Close

Monthly Archives februari 2011


One small step for man; one giant leap for the Kaustinen family” – vi fortsätter med Neil Armstrong-citaten. Det är nu genomfört, flygbiljetterna till USA är bokade. Det tog oss sisådär tre veckor längre än beräknat men den som väntar på något gott… 12 042 kronor kostade kalaset oss, men då kommer jag och lillebror både över Atlanten och hem igen för dom kronorna.

Annars var det otroligt spännande i bokningsögonblicket… eller bokningsögonblicken kanske man ska säga. Jag försökte först med två olika resvägar men efter att ha fyllt i formuläret, trippelkvadrupeldubbelkollat det och sen klickat på boka-knappen så fick vi minsann veta att vissa av sträckorna var fulla och att det inte gick att boka det vi ville.
Men på det tredje försöket så kom inte den där äckliga ”Det här flyget är fullt”-rutan upp, istället visade sig en vacker kvittosida. Biljetten var bokad och jag hade investerat mina första riktiga pengar i den här resan. Spännande!

En stor del av resvägen genom USA är visserligen redan kartlagd, men för att komma dit måste vi ju ha en varsin flygbiljett – och det har vi nu! Ska bara ta mig från den här gudsförgätna ön och hem till Sverige innan vi åker också… Aja, det löser sig.

Fan så skönt det känns! Nu ska jag bara försöka övertyga Manpower om att jag visst minsann förtjänar 6 veckors obetald semester extra i år… Men det är nästan mitt under industrisemestern jag ska iväg så det borde inte vara något problem tycker man… Annars får jag säga upp mig, men det känns inte så hett. Jag gillar faktiskt mitt nya jobb!

Det är dags att slänga upp en flagga på bloggen – lite som Neil Armstrong gjorde den där dagen på månen. Det är 94 dagar kvar nu, sen kommer jag, lillebror, hans dam, en fröken Linda och antagligen Jake påbörja våran road trip genom USA. Vi kommer färdas strax över 1000 mil i bilen spritt över två månader och vi kommer se det mesta av allt man behöver se i USA.
Vi kommer hinna se Kalifornien, Las Vegas, New York, Florida, vi kommer hinna äta på alla möjliga snabbmatsrestauranger, vi kommer hinna äta gudomliga donuts och vi kommer hinna gå upp sisådär en större 6-åring i vikt per person.

Men det kommer vara så värt det! Jag ska lära mig surfa, åka tokläskiga berg- och dalbanor, rulla halva Route 66, se Venice Beach, äta minst en megastor hamburgare och jag ska framföra bilen som en äldre man på vägarna. Inget buskörande här inte, den perioden av mitt liv är över – jag fyller ju halvvägs till 50 i april!

Mer information om exakt resväg, ekonomi, bilhyrning med mera kommer dyka upp i bloggen framöver. Tills dess får ni nöja er med det nya, USA-inspirerade, bloggtemat. Elvis has left th… Elvis needs to get some sleep.

Tuut tuuut tuut, lookin' out my backdooor [n]

Det känns som att det är dags att uppdatera er om hur jobbsituationen för egen del ser ut idag. Jag började ju mitt nya jobb som second level-support för exakt 40 dagar sedan så jag känner att jag har börjat komma in i det hela lite nu. Därför kan väl en recension av mina nya arbetsuppgifter vara på sin plats.

Om jag lite kort ska förklara hur det nya jobbet ser ut så skulle man väl kunna jämföra det med Bill Gates jobb när han var VD för Microsoft ungefär.
Det enda som skiljer oss från honom är hans enorma ansvar, hans grova lön, makten och hans arbetsuppgifter då. Men annars är det otroligt likt.
Vi jobbar med IT – Bill Gates jobbade med IT. Vi har folk vi kan skicka tråkiga arbetsuppgifter till – Bill Gates kunde delegera tråkiga arbetsuppgifter. Vi jobbar för ett stort företag – Bill Gates jobbade för ett stort företag. Vi löser problem – Bill Gates löste problem. Vi äter lunch – Bill Gates åt lunch. Ser ni? Helt sjukt likt.

Men en vanlig arbetsdag ser annars ut som så att jag kommer insläntrandes på kontoret vid 07:40 och loggar in på telefonen. Telefonen är våran kontakt med Gud, den är vårat svar på vad Mecka är för muslimerna. Vi lyder den, vi vårdar den, vi vänder oss mot den vid bestämda klockslag och vi har blivit hjärntvät… övertygade om att den minsann är av högsta betydelse för oss. Utan våran telefon är vi ingenting.

Efter att jag har loggat in på telefonen följer en uppstart av datorn som tar sisådär 10 minuter ungefär. Lotus Notes (mailen), ticketsystemet (där vi ser dagens arbete), webbläsaren (Facebook och Flashback) och säkert nåt mer jag glömt bort startas upp samtidigt som musiken spelas i dom trasiga hörlurarna som jag borde bytt ut för längesen.
Efter det följer 15 minuters funderingar kring vilken sida av skärmen jag ska lägga upp mina fötter på idag. Höger, vänster eller kanske man ska överraska med att lägga fötterna på tangentbordet?
Här nånstans har den svåraste delen av arbetet redan avklarats. To lägga upp sina feets on höger or vänster sida of skrivbordet, that is the question” som herr Shakespeare en gång rutinerat skrev ett filmmanus om.



Efter dagens morgonsurf som tar sisådär 10-15 minuter extra så smyger jag sen upp ticketsystemet och tittar på vad jag fått för smått och gott att jobba med under dagen. Målet är åtta tickets, men just nu så är det så få tickets i kön att man knappt kan skrapa ihop så många tickets även om man vill.
Ärendena brukar i alla fall bestå av saker såsom datorer som blåskärmar ibland, Lotus Notes-problem (huu), problem att skriva ut från SAP, WMI-problem (det värsta jag vet), datorer som är långsamma samt en massa andra spännande saker. För att lösa problemen har jag sen en stor databas med i stort sett alla problem som någonsin kan uppstå till min hjälp. Eller ja, IMKD som den heter innehåller ju inte alla möjliga datorproblem, men den har lösningen på dom flesta ”normala” problemen i alla fall. IMKD står annars för… nånting som jag säkert borde kunna men inte kommer ihåg. IBM har överlag en helt störd mängd akronymer i sitt förråd. IMKD, GDF, CSAT, SLA är bara ett urval av alla dom tusentals förkortningarna som finns inom företaget.

Efter att ha löst alla mina tickets på nån timme antar min kö ett ökenformat (inklusive kaktusar) vars tomhet inte ens går att beskriva och jag får problem. Snart dyker en massa frågor upp i mitt huvud: Vad ska jag göra resten av dagen? Kommer nån märka att jag inte har någonting att göra? Ska jag försöka nå 8 000 inlägg på Flashback? Får jag betalt nu för att surfa på Facebook?

Då kommer nån med en jävla lista som innehåller dom tråkigaste arbetsuppgifterna jag någonsin gjort i hela mitt liv och förgyller min dag. ”Tack, vad snällt” svarar jag med en ganska saftigt sarkastisk ton i rösten och grottar in mig i listan.

Jag vet. Det är ganska dött här nu. Håller på med lite annat för tillfället, men tänker inte lägga upp planeringen än.
Bloggen kommer i alla fall få ett litet nytt utseende som förhoppningsvis tar bort dom tyngsta grejorna från sidan också. Räknar med att det, plus mer info, dyker upp i början av nästa vecka. Tills dess får jag se hur mycket jag kommer hinna skriva.

Men det blir desto mer skrivet nästa vecka. Promise.
12