Close

Monthly Archives oktober 2010


Har precis sett filmen Scott Pilgrim VS. The World och måste säga att jag är sjukt överraskad. Även om filmen har ett snitt strax över 8 i betyg på IMDB trodde jag inte jag skulle gilla filmen såpass mycket som jag gjorde.
Filmen är en slags TV-spel/verklighetsfilm där Scott Pilgrim träffar en dam och måste besegra hennes 7 evil exes” för att kunna få henne. Alla som är födda på 80-talet och hade något slags intresse i TV-spel kommer älska hur presentationen i filmen är uppbyggd med Zelda: A Link to the Past-musik (w00t!), associationer till Super Mario och egentligen hela TV-spelskulturen.


Jag vill verkligen inte spoila filmen överhuvudtaget, utan jag säger bara som såhär: se den! Den är fantastisk! Inception var en riktigt bra film men jag tycker Scott Pilgrim är minst lika bra – fast på ett annat sätt. Inception känns väldigt mycket ”seriösare” än Scott Pilgrim och väldigt mycket mer Hollywood, Scott Pilgrim känns mer nördigt cool.

Wallace Wells: If you want something bad, you have to fight for it. Step up your game, Scott. Break out the L-word.
Scott Pilgrim: Lesbian?
Wallace Wells: The other L-word.
Scott Pilgrim: …Lesbians?


Det finns så många associationer jag vill plocka upp, så många fantastiska citat, sköna karaktärer och så sköna specialeffekter jag vill ta upp men jag låter bli. Dock måste jag nämna att fightingscenen med det röda svärdet i slutet är den ballaste fightingscenen jag någonsin sett. Jag vill också kunna slåss!

Betyg på Scott Pilgrim VS. The World: 5

Okej, jag har bestämt mig. Eller rättare sagt: Okej, jag har precis tagit det dummast beslutet jag någonsin tagit under hela min manliga karriär.
Våran manager Robert (som förövrigt precis skaffat Facebook – undvik att adda där alltså!) som faktiskt är en rätt hyvens kille kom på att vi på desken borde hitta på något välgörande ändamål för att… anledningen till varför är fortfarande lite oklar.

Efter ett teammöte, en sparbössa och lite brainstorming kom sen den slutgiltiga idén fram – vi ska börja skramla pengar i en plåtburk varje månad. Pengarna ska sen skänkas till nån trevlig organisation och alla blir glada. Vi på desken för att vi slipper dom där vidriga kopparmynten och dom som får pengarna för att… dom får en massa pengar.
Sen kom twisten som innebar att jag, helt ogenomtänkt, satte mig själv i en väldigt prekär situation.

Jag talar såklart om den sista delen i välgörandet – Mustaschkampen… Några av oss grabbar på desken ska börja odla mustasch, mest för sakens skull. Problemet är ju bara det att jag antagligen kommer få stryk av alla killar – plus några av tjejerna på desken :c (Tina ska tydligen delta t.ex.)
Min testosteronnivå ligger ju strax under en genomsnittlig rysk kvinnas (typ Tina) och det innebär ett väldans bekymmer. Hur ska jag kunna förklara det faktum att jag inte fått mer än tre fjun på min överläpp efter en månads sparande? Hur ska jag kunna förklara att mina flickvän har en fylligare mustasch än mig själv? Frågorna är många och ursäkterna är få. På måndag börjar vi och då har jag exakt en månad på mig att hitta på en riktigt bra ursäkt för min överläppsfrisyrsbrist.


Moppemusch-Kausti och en polis [:.

Ibland hittar man sånadär småsaker som verkligen är mitt i prick. Saker som när man kommer på att den gamla toarullen är precis tjock nog för att stabilisera rumsbordet som man inte fått fason på. Saker som när man kommer på att man kan sy ihop en keps med en vinterhandske för att få ihop en rätt ball målvaktsplock för landhockeyn som man ska spela ute på gatan kommande dag. Eller nåt helt annat.

Jag hittade en sådan där liten sak idag…

Jag satt och slumplyssnade på min Winamp-playlist när Rongedals låt Who do you think you're fooling plötsligt dök upp. Låten sattes på repeat och när jag sen lyssnade på den för 37:e gången så märkte jag plötsligt hur nära ordet fooling är ordet pooling.
Nu vet dom flesta inte riktigt vad pooling är heller, men jag ska förklara det lite snabbt på ett sånt sätt att jag inte får kicken för det:

På IBMs supportcenter här i Dublin samsas en massa små och större konton där varje konto supportar ett stort, eller flera små, företag. Ett konto kan ha allt från 3 till 60 anställda och alla dessa anställda jobbar då för att supporta sin kund. Det fungerar bra sålänge som inte allt för många är sjuka. Blir en person av 60 sjuk så är det inte hela världen, men om en person på ett litet konto blir sjuk blir effekten så mycket större. Att plocka bort en av tre agenter på ett konto innebär en förlust på 33% av agenterna på kontot – i längden innebär det problem att hinna med att ta alla samtalen som kommer in inom den tiden som är specificerad i kontraktet med kunden. Failar IBM där får dom böta massa pengar och vilket företag vill det?

Då var det nån tjomme på IBM som kom på att man kunde lära personer på konto A hur konto B jobbar och i akuta fall plocka in den personen på konto B:s lina för att ta samtal om det krisar en dag – i grunden en bra idé. Nu ska jag se till att behålla mitt jobb också även efter att jag har skrivit det här så jag förkortar min, och mina kollegors, syn på poolingen med en väldigt politiskt korrekt mening: Så fungerar det inte på vårat konto.

Ska jag vara ärlig så tror jag fasiken att Rongedal har sysslat med pooling nångång. Kanske poolades dom med trummisen i bandet, med busschaffuören på turnebussen eller kanske med städpersonalen på någon av arenorna? Låten är i alla fall helt tokigt mitt i prick för hur poolingen på IBM ser ut:



Oh oh oh
When I woke up had to move real slow
I cant say all systems are go just yet
How was I supposed to know? Ooh

My bodys numb on my road today
You wont listen to a word I say but heeey
Is there really no other way? Ok?
I stumble out to get some air and hope to find somebody there

Can someone help this foolish heart?
Who do you think you're pooling now?
I tried so hard right from the start
Who do you think you're pooling?
I did it once did it twice did it so many tiiiiiiiiiimes
I lost it all
Who do you think you're po-po-pooling now?

I need a place to lay me down, this
rat race will make me lose my mind – Oh yeah
But where am I suppose to go
this time?
Oh oh oh

The beat is fast and I'm on my run
And I can tell you it ain't no fun – Oh no!
Someone tell me what I have done – Ooh
And all the things I wanna do
Cause in the end who's fooling who?

Can someone help this foolish heart?
Who do you think you're pooling now?
I tried so hard right from the start
Who do you think you're pooling?
I did it once did it twice did it so many tiiiiiiiiiimes
I lost it all
Who do you think you're po-po-pooling now?

So I try to keep my cool
It's always me who's ending up as the fool

Can someone help this foolish heart?
I tried so hard right from the start

Can someone help this foolish heart?
Who do you think you're pooling now?
I tried so hard right from the start
Who do you think you're pooling?
I did it once did it twice did it so many tiiiiiiiiii-iiiiiiimes
I did it hundred of thousand of millions of times
I lost it all

Who do you think you're po-po-pooling?
Who do you think you're po-po-pooling?
Who do you think you're po-po-pooling?


Jag ligger här i sängen samtidigt som Tina bestämt sig för att hon minsann ska bara. Vattenflödet från badkarets kran är fruktansvärt lågt så det tar sisådär 45 minuter att fylla karet om man vill ha varmt vatten.
Då har Tina kommit på att om man fyller badkaret med ljummet vatten så kan man sen koka vatten i vattenkokaren och hälla i badkaret. Jag skrattar som ett litet barn varje gång hon springer förbi och slänger i en liter kokhett vatten i det fesljumna badkaret, men 10-15 liter till så kanske det blir varmt ändå :i



På tal om vatten så har ju Angry Birds släppts till min telefon nu. Jo, jag vet att övergången där inte var helt jättesmidig men jag måste få in det. Angry Birds rockar, är fantastiskt och både jag och Tina är hooked som bara den.



Men vi är nu alltså i Galway. Galway ligger på andra sidan Irland sett från Dublin och det är ungefär lika långt hit som det är mellan Borlänge och Stockholm. Lite längre kanske, det tog i alla fall ca. 2,5 timmar med ett fantastiskt fräscht tåg att färdas hit. Tåget var förövrigt riktigt riktigt trevligt och får snudd på högsta betyg. Jag tror nästan att tåget måste vara byggt i Tyskland… (Tyskar är grymma på allt som har med byggande att göra)

Betyg på Irish Rails tåg: 4,5


Galway är en liten hamnstad med strax över 72 000 invånare som ligger rakt västerut sett från Dublin. Galway är enligt vissa källor Irlands snabbast växande stad och i jämförelse med huvudstaden Dublin är Galway hur fräscht som helst så jag kan förstå varför folk vill flytta hit. Skulle man mäta Galway med en vanlig svensk stad så håller dom väl ungefär samma standard, det är bara det att allt annat i det här sketna landet är katastrofsunkigt.



Vårat hotellrum ser ut såhär och det är väl helt okej även om det kanske inte riktigt lever upp till kostnaden på typ 1500 kronor per natt [?] Här blir jag lite nostalgisk och tänker mig tillbaka till Tågluffen och Bratislava där priserna inte riktigt var som här.
Det är lite som med Pennys i det här landet. Där kan man köpa 10 T-shirtar för 250 kronor – hur ska man någonsin kunna få sig själv att köpa EN T-shirt för 100 kronor i Sverige när man får fem stycken här för samma pris? :f Nej, det är inte alltid bra att resa till nya länder och uppleva nya saker :_



Gårdagens kvällsmat. Halvsunkig choklad med goda marshmallows i och MacGruber på datorn till det. En schysst film förövrigt, speciellt om du gillade MacGyver när du var yngre (eller fortfarande gillar serien).



Havsutsikt. Titta till vänster där! Hav! Typ…



Galwayhus med havsutsikt



Fräscht irländskt dricksvatten



Ball svan.



Svanfängelse.



Brottsling.



Allt som är på Irland är annars helt löjligt grönt. Gräset är gröntgröntgröngrönt och träden likaså. Man tror att den svenska naturen är grön men i jämförelse med den irländska så är den mer… integrön.



Grönt gräs och nästan molnfri himmel. Med irländska mått mätt alltså.



Rugbymål och irländska hus – Blir det mer irländskt än så?



Irländsk palm.



Något man lade märke till var alla fåglarna som befann sig i Galway. Det var fåglar överallt! Ni såg ju att dom hade satt upp ett fågelfängelse bara för att kunna spärra in dom värsta förbrytarna. Galway – fåglarnas paradis” eller snarare ”Galway – se upp för kanadabajsarna!”.



Gröööönt.



Här har vi nåt som jag tror är nästan unikt för Irland – ett hurlingmål
. När jag för första gången såg ett sådant trodde jag det var ett kombinerat rugby- och fotbollsmål men tydligen finns det en sport där man måste ha mål som ser ut såhär. Jag har aldrig sett den utövats dock, men kort sammanfattat så är sporten en hockeyaktig rugbykombination med inslag av den amerikanska sporten Lacrosse. Man har en boll som ser ut ungefär som en baseboll som man antingen kan skjuta in i ”fotbollsmålet” för att få tre poäng, eller så kan man skjuta den över det målet in i ”rugbymålet” och få en poäng. Sen får man tacklas som i rugby och sporten verkar överlag galet våldsam. Ni kan kolla youtubevideon här ovan för att se hur det ser ut. Verkar lite ballt dock och det vore kul att prova en match, även om det nog skulle bli det sista jag gjorde här på jorden i så fall :i



Galway.



Ställdet vi käkade på idag. Tamarin hette det och var nåt slags asiatiskt ställe. Jag som personligen inte är varesig taiwanes, kines, japan eller thailändsk kände att det där kanske inte var en sån bra idé, men samtidigt tänkte jag lite svagt optimistiskt att ”Varför inte prova?”.



Jag själv åt nåt grejs med räkor, friterat ris, kyckling och stekt ägg (!?). Det ser lite ut som en bit avföring om jag ska vara ärlig, men det smakade riktigt gott. Pricken över moset med i:et var dock jordnötssåsen. HUR KAN JAG HA MISSAT DEN DÄR FANTASTISKA GEGGAN!? I 24 och ett halvt år har jag vandrat på den här jorden utan att upptäcka det bästa som människan någonsin skapat. Bättre än Big Macen, hjulet, ölen, lösgodiset, chokladglassen, mobilen och gud vet vad – JORDNÖTSSÅSEN ÄR DET NYA ROSA! Jag har spenderat varenda minut sen vi åt maten till att lista ut hur man gör egen jordnötssås, vad man inte kan ha den till (typ gröt) och hur jag ska kunna dölja det faktum att jag kommer gå upp sisådär 24 kilo om jag får äta jordnötssås så ofta som jag vill.

Betyg på jordnötssåsen: 27



Tina körde på en bentobox och fick… lite allt möjligt. Enligt vad hon sa så smakade det lika gott som mitt käk.

Betyg på restaurangen Tamarind i Galway: 5

Efter maten gick vi en vända och letade efter vettiga inköp men då jag själv inte hittade någon schysst vinterjacka köpte jag bara mig ett megapack näsdukar istället. Jag har varit sjuk sen i onsdags och det blir fan inte bättre. Eller, jag var dödssjuk i onsdags så lite bättre är det väl, men febern och halsontandet (eh…) är kvar ännu. Allt på grund av att jag inte har nån vettig vinterjacka! Så därför ligger jag nu i sängen och torkar snor med näsdukarna och tycker lite synd om mig själv. Tina, ja hon spelar Angry Birds [?]



På tal om Angry Birds så missade vi våran busstur idag på grund av att nyligen nämnda Tina fastnade i sitt Angry Bords-missbruk och jag fick lov att lägga in henne på rehab istället. 15 euro per person åt skogen, men det gör inte så mycket – det är ju bara 1,5 timmes lön :P

Nu blir det Up! på datorn och sen sova. God natt Galway, världen och ni få utomjordingar som läser detta! (Saknas några bilder så är det för att nätverket här på hotellet plötsligt gick från godkänt till afrikastandard)
Häromdagen var det äntligen dags. Våran sunklägenhet i Waterville Terrace skulle äntligen bytas ut mot någonting bättre – en vanlig, fräsch lägenhet. Ändå känner jag att jag vill minnas den här lägenheten i framtiden, så jag tänkte skapa ett blivande nostalgi-inlägg där jag minns 42:an precis så illa som den faktiskt var. Därför tänkte jag köra ett Vad jag hatade mest med Waterville Terrace”-inlägg:



Vi kan börja med det förfärliga handfatet som fanns i badrummet på övervåningen. Det fanns en kran för varmvatten och en för varmvatten, så ville man ha ljummet vatten fick man glatt lov att ta vatten från den kalla kranen i handen och sen hälla på lite varmvatten tills det antog lagom temperatur [?]
Som om inte det vore nog så läckte kallvattenkranen vid fästningen så att vatten sipprade ut, rann ner till höger och sen ner i handfatet. Ni ser på det gulabruna rostmönstret i handfatet hur vattnet rann där.



Sen har vi det småsnuskiga badkaret som fanns i samma badrum som handfatet. Här duschade alla vi som bodde i lägenheten för att bli rena och fina, men jag undrar hur bra man egentligen lyckades med att hålla sig fräsch där…



En gammal tandkrämstub, några tomma shampooflaskor och en massa rostavdunst från vattnet som runnit längs kanten.



En månad innan vi flyttade gav även den sista lampan i taket upp vilket innebar att en toasession utan mobiltelefon, dator eller valfri ljusbringande sak blev smått omöjlig. Å andra sidan har jag aldrig spelat så mycket Lets Golf som jag gjorde här…



Sen har vi den saken som jag kanske hatade allra mest av allt. Toaletten vars sits såklart skulle glida runt som en full giraff på skridskor när man satte sig. Inte för att man sitter på en giraff med skridskor, syftningsfel där, men toasitsen gled runt som fasiken såfort man närmade sig denna för ett ”bantningspass”. Ville det sig riktigt illa kunde man klämma sig lite smått också eftersom man gled ner och gled runt och… ja, ni förstår.
En riktig skit-toa helt enkelt. :i Fattar ni skämtet? :i Shit vilken grym humor jag har! [?]

:f Nåja, moving on…


Nere i vardagsrummet hade vi den pinsamt fula röda fåtöljen som fungerade som förvaringsplats. Det var helt makalöst hur mycket saker som fick plats under sittdynan där och jag hittade både min externa hårddisk, min kamera, två toarullar och en fullt ätbar Snickers därunder när jag lyfte på den under mina jakt efter den precis nämnda digitalkameran.
Jag hatar den dock mest för att den var så fantastiskt oergonomisk, för att färgen var gräslig och för att sittdynan var ungefär två meter i djupet vilket totalt omöjliggjorde en bekväm sittställning.



Vardagsrummet hade även belönats med en swimmingpool av det mindre slaget. Lyxigt värre kan tyckas, men faktum är att den mest bestod av en pöl som bildades nere på rumsgolvet när någon duschade på övervåningen. Duschvatten rann ner genom golvet på övervåningen och droppade sen ner på golvet… eller, det rann typ ner på slutet när vi bodde där och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur fasligt mycket mögel som måste finnas i taket där ._o
Man kunde verkligen känna på luften i lägenheten att någonting var fel och jag sätter min högra tumme (jag har alltid drömt om att vara vänsterhänt, så har jag fel går den drömmen iaf typ i uppfyllelse) på att det berodde på att luften därinne bestod till 10% mögelsporer. Ballt med mossa i lungorna iofs…



Vidare har vi den 160 cm breda vardagsrumssoffan som i åtta månader även tjänstgjorde som säng till 180 cm långa Isgren. Helt sjukt när man tänker på det… Soffan är numera knäckt mitt mellan sittdynorna sen Murre och Isen ”busat” i soffan en sen onsdagkväll för några månader sedan.
I den här soffan har många avsnitt av Bear Grylls, How its made, Mythbusters, Simpsons med mera avverkats samtidigt som ryggstelheten och rumpkrampen slagit till med full kraft.



I köket hade vi den halvt livsfarliga köksfläkten vars lutning var större än Pisas världsberömda torn. Varje gång man lagade mat var ett lotteri på liv och död där man spelade rysk roulette med spisfläkten – skulle den ramla ner eller hänga kvar en matlagning till?
Det sägs förövrigt att man ska rengöra spisfläkten ibland för att förhindra att kackerlackor, bakterier, palmer och annat farligt börjar växa där, men våran fläkt hade inte rengjorts på bra många år och man kunde nästan se hur bakteriehärden däruppe tillägnat sig självmedvetenhet och börjat planera sin flykt ut i det fria. Huuuuuuu vad äcklig den där fläkten måste vara inuti ._o



Spisen höll även den samma standard som lägenheten i övrigt och… ja, ni ser själva.



Avslutningsvis kan vi avsluta inlägget med en bild på husets stolthet – ugnen. Matrester som bränts fast på ugnens sidor i 5-6 lager i olika omgångar bidrog till att ugnens insidas volym i slutet minskat med en sisådär 23%. Antalet levande bakterier därinne var nog dock ungefär lika med noll eftersom i stort sett alla bakterier dör vid 100 graders värme.

Nej, ”det är över nu” som Gyllene Tider sjöng. Aldrig mer en sketen sunklägenhet på Irland. Nu håller vi uppe standarden sålänge jag stannar här och sen får vi se vad det blir (yes)

Still to come: Kliniskt rena badrum, fantastiska tvättmaskiner, en megaskön dubbelsäng och allt annat som den nya lägenheten i Waterville Row har att erbjuda…”