kronor och femtio öre och vi är alla mycket nöjda med att ha bokat hotell i det stora äpplet såpass tidigt som vi ändå gjorde.
Det är ju nämligen amerikanarnas svar på nationaldagen den 4:e när vi räknas anlända i New York och det känns som att det kan bli både dyrt och svårt att få tag i ett vettigt boende om man bokar allt för sent. Sen landar Jaker den 4:e juli i New York också så vi måste helt enkelt vara där då.
Vi planerar annars att checka in och sen eventuellt traska ner till Hudson River för att kika på megafyrverkerier. Det ska tydligen vara ganska många smällare som firas av där under kvällen. Såklart kommer jag stå där med en donut i min hand och titta.


Det hela började med att jag skulle skriva ett inlägg om hotellet vi bokat i New York och slutade med två nätter med alldeles för lite sömn och en fantastisk funktion.
Jag ville bifoga en bild på hotellet i inlägget, som jag inte ens har börjat skriva än, men hittade ingen vettig på hotellets hemsida så jag kikade in på Google Maps en sväng för att plocka fram något vettigt där istället.
Först tänkte jag bara peka ut på en karta vart hotellet låg och sen slänga in en av dom halvsunkiga bilderna från hotellets hemsida i inlägget, men sen kom jag på att man kan använda sig av Google Street View för att faktiskt titta på hotellet på riktigt”. Man pekar ut var man vill stå på kartan, vilken riktning man vill titta i samt hur högt upp/ner man vill titta så visar sen Street View-funktionen exakt det.

Det fungerar dock endast på dom vägarna som Google redan har kört med sin speciella kamerabil, men tack och lov så är det på ganska många ställen. Ni kan redan prova och se exakt var det fungerar om ni öppnar kartan som finns på bloggen och sen tar tag i den orangea gubben uppe till vänster ovanför zoom-baren och drar. Då kommer kartan blåfärgas på dom ställena där det går att streetwalka. Sätt ner gubben på nån av dom platserna så kan ni sen traska runt lite i valfri stad, kolla på pyramiderna i Egypten eller varför inte åka den Transsibiriska Järnvägen?



Men om vi då, som ett exempel, pekar Street View på GPS-koordinaterna 40.688977,-74.043978 och säger att vi vill se i riktningen 140.37, hålla huvudet i höjden 0 (rakt fram) och sen zooma i 1 gånger storleken så får vi då alltså en bild på Golden Gate-bron i USA (exakt förklaring]
Exempellänk som pekar på följande länk: http://maps.google.com/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&aq=0&t=h&z=16&layer=c&cbll=37.828848,-122.486178&cbp=12,140.37,0,1,0

Om vi sen färgkodar lite så kanske ni förstår bättre vilken variabel som innehåller vad:
GPS-koordinater på platsen du vill stå på
360-graders riktning vart du vill titta (0 = rakt fram, 180 = rakt bakåt)
Zoomnivå (1-10 tror jag den är)
[b]Headingen, dvs hur högt upp du vill titta. 0 är rakt fram, -50 är rakt upp i luften och 50 är dina egna fötter[/b
).
Med lite modifiering kan man också implementera detta i kartan som redan finns här på bloggen och då visa exakt vilken plats man vill, utan att ha knäppt kort eller ens varit där. Det är sjukt ballt om ni frågar mig och riktigt smidigt om man sen vill visa/tipsa om ställe under till exempel roadtrippen genom USA.

Funktionen är dock inte implementerad riktigt än, lite testkörning måste först klaras av, men ikväll eller imorgon så bör funktionen göra premiär i inlägget ”Hotell i New York bokat!”.

Stay tuned…

Vi har nu äntligen bokat bil inför USA-resan! 25 221 kronor kostade kalaset, men då är inte envägsavgiften på 500 dollar inräknad och sen har vi inte räknat med någon bil för dom fem sista dagarna av resan heller.
Man kunde nämligen bara hyra bil i 56 dagar i sträck av Holiday Autos av någon konstig anledning… Detta gör att vi kommer bli tvingade att hyra en till bil dom sista 4-5 dagarna när vi är i Florida. Personligen stör det mig inte alls, snarare tvärtom, och jag röstar stenhårt för att vi hyr en cabriolet så att man kan få cruisa längs Overseas Highway] [/spoiler] med suffletten nedfälld. Det vore hur ballt som helst och en perfekt avslutning på resan.

Bensin är inte inräknat i priset ovanför, men den utgiften kommer bara att bli en patetiskt liten del av resebudgeten. Om vi räknar på att vi åker alla dom 9 853 kilometerna på motorväg och bilen drar motorvägsåkningsmycket bensin hela vägen så kommer den dra 26 mpg i snitt.
Nu kan amerikanarna som ni ser inte anpassa ett enda jäkla mått efter resten av världen och kör därför såklart ett eget påhittat bensinmått som heter miles per gallon istället för liter per mil, men översatt så blir då 26 mpg ungefär 0,9 liter bensin per mil. Det är då max vad bilen kan dra. Kör man stadskörning så drar den 0,6-0,7 liter per mil ungefär.
Om vi sen räknar med att vi åker lite fel några gånger och lägger på 200 mil extra på resvägen så åker vi då ungefär 12 000 km totalt under hela resan.

Bensinpriset i USA är sen inte riktigt som det svenska bensinpriset. I Amerika har dom inget Miljöpartiet bestående av dumma Stockholmare som inte förstår varför inte alla svenskar åker tunnelbana överallt och därför slipper invånarna over there” också extra skatter och skit som Sverige motiveras med att det ”skyndar på utvecklingen av alternativa bränslen”. I Sverige kostar idag en liter bensin strax över 14 kronor, i USA kostar samma liter bensin 6,20 kronor (3,71 $/US gallon)… Det är 58% mindre än det svenska priset.

Multiplicerar vi då ihop sträckan på 1 200 mil med bensinpriset på 6,20 kronor så får vi ut ungefär 7 500 kronor. För hela resan. Sen delar vi det på [spoiler title=fyra personer*][quote
Vi delar det inte på fem eftersom Jake och Linda åker ungefär halva vägen var. Istället får dom betala en halv persons bensinkostnad var istället.[/quote]
också vilket gör att vi ungefär kommer få betala som mest 2 000 kronor per person för bensinen. Det är en skrattretande liten summa med tanke på att det ger två månaders ”obegränsat” bilresande…

Men bilen är nu bokad och den enskilt största utgiften inför resan är nu avklarad. Det blev en Saturn Vue vilket är en mellanklass-SUV som ska vara fullt tillräcklig för oss fem som åker. Vi kommer ändå bara vara som mest fyra pers i bilen samtidigt så utrymmet ska egentligen inte vara någon fara.

Det är bara 51 dagar kvar nu…”
Jag fick en idé för några år sedan. Året var 2007, min Nissan var bara en vanlig Nissan och jag var fortfarande hyfsat ung och fräsch när en smått genial tanke slog mig.

Jag brukar alltid jämföra mig själv med Zlatan när diskussionen om mitt efternamn, och i längden mitt smeknamn Kausti, dyker upp. Vi är båda stora stjärnor på den mörka natthimlen, och ja, om man ska vara ödmjuk kan man helt enkelt säga att vi är två av dom starkast lysande stjärnorna på himlen och att vi är två ljusglimtar som många ser upp till.

Jag gillar mitt smeknamn och tycker det är riktigt ballt om jag ska vara ärlig. Det är unikt, enkelt och personligt istället för att vara ett vanligt Gurra”-, ”Adde”- eller ”Tompa”-smeknamn (inget ont mot er som kallas det).

Jämförelsen med Zlatan är därför inte helt galen – vi har båda ett smeknamn som folk direkt känner igen om dom hört det tidigare. Jag vet att väldigt många på IBM har läst min blogg och det är lika självförtroendeboostande varje gång man pratar med någon för första gången och dom nämner mitt smeknamn redan i första konversationen. Jag heter helt enkelt Kausti för dom flesta, inte Michael Kaustinen, och jag har flera gånger fått frågan ”Du Kausti… vad heter du egentligen?” :i

Nåja, den där frågan som dök upp i mitt huvud den där kvällen för flera år sedan var i alla fall om man på nåt sätt kunde reservera en specifik registreringsskylt hos Vägverket. Eftersom alla nya bilar som kommer in i Sverige förses med en registreringsskylt så tillhörde då regskylten redan en specifik bil. Den skylten var nu sammanslagen med bilen och dom två skulle följas åt tills dess att bilen kolade vippen.
Därför kunde man inte bara komma överens med ägaren till en skylt att få köpa den, utan man måste vänta på att bilen skrotas innan skylten blir tillgänglig. Och är man inte snabb så fästs skylten på första bästa bil som kommer in i landet och blir sen fast på detta nya chassi tills den skrotas.

Jag visste såklart om att man kunde skaffa en personlig registreringsskylt för 6 000 kronor och fästa på sin bil, men det kunde precis vem som helst göra. Det var inte det jag var ute efter. En sån kunde ju till och med Zlatan skaffa…
Nej jag var ville ha en specifik, redan existerande registreringsskylt, på min framtida bil och var beredd att vänta i flera år för att få den. Den satt vid det tillfället på en skruttig röd Volvo V70 och jag började smått planera hur jag skulle ”råka” preja den av vägen precis på toppen av Kebnekajse för att få tag i skylten med dom sex specifika bokstäverna och siffrorna.

Men det visade sen sig att det jag ville åstadkomma var omöjligt. Man kunde inte reservera en specifik registreringsskylt för att få den associerad med sin redan svenskregistrerade bil. Det gick helt enkelt inte och mitt hjärta gick i tusen bitar. Det skulle aldrig bli vi två och jag och skylten skulle få leva våra liv åtskilda. Det sägs att olycklig kärlek är bland det värsta man kan uppleva och jag är nog villig att hålla med om det.

Idag har jag lite smått kommit över den, men jag kan ändå inte helt släppa tanken på att skruva fast den på min Nissan och ge mig ut på vägarna. Så för skyltens skull hoppas jag att den trivs bra på den där skruttiga Volvon och att den i sitt nästa liv hamnar på en vacker importerad Ferrari…

The registreringsskylt”
12