Close

Monthly Archives augusti 2009


Det var TV-spelskväll hemma här för någon dag sedan. Närvarande var (som vanligt) jag, Jake och Ceder. På schemat stod Super Nintendospelande – mycket sådant blev det också.
Första spelet som spelades var Super Bomberman. Minnena sköljde över mig direkt när spelet startades upp. Gabriel Öberg Bustad och jag toklirade det här spelet på den tiden då livet var underbart okompicerat och man fortfarande var ung. Idag är livet inte lika enkelt, men spelet är minst lika roligt som förut.
För er som inte spelat spelet så är det ganska enkelt. Man är en varsin gubbe som kan lägga bomber och spelet går ut på att utrota sina motståndare. Man ska alltså spränga varandra för att slutligen stå ensam kvar på spelplanen. Den som är ensam kvar får en trofé.
Sen börjar nästa spelomgång och samma sak gäller igen. Den som först får ihop 5 troféer vinner.




Egentligen låter spelet otroligt simpelt, men så är det inte riktigt. Eller… att förstå spelet är väldigt enkelt, men bara för att det är enkelt att förstå betyder det inte att det är lätt att tröttna på spelet. Det finns inte mycket som slår det här spelet när det gäller positiv stress. Att möta en motståndare som lägger 8 bomber med en enorm sprängradie gör att adrenalinet ökar explosionsartat. Det skriks hej vilt (eller hur Ceder? :i) i soffan när man spelar och när man väl dör så vill man inget hellre än att mörda personen som nyligen sprängt dig i bitar.

Betyg på Super Bomberman: [!][!][!][!][!]<3





Nästa spel på tur var Micro Machines. Ett racingspel med minismå bilar. Banorna består av köksbord, badkar och andra vardagliga saker och någonting så simpelt som en ostmacka blir plötsligt ett jättehinder för den stackars lilla bilen.
Spelet går även här ut på att bli ensam kvar på spelplanen. Man slår ut motståndarna genom att köra ifrån dom så att dom inte längre får plats på skärmen. Hamnar man utanför försvinner man och får vänta tills nästa omgång.


Den som står ensam kvar på skärmen får två prickar, och hamnar man sist förlorar man två prickar. Sen är det först till 10 prickar som gäller.
Jag personligen tycker inte att det här spelet är lika roligt som Bomberman, men stundtals är det riktigt underhållande. Dock finns det diverse nackdelar med spelet.
Man får välja vilka sorts fordon man vill köra med när man startar spelet, och eftersom det finns ungefär 10 olika sorters fordon finns det såklart vissa som är idiotiskt tråkiga att spela med. Pansarvagnarna och helikoptrarna var så sega att jag nästan högg foten av mig själv. Därför sänks betyget lite.

Betyg på Micro Machines: [!][!][!][!2][!/]





Efter lite småbilsracing var det dags för riktig racing, så vi letade reda på spelet Top Gear 3000. Ett racingspel med asdålig grafik och minst lika dålig bilfysik.
Man fick börja med att välja bil. Jag valde en bil med lagom bra väghållning, lagom hög maxhastighet och… ja, den var lagomt bra på allt. Ceder valde även han samma bil.
Jake däremot, han valde den supersnabba bilen som helt saknade väghållning. Enligt uppgifterna i spelet skulle bilen ramla av vägen om man svängde i en hastighet över 50 km/h.


Nu fanns det dock ett problem med det här spelet: väghållningen spelade ingen som helst roll. Oavsett om du åkte i 150 km/h (det var typ minimumhastigheten, även om du krockade med ett träd ramlade du som sämst ner till 150) så kunde du lugnt invänta kurvan, ta en kaffe, gå på toa, för att sen börja svänga. Du klarade dig ändå.
Sen gick bilarna lite väl fort. Jakes topphastighet låg på ungefär 410 mph vilket blir, ganska exakt, 659.8 km/h (eh)… Även i den hastigheten gällde samma princip i kurvorna. Ta en kaffe, gå på toa, sen kan du börja svänga.
Detta gjorde att jag och Ceder aldrig hade någon riktig chans mot Jake. Han snittade säkert 100 km/h mer än oss – alltså vann han varenda lopp (förutom ett där han krockade med träden 210 gånger).
Lite tråkigt det där med väghållningsfusket – annars var spelet helt okej.

Dålig förlorare som jag är så ger jag spelet…

Betyg på Top Gear 3000: [!][!][!2][!/][!/]





Nu blir det barnförbjudet i bloggen. Lillebror, sluta läs.
Vi satt och funderade på vilket spel vi skulle spela härnäst, så vi började leta bland spelen. Plötsligt hittade vi Rape Games. Jo, spelet var lika sjukt som det låter. Alltså… jag kan inte skriva vad man exakt gjorde utan att få ett kokt stryk av ungefär 50% av läsarna, så jag låter helt enkelt bli att förklara hemskheterna.
Spelet var i alla fall kort. Jake ville bestämt klara ut spelet, så han började knapptryckandet. Som tur är så är Jake alltid snabb när det gäller såna här saker, så efter ungefär 2 2 minuter hade han klarat ut dom 3 banorna, och vi kunde gå vidare i våran jakt på ett anständigt spel. Spelet kan inte få annat än det sämsta betyget någonsin:

Betyg på Rape Games: [!/][!/][!/][!/][!/]