Strax efter klockan 9 mötte vi upp med våran chaufför (vars namn jag aldrig hörde) och våran guide med det Playstation-doftande namnet Vita. Hon var utbildad engelskalärare från universitetet men då den ukrainska staten betalat hennes utbildning hade hon signat ett kontrakt som gjorde att hon var tvungen att acceptera att jobba i tre år på en plats där staten placerade henne. För hennes del råkade det bli Tjernobyl. Hon jobbade som skiftarbetare när hon var i Tjernobyl men exakt vad hon gjorde fick vi aldrig riktigt klarhet i.
När dom tre åren sen var över gick hon vidare och började jobba som officiell guide” som hon så fint kallade det. Det innebär att hon tar med sig 5-6 turistgrupper i veckan och med tanke på att våran privattour för 4 personer kostade 200 dollar per person så tjänar fröken Playstation nog rätt mycket pengar i jämförelse med sina landsmän där genomsnittslönen ligger kring 250 dollar i månaden. Av dom 200 dollarna så tog dock staten en viss del och jag tyckte mig se att hon gick in med 800 ukrainska hryvnia (typ 700 kr) på ett av kontoret där.
Hon hade förövrigt en geigermätare på bältet som kontrollerades var fjärde månad, hon hade årliga hälsokontroller och lite annat som dom flesta ukrainarna nog bara kan drömma om.

Nu ska alla ni som läser det här först få en liten förklaring till vad Tjernobyl är för någonting innan vi går vidare. Många har för sig att Tjernobyl är kärnkraftverket och att det runtikring där ligger hus som idag är helt övergivna och nedgångna. Att det är en hel spökstad runtikring kärnkraftverket och att torget är helt öde. Så är inte fallet.

Det bor idag 199 personer i området runt kraftverket som är avspärrat av staten. Dessa personer jobbar på brandstationen, i nån av dom tre butikerna som finns i området eller så bara bor dom där eftersom dom bett om att få flytta tillbaka till sin hemstad. Det är alltså inte speciellt öde där utan vi såg folk lite här och var som levde sitt vanliga liv i staden.

Problemet med att ha en guide som kan väldans mycket och dessutom pratar väldigt bra engelska är att hon pratar alldeles för mycket. Det är helt enkelt omöjligt att komma ihåg allt hon säger och ni vet hur det är för oss killar när det gäller tjejer: pratar dom för mycket så stänger man automatiskt av, nickar och ler åt allt hon säger utan att ens ta in ett enda ord. Lite så blev det stundtals där, även om hela resan var superintressant så kunde man inte ta in allt hon babblade om.
Det kändes även lite som att hon stundtals läste ur en bok också. Det känns verkligen som att hon fått sitta och lära sig språket/historian om Tjernbyl ur en bok och stundtals kändes det som att hon läste direkt ur boken. Lite svårt att förklara men det lät precis som att hon läste upp rubriken mitt i när hon pratade och det gjordes på ett väldigt onaturligt sätt.

Hon berättade i alla fall att 9200 personer besökte Tjernobyl-området 2011 och att 9000 personer var dit 2012. Hon var även duktig på att hänvisa till källor genom att nämna meningen ”According to statistics” lite här och där, men jag kunde inte låta bli att undra lite vilken statistik det var hon citerade. Kanske är det svårt att läsa innantill när det gäller källhänvisningar från en bok, därav blev det inte mer än ”According to statistics”?

Idag bor det i alla fall förutom 199 personer, 400 vargar och 5 björnar i området. Området i sig är enormt och täcker 2600 kvadratkilometer så vargtätheten är inte överväldigande även om det är fler än vad som finns totalt i Sverige och Norge tillsammans.

Men så skulle vi då ta oss in genom den första kontrollen. Vita gick bort, fixade med alla papper och kom tillbaka till mig. ”Michael…” började hon med lite ångest i rösten. ”Everything is fine, but there is a problem. Your papers is not readable so the guard want you to give him 200 hryvnia in order to let you in”. Ett riktigt rövarpris såklart, men jag var verkligen inte på humör att bråka när jag tagit mig ända dit så jag kastade in en tvåhunka i mitt pass, gick bort till fel kontrollant, visade honom pengarna, fick en facepalm av både honom och guiden, gick till rätt ställe och lämnade in mitt pass till en snubbe som suck-brölade till lite när han såg mig. Sen såg jag hur han öppnade mitt pass, såg pengarna och på typiskt seriefigurssätt plötsligt fick ”pokerfacet”, drog ner passet under bordet, tittade åt höger och åt vänster innan han slutligen tog upp passet, utan pengarna, igen. Sen var allt plötsligt lugnt och vi kunde åka in genom kontrollen. Det här landet är så äckligt korrupt så man kan inte göra annat än att älska det

Vi stannade först till i en av dom typ 50+ byarna som finns inom den avstängda zonen. Alla dessa tömdes några dagar efter katastrofen men som sagt har dom som vill fått flytta tillbaka igen.

Ett av dom ballare stoppen på resan kom efter det. Det var en ”massgrav” för dom robotarna som använts i röjningsarbetet av katastrofen och det var riktigt imponerande att se dessa Robot Wars-konkurrenter och hur retro-futuristiska dom såg ut.

Tyvärr funkade robotarna kasst på grund av den höga radioaktiviteten vid kärnkraftverket vilket ledde till att man istället använde sig av ”Bio-robotar”. Det betyder då ”människor vars liv vi offrar för att städa upp eländet”. Dessa hjältar fick springa med spade och för hand kasta ner det livsfarliga kärnavfallet som låg uppe på det exploderade taket av kärnkraftverket. Dom flesta av dessa dog inom kort efter att deras mission var avklarat…

Nästa stopp blev sen ett dagis som fanns i området. En känsla av ”TV-spelsplanering” låg dock över det hela och det kändes lite för bra för att vara sant när det låg en docka

precis där stigen in mot dagiset började. Lite turistfälla helt enkelt, men ändå inte desto mindre fascinerande.

Det låg sen även anteckningsblock, barnböcker och en massa andra saker på golvet och det var inte utan att man blev lite sugen på att ta med någonting hem. Det är dock typ dödsstraff på det i det här landet (om man inte betalar typ 200 hryvnia då…) så knappast någonting varesig jag eller någon annan av dom i gänget vågade oss på.

Sen så närmade vi oss slutligen målet som hela den här resan egentligen byggts upp kring, Tjernobyls reaktor 4. Stället där olyckan inträffade den 26:e april 1986. I bakgrunden ser ni byggnaden där explosionen skedde och även reaktor 1, 2 och 3 som alla ligger i samma byggnad. Reaktor 5 byggdes precis när smällen gick av och blev aldrig riktigt klar att tas i bruk till 100%.

Säga vad man säga vill, men vi fick baskemig komma närmare reaktor 4 än jag någonsin kunnat drömma om. Som närmast stod vi 300 meter från reaktorn och jag tror minsann att jag är svagt självlysande såhär när mörkret börjar smyga sig på i lägenheten. ”Ska jag tända lyset” frågade Sara mig och Anna, jag svarade med att snabbt slänga av mig T-shirten och nu är det ljust (grönt) och fint härinne igen.

Det är svårt att beskriva hur det var att vara där, allt kändes så otroligt surrealistiskt. En känsla av ”shit vad coolt” kombinerat med en fråga i bakhuvudet kring hur säkert stället egentligen är. Visst, dom säger att det är helt säkert osv. men man kan ändå inte låta bli att bli lite sådär fundersam ändå…

Det hela kändes ju inte bättre när hon påminde om att ”den nuvarande sarkofagen som täcker kärnkraftverket har gått över sin livsperiod och håller på att falla sönder. Senast för någon vecka sedan föll delar av sarkofagen ner och öppnade ett stort hål som släppte ut massa strålning”. Dom håller i alla fall på att bygga en bättre sarkofag som kommer att kosta en sisådär 1,5 miljarder dollar ungefär. Den ska sen, då den står på en räls, rullas in över kraftverket och täcka över kärnkraftverket för att förhindra en (till) katastrof.

Vi stannade även till vid Pripjat, som är staden som ligger närmast kraftverket och stället där dom flesta som jobbade på Tjernobyl bodde. Som mest hade staden 75000 invånare, idag har naturen helt tagit över…

Det här var för 30 år sedan ett torg med liv och rörelse, idag växer träden överallt och täcker allt.

Gammal kundvagn från ett av Pripjats matvaruhus.

Det är verkligen sjukt hur snabbt naturen tar över om man låter allt ha sin gång. Träd växer upp överallt, vägar växer igen och allting bara täcks av grönt på några få år. Om 50 år eller nåt kommer staden inte ens synas om det fortsätter såhär. Man kan inte föreställa sig hur det här för bara några årtionden var en spirande stad när den idag ser ut som nån ful kombination mellan en apokalyptisk stad och en svensk skog typ.

Vi fick även gå förbi nöjesparken i staden. Den var tänkt att öppnas den 1:a maj 1986 men användes aldrig eftersom staden evakuerades kort innan.

Övergivna radiobilar på nöjesfältet som aldrig kom att användas.

Våran guide Vita visar oss ett av rummen där man kunde se gamla tavlor som lämnats kvar i staden. Tacksamt nog så är dom varken stulna eller förstörda, men frågan är om dom är planerade där eller inte.

Avslutningsvis fick vi sen gå igenom stålningsmätarna på väg ut från området.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att den här resan lätt var värt allt krångel. Får ni någonsin chansen så åk hit och se Tjernobyl innan den nya sarkofagen är klar år 2015. Då kommer ingenting av kärnkraftverket synas och sen kommer ingen någonsin mer få se det dåliga originalskyddet som byggdes veckorna efter katastrofen. Tjernobyl är ingen semesterresa men det är absolut en utbildningsresa som är värd varenda öre. Om ni är fascinerade av arkitektur och katastrofer som en annan är så är det här en riktig höjdpunkt och jag kan säga att det pirrade till lite i magen när man först fick se sarkofagen på långt håll. Tjernobyl får helt enkelt 4,5 av 5 geigermätare i betyg och rekommenderas starkt.
”

490 kronor. Så mycket fick vi ge för vårat sommarkolli-liknande rum för natten. Vi har idag alltså tagit oss dom dryga 45 milen från Kiev till den lilla staden Lviv som ligger drygt en timme från den polska gränsen. Imorgon satsar vi på Krakow och vi hoppas såklart på att nå det målet utan att behöva vänta 5 timmar vid gränsövergången. Det ska vara totalt 5 timmars körning och även om vi får vänta 3 timmar vid gränsen så kommer vi utan problem att nå Krakow imorgon i så fall.

Dagen idag har dock bara spenderats i bilen varför själva reseberättandet blir lite torftigt, men jag tänkte ändå ta upp en lite intressant sak som sen kommer leda till en annan ännu mer intressant sak.

Det är nämligen som så att Ukraina är helt värdelösa på att bygga motorvägar. Då menar jag inte att dom är dåligt materiellt sett och inte heller att dom är för smala, för långsamma eller någonting annat. Tvärtom, vägarna här är nästan som i Sverige om man tittar på motorvägarna. Småvägarna i Ukraina är en annan historia dock, men dessa undviker vi som pesten.
Problemet Ukraina har, och det märktes extra tydligt när vi åkte från Kiev till Lviv idag, är att dom inte har några hastighetsskyltar. Inga alls. Istället förväntar dom sig att alla turister ska lära sig hur deras skyltande fungerar innan dom kommer hit. Är det en skylt med ett stadsnamn på är det 60 km/h, är det en vanlig väg som inte går genom en stad är det 90 km/h, är det motorväg är det 130 km/h och sen kan dom höfta lite på andra sätt också. Har man inte lärt sig skyltarna innan man kommer in i landen kan man glömma att någonsin få reda på det. Ingen pratar engelska, det finns inget WiFi nånstans, 3G-surfning kostar ungefär 140 kr / megabyte så att bara öppna Google lär hamna kring en 200 kronor ungefär.

Så av det med hastighetsregler visste vi tills idag absolut noll. Noll koll och eftersom jag är den enda som har internationellt körkort av oss är det då jag som kört dom dryga 100 milen som vi spenderat i Ukraina hittills. Mamma blir nog lite elak på mig, men ska jag vara ärlig har nog hastighetsgränserna överstigits både en och 140 gånger under resan hittills. Det som är spännande är att vi fram tills idag hade stött på 7-8 stycken poliskontroller och klarat oss igenom allihopa. Det har varit snuskigt nära två gånger när polisen tagit in bilarna som precis kört om mig inför kontrollen utan att jag egentligen har varit medveten om hur genialisk min körning måste ha varit. Dom här kontrollerna har då varit över dom första 60 milen som vi åkt från polska gränsen och in till Kiev och när vi nu idag tänkte bege oss från Kiev mot den polska gränsen räknade vi såklart med kontroller den vägen också.

Och det är ju någonting man får ge den ukrainska polisen, dom finns överallt. Idag stötte vi på poliskontroll 9 ganska direkt efter att vi lämnat Kiev och här klev polisen faktiskt ut framför oss på övergångsstället som fanns på vägen men han pratade turligt nog i telefonen så han släppte förbi oss och fortsatte gå över vägen. Poliskontroll 10 var sen lugnare då polisen inte brydde sig. Men…

Ni vet det här med skyltarna jag nämnde ovan. Eftersom vi hade noll koll så körde jag mest på känn och följde trafikrytmen, något som är lite svårt om det inte finns någon trafik framför dig att följa. Dessutom är deras definition av stad” ett skämt och kan i stort sett innebära att om det är ett hus på ett ställe så börjar staden där och även om det är 3 kilometer skog tills nästa (och sista) huset så räknas hela den här sträckan som ”stad” och man ska då hålla 60 km/h. När dessa sträckor sen uppenbarar sig var 10:e kilometer så ledsnar man tillslut och håller den farten man tycker är vettig. Finns det inga hus, inga människor och bara en vanlig svensk riksväg så ligger man i 70-90 beroende på vissa faktorer och det är knappast farligt (som alla vi sopor tänker innan vi krockar med nåt såklart).
Det här ledde till att jag, när en sån här stadssträcka precis skulle ta slut gasade upp bilen lite för snabbt precis när en polis med fartkamera satt och tittade. Inte så bra…

Det ledde till att vi glatt fick finna oss i att bli stoppade. Polisen kom fram, snackade ukrainska och jag fattade nada. Han ville se papperen för bilen och Gustaf gick ur baksätet och plockade fram papperen ur bagageluckan. Herr polis började sen sina charader där han försökte förklara för mig vad jag gjort för fel och jag fattade först inte. Sen visade han 6 fingrar och jag fattade det som att vi åkt 6 kilometer för fort. Inte hela världen kanske men han var ändå inte nöjd. Så han pekade, likt en ilsken lågstadielärare, på min hastighetsmätare på ett sätt som jag inte kunde se. Jag slog ut med armarna och han bad mig följa med till polisbilen. Huuu…
Väl där fick jag sätta mig i förarsätet och se att dom minsann klockat mig på smått imponerande 86 km/h på en 60-väg. Till mitt försvar ska dock sägas att från det att dom klockat mig tills att jag hunnit stanna så hade vi redan hunnit in på 90-sträckan så det var precis i slutet. Oförlåtligt ändå såklart och han plockade fram en körskolebok (!) och pekade på en ukrainsk text som likaväl kunde varit spoilern till Rödluvan för allt jag vet. Brevid spoilern till Rödluvan stod sen siffran 2555-3250 hrn. Det är fucking 250-320 euro och jag blev lite småchockad. Polisen ville ha summan direkt och ritade 250? på ett papper.

Vi trodde dock han menade 250 ukrainska hryvnias (ungefär 250 kronor) så Gustaf var supersnabb med att slanta upp. Det gick polisen inte alls med på men prutade plötsligt ner min ”böter” till 100 euro. Vi insåg direkt vad som försegicks och jag bad Gustaf plocka fram lite mer pengar. Tyvärr såg polisen att vi hade ungefär 600 hrynias (600 kronor) i plånboken varför det hela slutade med att vi helt öppet gav honom pengarna och han ”råkade glömma” att skriva ut en riktig böter.

Att göra innan jag dör: muta en polis – check.

Men 600 hryvnias är dock ett riktigt rövarpris och jag känner mig lagom blåst såhär i efterhand. 200 hryvnias hade typ räckt har jag läst mig till nu, men det är svårt att vara speciellt kall när man står där med två poliser i ett land där dom likaväl kan ta dig till häktet för att använda dig som ”frivillig” organdonator för att du har fel färg på din tröja. Nu har vi dock förberett oss lite bättre så jag har typ 150 hryvnias i plånboken om det skulle hända igen så att jag kan ge honom ”alla mina pengar” och visa honom att jag inte har mer. Sen har jag faktiskt lärt mig min läxa också och både pluggat på hastighetsgränser samt kört efter dessa sen jag blev tagen.

Sidonotos: Staden vi stannades i hette förövrigt Babyn

Annars har resan till Lviv gått smärtfritt. Hotellet vi bor på ligger i ett område som känns ungefär lika säkert som Husby en skön lördagkväll och staden har knappt gatubelysning över huvud taget. Tre pizzor och två öl kostar dock totalt 80 hryvnias så jag har svårt att ogilla staden som så. Vi fick även åka Trabant-taxi hem och det är en av dom större upplevelserna på resan. Stötdämpningen på dom där är magisk och jag vill ha en så hårt! 30 kronor kostade taxiresan, inte helt fel

Nu blir det sängdax innan vi siktar på Polen imorgon. Och ja mamma, jag lovar att inte göra någonting mer dumt under resan. God natt och på återseende!
a”