Close

Monthly Archives februari 2011


One small step for man; one giant leap for the Kaustinen family” – vi fortsätter med Neil Armstrong-citaten. Det är nu genomfört, flygbiljetterna till USA är bokade. Det tog oss sisådär tre veckor längre än beräknat men den som väntar på något gott… 12 042 kronor kostade kalaset oss, men då kommer jag och lillebror både över Atlanten och hem igen för dom kronorna.

Annars var det otroligt spännande i bokningsögonblicket… eller bokningsögonblicken kanske man ska säga. Jag försökte först med två olika resvägar men efter att ha fyllt i formuläret, trippelkvadrupeldubbelkollat det och sen klickat på boka-knappen så fick vi minsann veta att vissa av sträckorna var fulla och att det inte gick att boka det vi ville.
Men på det tredje försöket så kom inte den där äckliga ”Det här flyget är fullt”-rutan upp, istället visade sig en vacker kvittosida. Biljetten var bokad och jag hade investerat mina första riktiga pengar i den här resan. Spännande!

En stor del av resvägen genom USA är visserligen redan kartlagd, men för att komma dit måste vi ju ha en varsin flygbiljett – och det har vi nu! Ska bara ta mig från den här gudsförgätna ön och hem till Sverige innan vi åker också… Aja, det löser sig.

Fan så skönt det känns! Nu ska jag bara försöka övertyga Manpower om att jag visst minsann förtjänar 6 veckors obetald semester extra i år… Men det är nästan mitt under industrisemestern jag ska iväg så det borde inte vara något problem tycker man… Annars får jag säga upp mig, men det känns inte så hett. Jag gillar faktiskt mitt nya jobb!

Det är dags att slänga upp en flagga på bloggen – lite som Neil Armstrong gjorde den där dagen på månen. Det är 94 dagar kvar nu, sen kommer jag, lillebror, hans dam, en fröken Linda och antagligen Jake påbörja våran road trip genom USA. Vi kommer färdas strax över 1000 mil i bilen spritt över två månader och vi kommer se det mesta av allt man behöver se i USA.
Vi kommer hinna se Kalifornien, Las Vegas, New York, Florida, vi kommer hinna äta på alla möjliga snabbmatsrestauranger, vi kommer hinna äta gudomliga donuts och vi kommer hinna gå upp sisådär en större 6-åring i vikt per person.

Men det kommer vara så värt det! Jag ska lära mig surfa, åka tokläskiga berg- och dalbanor, rulla halva Route 66, se Venice Beach, äta minst en megastor hamburgare och jag ska framföra bilen som en äldre man på vägarna. Inget buskörande här inte, den perioden av mitt liv är över – jag fyller ju halvvägs till 50 i april!

Mer information om exakt resväg, ekonomi, bilhyrning med mera kommer dyka upp i bloggen framöver. Tills dess får ni nöja er med det nya, USA-inspirerade, bloggtemat. Elvis has left th… Elvis needs to get some sleep.

Tuut tuuut tuut, lookin' out my backdooor [n]

Det känns som att det är dags att uppdatera er om hur jobbsituationen för egen del ser ut idag. Jag började ju mitt nya jobb som second level-support för exakt 40 dagar sedan så jag känner att jag har börjat komma in i det hela lite nu. Därför kan väl en recension av mina nya arbetsuppgifter vara på sin plats.

Om jag lite kort ska förklara hur det nya jobbet ser ut så skulle man väl kunna jämföra det med Bill Gates jobb när han var VD för Microsoft ungefär.
Det enda som skiljer oss från honom är hans enorma ansvar, hans grova lön, makten och hans arbetsuppgifter då. Men annars är det otroligt likt.
Vi jobbar med IT – Bill Gates jobbade med IT. Vi har folk vi kan skicka tråkiga arbetsuppgifter till – Bill Gates kunde delegera tråkiga arbetsuppgifter. Vi jobbar för ett stort företag – Bill Gates jobbade för ett stort företag. Vi löser problem – Bill Gates löste problem. Vi äter lunch – Bill Gates åt lunch. Ser ni? Helt sjukt likt.

Men en vanlig arbetsdag ser annars ut som så att jag kommer insläntrandes på kontoret vid 07:40 och loggar in på telefonen. Telefonen är våran kontakt med Gud, den är vårat svar på vad Mecka är för muslimerna. Vi lyder den, vi vårdar den, vi vänder oss mot den vid bestämda klockslag och vi har blivit hjärntvät… övertygade om att den minsann är av högsta betydelse för oss. Utan våran telefon är vi ingenting.

Efter att jag har loggat in på telefonen följer en uppstart av datorn som tar sisådär 10 minuter ungefär. Lotus Notes (mailen), ticketsystemet (där vi ser dagens arbete), webbläsaren (Facebook och Flashback) och säkert nåt mer jag glömt bort startas upp samtidigt som musiken spelas i dom trasiga hörlurarna som jag borde bytt ut för längesen.
Efter det följer 15 minuters funderingar kring vilken sida av skärmen jag ska lägga upp mina fötter på idag. Höger, vänster eller kanske man ska överraska med att lägga fötterna på tangentbordet?
Här nånstans har den svåraste delen av arbetet redan avklarats. To lägga upp sina feets on höger or vänster sida of skrivbordet, that is the question” som herr Shakespeare en gång rutinerat skrev ett filmmanus om.



Efter dagens morgonsurf som tar sisådär 10-15 minuter extra så smyger jag sen upp ticketsystemet och tittar på vad jag fått för smått och gott att jobba med under dagen. Målet är åtta tickets, men just nu så är det så få tickets i kön att man knappt kan skrapa ihop så många tickets även om man vill.
Ärendena brukar i alla fall bestå av saker såsom datorer som blåskärmar ibland, Lotus Notes-problem (huu), problem att skriva ut från SAP, WMI-problem (det värsta jag vet), datorer som är långsamma samt en massa andra spännande saker. För att lösa problemen har jag sen en stor databas med i stort sett alla problem som någonsin kan uppstå till min hjälp. Eller ja, IMKD som den heter innehåller ju inte alla möjliga datorproblem, men den har lösningen på dom flesta ”normala” problemen i alla fall. IMKD står annars för… nånting som jag säkert borde kunna men inte kommer ihåg. IBM har överlag en helt störd mängd akronymer i sitt förråd. IMKD, GDF, CSAT, SLA är bara ett urval av alla dom tusentals förkortningarna som finns inom företaget.

Efter att ha löst alla mina tickets på nån timme antar min kö ett ökenformat (inklusive kaktusar) vars tomhet inte ens går att beskriva och jag får problem. Snart dyker en massa frågor upp i mitt huvud: Vad ska jag göra resten av dagen? Kommer nån märka att jag inte har någonting att göra? Ska jag försöka nå 8 000 inlägg på Flashback? Får jag betalt nu för att surfa på Facebook?

Då kommer nån med en jävla lista som innehåller dom tråkigaste arbetsuppgifterna jag någonsin gjort i hela mitt liv och förgyller min dag. ”Tack, vad snällt” svarar jag med en ganska saftigt sarkastisk ton i rösten och grottar in mig i listan.

Jag vet. Det är ganska dött här nu. Håller på med lite annat för tillfället, men tänker inte lägga upp planeringen än.
Bloggen kommer i alla fall få ett litet nytt utseende som förhoppningsvis tar bort dom tyngsta grejorna från sidan också. Räknar med att det, plus mer info, dyker upp i början av nästa vecka. Tills dess får jag se hur mycket jag kommer hinna skriva.

Men det blir desto mer skrivet nästa vecka. Promise.

Människan har i alla tider utvecklats. Darwin beskrev hela spektaklet i sin teori Den starkes överlevnad” och sen dess känns det som att vi alla följt det där. Eller det låter i alla fall vettigt: Den dåliga saken faller bort och nåt bättre får chansen istället. Hur bra låter inte det?
Så funkar det också med mycket här i världen. Dom snygga människorna får dom snygga barnen och dom fula människorna får trollungar (Inget om tom trollungar, dom är söta dom med).

Men om ni tänker efter så gäller det här väldigt mycket ute i världen, även om vi har förändrat synen på det hel nu: Idag dödar vi sjukdomarna istället för att låta dom döda dom svaga. Ingen ska vara svag mer och vi försöker förbättra världen så att den ska bli en bättre plats. Vi försöker nästan börja tänka på klimathotet, vi har städgubbar som städar naturen, vi uppfinner botemedel mot en jäkla massa sjukdomar och vi ser till att ta hand om varandra.

Likadant är det på arbetsplatser överallt. Cheferna vill ha reda på vad som är dåligt så att dom på något sätt kan försöka åtgärda problemet. Det är inte alltid det går, men dom burkar i alla fall ha en tendens att vilja sina anställdas bästa. Den där maskinen som kanske behöver ett skydd, stolarna som är jättedåliga och orsakar smärta, ventilationen som luktar bacon och en massa andra grejor.

Sen har vi mobiltelefoner, datorer, bilar och TV-spel. Alla utvecklas ständigt för att passa användarna, för att bli starkare och bättre. Det gäller att ligga i framkant, annars ramlar man lätt av utvecklingståget och får gå tillbaka till perrongen och börja om.

Men så finns det en sak som går helt emot allt vad utveckling heter: MSN Messenger, eller Windows Live Messenger som det numer heter.

Jag brukar knappast njuta av att installera uppdateringar till Windows, patcha World of Warcraft eller uppdatera Lotus Symphony, men det finns inget program som framkallar fysiska hatkänslor hos mig – förutom Windows Live Messenger.

Varenda gång det kommer upp en ruta där det står ”Det finns en uppdatering till Windows Live Messenger att hämta” så måste jag direkt slå ihop datorn, hyperventilera i 5-10 minuter, gråta en stund, slå ihjäl min redan döda kudde för att sen saaakta saaaakta smyga upp skärmen igen för att se vilket vansinne dom lagt till i programmet den här gången.

Det är ”utökade fotodelningsfunktioner”, ”sociala aktiviteter”, nya smileys (för helvete!) och en nyhetssida som gör att Live Messenger nu tar upp halva min 1920×1080-skärm. Finns det sen nåt vettigt sätt att avaktivera allt jävla bling-bling som skickats med i programmet? Kan man ens få bort socialt-/nyhetssidan på något vettigt enkelt sätt? Nej, inte alls.



Jag vill inte ha några jävla nyheter i min Messenger! Jag vill inte ha någon jävla extra fotodelningsfunktion som funkar så jävla dåligt att jag vill skära mig i armarna varje gång någon försöker skicka kort till mig! Jag vill inte ha en kass överföringsfunktion för filer som blockerar en massa filtyper, tar aslång tid och är allmänt kass!
Kan man sen köra gamla versioner av Live Messenger om man vill det? Inte då! Det går inte, dom bannar dom gamla versionerna efter ett tag.

Ge mig MSN Messenger 7 istället! Det var fan bättre förr…



Nya grötiga jävla skitsmileys

Jag är en idiot, det är bara att erkänna. Förberedelser är någonting jag underskattar grovt och det sägs ju att förberedelser inför en stor och viktig händelse är nästan lika viktigt som the moment” sen är. Förberedet du dig bra så ökar chanserna att det går bra för dig.
Jag är inte sån, jag tar saker och ting lite som dom kommer. Jag kan hantera kaos sålänge det inte går till överdrift.
Och när det kommer till vanliga saker så är jag ännu sämre på att förbereda mig. Dåliga kostvanor, dåliga sovvanor och jag ska alltid ligga och dra mig någon extra minut på morgonen. Jag är lite av en hopplös slusk helt enkelt.

Idag är en såndär ”vanlig dag”. Fast en dålig sådan. En riktigt dålig en.

Det hela började med att jag var vaken alldeles för länge i lördags. Jag somnade strax före 5 på morgonen och sov till 12:30 ungefär. Det är alldeles för länge om man ska kunna somna en söndagkväll. ”Äsch, det löser sig” tänkte jag smidigt när jag vaknade igår.
Så jag var vaken där på dagen och låg med datorn fram tills klockan var på tok för mycket. Jag var hur pigg som helst, men när klockan slog 01:30 bestämde jag mig för att jag måste försöka somna. Jag hoppade in i duschen och gick och lade mig.

Men först skulle jag äta kvällsmat. En macka och såklart skulle jag, trots att jag kände den där förbjudna ”Michael, ska du verkligen dricka den där?”-känslan, dricka en Red Bull också.
3,5 timmar och en halv hjärtattack senare så somnade jag i alla fall tillslut. Jag fick sova två timmar inatt. Två timmar.

Som om inte det vore nog så gick jag klädd i en blöt vinterjacka i lördags och drog på mig en mildare variant av feber också. Den hänger såklart kvar i min kropp fortfarande.
Men jag tog mig upp imorse. Jag gick ur sängen 07:02, borstade tänderna och duschade ur morgonfrillan för att sen komma ut på trappen och se att bussen står vid rödljuset.

Därifrån gick det fort. Nästan 100 kilometer i timmen. För mig då, inte för bussen. Jag slog förresten nytt världsrekord på 200 meter – 8,9 sekunder tog det mig att Usain Bolt-löpa hela vägen ut till bussen. Såklart fick jag lov att springa ikapp den också, precis i sista sekunden. Full rulle hela vägen från dörren ut till bussen. Flåsandes som en flodhäst som precis jagat en Zebra klev jag sen på bussen och kastade i ungefär 1,15 euro i myntmaskinen som inte ger någon växel.

”How much?” frågade busschauffören som vanligt. Jag informerade honom om att dom 1,11 eurona som låg däri faktiskt var 1,15 och han svarade ”no”. En mildare chock senare pekade han på fönstret och visade att dom minsann höjt busspriset till jobbet med 4% till 1,20 euro.
Sen frös tiden i vad som verkade vara en evighet. Låten från ”The Good, the Bad and the Ugly” spelades i bakgrunden och vi spelade ett mindgame på elitserienivå innan herr busschaufför slutligen gav upp och visade att han minsann var en hyvens kille ändå. Den flåsande flodhästen verkade vara en såpass viktig kund att busschauffören avrundade dom där slantarna till 1,20 euro och gav flodhästen en biljett.

Väl framme vid busshållplatsen så kliver en något mindre flåsande flodhäst ut i det irländska morgonvädret och börjar gå mot kontorsbyggnaden till vilken han donerat sin själ.
Då kommer en vindpust vars styrka skulle ha vält dom tre små grisarnas hus på ett ögonblick och blåser tillbaka den klumpiga flodhästen halvvägs hem igen. Sen kommer en till. Och en till.

Jag var så trött att jag ett tag funderade på att sova lutandes mot vindpustarna som kom emot mig, men eftersom dom kom så oregelbundet så lade jag ner det projektet.
Men jag märkte en annan sak: eftersom jag bytte jacka hemma idag till den vattentäta vårjackan så hade jag inte med mig min badge. Den behövs, för om man blir påkommen inne i byggnaden med att inte ha den så blir man kidnappad av securitygubbarna, inlåst i ett mörkt litet rum och får lyssna på när en av gubbarna läser irländska barnböcker.

Så jag fick helt enkelt gå ”the walk of shame” och berätta att jag minsann glömt min badge hemma idag. Igen.
Men för att få min gula, skitfula, badge så var jag tvungen att uppge mitt namn. Rutinerad som man är så la jag fram mitt körkort på disken.
Snubben, som gav mig en temporär badge i fredags också, frågade som vanligt ”What's your first name?”. ”Kaustinen” pekade jag rutinerat. ”Your first name” sa han eftersom han antagligen inte hörde mig. ”Kaustinen” pekade jag igen.

”Your FIRST NAME” sa herr Shaquille O'neal bakom desken på ett onödigt hotfullt sätt. ”Oh… Michael” returnerade jag samtidigt som jag funderade varför han frågade efter mitt förnamn idag när han alltid annars frågar vilket som är mitt efternamn.
Nåja, jag fick min fula badge och kunde ta mig in i byggnaden för att märka att jag varit inloggad på telefonen hela helgen, att jag glömde min matlåda hemma och jag fick sen såklart lov att byta lösenord på min Lotus Notes också bara för att allt som skulle kunna gå fel skulle gå fel. ”Could not find 010″ svarade Notes efter lösenordsbytet och jag kände att det här verkligen var en praktdag utan dess like.

Nu sitter jag här och räknar ner. Direkt jag loggat in på telefonen började jag räkna: 07:59:59, 07:59:58… Räknar annars kallt med att förstöra någon kunds dator, spruta ner hela mitt tangentbord med Red Bull, att mina snickers ska vara mögliga och att det ska ligga en mördarspindel bland mina bananer idag. Det är en sån dag helt enkelt…

Ack, vart tog du vägen? Du var på papperet den näst ballaste saken jag någonsin sett (inget slår iPhone-keynoten) men nu är du puts väck? Vart tog du vägen?
Du var egentligen bara ett fantastiskt dyrt tangentbord, men ändå var du så mycket mer. 102 tangenter som alla var en varsin liten liten skärm som kunde visa bilder av vad som helst och dom kunde programmeras med macron så att dom kunde utföra nästan vad som helst.

Som om inte det vore nog kunde man ha ett flertal olika designer på tangentbordet som man bara skiftade mellan. En layout för att spela poker, en layout för att spela World of Warcraft, en layout för att använda Photoshop och en layout för MS Röj om man så ville.
I WoW kunde man lägga en spell per knapp, på pokern kunde man programmera valfri knapp till att höja till 12 kronor och för MS Röj vet jag inte riktigt vad man skulle använda tangenterna till, men man kunde programmera nåt ballt om man bara ville!

Art Lebedevs fantastiska Optimus Maximus var (och är) det ballaste tangentbordet jag någonsin sett. Det släpptes såsmåningom och kostar idag 2 400 dollar vilket i svenska kronor blir ungefär 15 000 kronor. Jättedyrt för ett tangentbord och hypen försvann helt plötsligt. Tråkigt…

Men jag vill kunna minnas dig. Därför postar jag det här inlägget. Antagligen kommer jag tycka du är astöntig om 20 år, men jag kommer i alla fall minnas dig <3

… 27 bedrövelser och ännu fler fula ord senare klev vi klockan 12:01 in genom dörren till idrottshallen. Första intrycket av hallen var Jaeklar vad fräscht det är härinne, är vi i Sverige?” när vi traskade läktarvägen ner till omklädningsrummen. Väl nere på planen hälsade vi på irländarna vi skulle spela mot och gick vidare in i omklädningsrummen för att byta om.



Ombytta och klara så traskade vi sen ut till planen. Spiris intog såklart direkt den enda positionen där han är ohotad etta – som bänkvärmare.



Vårat lag, inofficiellt döpt till Dublin Leprechauns av oss i den punkterade bilen.

Laget sett uppifrån vänster:
Lettisk målvaktstjej (förvånansvärt duktig), Jarno, Spiris, irländsk domare, lettisk marathonlöpare som springer som fan, Kausti (som inte springer alls), lettiska svaret på Hulken, lettiska Eiffeltornet-snubben (sjukt lång), ännu en okänd lett,
(främre raden) Elias, ATL-David, Ännu en lettisk målvakt



Första träningsmatchen spelades mot Killarney Viking IBCs förstalag och det blev en bekväm seger med 5-1 eller nåt liknande. Intressant fakta: planen var för liten för att spela 5 utespelare i varje lag, så det blev 4 + målvakt på planen bara.

Dock reagerade jag på en sak under den här första träningsmatchen:

Irländarna var jättedåliga på innebandy. Inte för att vara elak eller nåt, men dom var verkligen jättejättejättedåliga. Man undrade stundtals om dom ens visste vilket håll på klubban som var upp och vilket som var ner :i Det var en av 15-20 spelare som skulle platsa i svenska division 5 i Dalarna, resten var sämre än dom flesta svenska korpenspelarna.
Men, dom var förjäkla trevliga allihopa. Jag förväntade mig galna irländare med hurling-klubbor
och rugbytokar (vilket många iofs var), men dom var hur lugna och trevliga som helst. Inte en enda skada drabbades vi av heller. Tummen upp för irländskt sportsmanship.

Dock har dom tänkt starta en irländsk nationell innebandyserie till hösten, något som känns en aning optimistiskt :i Men jag tror faktiskt att dom kommer få ihop 8 lag och kunna starta en serie. Riktigt kul att sporten kliver in på outforskat territorium :)



Vi hade delat upp Dublin-laget i två olika. Dublin 2 bestod rakt igenom av letter med löpstyrkan och passningsspelet som största tillgångar. Dom slog Killarneys andralag med 4-0 om jag minns rätt och imponerade ganska stort. Inte med svenska mått mätt då, utan med irländska…



Tredje träningsmatchen spelades mellan Killarneys båda två lag och är nog en av dom sämre innebandymatcherna jag någonsin sett under min nästan 20 år långa innebandykarriär (jag har spelat innebandy i snart 18 år, det är helt sjukt…).



Notis 1: Dom hade ett Nalle Puh-tält i hallen också.



Notis 2: Jag tror att Dora och Spindelmannen är döda. På medeltiden ägnade vi oss ju åt att se på när folk hängdes på torgen, här på Irland kör dom hängningar av barnleksaker varje lördag när det är innebandyturnering.

RIP Dora och Spindelmannen. Iofs ser Dora ganska nöjd ut.

Efter att ha sörjt Dora och herr nätkastare så spelade vi en andra träningsmatch, då mot det lettiska Dublinlaget. Vi fick pisk med 4-2 eller nåt, men det är fusk att möta marathonlöpande letter när man själv är lika vältränad som Svullo typ. Letter som dessutom spelat i den högsta lettiska ligan.

Skyller även till stor del förlusten på mina lagkamrater, speciellt på Spiris.



Sen var det lite paus där, vad vi tror var, stadens borgmästare iklädd världens största halsband höll ett tal om ”den nya sporten som kommit till staden”. Han var väldigt imponerad av den och gillade att många unga människor utövade den, men han nämnde aldrig ens namnet på sporten varför jag undrar om han bara kör på ett standardsnack varje gång han får en sånhär inbjudan.



Han fick även lära sig hur man skjuter när man spelar innebandy. Han imponerade inte, men fick i alla fall iväg ett ”skott” som målvakten räddade.



Sen hade vi nästa stora grej på schemat. Irlands Paralympicslag fick visa upp sig och jag måste säga att… dom verkligen visade upp sig.
Först ut på planen var storstjärnan vi ser till vänster här. Han hade lätt platsat i båda Killarneylagen, så han var knappast dålig. Han klev också in på planen med shortsen ut och in – mycket elegant :i

Varför två spelare i samma lag tekade mot varandra förstod jag inte heller riktigt, men dom såg ut att ha kul i alla fall (yes)

Visste ni förresten att Irland tog brons i senaste upplagan av European Special Olympics som spelades i Österrike? Det syntes faktiskt på dom att dom var rätt duktiga. Speciellt killen med shortsen ut och in och hans kedjekamrat dominerade rätt stort.



Dominerar stort.



Avslutningsmatchen, som var den ”riktiga” matchen som skulle spelas spelades mellan Dublin Leprechauns och Killarney Vikings. Matchen började med att Killarney överraskade genom att göra 1-0, men sen tappade dom (klubborna?) och vi dublinerare vann matchen med sisådär 12-1.
Personligen gjorde jag väl ungefär 8-9 mål fler än Spiris under turneringen och vann platsen i framsätet under hemvägen hem som pris. Problemet var ju bara det att vi inte hade nån bil…



Prisutdelning efter matchen. Dublins lagkapten ATL-David fick mottaga den enorma pokalen efter ett stort jubel.



På äkta Stanley Cup-vis så skickades pokalen runt och alla fick känna på den.



Sen ville alla irländarna prova på min zorro-klubba (en klubba man kan snurra runt bollen i luften med typ). Det tog väl en 2-3 sekunder sen dallrade varenda glasruta i närheten av innebandybollarna som flög runt överallt i receptionen.

Så när vi hade firat klart och samtidigt trashat receptionen så dök ju nästa problem upp: Hur fan skulle vi ta oss hem? Det fanns ingen plats i nån bil och Jarno visste inte när hans skit-Volvo skulle kunna fixas…
Vi fick i alla fall skjuts ner till tågstationen av den lettiska målvaktsdamen. ”It will cost you about 20-25 euros to take the train home” lovade hon samtidigt som hon körde som en dåre. Vi jublade över priset och grät över bilkörningen…

En katastrofvändning med bilen utanför tågstationen senare stod vi inne vid maskinen där man kunde köpa biljetter. Maskinen visade dock inte 20-25 euro, den visade 69.90 euro per person för en enkelbiljett…
Det tog 2-3 minuter, sen kom vi på att det stod bussar utanför tågstationen också. Jag kollade busstabellen och såg att bussen bara kostade 25.50 euro till Dublin! ”Scoooore!” jublade vi samtidigt som vi fortsatte att kolla när nästa buss skulle gå.
10:00, 12:00, 14:00 och den sista gick 16:00. Vad var då klockan? 16:06.

Ridå…

Här nånstans spelades Timbuktus berömda låt ”The botten is nådd” i mitt bakhuvud och jag grät lite inombords. Då gjorde vi det som alla irländare gör när allt går åt helvete och livet känns hopplöst: vi bestämde oss för att ta en pint.



En hamburgare och en (två, tre) pint(s) senare så ringde plötsligt Jarno: ”I probably will get the car fixed today”. Hoppet tändes lite smått och mitt motto ”Det ordnar sig” visade sig än en gång stämma (yes)

Jarno rallykörde som en dåre hem, såpass hårt att vi nästan hann ikapp letterna som åkte en timme före oss… Och det var väl typ det, irländska innebandy-mästerskapen på några tiotusenmiljoner tecken.

Här gjorde man iordning världens matlådekalas igår. Sex matlådor varav tre med tacoköttfärs och tre med tacosallad/ost/creme fraische/tacosås som tillsammans kan kombineras till en makalös tacomatlåda.
Anledningen till att jag kör två separata matlådor för en lunch är såklart för att salladen inte blir någon höjdare om den värms 2 minuter i micron.

Menjag gick i alla fall och lade mig igår och vaknade sen imorse upp fantastiskt taco-laddad. Går ut i köket, tar en tacoköttfärs-låda och packar ner den i påsen. Tog även upp en salladslåda och kollade lite snabbt att det var rätt låda. Fick syn på nåt som liknade tacosalladschremefraischeochtacosåsröra och kände att det nog måste vara rätt. Men av någon anledning så var jag inte riktigt säker på om det var rätt låda så jag passade på att lukta på innehållet också.

Det luktade… ingenting. Perfekt, då måste det vara rätt låda” tänkte jag helt jävla oförklarligt och slängde ner lådan tillsammans med min camouflerade Cola Zero-flaska i matlådepåsen från Dunnes för att sen traska ut till bussen.

Vi spolar fram några timmar, förbi nästan fyra timmars hårt slit på jobbet, och hamnar i matsalen på IBM. En mycket förväntansfull ung man vid namn Kausti kastar in sin tacoköttfärs i micron, hämtar en bricka och bestick, sen går han bort och hämtar den värmda köttfärsen och sätter sig vid ett bord.
Likt en sexåring på julafton så sliter han upp alla lådorna ur påsen och öppnar tacosallads-lådan…

Men det var ingen tacosalladmedcremefraischeochtacosås däri. Kausti hade istället lyckats få med sig den enda lådan i kylskåpet som innehöll appelpaj. Närmare ett kilo äppelpaj för att vara exakt [?]

Fiaskot var totalt. Situationen räddades dock upp hyfsat okej genom att jag köpte mig en tallrik sallad i matsalen och blandade med tacoköttfärsen, men en stark känsla av besvikelse hänger dock kvar över den här dagen…

Nu ska jag skriva klart andra delen av irländska innebandymästerskapen bara för det. Jävla skitmatlåda… ”