Close

Category Archives 12 dagar i Polen och Ukraina


Jo, så är det ser ni. Min semester började för en dryg timme sedan och jag har varit så stressad dom senaste veckorna att jag knappt vet vad jag heter än. Planeringen inför den här resan har varit den sämsta i min resekarriär, men samtidigt är den även den kortaste (och konstigaste) riktiga resan jag gjort i mitt liv också. Man behöver inte planera så mycket, det löser sig ändå alltid. Som med det internationella körkortet som man tydligen måste ha för att få köra bil genom Ukraina (för jo, vi ska köra bil). Jag fixade det där körkortet igår eftermiddag. Gott om tid liksom. Packat har jag inte ens börjat med och jag tänkte ge mig på att dra på en lägenhetsvisning ikväll också innan jag packar.

Men ja, resvägen kommer bli som följer: vi börjar med att åka ner från Stockholm till Karlskrona imorgon bitti och sen går färjan därifrån till Gdynia på kvällen. Framme i Polen på lördag morgon och då kör vi i raketfart ner till Lublin-trakterna för att sova där. Upp tidigt på morgonen och in i bilköerna (som tydligen är extrema) för att komma över gränsen till Ukraina. Väl där ska vägarna tydligen vara riktigt risiga så vi får se hur lång tid det tar att ta sig till Kiev. Där blir det övernattning 1-2 nätter, sen kör vi en tour till Tjernobyl för att se Pripjat och kärnkraftverket. Sen drar vi tillbaka till Kiev, hämtar bilen och drar mot Auschwitz. Har vi tid stannar vi några dagar i Krakow och sen bär det av hemåt igen.

En riktig depressionssemester är vad som väntar helt enkelt och jag kan inte låta bli att tycka att det här ska bli hur kul som helst! Räkna med rapporter och upplevelser från fel” sida Europa dom kommande dagarna.

En lång dag går mot sitt slut. Jag ligger i våran lyx”-bunk och känner att min säng nog minsann skakar lite. Och då menar jag inte ”skakar” som i ”shit, jag är så full att min hjärna tror att den är en tvättmaskin” utan mer som i ”sover vi ovanpå färjans motorer eller vad är det frågan om?”. Men man ska inte klaga, allt är betydligt fräschare och renare på färjan än vad jag hade förväntat mig. Bilen ovan är den första egentliga bilden vi tog på vägen ner till Karlskrona från Stockholm, det är blålila blommor som täcker ett helt fält men Sara trodde typ på allvar att det var Atlanten.



Intressant att nämna är att vi på vägen ner fick syn på en urtvättadrosafärgad Porsche också. Otroligt… speciell, och det känns lite onödigt att ”nerstajla” bilen sådär. En Porsche ska vara elegant och orörd, den där kändes bara douchebag-flickvänsförstörd typ på något vis. Bilden var kanske inte hundraprocentig, men det är inte helt lätt att ta bild på någonting som är 12 cm bort med en supersystemkamera…



Resan ner gick annars helt utan problem och vi höll tidsschemat rätt hyfsat. Drygt en timme innan sista incheckningstiden var vi på plats och gled in genom grindarna strax efter. Då skrek tjejerna i baksätet plötsligt ”DET RÖKER DÄRBORTA, DET ÄR DONUTS, KOLLA KOLLA KOLLA!” och strax efteråt insåg jag vad som skedde…



Det var douchebag-parad på g. Först kom en Ferrari, sen en till Ferrari, sen en Porsche följt av en Lamborghini och sen kom det ungefär 30-40 till superbilar. Alla hade nyrika pappas pojkar i förarsätet och det visade sig att det var nåt slags event kallat Gran Turismo i Polen snart varför dessa ”eleganta” unga män såklart skulle åka med båten.



Man kunde ju inte låta bli att imponeras över hur mycket pengar ett gäng snorungars pappor kan spendera på bilar åt sina små favoritsöner ändå. Det måste ha varit bilar där för tiotals miljoner och alla bara väntade på att repas med min hemnyckel.



Jodå, grisporschen var där också.



Väl ombord visade det sig att vi fick en ”premiumhytt” som ligger på 11:e däck (högst upp). Havsutsikt finns genom fönstret och när jag tittar ut ser jag ungefär lika mycket hav som om jag hade tittat in i min garderob hemma i lägenheten. Men men, hytten är fräsch och duschen/toan ännu bättre så man kan inte klaga egentligen. Vill man ha ”havsutsikt” kan man fylla handfatet och stå och titta ner där.
Undrar om den här båten är det minsta likt Polen? I så fall är det ändå inte så jättefarligt standardmässigt. Iofs har jag personligen fått för mig att Polen är typ som Sverige och direkt man åker över till Ukraina så raseras allt direkt och allt blir skit. Men Polen kanske är rätt schysst t.o.m.? Det vore ju grymt. Ölen kostar i alla fall 25 kronor per halvliter i utomhusbaren på färjan, det om något är väl ett bra tecken.



I alla fall, uteserveringen i solnedgången var verkligen en perfekt start på semestern. Magisk utsikt, bra vänners sällskap och douchebags så långt ögat kunde nå. Vad mer behöver man? Jo, en bättre kamerakvinna hade ju inte skadat, men man kan inte få allt. Imorgon blir det Polen och jag är fortfarande så galet förväntansfull för vad som väntar! Tills dess säger vi god natt! (yes)
Båtresan över till Polen gick fint och vi anlände till Gdynia nån kvart senare än beräknat. Det var dock inte det största problemet tyvärr utan det stod herr Baksmälla för. Han hade intagit både Annas- och Saras kroppar och halt paralyserat dom. Tack vare Gustavs briljanta idé att köpa en alkoholmätare innan avfärd så kunde vi klocka dom bådas alkoholnivå där Sara dominerade stenhårt med 1,48 promille i kroppen dagen efter. Inte undra på att hon låg däckad som en överkörd räv i sin säng när Anna och Gustav kom tillbaka kanondyng mitt i natten och skulle hålla låda i hytten. Själv blåste man, mycket rutinerat, 0,0 promille på morgonen och kunde därför överta styrandet av vårat fordon för att ta sikte på Lublin som var dagens slutmål.



Vi gjorde sen ett kortare stopp i nån liten stad där det enda värt att nämnas är KitKat-glassen som serverades. Två glassar gick för totalpriset av 18 kronor och glassen får en svag tre av fem discobowlare i betyg.



Nästa mål för resan var inställt på Warszawa delvis eftersom staden sägs vara magiskt vacker men det viktigaste målet var så klart att få en bild med PayPals kontor i staden. På väg dit så vi massa konstiga skyltar och dom har verkligen såna här skyltar överallt längs vägarna. En stor duva liksom, vad i hela…?



Är verkligen sjukt glad att det är förbjudet att göra reklam på samma sätt i Sverige, att se såna här reklamskyltar vad 10:e meter hela vägen är både uttröttande och helt meningslöst.



Vi kom sen plötsligt på att eftersom vi kommer spendera några dagar i Polen och på grund av prisläget så investerade vi i en landskarta för 40 kronor. En landskarta vars storlek var helt löjlig och omöjligt att ens försöka använda sig av i bilen så den servar mest som underlägg/haklapp när flickorna i baksätet äter.



Warszawa bjöd på både bra väder, futiristiska businessparker och ett totalt frånvarande av PayPals kontor, något som grämer mig lite. Hade gärna velat skicka in en bild på mig framför PayPals kontor till grabbarna som jobbar när jag har semester men av det blev det ingenting – trots en halvtimmes letande.



Middag i Warszawa. Jag beställde in det som servitören rekommenderade och fick anka, stekt potatis och 7 kilo varma rödbetor. Ankan var god, potatisen var god men rödbetorna smakade varmt kräks. Gourmetkock Kaustinen rekommenderar inte varma rödbetor, det snusket få noll av fem imodium i betyg. Maten överlag var väl helt okej och förtjänar väl en 2,5 av fem ryssfrillor i betyg. Knaprigt ankskinn är underskattat kan jag säga. Min putamge på bilden approves. Notera även att jag körde samma T-shirt idag som igår. Snusk.



Vi drog sen en efterätt och här nånstans hörde jag min mun säga orden Men hörrni, ska vi inte satsa på att dra gränsen ikväll istället? Lublin ligger ju ändå bara en timme från gränsen och dagtid tar passeringen av gränsen 4-6 timmar. Kanske går det snabbare på natten?”. Notera ordet ”kanske” i meningen. Det ordet kan dra åt helvete.



Så vi tog alltså sikte på Ukraina. ”Det finns ju garanterat hotell, hostel osv på andra sidan gränsen så vi kan ju likaväl sova där? Vi kommer vara där typ 01-03 nångång och då kan vi vara i Kiev imorgon sen”. Ord kan inte förklara hur dumt det där resonemanget är, av flera anledningar. Dels hade vi INGEN aning om hur det såg ut vid gränsövergången, vi hade ingen koll på hur set såg ut på Ukrainas sida av gränsen och vi satt i det här läget med mobilerna i handen och kunde kolla upp ovanstående och på så vis inse att det är en dum idé. Men vi ”gick på känsla”…

Jag däckade i bilen strax efter att vi åkt från Warszava. Nångång vid 21-tiden klagade Gustav på att han var trött så jag tog över ratten…



Vid 23:45 ungefär anlände vi så vid gränsen. Kön vid det här laget var på kanske 15-20 bilar i vår kö och allt kändes fortfarande som ett genidrag. Vi kom även förbi den polska delen av passagen på drygt en halvtimme, men sen tog det stopp…
För att komma ut ur Polen är en sak, att komma in i Ukraina en heeeelt annan. Lastbilskön var verkligen hysteriskt rolig att titta på när vi närmade oss gränsen och jag lovar att det stod fler än 500 lastbilar i kö där. Vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram till gränsen och det stod lastbilar i en flera mil lång kö.
Lägg där till att det fanns säkert hundratalet bilar i kö och att ALLA vi skulle dela på EN passage vid gränsen. Allt stannade i 45 minuter och när jag klev ur bilen för att titta till läget så såg jag hur killarna i en av bilarna längst fram i kön satt och sov mot varandra… Så fort gick det. Men efter drygt 1,5 timme började våran kö äntligen röra på sig! Allt pekade igen på att vi varit smarta som dragit över gränsen mitt i natten. Tji fick vi…

Nästa stopp var en dispatcher som frågade vilket land vi var från innan han snällt gestikulerade att vi skulle åka till vänster om kön. Till vänster om kön fanns det 3 dm brd asfalt och sen ett jordspår på sidan av vägen och det var dit han pekade oss. Vi såg hur en Volvo innan oss tog den där vägen så vi hängde på. Och vilket misstag det visade sig bli…

”KRRRRAAAAWWWWWCCSCHHHWWWSCHHHH” lät det när underredet på bilen tog i och jag fick halvt panik. Gustav som hörde sin älsklingsbils underrede bli söndermassakerat av en finsk rallyförare fick även han panik men lyckades på sitt typiska ”jag har pluggat teknisk fysik och är faktiskt smartare än alla andra även om jag aldrig skyltar med det”-sätt hålla lugnet och guida mig till att hålla mer till höger samtidigt som bilen skrapade i asfaltskanten ännu mer. Men när min panik sen släppt efter någon sekund kom jag på att alla tjockisarna i bilen kunde hoppa ur och att den då skulle bli ungefär 700 kilo lättare. Sagt och gjort så funkade det bra, men Gustav ville att jag skulle försöka ta mig upp ur diket så jag tog sats. ”VROOOOOMMMMM SSCHHHHLLIIIIIRRRR” lät det och jag stod fast i halvdiket och kände hur Gustav nog ville mörda mig i sömnen när det här var över. Tillslut kom vi i alla fall loss och kunde anlända vid nästa stopp.



Vi fick då åka fram till nästa bås och där satt en 20-årig kille och frågade oss någonting i stil med ”Cкільки вас в машині”. Ni förstår själva hur vi såg ut efter frågan och mitt naturliga svar, som flockens ledare, var såklart ”Ehh… English?”.
Hans svar blev ett lika trevlig som direkt ”No” och jag kände här hur svårt det här skulle bli. Killen gestikulerade i drygt 18 minuter innan vi slutligen förstod att han frågade hur många vi var i bilen. Vi svarade ”Four” och han dominerade stort med sin fingerräkning för att visa att han förstått vad vi sagt. Sen skrev han lappen ovan och vi fick åka till nästa etapp. Vi fnissar fortfarande åt honom och undrar vad han svarar på frågan ”Vad jobbar du med då?” när han är på fester osv. ”Jag räknar. Ibland räknar jag till 4″ eller nåt? :i

Sen fick vi vänta lite till innan vi slutligen kom fram till själva bilkontrollen. Den gick till som så att vi (såklart) köade lite först innan vi sen fick rulla fram till våran plats vid kontrollen. Vi fick alla kliva ur bilen, ta våra pass och gå till passkontrollen. Det tog nån minut och allt var bra. Sen fick vi gå till ”customs”-snubbe och här började nästa problem.
Först och främst så stod det nån rysktalande reggea-dåre som hade glömt ett klistermärke på sin registreringsskylt och därför inte fick komma in i landet. Om jag förstod det hela rätt så behövdes inte ens märket vilket killen fick spendera den kommande timmen med att tjata på tjänstemännen med. Efter att ha lyssnat på hans klagande i en 20 minuter fick vi sen gå fram till luckan och lämna fram våra papper. ”Ліцензія та реєстрація” började den här killen och den här gången var det Saras tur att köra den klassiska turist-grejen. ”Ehh… English?” frågade hon snällt och killen snäste och schasade bort oss med armen. Vi förstod sen att vi skulle gå till båset på andra sidan kontrollen och traskade snällt dit på rad. I luckan där satt en dam och när vi frågade ”English?” frågade hon, på ett väldans öststatiskt sätt ”What car is yours?”. Vi förklarade att den på andra sidan avdelningen var våran och hon svarade med ”Then you have to talk to that guy” och syftade på killen som precis schasat bort oss. Jag försökte lite tafatt förklara för henne att vi minsann redan pratat med den killen men hon ignorerade oss stenhårt.

Förlåt för bristen på bilder men det var fotoförbud där.

Så jag fick ta snacket med en av vakterna på stället. Turligt nog var han nog lite av en chef så han suckade lite åt våran vakt och sen fick jag som förare slutligen lämna pass, registreringsbevis för Gustavs bil och den där lappen där det stod att vi var 4 personer till vakten. Turligt nog hade jag här bildat mig en ny bekantskap med en kille i kön som kunde hjälpa mig att översätta. Han kunde engelska, ryska och tyska så han hjälpte mig genom frågor såsom ”Що ваші адресу?” och ”Що Ваша пост номер” vilket ja är galet tacksam för idag. Tack Vitalij för hjälpen!




02:30 var vi sen äntligen över gränsen. 2 timmar och 45 minuter som kändes som en hel evighet och en upplevelse som jag är glad att ha varit med om men som jag a-l-d-r-i-g kommer göra om igen.

Väl innanför gränsen visade det sig att det fanns absolut n-o-l-l hostels. Ingenting, nada och zip. Så vi kom alla överens om att ”vi åker mot Kiev, det måste finnas någonting på vägen”. Jo tjena.



Tre minuter senare såg mina kompanjoner i bilen ut såhär. Alla hade tokdäckat och klockan var väl kring 3 nånting här. Jag var karatetrött men körde vidare i jakt på något sovställe. Men Ukraina är unikt på ett typiskt Sim City-sätt. Ni vet hur man alltid bygger en stad mitt på kartan där och sen drar en långmotorväg ut till kanten så att folk kan ta sig till staden? Precis så ser Ukraina ut. Det finns ingenting, ingenting, ingeting och bensinmackar längs M07 som går från gränsen till Ukraina. Det finns inte ens små orter. Det finns absolut nada under dom första 30-40 milen från gränsen. Vill man svänga av M07 så kan man glatt göra det, men då hamnar man på en väg som bäst kan beskrivas som ”en skogsväg som byggts 1950 och sen dess aldrig reparerats”. Grusvägar med enorma hål och någonting man absolut inte vill ge sig in på.



Så jag fick glatt köra vidare. Mil efter mil avklarades och jag passerade en kvinna som var på promenad med sin kossa, en bil som började ryka framför mig, ett (fungerande) kärnkraftverk och även en poliskontroll som jag nätt om jämnt, av ren slump, lyckades undvika genom att åka halvt fel och släppa förbi mig en bil som blev plockad direkt den kört om mig samtidigt som jag kunde åka vidare.
Efter att ha rullat vidare i en dryg timme presenterade sig sen soluppgången och jag kände hur Ukraina ändå börjat reparera sitt rykte en aning.



Hur trött man än är så är soluppgången nästan alltid magiskt och något som får en att helt glömma all stress som man tidigare utsatts för. Tack vare att alla sov kunde jag sen stanna och gå ut för att ta bilder hur mycket jag ville vilket inte gav speciellt bra resultat bildmässigt men ändå ”självamässigt”. Nångång efter 05:30 orkade jag sen inte mer utan bestämde mig för att leda sovplats. Av det blev det inget och det slutade med att vi alla däckade i bilen på en parkering. Inte speciellt elegant men ack så välbehövligt. Sov så jävla dåligt där och vaknade efter 3 timmars ”sömn”, men vad som hände därefter får ni reda på i nästa avsnitt av ”12 dagar i Polen och Ukraina” ;)”

Nångång vid 9:30-tiden lokal tid så började det viskas i baksätet. Dom små barnen hade vaknat och det var för mig omöjligt att sova vidare i det nu fruktansvärt osköna förarsätet. Det kändes på något vis som om jag och sätet vid det här läget växt ihop och nu levde i en slags konstig symbios. Som om jag hade kopplat in i The Matrix” när jag satte mig där i sätet och nu kunde jag styra allt helt utan att göra annat än bara vara.
Tre timmar fick jag sova. Tre fruktansvärt osköna timmar. Tack till Sara som offrade sig och gav bort sin kudde till mig så att jag kunde vila huvudet mot någonting i alla fall.



Vi tankade och började sen så sakteliga rulla för att ta oss dom sista 30 milen till Kiev. Dom ukrainska vägskyltarna charmade mig och jag föll pladask för den öststatliga elegansen, dom andra i bilen var inte lika imponerade och somnade om direkt vi våran sovparkeringsplats.

Jag kanske låter bitter, men det är jag inte. Tvärtom är det så sjukt skönt att kunna välja musiken själv, sitta och titta på landskapen som passerar och bara insupa det nya man får se. Hade själv sovit utan att tveka om jag suttit i passagerarsätet så varför skulle inte alla andra få göra det? Finns ju inget tråkigare än att sitta i en bil och göra ingenting i flera timmar.

Vägarna i Ukraina har annars varit långt över förväntan. Jag hade förväntat mig katastrofvägar deluxe och vi har även förstått hur en sådan kan se ut när vi under natten svängde in på en liten mindre väg för att utforska var vi kunde sovparkera. Den vägen var den sämsta asfaltsvägen jag någonsin sett i hela mitt liv och det var som att åka på en tvättbräda ungefär. Allt skakade konstant och jag trodde bilen skulle hoppa isär, sen var det hål här och där på vägen kombinerat med några trötta lagningsförsök på den där schweizerostvägen.
Sen ska Ukraina ha credit för deras vägbyggande. Ur säkerhetssynpunkt tror jag att det svenska trafiksäkerhetsverket skulle ha lite åsikter men jag uppskattar hur motorvägen till Ukraina i stort sett var helt rak. Då menar jag inte rak som i ”Kaustis hållning” utan rak som i ”spikrak”. Otroligt skönt att kunna glida ikapp en bil (oj vad jag fuskar med hastigheterna här…) och sen titta bredvid den för att se att jag har en omkörningssträcka som är 37 kilometer spikrak väg med hundraprocentig sikt och helt utan mittviadukter eller liknande saker.

Sen kör ukrainarna otroligt bra också. Alla visar sjukt bra med respekt åt varandra och åker man ikapp en bil så lägger den sig direkt åt sidan för att förenkla den redan superenkla omkörningsproceduren. Råkar en bil göra en dålig omkörning så glider även mötande trafik ut så långt åt sidan som möjligt på vägen och varken blinkar eller tutar på den som missbedömde omkörningen. Otroligt imponerande hur lugna dom håller sig allihopa. Tummen upp!



Resen av resan mot Kiev var annars inte speciellt intressant. Den tog väl en 3-4 timmar och det var så absurt att märka hur vägen såg ut. Dom har verkligen standardiserat allt här, även vägarna, och jag lovar att HELA vägen var en upprepning av följande:
Lång vägsträcka med skog på sidorna följt av en sträcka med åkrar på båda sidorna samt en korsande väg med väjningsplikt mot motorvägen. På varsin sida av motorvägen vid korsningen stod en busshållsplats och dom såg ut som exakta kopior av varandra. Det gick även ett övergångsställe över vägen mellan dessa.

Tryck nu ctrl + c på tangentbordet och spamma ctrl + v så kommer du kunna bygga upp en exakt kopia av hur hela vägen från gränsen till Kiev såg ut. Dom där korsningarna med busshållplatserna upprepade sig med klinisk precision varje 2-3 mil och det kändes ungefär som att man körde i ett hamsterhjul mer än att man faktiskt kom nånstans. ”Har vi inte sett det här förut? Jodå, en sisådär 65 gånger” var känslan man fick varenda gång man såg en såndär korsning med busshållplatser på varje sida.

Otroligt enformigt men ändå intressant.



Väl framme i Kiev åkte vi vilse typ 12 gånger innan vi plötsligt fick syn på en av dom ballaste grejerna med staden: deras titanstaty. En 102 meter hög dam som faktiskt är högre än Frihetsgudinnan i USA och i mitt tycke mycket ballare. Den står uppe på en av dom högsta punkterna och blickar ut över staden och det är så ballt så jag vill dö lite när jag ser den. Som om inte det vore nog har den det kanske coolaste namnet jag någonsin hört en staty ha: Mother Motherland. Game over USA, öst vinner den här ronden med utklassningssiffror.



Lunchen intogs på Dominos (vi hade inte käkat på typ 24 timmar och orkade inte käka lokalt). 250 kronor för fyra mediumpizzor med läsk får ses som helt okej :i Mest intressant var väl annars när jag lämnade mitt namn på beställningen och hon lyckades stava Michael som ”Makyl”. Kommer lätt byta namn till Makyl Kaustinen när jag kommer hem efter semestern. Hur coolt som helst!



Vi bokade även boende via Dominos gratis nätverk och det kostade oss 2200 svenska kronor totalt för 4 personer och 3 nätter i en hyrd lägenhet. Dock hittade vi inte stället när vi väl kom dit så vi satte oss och tröstdrack bira istället. Med ett pris på 12 kronor per öl så försvinner problemen man har rätt snabbt.



Ölen löste alla våra problem, dörren till Kievrent Apartments kontor öppnades plötsligt och vi fick nyckeln till lägenheten. 60 kvadrat, en dubbelsäng och en bäddsoffa får ses som helt okej. Standarden är bättre än Dublins standard och det finns egentligen ingenting alls att klaga på.

Kvällen spenderades sen ute i Kievs uteliv och det var riktigt riktigt roligt. En vodka Red Bull gick för typ 50 spänn, en Corona för drygt en 20:a och man kände sig som en kung på stället när man plockade fram sedelklämman (första gången i mitt liv jag använt den ska tilläggas). Vi kom alla överens om att lämna både mobiltelefoner och kameror hemma och bara ha en kul kväll och det var lätt värt det.
Vi tog oss in på nåt ställe som hette Vodka Bar där det kostade 2000 spänn för sittplats, och efter att ha fått det förklarat för oss så drog vi snabbt vidare. Nästa ställe vet jag inte riktigt vad det hette men där var det gratis med sittplats, även om två random tjejer försökte blåsa mig och Gustav genom att agera som anställda och kräva en ”deposit” för bordet vi satt vid. Vi köpte inte bluffen och hon försvann sen från stället.

Nej, Ukraina må ha börjat lite knackigt vid gränskontrollen men jag tycker landet växer mer och mer ju längre man är här. Visst, det är inte ballt på samma sätt som USA var men det är otroligt intressant att vara här och se hur östeuropa ser ut på ”riktigt”. Och prisläget är ju magiskt också :i

Strax efter klockan 9 mötte vi upp med våran chaufför (vars namn jag aldrig hörde) och våran guide med det Playstation-doftande namnet Vita. Hon var utbildad engelskalärare från universitetet men då den ukrainska staten betalat hennes utbildning hade hon signat ett kontrakt som gjorde att hon var tvungen att acceptera att jobba i tre år på en plats där staten placerade henne. För hennes del råkade det bli Tjernobyl. Hon jobbade som skiftarbetare när hon var i Tjernobyl men exakt vad hon gjorde fick vi aldrig riktigt klarhet i.
När dom tre åren sen var över gick hon vidare och började jobba som officiell guide” som hon så fint kallade det. Det innebär att hon tar med sig 5-6 turistgrupper i veckan och med tanke på att våran privattour för 4 personer kostade 200 dollar per person så tjänar fröken Playstation nog rätt mycket pengar i jämförelse med sina landsmän där genomsnittslönen ligger kring 250 dollar i månaden. Av dom 200 dollarna så tog dock staten en viss del och jag tyckte mig se att hon gick in med 800 ukrainska hryvnia (typ 700 kr) på ett av kontoret där.
Hon hade förövrigt en geigermätare på bältet som kontrollerades var fjärde månad, hon hade årliga hälsokontroller och lite annat som dom flesta ukrainarna nog bara kan drömma om.



Nu ska alla ni som läser det här först få en liten förklaring till vad Tjernobyl är för någonting innan vi går vidare. Många har för sig att Tjernobyl är kärnkraftverket och att det runtikring där ligger hus som idag är helt övergivna och nedgångna. Att det är en hel spökstad runtikring kärnkraftverket och att torget är helt öde. Så är inte fallet.

Det bor idag 199 personer i området runt kraftverket som är avspärrat av staten. Dessa personer jobbar på brandstationen, i nån av dom tre butikerna som finns i området eller så bara bor dom där eftersom dom bett om att få flytta tillbaka till sin hemstad. Det är alltså inte speciellt öde där utan vi såg folk lite här och var som levde sitt vanliga liv i staden.



Problemet med att ha en guide som kan väldans mycket och dessutom pratar väldigt bra engelska är att hon pratar alldeles för mycket. Det är helt enkelt omöjligt att komma ihåg allt hon säger och ni vet hur det är för oss killar när det gäller tjejer: pratar dom för mycket så stänger man automatiskt av, nickar och ler åt allt hon säger utan att ens ta in ett enda ord. Lite så blev det stundtals där, även om hela resan var superintressant så kunde man inte ta in allt hon babblade om.
Det kändes även lite som att hon stundtals läste ur en bok också. Det känns verkligen som att hon fått sitta och lära sig språket/historian om Tjernbyl ur en bok och stundtals kändes det som att hon läste direkt ur boken. Lite svårt att förklara men det lät precis som att hon läste upp rubriken mitt i när hon pratade och det gjordes på ett väldigt onaturligt sätt.

Hon berättade i alla fall att 9200 personer besökte Tjernobyl-området 2011 och att 9000 personer var dit 2012. Hon var även duktig på att hänvisa till källor genom att nämna meningen ”According to statistics” lite här och där, men jag kunde inte låta bli att undra lite vilken statistik det var hon citerade. Kanske är det svårt att läsa innantill när det gäller källhänvisningar från en bok, därav blev det inte mer än ”According to statistics”?

Idag bor det i alla fall förutom 199 personer, 400 vargar och 5 björnar i området. Området i sig är enormt och täcker 2600 kvadratkilometer så vargtätheten är inte överväldigande även om det är fler än vad som finns totalt i Sverige och Norge tillsammans.

Men så skulle vi då ta oss in genom den första kontrollen. Vita gick bort, fixade med alla papper och kom tillbaka till mig. ”Michael…” började hon med lite ångest i rösten. ”Everything is fine, but there is a problem. Your papers is not readable so the guard want you to give him 200 hryvnia in order to let you in”. Ett riktigt rövarpris såklart, men jag var verkligen inte på humör att bråka när jag tagit mig ända dit så jag kastade in en tvåhunka i mitt pass, gick bort till fel kontrollant, visade honom pengarna, fick en facepalm av både honom och guiden, gick till rätt ställe och lämnade in mitt pass till en snubbe som suck-brölade till lite när han såg mig. Sen såg jag hur han öppnade mitt pass, såg pengarna och på typiskt seriefigurssätt plötsligt fick ”pokerfacet”, drog ner passet under bordet, tittade åt höger och åt vänster innan han slutligen tog upp passet, utan pengarna, igen. Sen var allt plötsligt lugnt och vi kunde åka in genom kontrollen. Det här landet är så äckligt korrupt så man kan inte göra annat än att älska det :i



Vi stannade först till i en av dom typ 50+ byarna som finns inom den avstängda zonen. Alla dessa tömdes några dagar efter katastrofen men som sagt har dom som vill fått flytta tillbaka igen.



Ett av dom ballare stoppen på resan kom efter det. Det var en ”massgrav” för dom robotarna som använts i röjningsarbetet av katastrofen och det var riktigt imponerande att se dessa Robot Wars-konkurrenter och hur retro-futuristiska dom såg ut.



Tyvärr funkade robotarna kasst på grund av den höga radioaktiviteten vid kärnkraftverket vilket ledde till att man istället använde sig av ”Bio-robotar”. Det betyder då ”människor vars liv vi offrar för att städa upp eländet”. Dessa hjältar fick springa med spade och för hand kasta ner det livsfarliga kärnavfallet som låg uppe på det exploderade taket av kärnkraftverket. Dom flesta av dessa dog inom kort efter att deras mission var avklarat…



Nästa stopp blev sen ett dagis som fanns i området. En känsla av ”TV-spelsplanering” låg dock över det hela och det kändes lite för bra för att vara sant när det låg en docka
precis där stigen in mot dagiset började. Lite turistfälla helt enkelt, men ändå inte desto mindre fascinerande.



Det låg sen även anteckningsblock, barnböcker och en massa andra saker på golvet och det var inte utan att man blev lite sugen på att ta med någonting hem. Det är dock typ dödsstraff på det i det här landet (om man inte betalar typ 200 hryvnia då…) så knappast någonting varesig jag eller någon annan av dom i gänget vågade oss på.



Sen så närmade vi oss slutligen målet som hela den här resan egentligen byggts upp kring, Tjernobyls reaktor 4. Stället där olyckan inträffade den 26:e april 1986. I bakgrunden ser ni byggnaden där explosionen skedde och även reaktor 1, 2 och 3 som alla ligger i samma byggnad. Reaktor 5 byggdes precis när smällen gick av och blev aldrig riktigt klar att tas i bruk till 100%.



Säga vad man säga vill, men vi fick baskemig komma närmare reaktor 4 än jag någonsin kunnat drömma om. Som närmast stod vi 300 meter från reaktorn och jag tror minsann att jag är svagt självlysande såhär när mörkret börjar smyga sig på i lägenheten. ”Ska jag tända lyset” frågade Sara mig och Anna, jag svarade med att snabbt slänga av mig T-shirten och nu är det ljust (grönt) och fint härinne igen.



Det är svårt att beskriva hur det var att vara där, allt kändes så otroligt surrealistiskt. En känsla av ”shit vad coolt” kombinerat med en fråga i bakhuvudet kring hur säkert stället egentligen är. Visst, dom säger att det är helt säkert osv. men man kan ändå inte låta bli att bli lite sådär fundersam ändå…



Det hela kändes ju inte bättre när hon påminde om att ”den nuvarande sarkofagen som täcker kärnkraftverket har gått över sin livsperiod och håller på att falla sönder. Senast för någon vecka sedan föll delar av sarkofagen ner och öppnade ett stort hål som släppte ut massa strålning”. Dom håller i alla fall på att bygga en bättre sarkofag som kommer att kosta en sisådär 1,5 miljarder dollar ungefär. Den ska sen, då den står på en räls, rullas in över kraftverket och täcka över kärnkraftverket för att förhindra en (till) katastrof.



Vi stannade även till vid Pripjat, som är staden som ligger närmast kraftverket och stället där dom flesta som jobbade på Tjernobyl bodde. Som mest hade staden 75000 invånare, idag har naturen helt tagit över…



Det här var för 30 år sedan ett torg med liv och rörelse, idag växer träden överallt och täcker allt.



Gammal kundvagn från ett av Pripjats matvaruhus.



Det är verkligen sjukt hur snabbt naturen tar över om man låter allt ha sin gång. Träd växer upp överallt, vägar växer igen och allting bara täcks av grönt på några få år. Om 50 år eller nåt kommer staden inte ens synas om det fortsätter såhär. Man kan inte föreställa sig hur det här för bara några årtionden var en spirande stad när den idag ser ut som nån ful kombination mellan en apokalyptisk stad och en svensk skog typ.



Vi fick även gå förbi nöjesparken i staden. Den var tänkt att öppnas den 1:a maj 1986 men användes aldrig eftersom staden evakuerades kort innan.



Övergivna radiobilar på nöjesfältet som aldrig kom att användas.



Våran guide Vita visar oss ett av rummen där man kunde se gamla tavlor som lämnats kvar i staden. Tacksamt nog så är dom varken stulna eller förstörda, men frågan är om dom är planerade där eller inte.



Avslutningsvis fick vi sen gå igenom stålningsmätarna på väg ut från området.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att den här resan lätt var värt allt krångel. Får ni någonsin chansen så åk hit och se Tjernobyl innan den nya sarkofagen är klar år 2015. Då kommer ingenting av kärnkraftverket synas och sen kommer ingen någonsin mer få se det dåliga originalskyddet som byggdes veckorna efter katastrofen. Tjernobyl är ingen semesterresa men det är absolut en utbildningsresa som är värd varenda öre. Om ni är fascinerade av arkitektur och katastrofer som en annan är så är det här en riktig höjdpunkt och jag kan säga att det pirrade till lite i magen när man först fick se sarkofagen på långt håll. Tjernobyl får helt enkelt 4,5 av 5 geigermätare i betyg och rekommenderas starkt.

490 kronor. Så mycket fick vi ge för vårat sommarkolli-liknande rum för natten. Vi har idag alltså tagit oss dom dryga 45 milen från Kiev till den lilla staden Lviv som ligger drygt en timme från den polska gränsen. Imorgon satsar vi på Krakow och vi hoppas såklart på att nå det målet utan att behöva vänta 5 timmar vid gränsövergången. Det ska vara totalt 5 timmars körning och även om vi får vänta 3 timmar vid gränsen så kommer vi utan problem att nå Krakow imorgon i så fall.

Dagen idag har dock bara spenderats i bilen varför själva reseberättandet blir lite torftigt, men jag tänkte ändå ta upp en lite intressant sak som sen kommer leda till en annan ännu mer intressant sak.

Det är nämligen som så att Ukraina är helt värdelösa på att bygga motorvägar. Då menar jag inte att dom är dåligt materiellt sett och inte heller att dom är för smala, för långsamma eller någonting annat. Tvärtom, vägarna här är nästan som i Sverige om man tittar på motorvägarna. Småvägarna i Ukraina är en annan historia dock, men dessa undviker vi som pesten.
Problemet Ukraina har, och det märktes extra tydligt när vi åkte från Kiev till Lviv idag, är att dom inte har några hastighetsskyltar. Inga alls. Istället förväntar dom sig att alla turister ska lära sig hur deras skyltande fungerar innan dom kommer hit. Är det en skylt med ett stadsnamn på är det 60 km/h, är det en vanlig väg som inte går genom en stad är det 90 km/h, är det motorväg är det 130 km/h och sen kan dom höfta lite på andra sätt också. Har man inte lärt sig skyltarna innan man kommer in i landen kan man glömma att någonsin få reda på det. Ingen pratar engelska, det finns inget WiFi nånstans, 3G-surfning kostar ungefär 140 kr / megabyte så att bara öppna Google lär hamna kring en 200 kronor ungefär.

Så av det med hastighetsregler visste vi tills idag absolut noll. Noll koll och eftersom jag är den enda som har internationellt körkort av oss är det då jag som kört dom dryga 100 milen som vi spenderat i Ukraina hittills. Mamma blir nog lite elak på mig, men ska jag vara ärlig har nog hastighetsgränserna överstigits både en och 140 gånger under resan hittills. Det som är spännande är att vi fram tills idag hade stött på 7-8 stycken poliskontroller och klarat oss igenom allihopa. Det har varit snuskigt nära två gånger när polisen tagit in bilarna som precis kört om mig inför kontrollen utan att jag egentligen har varit medveten om hur genialisk min körning måste ha varit. Dom här kontrollerna har då varit över dom första 60 milen som vi åkt från polska gränsen och in till Kiev och när vi nu idag tänkte bege oss från Kiev mot den polska gränsen räknade vi såklart med kontroller den vägen också.

Och det är ju någonting man får ge den ukrainska polisen, dom finns överallt. Idag stötte vi på poliskontroll 9 ganska direkt efter att vi lämnat Kiev och här klev polisen faktiskt ut framför oss på övergångsstället som fanns på vägen men han pratade turligt nog i telefonen så han släppte förbi oss och fortsatte gå över vägen. Poliskontroll 10 var sen lugnare då polisen inte brydde sig. Men…



Ni vet det här med skyltarna jag nämnde ovan. Eftersom vi hade noll koll så körde jag mest på känn och följde trafikrytmen, något som är lite svårt om det inte finns någon trafik framför dig att följa. Dessutom är deras definition av stad” ett skämt och kan i stort sett innebära att om det är ett hus på ett ställe så börjar staden där och även om det är 3 kilometer skog tills nästa (och sista) huset så räknas hela den här sträckan som ”stad” och man ska då hålla 60 km/h. När dessa sträckor sen uppenbarar sig var 10:e kilometer så ledsnar man tillslut och håller den farten man tycker är vettig. Finns det inga hus, inga människor och bara en vanlig svensk riksväg så ligger man i 70-90 beroende på vissa faktorer och det är knappast farligt (som alla vi sopor tänker innan vi krockar med nåt såklart).
Det här ledde till att jag, när en sån här stadssträcka precis skulle ta slut gasade upp bilen lite för snabbt precis när en polis med fartkamera satt och tittade. Inte så bra…

Det ledde till att vi glatt fick finna oss i att bli stoppade. Polisen kom fram, snackade ukrainska och jag fattade nada. Han ville se papperen för bilen och Gustaf gick ur baksätet och plockade fram papperen ur bagageluckan. Herr polis började sen sina charader där han försökte förklara för mig vad jag gjort för fel och jag fattade först inte. Sen visade han 6 fingrar och jag fattade det som att vi åkt 6 kilometer för fort. Inte hela världen kanske men han var ändå inte nöjd. Så han pekade, likt en ilsken lågstadielärare, på min hastighetsmätare på ett sätt som jag inte kunde se. Jag slog ut med armarna och han bad mig följa med till polisbilen. Huuu…
Väl där fick jag sätta mig i förarsätet och se att dom minsann klockat mig på smått imponerande 86 km/h på en 60-väg. Till mitt försvar ska dock sägas att från det att dom klockat mig tills att jag hunnit stanna så hade vi redan hunnit in på 90-sträckan så det var precis i slutet. Oförlåtligt ändå såklart och han plockade fram en körskolebok (!) och pekade på en ukrainsk text som likaväl kunde varit spoilern till Rödluvan för allt jag vet. Brevid spoilern till Rödluvan stod sen siffran 2555-3250 hrn. Det är fucking 250-320 euro och jag blev lite småchockad. Polisen ville ha summan direkt och ritade 250? på ett papper.

Vi trodde dock han menade 250 ukrainska hryvnias (ungefär 250 kronor) så Gustaf var supersnabb med att slanta upp. Det gick polisen inte alls med på men prutade plötsligt ner min ”böter” till 100 euro. Vi insåg direkt vad som försegicks och jag bad Gustaf plocka fram lite mer pengar. Tyvärr såg polisen att vi hade ungefär 600 hrynias (600 kronor) i plånboken varför det hela slutade med att vi helt öppet gav honom pengarna och han ”råkade glömma” att skriva ut en riktig böter.

Att göra innan jag dör: muta en polis – check.

Men 600 hryvnias är dock ett riktigt rövarpris och jag känner mig lagom blåst såhär i efterhand. 200 hryvnias hade typ räckt har jag läst mig till nu, men det är svårt att vara speciellt kall när man står där med två poliser i ett land där dom likaväl kan ta dig till häktet för att använda dig som ”frivillig” organdonator för att du har fel färg på din tröja. Nu har vi dock förberett oss lite bättre så jag har typ 150 hryvnias i plånboken om det skulle hända igen så att jag kan ge honom ”alla mina pengar” och visa honom att jag inte har mer. Sen har jag faktiskt lärt mig min läxa också och både pluggat på hastighetsgränser samt kört efter dessa sen jag blev tagen.

Sidonotos: Staden vi stannades i hette förövrigt Babyn :i



Annars har resan till Lviv gått smärtfritt. Hotellet vi bor på ligger i ett område som känns ungefär lika säkert som Husby en skön lördagkväll och staden har knappt gatubelysning över huvud taget. Tre pizzor och två öl kostar dock totalt 80 hryvnias så jag har svårt att ogilla staden som så. Vi fick även åka Trabant-taxi hem och det är en av dom större upplevelserna på resan. Stötdämpningen på dom där är magisk och jag vill ha en så hårt! 30 kronor kostade taxiresan, inte helt fel :i

Nu blir det sängdax innan vi siktar på Polen imorgon. Och ja mamma, jag lovar att inte göra någonting mer dumt under resan. God natt och på återseende!
a”

Efter en helt okej pizzakväll nere i Lvivs centrum så begav vi oss igen ut på vägarna. Målet för dagen var att ta oss över gränsen, ur det superkorrupta Ukraina och sen hela vägen till Krakow. Bilresan skulle enligt Google Maps ta ungefär 4,5 timme men på det räknade vi med att stå 2-4 timmar vid gränsen också.
Google Maps kan förövrigt vara något av det bästa som någonsin uppfunnits. Maken till bra resehjälpmedel har sällan skådats.



Vägen till gränsen var sen precis lika hemsk som resten av vägen från Kiev varit tidigare. 90-sträckor som var 5:e kilometer avbröts med en stadsskylt och där man då fick lov att sänka hastigheten till 60 genom varje samhälle. Och det var så jävla många sånahär samhällen att jag höll på att bli tokig. Sträckan mellan Lviv och gränsen borde egentligen inte ta mer än en 30 minuter ungefär men när man får hålla en snitthastighet på 65 kilometer i timmen så tar det plötsligt dubbla den tiden. Totalt värdelöst och jag avskyr fortfarande Ukrainas vägdragande.

Men så kom vi helt plötsligt fram till gränsen, utan att egentligen ha blivit förvarnade eller nåt. En rondell uppenbarade sig och plötsligt stod vi öga mot öga med gränsvakterna igen. Vi fick som vanligt en lapp där det stod att vi var 4 personer på, vi åkte sen fram till första kontrollen som var den ukrainska delen. Dom kollade våra pass, bad mig öppna bagageluckan för att kika efter smuggelgods/kidnappade flyktingar och orkade inte ens lyfta bort våra väskor för att se om någonting låg därunder. Vi kunde ha haft med oss vilken skit som helst därunder och dom hade inte märkt någonting.

Sen fick vi åka över gränsen till den polska sidan där jag fick se den hetaste gränsvakten jag någonsin sett. En ung dam på kanske 25 år som såg ut ungefär som en blond Haley Williams
spatserade vid tullkontroll 2. Vi fick såklart kontroll 3 och jag blev mäkta besviken. Fröken Polski Williamski fick ändå stå för underhållningen när hon sprang fram och tillbaka för att samla in alla passen på hennes sida. Vi fick även vi lämna över våra pass samt registreringsbeviset för bilen, en kontroll som tog en jäkla tid kändes det som. Men slutligen var vi klara och kunde lämna det småäckliga Ukraina bakom oss. Psykologiskt lättande och jag känner att jag aldrig mer kommer åka bil i Ukraina. En gång räcker.

Gränskontrollen skrällde annars rejält och vi var klara på nästan exakt en timme. En klar förbättring, men å andra sidan är polackerna betygligt kompetentare än vad ukrainarna är när det gäller det mesta.



Resterande delen av vägen tog vi oss an utan större problem och nu ligger jag här i Krakow och efterrapporterar om gårdagen. Gårdagskvällen började annars med två öl på en Statoil-mack följt av två öl i bilen på väg till vårat boende vilket sen, efter att vi hade checkat in, slutade i en otroligt oelegant karatefylla för oss allihopa. Jag däckade vid 5-6 nånting men Gustaf och Anna kom hem först vid 8-tiden efter att ha varit ute på diverse äventyr.

Nej, Krakow känns riktigt najs såhär långt. Blir intressant imorgon också eftersom vi tänkte försöka köra Auschwitz på dagen där. Lär komma en rapport därifrån också så stay tuned.

ERB – Darth Vader vs Hitler][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=AFA-rOls8YA[/youtube]
Nej, boka inte. Anna har hittat en tour” ropades det utifrån kök-sovrummet. Ägarna till lägenheten var smarta och gav oss ett papper med lite olika tourer på när vi kom hit och istället för att boka någonting på internet traskade vi smidigt ner till företagets tourkontor (hehe, kul ord) och betalade 99 zloty (typ 200 kronor) per person för att få åka med dom i minibussen.
Resan till Auschwitz var nästan exakt 7 mil lång och tog oss ungefär en timme. Anna flög förövrigt, som planerat, hem igår eftersom hon saknade sina ”små apor” (barn) lite för mycket och Gustaf var inte alls sugen på dödsläger-utflykten så det blev bara jag och Sara som tog oss dit.

Väl framme slogs man direkt av hur otroligt mycket folk det var där. Har ju varit i Dachau tidigare och i jämförelse såg Auschwitz I ut som nåt slags nöjesfält sett till folkmängden. Det var kö på säkert en timme för att få komma in och den här känslan av att någonting hemskt hänt på stället var totalt frånvarande på grund av att det var så mycket folk överallt. Tänk er själva om det skulle vara 1000 personer i shorts och t-shirt på en kyrkogård där du ska försöka sörja en person, ungefär så kändes det.



Vår guide hette Eva, var polack eller någonting och hade en röst som skvallrade om ett tidigare testosteron-missbruk. Eventuellt har hon tidigare tävlat för Polen i spjutkastning eller kulstötning med den där basrösten som resultat.
Bakom henne ser ni den klassiska ”Arbeit macht frei”-skylten som tyvärr syns katastrofdåligt eftersom någon sopa bestämt sig för att det minsann ska planteras ett träd mitt bakom skylten som helt grötar ihop dom mörkgröna löven med den svarta skylten.



En vettig bild på skylten fick jag i alla fall. Turistbilden där jag står under skylten blev katastrof på grund av det där jävla trädet så allt är skit.



Auschwitz I är det lilla koncentrationslägret i området, Auschwitz II-Birkenau är det stora, men vi lyckades ändå spendera dryga två timmar med att springa runt i dom där tegelhusen, titta på olika rum och se olika gamla bilder tagna med samma slags kvalitet som dom där potatisarna vissa filmar med och lägger upp klipp på Youtube med.

Trots att det enligt skyltarna mördats 1,1 miljoner (!) människor i Auschwitz så kändes stället så otroligt överexploaterat att det inte fanns någon som helst ”känsla” kvar på stället. Hur jag än försökte så kunde jag inte känna någon sorg alls när vi likt turist-boskap vallades fram i dom olika tomma rummen.



Här kan ni se storleksskillnaderna på Birkenau (det brungröngula till vänster) och Auschwitz (den lilla klicken i mitten).



En burk som visar hur Zyklon B, giftet som nazisterna använde, såg ut. Enligt guiden behövdes ungefär 5-7 kilo gift för att gasa ihjäl 2000 personer och giftet byter från fast till gasform vid ungefär 25-graders temperatur.

Rätt sjukt vad människor kan göra mot varandra, men nästan ännu mer sjukt var hur man stod där och hörde det här men mer tänkte på nöjesfälts-sockervadd än på massmord.



Turister överallt…



Halt! Vakttornen såg i alla fall äkta ut och taggtrådsstängsel är faktiskt väldans ballt oavsett hur man ser på det. Huset i bakgrunden användes tidigare, för den som är intresserad, som lagerhus för all Zyklon B som användes.



Avrättningsmuren där flera tusen judar sköts ihjäl för att dom ”varit olydiga”. Ingen riktig anledning krävdes utan det var lite godtyckligt vem som slutade sina dagar vid den här platsen.



Det här var nog det första stället i Auschwitz som faktiskt kändes riktigt kusligt.



Det var en av gaskamrarna som användes av nazisterna och när man såg nagelmärkena på väggarna förstod man lite hur vidrigt det måste ha varit att ha blivit inlurad där och sen ihjälgasad på ett sätt som vi inte ens avlivar boskap på. Människosynen nazisterna hade gällande judarna måste verkligen ha varit helt störd och jag förstår fortfarande inte hur man kan göra en sån sak mot en annan människa.



Ugnarna som dom döda sen brändes i.



Vi blev sen skjutsade till Birkenau och stället var verkligen enormt. Vi tyckte det var jobbigt att gå runt hela området med touren så jag kan inte ens tänka mig hur det var att dela området med 90 000 medfångar levandes på en svältdiet samtidigt som nazisterna mördade alla som inte arbetade hårt nog.



Slutet på järnvägen och även slutet för många judars liv. Dom lastades av tågen här och sen fick en läkare välja huruvida personerna skulle till höger eller vänster där ena hållet var helvetet i arbetslägren och det andra hållet var gaskamrarna.



Boendesituationen måste ha varit helt horribel när dessa baracker skulle delas av hundratals människor samtidigt som temperaturerna därinne matchade utomhustemperaturerna. Varma sommardagar måste det ha varit outhärdligt att vara därinne med tanke på alla sjukdomar och lukten från avföring och annat samtidigt som man har den psykologisk pressen på sig att antingen slava i 10-12 timmar per dag eller helt enkelt bli avrättad.



Synd att tyskarna brände ner och försökte glömma alla bevis på brotten dom begått när dom insåg att dom skulle förlora kriget. Det hade varit intressant att verkligen få se hur stort lägret var när det var i fullt bruk och kanske hade det blivit lite lättare att ta in det hela om man faktiskt spridit ut turisterna istället för att alla skulle vara på samma ställen hela tiden.

Nej, jag är inte överförtjust i Auschwitz som museum över vad tyskarna gjorde. All känsla är borta och hela stället känns alldeles för amerikanskt och turistigt för att vara värdigt som minnesmärke över något av det värsta vi människor någonsin åstadkommit. Stället är absolut värt ett besök men om du förväntar dig att bli känslomässigt påverkad av det som finns där så kommer du nog tyvärr bli lite besviken. Stället får 3 av 5 gasolgrillar i betyg och jag känner redan nu hur otroligt oskönt det där betyg-skämtet var :f

Allt roligt har som vanligt ett slut, så även den här minimerade maxisemestern” också. Jag ligger hemma i min säng i Stockholm och läser SMSet från Gustaf som jag fick tidigare idag. ”369” står det och det är svaret på min fråga om hur många mil trippmätaren i bilen står på när vi väl kommit hem. Extra intressant blir den här siffran när man tittar på Google Maps och ser hur långt resvägen egentligen är:
Från Stockholm till Karlskrona är det 497 kilometer, från Gdynia till Kiev är det 1143 kilometer, från Kiev till Krakow 867 kilometer, från Krakow till Gdynia igen är det 617 kilometer och sen är det såklart 497 kilometer vägen tillbaka från Karlskrona till Stockholm. Om ni nu slår det här på miniräknaren på eran dator får ni då siffran 3621 kilometer, eller om ni så vill 362 mil.
Det betyder att vi, efter nästan 400 mils körning totalt körde 7 mils ”fel”. Då räknar jag med tankning, mat, hotell-letande och ALLT annat i resväg som inte innebär att åka från stad till stad i begreppet ”fel”. Tar man en ratio på felkörd väg delat på totalt körd väg så får man fram att vi kört 98,1% exakt som vi skulle under hela resan. Det är lite sjukt…
Vi fuskade dock med hjälp av att Gustaf tankade ner Google Maps offline, men det funkade stundtals så dåligt att jag höll på att strypa kartläsar-Gurra så vi ska nog inte ge den lösningen allt för mycket beröm.



Båtresan hem började annars med lite småpanik när vi, en kvart efter att båten skulle avgå, fortfarande inte hade fått komma ombord. Vi stod där med kanske 15-20 andra bilar och väntade samtidigt som någon gick fram och snackade med snubben som ansvarade för vilka bilar som fick åka ombord, dom båda pratade lite, herr last-ansvarig skakade på huvudet och pekade på båten innan fröken nyfiken sakta gick därifrån. Vi blev inte precis lugnare men tillslut så fick vi komma ombord i alla fall. Parkeringen blev l-ä-n-g-s-t bak i hörnet och det är första gången i mitt liv jag sett någon fickparkera på en färja. Bucket list-avcheckning där för Gustaf och jag är fortfarande lite avundsjuk…



Men nog var det lite mysigt att sitta där i solnedgången med en ukrainsk ful-öl i handen och se hur Gdynia sakta men säkert avlägsnade sig bakom båten. Det fanns tid för reflektion och vi kunde allihopa glatt konstatera att resan, trots militärmutor, fortkörningar, elaka gränsvakter och en massa annat varit en stor succé. Inte såpass att jag tror någon av oss skulle göra om det igen efter den här resan, inte med bil i alla fall, men ändå såpass att vi skulle göra samma sak igen om vi fick chansen att leva om våra liv och ställdes inför samma val då.
Är du trött på Thailands-semestrande och svenssonliv och vill uppleva någonting annorlunda rekommenderar jag ändå starkt att du ger det här ett försök. Både på gott och ont som ni kanske läst, men framför allt är det dom positiva sakerna med Tjernobyl, utekvällarna, kamraterna och alla dom andra upplevelserna som jag personligen kommer minnas efter det här. Och det är väl det semestrar handlar om i slutändan?