Close

Monthly Archives januari 2011


Lördag den 29:e januari. Det var dags. En enorm mängd packning, fem förväntansfulla unga män, betydligt fler Red Bull-kopior och en muffins packades in i den stackars lilla Volvon som skulle ta oss till målet.
302 kilometer outforskad väg låg framför oss. Klockan var bara barnet, närmare bestämt strax efter sju när herr assisterande teamleader David slutligen hittade rätt och kunde inta mittenpositionen i baksätet så att vi kunde börja våran resa.



Bilägaren, och vårat svar på Tommi Mäkinen, hade tagit på sig att köra hela vägen. Egentligen heter han Jarno, men han körde stundtals som en rallydåre,
så Tommi Mäkinen passar honom bättre.

The car needs repairs for about 710 euros. Hopefully it will stay in one piece all the way” skämtade herr Mäkinen när vi svängde ut från parkeringen. Orutinerat värre. Man jinxar inte saker och ting sådär. Det slutar aldrig bra.



Ungefär hälften av alla Irlands innebandyspelare satt i baksätet. Jonas, David och Elias hette dom tre små pojkarna som orutinerat nog inte utropat ”SHOTGUN!” tre dagar innan avresan. Jag är ju lite smidigare än så, dessutom är jag näst minst av oss som åkte också. Skönt att trycka in två stora pojkar och en David i baksätet samtidigt som jag och min muffins satte oss fram.



Under den 30 mil långa resan noterades ett antal saker, men näst viktigast av dessa var det faktum att gult verkade vara det nya gråa här i landet. Det var gula hus överallt längs vägen. Grått och gult verkar vara dom enda färgerna som används för att färglägga hus i det här landet. Inget ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” här inte.

Undrar om dom har Falu Rödfärg här?… Tvek va?



Sen kan jag informera er om att en GPS är ungefär lika användbar i bilen som Jonas är på planen. Helt sjukt hur GPSen helt plötsligt markerade för att det fanns en stor motorväg bredvid vägen där vi åkte. GPSen tyckte vi var helt värdelösa när vi körde på asfalten och menade att åkern 20 meter bredvid faktiskt var N8:an. Och det var inte bara ibland det blev såhär, rätt ofta var GPSen helt sjukt fel ute.

Betyg på irländska kartor: 1



Annars var det ganska kul att få se lite andra delar av Irland. I svenskan finns det ett ord som uttalas trafiksäkerhet, men inom irländskan har jag faktiskt inte hittat det ordet. ”No results found” fick jag när jag sökte efter ordet i irländska ordlistan. Och tro på det.
Rätt som det var när vi åkte så dök det helt plötsligt upp en by längs vägen. Det var hushushushushushus på rad i några hundra meter, sen var byn helt plötsligt slut. Det går inte att jämföra med Sverige, där är det liksom avstånd mellan vägarna och husen. Och det är mellanrum mellan husen också. Men inte här. Hushushushushushushushus. Slut. That's it. Men det var rätt charmigt. Lite mer gemytligt och grannskapligt liksom. Inte sådär osocialt svenskt. Jag gillade det. Tummen upp för irländska byar (även om jag inte såg ett enda McDonalds på hela vägen).



Trafiksäkerhet ja :i Jag minns när dom skulle bygga den nya riksvägen mellan Borlänge och Falun. Fantastiskt många miljoner, separerade vägbanor, tvåfiligt och vägräcken. Om jag minns rätt så ville Vägverket ändå bara sätta 100 km/h på vägen först. Jag fattade ingenting, inte resten av alla som bodde i Dalarna heller. Men dom ändrade sig sen. Det blev 110 km/h. Alla var nöjda.
På bilden som ni ser ovan så har vi en snudd på 90-gradig irländsk kurva med enkelfiligt som är 1 dm bredare än bilen på båda sidorna. För att rama in det hela har vi två murar på sidorna också. vet ni vad dom har för hastighetsgräns här? 100 km/h!

Vi fattade ingenting :i Hur kan man sätta ett hundra kilometer i timmen på en väg som är ojämnare än puckelpisten och smalare än en bob-banan i ett vinter OS?

Betyg på irländska vägverket: 0.5



Okej, säga vad man vill om irländska trafiksäkerheten, men nog fan är det fint i naturen här. Visst, nu var det frost och totalt o-grönt ute, men jag fick enorma World of Warcraft-vibbar när vi åkte igenom det här stället. Det var precis som när man tog steget i WoW från Teldrassil till den andra staden som nybliven Night Elf hunter.

Kort därefter fick jag tag i mitt första djur i spelet. En megastor spindel som kunde attackera dummingar. Ingen sådan skymtades dock i skogen här.



Vi låg bra till tidsmässigt. Vi passade därför på att unna oss lite lyx. Jonas hittade en skylt där det stod ”Hot dog, 1,80 euro” och han högg direkt. I sin hand fick han någonting som bäst beskrivs som… jag vet inte alls. Ni ser bilden. Hans betyg? ”Smakar typ som wienerbröd med äcklig korv i”. G minus eller nåt då?



100 km/h.

Nämnde jag att vi låg bra till tidsmässigt förresten? Även fast vi inte ens var i närheten av att hålla dom där 100 km/h som man skulle för att kunna lita på den osäkra GPSens information om när vi skulle anlända så var vi ute i god tid. Vi hade ungefär en timme på oss med 20 minuters resande kvar.

Då hände det.



”Is that the road or the car?” frågade Jarno. ”The road” svarade jag snabbt och rutinerat.

Men det var inte vägen. Det var bilen. Eller rättare sagt hjulet. Plötsligt hade vi jättebråttom. 15 minuter från hallen satt vi med tre hjul och en enorm pyspunka.



Jarno försökte med mun-mot-munmetoden men den funkade inte. Pyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys lät hjulet. Det var kört. Riktigt kört.

Här står alltså fem unga män mitt ute i en liten by som ingen, inte ens invånarna själva, visste namnet på. Vi försökte att ringa letterna som vi skulle spela med men fick inget svar. Vi försökte ringa snubben som anordnade turneringen – inget svar (det visade sen sig att det inte fanns nån täckning inne i idrottshallen [?]).

Men vi hade turligt nog stannat precis bredvid en mindre affär i ett mindre samhälle. Jag klev helt sonika in för att försöka få reda på om det fanns en häst eller två att hyra så att vi kunde ta oss dom sista kilometrarna till hallen. ”In baely caechi alti caeli tuef” svarade gubben bakom disken.

Jag fattade ingenting.

Sen slog det mig. Det värsta tänkbara hade hänt! Vi hade hamnat mitt i en gaelisk by nästan 30 mil hemifrån :s
”Do you have a number to a taxi?” försökte jag. ”Defreachten tum un boure defrechta dorscht” svarade gubben. Hoppet sinade. Jag grät inombord och förbannade mig själv för att jag aldrig lärt mig gaeliska.

Men så dök det upp en ung tjej som antagligen extrajobbade där. ”I have a number in my phone” svarade hon. Så hon gav mig det. 087 914 37 81 eller nåt. ”It is to Gary, he has a taxi” informerade hon mig.
Efter att först ha ringt fel nummer så fick vi tag i rätt snubbe och en 25 minuter senare dök ”The Gary” plötsligt upp.



Den gamle gubben gav mig tummen upp och ett ”Erhe menchi eren djene quad can ashi”. ”Zlatan är bättre än Roy Keane” svarade jag på riktigt dalmål och hoppade sen in i taxin fort som ögat.

”Där fick du din sketna skitgubbe!” tänkte jag stolt samtidigt som vi rullade ut från parkeringen.

Jo, jag är ganska mogen för min ålder…



Sju minuter tog det oss sen var vi framme. Bilen la av sju minuter från Killarneys sporthall. Skapligt flyt ändå. Tänk om den lagt av 15 mil därifrån, mitt mellan Dublin och Killarney? Huuu.
Gary tackade för att få ha skjutsat oss med att ta ett rånarpris på körningen. 25 euro för 7 minuters bilkörning – det är mer än vad dom flesta läkarna tjänar per timme!

Men vi var i alla fall där…”