Att leva sitt liv efter mottot ”Om du aldrig försöker kan du inte misslyckas” är ett otroligt behagligt sätt att leva sitt liv på. Livet blir dock lite som filmjölk om man följer det – ofärgat, ofarligt, osmakligt och otroligt enspårigt.
Jag är en sån människa som fegat ur såfort jag fått chansen. Det är mitt sätt att hantera saker som bli för svåra/jobbiga. Istället för att göra som envisa och duktiga människor som kämpar sig igenom svårigheterna lägger jag mig platt på rygg och spelar död. Faran försvinner och jag klarar mig utan att ha misslyckats.

Men hur kul har jag haft under dom första 23 åren av mitt liv egentligen? Visserligen har jag väl haft hobbys i stil med innebandy, poker, en viss dam, konserter, resor och lite sånt, men säkert 80% av min vakna tid som vuxen har gått åt till att surfa på Flashback (snart 6000 inlägg!), Aftonbladet och andra otroligt onödiga hemsidor istället för att leva livet.

Mitt liv är lite som Bibeln. Vi har det gamla testamentet och sen har vi det nya testamentet. Jag ska erkänna att jag aldrig ens läst den där toktjocka boken (hualigen!) och jag har pinsamt dålig koll på vad som står i den, men det är inte berättelsen jag vill jämföra mitt liv med.
Mitt livs gamla testamente utspelade sig under lite mer än 23 år. Jag levde, jag trivdes och jag mådde aldrig speciellt dåligt såvitt jag kan minnas. Men min vardag var otroligt grå och tråkig ändå på något vis. Mina personliga utmaningar bestod av att orka ta sig ur datorstolen och gå upp för trappen för att hämta någonting att äta. Ibland tog jag bilen till McDonalds och köpte hamburgare också…

Idag är mitt liv inte grått nåmer. Nu ska vi inte överdriva och slå till med regnbågsfärger och solsken, men sen jag började skriva på mitt nya testamente här efter Dublinflytten har allt, och jag menar allt, blivit mycket bättre. Jag får prova nya saker, umgås med underbara människor, jag får bli lite mer av den killen jag alltid velat bli och jag har ett jobb jag stormtrivs på.

Mitt motto börjar sakta men säkert förändras. Inte så att jag har kommit till ”Dyk in i det bara, vad är det värsta som kan hända?”-stadiet än, men såsmåningom kanske jag når dit. Det får tiden utvisa. Målet under året som kommer är att ge fan i att banga såfort jag får chansen. Även om saker och ting känns jobbiga ska jag i alla fall försöka. Skiter det sig tar jag det – jag kommer ju antagligen inte stanna i Dublin hela mitt liv i alla fall.
Men jag är i alla fall nöjd med att ha lyckats tagit mig till ”Om du försöker lite försiktigt har du en chans lyckas. Skulle du misslyckas är fallet inte såhögt ändå”-nivån