Close

Monthly Archives januari 2011


Lördag den 29:e januari. Det var dags. En enorm mängd packning, fem förväntansfulla unga män, betydligt fler Red Bull-kopior och en muffins packades in i den stackars lilla Volvon som skulle ta oss till målet.
302 kilometer outforskad väg låg framför oss. Klockan var bara barnet, närmare bestämt strax efter sju när herr assisterande teamleader David slutligen hittade rätt och kunde inta mittenpositionen i baksätet så att vi kunde börja våran resa.



Bilägaren, och vårat svar på Tommi Mäkinen, hade tagit på sig att köra hela vägen. Egentligen heter han Jarno, men han körde stundtals som en rallydåre,
så Tommi Mäkinen passar honom bättre.

The car needs repairs for about 710 euros. Hopefully it will stay in one piece all the way” skämtade herr Mäkinen när vi svängde ut från parkeringen. Orutinerat värre. Man jinxar inte saker och ting sådär. Det slutar aldrig bra.



Ungefär hälften av alla Irlands innebandyspelare satt i baksätet. Jonas, David och Elias hette dom tre små pojkarna som orutinerat nog inte utropat ”SHOTGUN!” tre dagar innan avresan. Jag är ju lite smidigare än så, dessutom är jag näst minst av oss som åkte också. Skönt att trycka in två stora pojkar och en David i baksätet samtidigt som jag och min muffins satte oss fram.



Under den 30 mil långa resan noterades ett antal saker, men näst viktigast av dessa var det faktum att gult verkade vara det nya gråa här i landet. Det var gula hus överallt längs vägen. Grått och gult verkar vara dom enda färgerna som används för att färglägga hus i det här landet. Inget ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” här inte.

Undrar om dom har Falu Rödfärg här?… Tvek va?



Sen kan jag informera er om att en GPS är ungefär lika användbar i bilen som Jonas är på planen. Helt sjukt hur GPSen helt plötsligt markerade för att det fanns en stor motorväg bredvid vägen där vi åkte. GPSen tyckte vi var helt värdelösa när vi körde på asfalten och menade att åkern 20 meter bredvid faktiskt var N8:an. Och det var inte bara ibland det blev såhär, rätt ofta var GPSen helt sjukt fel ute.

Betyg på irländska kartor: 1



Annars var det ganska kul att få se lite andra delar av Irland. I svenskan finns det ett ord som uttalas trafiksäkerhet, men inom irländskan har jag faktiskt inte hittat det ordet. ”No results found” fick jag när jag sökte efter ordet i irländska ordlistan. Och tro på det.
Rätt som det var när vi åkte så dök det helt plötsligt upp en by längs vägen. Det var hushushushushushus på rad i några hundra meter, sen var byn helt plötsligt slut. Det går inte att jämföra med Sverige, där är det liksom avstånd mellan vägarna och husen. Och det är mellanrum mellan husen också. Men inte här. Hushushushushushushushus. Slut. That's it. Men det var rätt charmigt. Lite mer gemytligt och grannskapligt liksom. Inte sådär osocialt svenskt. Jag gillade det. Tummen upp för irländska byar (även om jag inte såg ett enda McDonalds på hela vägen).



Trafiksäkerhet ja :i Jag minns när dom skulle bygga den nya riksvägen mellan Borlänge och Falun. Fantastiskt många miljoner, separerade vägbanor, tvåfiligt och vägräcken. Om jag minns rätt så ville Vägverket ändå bara sätta 100 km/h på vägen först. Jag fattade ingenting, inte resten av alla som bodde i Dalarna heller. Men dom ändrade sig sen. Det blev 110 km/h. Alla var nöjda.
På bilden som ni ser ovan så har vi en snudd på 90-gradig irländsk kurva med enkelfiligt som är 1 dm bredare än bilen på båda sidorna. För att rama in det hela har vi två murar på sidorna också. vet ni vad dom har för hastighetsgräns här? 100 km/h!

Vi fattade ingenting :i Hur kan man sätta ett hundra kilometer i timmen på en väg som är ojämnare än puckelpisten och smalare än en bob-banan i ett vinter OS?

Betyg på irländska vägverket: 0.5



Okej, säga vad man vill om irländska trafiksäkerheten, men nog fan är det fint i naturen här. Visst, nu var det frost och totalt o-grönt ute, men jag fick enorma World of Warcraft-vibbar när vi åkte igenom det här stället. Det var precis som när man tog steget i WoW från Teldrassil till den andra staden som nybliven Night Elf hunter.

Kort därefter fick jag tag i mitt första djur i spelet. En megastor spindel som kunde attackera dummingar. Ingen sådan skymtades dock i skogen här.



Vi låg bra till tidsmässigt. Vi passade därför på att unna oss lite lyx. Jonas hittade en skylt där det stod ”Hot dog, 1,80 euro” och han högg direkt. I sin hand fick han någonting som bäst beskrivs som… jag vet inte alls. Ni ser bilden. Hans betyg? ”Smakar typ som wienerbröd med äcklig korv i”. G minus eller nåt då?



100 km/h.

Nämnde jag att vi låg bra till tidsmässigt förresten? Även fast vi inte ens var i närheten av att hålla dom där 100 km/h som man skulle för att kunna lita på den osäkra GPSens information om när vi skulle anlända så var vi ute i god tid. Vi hade ungefär en timme på oss med 20 minuters resande kvar.

Då hände det.



”Is that the road or the car?” frågade Jarno. ”The road” svarade jag snabbt och rutinerat.

Men det var inte vägen. Det var bilen. Eller rättare sagt hjulet. Plötsligt hade vi jättebråttom. 15 minuter från hallen satt vi med tre hjul och en enorm pyspunka.



Jarno försökte med mun-mot-munmetoden men den funkade inte. Pyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys lät hjulet. Det var kört. Riktigt kört.

Här står alltså fem unga män mitt ute i en liten by som ingen, inte ens invånarna själva, visste namnet på. Vi försökte att ringa letterna som vi skulle spela med men fick inget svar. Vi försökte ringa snubben som anordnade turneringen – inget svar (det visade sen sig att det inte fanns nån täckning inne i idrottshallen [?]).

Men vi hade turligt nog stannat precis bredvid en mindre affär i ett mindre samhälle. Jag klev helt sonika in för att försöka få reda på om det fanns en häst eller två att hyra så att vi kunde ta oss dom sista kilometrarna till hallen. ”In baely caechi alti caeli tuef” svarade gubben bakom disken.

Jag fattade ingenting.

Sen slog det mig. Det värsta tänkbara hade hänt! Vi hade hamnat mitt i en gaelisk by nästan 30 mil hemifrån :s
”Do you have a number to a taxi?” försökte jag. ”Defreachten tum un boure defrechta dorscht” svarade gubben. Hoppet sinade. Jag grät inombord och förbannade mig själv för att jag aldrig lärt mig gaeliska.

Men så dök det upp en ung tjej som antagligen extrajobbade där. ”I have a number in my phone” svarade hon. Så hon gav mig det. 087 914 37 81 eller nåt. ”It is to Gary, he has a taxi” informerade hon mig.
Efter att först ha ringt fel nummer så fick vi tag i rätt snubbe och en 25 minuter senare dök ”The Gary” plötsligt upp.



Den gamle gubben gav mig tummen upp och ett ”Erhe menchi eren djene quad can ashi”. ”Zlatan är bättre än Roy Keane” svarade jag på riktigt dalmål och hoppade sen in i taxin fort som ögat.

”Där fick du din sketna skitgubbe!” tänkte jag stolt samtidigt som vi rullade ut från parkeringen.

Jo, jag är ganska mogen för min ålder…



Sju minuter tog det oss sen var vi framme. Bilen la av sju minuter från Killarneys sporthall. Skapligt flyt ändå. Tänk om den lagt av 15 mil därifrån, mitt mellan Dublin och Killarney? Huuu.
Gary tackade för att få ha skjutsat oss med att ta ett rånarpris på körningen. 25 euro för 7 minuters bilkörning – det är mer än vad dom flesta läkarna tjänar per timme!

Men vi var i alla fall där…”

Nej, nu blir jag fan förbannad. UEFA hotar att bötfälla Syrianska för att deras huvudtränare inte har en korrekt fotbollstränarutbildning. Özcan Melkemichel (inte helt lätt att uttala alltså) heter snubben som har tagit laget hela vägen till den högsta svenska serien – den 22:a bästa ligan i Europa. Han har gjort det i stort sett utan utbildning och därför sparkar UEFA bakut. Man får nämligen inte ha en tränare som inte har rätt utbildning som ledare för ett fotbollslag [?]

Det är helt vansinnigt. Så Syrianska värvade därför den estländske tränaren Valeri Bondarenko för att kunna ha en tränare som har rätt utbildning som frontman och sen ha Melkemichel som så kallad shadow trainer”. Det vill säga att han sköter coachningen och Bondarenko står i rampljuset och agerar tränare. Problem solved?

Inte då. ”Så får man inte göra” säger då UEFA. Nu hotas Syrianska med böter för det här, precis som Helsingborg gör på grund av samma orsak. Den som är huvudtränare måste nämligen genomgå basnivån med 10 delkurser, avancerade nivån med 3 delkurser och ha påbörjat PRO-nivån för att få träna ett svenskt lag…
Allt som allt rör det sig om cirka två månaders heltidsstudier som man alltså måste ha genomgått för att få bli tränare i filmjölkes hemland. Ett land vars fotbollsliga är snäppet bättre än tyska korpen…

Men det bir värre. Just nu handlar det ”bara” om böter, men om Syrianska nu på nåt mirakulöst sätt skulle klara sig kvar i Allsvenskan fram tills 2014 och fortsätta med samma tränarmetod så kommer laget då att uteslutas från Allsvenskan. För att deras tränare inte har korrekt utbildning!!!!

Det är helt jävla sanslöst hur idiotiskt saker och ting fungerar. Om spelarna är nöjda med tränaren, han tar laget till Allsvenskan och publiken älskar honom – varför ska han då inte få fortsätta träna sitt lag?
Pedagogik är någonting man inte kan lära ut hur som helst, det är nåt man till viss del måste ha inom sig. Likadant med laganda, hur man kan ta olika människor med mera. Att ställa upp en 4-4-2 uppställning tror jag t.o.m. valfri 8-åring klarar av.

Praktik är så mycket mer givande än en skolbänk, det kan nog alla hålla med om. Dessutom så ger pluggande inte mycker mer än att man kanske tar in någon enstaka procent av det som faktiskt sägs. Hur många av er som läser detta använder t.ex. allt ni lärt er i skolan när ni är på jobbet? Inte många, om ens nån.

Nej, fy fan för UEFA. Jävla pajasar.

Jag minns när jag var liten. Eller nej, det gör jag inte, men jag önskar att jag kunde komma ihåg hur det var att vara liten. När jag var några få år gammal, satt bak i bilen och tjoade Nu kommer en Ooopel. Nu kommer en Volvooo. Nu kommer en Mitz… Misub… Mits… en Toyota!”.
Av vad jag har fått berättat för mig så var jag grym på bilmärken. Jag kunde redan på långt avstånd se vilken modell det var på bilen som vi skulle möta, jag kunde höra på ljudet och jag kunde nog faktiskt lukta mig till det också. Om det inte vore för den där eländiga Wunderbaumen då.

Okej, jag överdriver lite. Det gör jag alltid när jag skriver. Men allt blir så tråkigt annars.

Det finns dock en del av det där som är sant. Jag var grym på bilmärken när jag var liten och kunde känna igen dom på långa avstånd. Varför vet jag inte och hur jag gjorde vet jag inte heller. Därför önskar jag kunde minnas hur det var att vara liten. Det hade varit ballt att kunna göra sådär igen.

Ett år efter det att jag föddes hände någonting som än idag känns som mitt personliga svar på vad nationaldagen är för nationen Sverige: Ferrari F40 började produceras.

Ferrari F40 är bilen ni ser på bilden ovanför här. En fantastisk bil.
Eller nja, tydligen är den katastrof, har inte ens mattor på golvet, sittkomforten är hemsk och stötdämparna är som träbitar ungefär. Bilen är ett skämt om man ser till utrustningen, men den är världens kanske vackraste bil.

Visst, jag är inte en lika stor bilnörd nu som när jag var ung. Jag kör en inte alltför häftig Nissan Almera, jag har som mest kört i kanske 190 km/h (förstås har jag inte det om mamma läser detta) och mitt livs bilhöjdpunkt är att jag har kört en Mercedes av okänd modell. Med automatlåda.

Men det är någonting med Ferraribilar. Till och med godisbilarna är ju fantastiska!

Om jag någonsin blir megarik så ska jag köpa mig en Ferrari F40. Den kostar ungefär 400 000 dollar om man litar på classiccars.com, så det är inte helt oöverkomligt om man bara blir miljonär. Speciellt inte när dollarn är såhär låg. Men jag saknar dom där miljonerna som behövs. Tyvärr. Därför blir det ingen Ferrari F40. Jag får nöja mig med godisbilarna. Om det nu bara fanns några såna här på Irland…”

Så var det då dags. Det avgörande slaget var kommet. Agent 000, mer känd bland allmänheten som sitt alter ego Kausti, skulle kämpa mot den enorma isbildningen i frysen. Isbildningen hade länge smugit sig fram och hade nu börjat hota att ta över möglets plats som härskare i Casa el Kaustinen.

Utrustad med sin Kenny Starfighter-liknande pickadoll Remington D-5000
så tog våran modige Kausti upp den till synes hopplösa kampen. Isen var storfavorit och hade på sin väg mot den här titelfighten knockat både über-rutinerade Peter Forsberg och den osänkbara Titanic.

Kampen var hård, det stänkte vatten och blod åt alla möjliga håll och skriken ekar, 2 timmar senare, fortfarande i lägenheten. Publiken var stundtals helt paralyserade på grund av spänningen och när Kausti fick in en perfekt träff trodde många att kampen var över. Så var det dock inte…

Isbildningen plockade helt plötsligt fram sitt specialtrick benkrampen” och kastade sen denna förbannelse över en överraskad Kausti som inte alls var beredd. Totalt förlamad i högerbenet limpade han bort till sin ringhörna för att återhämta sig. Isbildningen, vars största svaghet helt klart är rörligheten, tog full sats för att kasta sig över den halvskadade Kausti.

En kvart senare hade isbildningen inte rört sig ett dugg samtidigt som våran hjälte Kausti hade återhämtat sig från krampen. Matolja kombinerat med värme och lite tålamod hade gjort susen mot förbannelsen. Kausti var nu i toppform och musiken tystnade…

Med ett fotarbete som fått Muhammed Ali att se ut som en staty och en hårtorksteknik som fått Peter Siepen att häpna fullkomligt krossade Kausti sin motståndare på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Segern var kanske inte helt rättvis, men som Kausti sa ”En dålig seger är alltid en seger”.



Seger. ”

Det hände en, med irlandsmått mätt, ganska fascinerande grej för nån vecka sedan. Jag spelar ju innebandy här med ett okänt antal finnar, letter, svenskar, danskar och lite annat löst folk. Till och med två tyskar har skymtats vid något enstaka tillfälle.
Men för någon vecka sedan där så blev vårat innebandylag inbjudna till en innebandycup i Killarney :i

Det är nån hjälte som satsar på att slänga ihop en nationell irländsk innebandyserie till hösten och därför vill slänga ihop en innebandycup för att promota sporten. Vi var inte sena med att tacka ja – problemet är bara att vi nästan inte vet någonting mer än så.

Vi vet att vi kommer åka dit med två lag från Killarney Vikings IBK och att vi kommer få möta två helt irländska lag, men det är typ allt. Vi vet inte om dom tänkt spela med målvakter eller om dom tänkt spela med små mål, vi vet inte om det finns matchtröjor eller om vi får spela i västar och vi vet inte om vi kommer överleva två innebandymatcher mot irländare.

Men vi får spela en innebandycup. På Irland. Mot irländare. 30 mil från Dublin. Det här kommer bli en upplevelse kan jag lova :i