Close

Category Archives Stockholms bästa hamburgare


Stockholm bjuder på magiskt väder och vad passar då bättre än att sitta inomhus och käka hamburgare? Lilys Burger ligger snuskigt bra till precis bredvid vattnet på nordvästra Kungsholmen och det var nästan så att vi var sugna på att ta med oss våra burgare ut och sätta oss vid vattnet istället. Men i jakt på Stockholms bästa hamburgare så är vi noga med att inte bryta vårat strikta regelverk för att på så sätt kunna få ut en rättvis jämförelse mellan dom olika ställena.



Menyn hos Lilys Burger var annars rätt simpel. Inget krångel och egentligen inga färdiga” burgarvarianter utan man fick glatt snickra ihop sin egen. Jag körde på en standardburgare med bacon och cheddarost, en burgare som tog ett tag innan den dök upp.

Förstår inte det här med att det ska ta 45 minuter+ att få en burgare. Det är inte som att det är kärnfysik vi snackar om, vi snackar hamburgare. Så länge man har ett stekbord kan man ju steka åtminstone 10-15 burgare åt gången och att slänga på lite sallad, tomat, dressing osv. kan inte heller ta så jättelång tid. Så jag förstår inte varför det ska ta så fruktansvärt lång tid innan man får in sitt käk på varje ställe. En burgare steker sig själv och man kan glatt preppa burgarna under tiden.



In på bordet kom en lite pensionärsliknande hamburgare med rynkor och grejs i alla fall tillslut. En burgare som av andra fått ett ganska varmt mottagande så förhoppningarna var på topp. När man kör burgartestande direkt efter jobbet så är hungern ofta på topp också vilket bordade för en straff mot öppet mål.

Men burgaren här var alldeles för torr. Det hade behövts mer dressing och en saftigare biff för att rädda upp den här burgaren. Tillbehören på burgaren var också rätt trötta vilket inte alls imponerade på mig. ”Smakar ju typ hockeypuck” står det i mina anteckningar från stället och det är rätt passande. Ungefär så osaftig kändes biffen. Pommesen var även dom rätt trötta och hängiga vilket även det passar bra in i pensionärsbeskrivningen av maten. Som en bra hamburgartallrik som sett sina bästa år ungefär. Tyvärr.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte är speciellt imponerad av Lilys Burger. Lite för trötta burgare, lite för trötta pommes men ett godkänt ölutbud. Men det var inte äckligt, som Oljebaren var. Därför har jag lite svårt att betygsätta burgaren. Är det bättre att försöka göra någonting speciellt och misslyckas som Oljebaren gjort eller ska man spela säkert och göra någonting tråkigt och o-gott som Lilys Burger? Vilket är minst dåligt av dessa? Jag vet inte riktigt, men jag ger Lilys Burger 2.3 av 5 Muhammad Ali i betyg tillslut.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 2 / 5
Marie Laveau: 3.7 / 5
Corner Club: 3.7 / 5
[url=?id=1385]Sloppy Seconds: 3.0 / 5

Lilys Burger: 2.3 / 5″

Ny vecka, nytt burgarställe och ny meny. Stället hette Garlic and Shots och ligger i mina nuvarande hemtrakter på Söder. Varför det står Bros burgers” på menyn förstår jag än idag inte men vem orkar haka upp sig på detaljer? Noterbart är annars att om man klickar ett steg fel på tangentbordet när man skriver restaurangens namn så får man helt plötsligt Garlic and Shits vilket kanske inte är helt genomtänkt.
Garlic and shits… shots är i alla fall ett såntdär typiskt Södermalms-knasigt ställe som man bara hittar i hipsterkvarteren av Sveriges huvudstad. Här serveras maten med vitlök oavsett om du vill det eller inte och att få en maträtt utan denna lökarnas vita jordgubbe är omöjligt. Frågar du om mindre vitlök blir du helt enkelt utkastad med näsan före.



På menyn fanns även ”Tjurballaburgarn” som helt enkelt är en burgare med marinerade tjurtestiklar på. I vetenskapens namn har jag testat både anktunga och annan skit som jag ångrat stenhårt men att gå såpass långt så att jag stoppar någon annans kulor i min mun, nej det gör jag inte. Inte ens om dom är marinerade och från en tjur.

Jaja, sluta bua nu.



Har man tjurballar på menyn så måste man såklart ta penis- och kulskämten till en ny nivå, men frågan är när stället går från att vara ett ”hippt Söder-ställe” till att bli ett tillhåll för desperata män i latexbyxor som letar efter andra desperata män i latexbyxor? Slänger man upp tre stycken kulpåsar som dom gjort känner då jag att jag mer än gärna står med ryggen fri när jag står vid pissoaren. Tack och lov var det bara 1,5 meter från väggen till pissoaren på andra sidan toan så en 40-45% av alla mina flytande restprodukter hamnade i alla fall på rätt ställe. Tips från coachen: ställ dig i hörnet och pinka i handfatet istället, det skulle nog ha varit lättare.



Lamporna i taket är även dom värda att nämna. Inte heller här vet jag om tanken är att öka ”Gay-klubb för män i läderbrallor”-faktorn eller ”Hippt och ballt Söder-ställe”-faktorn men oavsett så kan vi konstatera att gula, röda ooch gröna lampor ger ett otroligt behagligt ljus nere i deras källare där. Tummen upp!
Har noterat lite från stället på mobilen och ordet ”Bensinmackshårdrocksgayställe” står nedskrivet där och det sammanfattar själva interiören rätt väl.



En timme, så lång tid tog det att få in burgaren från det att vi hade beställt. Vi köade alltså ingenting, vi var där först och fick vänta en timme. Det är inte okej nånstans och jag blir fortfarande lite förbannad när jag tänker på det.
Men in på bordet kom sen i alla fall tillslut en burgare som nog är den största vi testat under våran burgar-turné i stan. 250g hamburgare med nästan lika mycket vitlök i och med en lukt som mest påminde mig om spaghetti och köttfärssås stoltserade denna tingest med ett lite varierande första intryck.
Konsistensen på burgarköttet var bra och överlag var hela hamburgaruppbyggnaden sådär mysigt geggig men ändå sammanhängande som en burgare ska vara. Vitlöken gav det hela en mycket trevlig smak och överlag var burgaren betydligt mer intressant än t.ex. Marie Laveau.
Pommesen hade baon, ost och jalapenos på och då är det svårt att klaga på någonting. Priset var inte så farligt heller, även om jag inte minns det helt i huvudet och jag tror vi kan sammanfatta stället som ett helt okej hak dit vi alla var överens om att vi skulle kunna gå tillbaka dit igen i framtiden.

Betyg på burgaren då? Totalt får vi nog sträcka oss till en 4.0 av fem halvgayiga Ronny och Ragge
. Helt klart bra, även om Flippin Burgers fortfarande sitter rätt säkert på tronen som Stockholms bästa burgare. Nästa gång testar vi Lily's Burger som tydligen ska vara uppe i nivå med Flippin Burgers enligt många recensioner. Om det stämmer får den som lever då se.

Ny vecka innebär ett nytt testat burgarställe. Idag hade turen” kommit till Sloppy Seconds, ett namn som förövrigt råkar vara mitt artistnamn bland damerna. Vårvädret levererade magiska temperaturer över 20 grader och rutinerade som vi är satte vi oss såklart inomhus. Vem vill riskera att få hudcancer så här tidigt på året?

Tavlan som innehöll menyn satt sådär lagom ungkarlskaktigt uppsmackad direkt på väggen med svart målarfärg och så här i efterhand tycker jag det är magiskt snyggt. Lite ungkarl blandat med lågstadie/dagis ungefär. Precis som min personlighet med andra ord.



Ölsortimentet har jag noll koll på då Sara beställde första, men tydligen hade dom öl därinne i alla fall. Sara drog till med det starkaste dom hade och vi höll alla på att däcka när vi druckit upp den utan att maten ens hade påbörjat sin resa från kossa till ätbart format.
En tjurig Jesper och vad som verkade vara en evighet senare fick vi i alla fall in våran burgare och den såg… minimal ut (jaja, ”som damerna brukar säga…”)



Men som jag själv brukar säga, storleken har ingen betydelse! Tyvärr har den ju det, men tack och lov levererade Sloppy Seconds någonting genialt – chips med flytande ost och nån slags ketchupliknande salsagrej med precis lagom styrka. Magiskt gott och sju tusen kalorier. Mums!
Burgaren då? Jag beställde in en burgare med fan och hans moster på. Det var ägg, lök, sallad, tryffelcreme och ”foiegras”. Världsvan som man är så vet man att ”foiegras” betyder ”gräslök” så när Jesper frågade om det var anklever på burgaren skrattade jag gott åt honom och fnös på ett sånt där typiskt brat-vis som vi gör här i Stockholm när någon är korkad.

Tji fick jag, för burgaren kostade 110 spänn och det var inte på grund av tryffelcremen. Nädå, tydligen är min franska lika kass som mitt lokalsinne så ”Foiegras” visade sig såklart vara ”nermalda fuldelar av en ankjävel” på franska och jag fick själv bära dumstruten istället.

Men hur var då burgaren? Först och främst var den alldeles för hög. Lika bred som en hockeypuck ungefär men hög som tre stycken radiostyrda bilar placerade ovanpå varandra. Inte okej och jättekrångligt att äta. Brödet smakade jättespeciellt och var som nån slags blandning mellan wienerbröd, jojobullar] [/spoiler] och vanliga tråkhamburgarbröd från ICAs brödavdelning. Otroligt svårt att beskriva men egentligen ingen höjdare. Och ärligt talat, Saras och Hultans burgare såg ut som två semlor med burgare mellan ungefär. Inte okej.
Sen var burgaren överlag jättetorr och det saknades majonäs något ofantligt. Av anklevern märkte jag inte ett jota och det kan ha varit den sämsta investeringen på läge det där. Burgarens smak var väl okej om än pepparsmaken var lite i överkant men det här med att burgaren var så torr var ett stort problem.

Totalt får vi ge Sloppy Seconds 3.0 av fem vita [spoiler title=Tron-frisyrer
i betyg.”

Burgartestandet rullar vidare och näst på tur stod Corner Club. Vi var där redan förra veckan men då jag lider av utbrändhet och lite annat smått och gott (storhetsvansinne t.ex.) så blev inlägget därifrån fördröjt tills idag.

Stället ligger i Gamla Stan och vi såg rutinerat till att vara där ungefär 10 minuter efter att dom öppnat. Ett smart move skulle det visa sig eftersom stället var fullsatt ungefär sju minuter senare.
Servitrisen som tog våra beställningar frågade vad vi ville ha och vi svarade Burger and beer” eftersom det fanns på menyn. Burgare och öl, det kan typ inte gå fel.



Problemet var ju bara det att vi fick in precis det vi beställt. En burgare och en öl. För 180 spänn. Lite väl i överkant och efter att inte ha ätit sen lunch kändes matmängden lite väl snål.

Men burgaren då? Något tillbehör behöver vi inte betygsätta eftersom det inte fanns nåt. Ska man sammanfatta burgaren så kan man säga att den var som Marie Laveau – fast tvärtom. Marie Laveaus burgare var torr och tråkig, den här var riktigt sådär ”slafsig” i konsistensen som en hamburgare ska vara även om den var lite för ostekt i mitten. Förstår mig inte riktigt på folk som vill ha järnsmakande rått kött (icke att förväxlas med råttkött) i mitten av sina burgare, det smakar ju bara som att slicka på en rostig balk eller nåt. Men där Marie Lavaeus burgare var fräsch var den här väldigt anonym och ”blandad”. Man kunde liksom inte urskilja ingredienserna på samma sätt här.
Storleksmässigt var burgaren förövrigt snudd på perfekt men brödet smakade lite fralla-aktigt.

Men sammanfattningsvis så får jag säga att den var en total motsats mot Marie Lavaeus burgare. Om Marie Lavaeus burgare är färgen vit är Corner Clubs burgare färgen svart och om man då jämför dom så ser man att det egentligen är liknande saker fast i olika burgarspektrum ungefär. Därav får Corner Clubs burgare, precis som Marie Lavaeus, 3.7 av fem skrikande småbarn i betyg.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 2 / 5
Marie Laveau: 3.7 / 5
Corner Club: 3.7 / 5″

Så var det då äntligen dags. Som ni har väntat. Likt ett fördröjt How I met your mother”-avsnitt så var det idag äntligen dags för nästa etapp i testat av Stockholms bästa burgare. Loggan som jag skapade i förra inlägget var tänkt att bli sjukt snygg och lik en hamburgare men av det blev det inget. Härmed kan vi räkna burgar-loggan som skrotad, men å andra sidan vem behöver en logga när man har en Kausti?

Dagens mål var då Marie Laveau och jag har ännu svårt att stava eländet rätt även om jag tjuvkollar på Google. Franskt namn innebär automatiskt ett minuspoäng eftersom ingen gillar fransmän men vi bestämde oss ändå för att ge stället en chans.



Efter att ha tagit karriärens kanske sämsta bild utanför stället gick vi då in och ställde oss i baren i väntan på supersena Sara. Anledningen till att bilden blev så hemskt dålig var för att jag trodde att jag skulle klara mig mellan 12:00 och 20:45 utan att äta mer än en godispåse (10 000 inlägg på Flashback, yayyh!) under den tiden. Det slutade i Parkinson-skakningar och en blodsockernivå som var lägre än Glocalnet eftersom mat tydligen är nödvändigt för att hålla igång kroppen på ett någorlunda funktionellt sätt.

Men efter att sen ha bokat bord i restaurangen och fått plats typ direkt så bestämde vi oss för att förflytta oss in dit så länge. Som tack informerade resturangdelen oss om att man minsann inte kunde beställa burgare därinne utan att vi glatt fick göra det i baren. Kaos uppstod när vi förflyttade oss ut dit igen och märkte att det var ungefär 2756 personer därute samtidigt som det fanns typ tre bord. Men det löste sig tillslut.

När vi sen väl beställt hamburgare kändisspottade alla som satt på andra sidan bordet dock Petter] [/spoiler]! Jag misstänker mutor och att stället helt enkelt placerat Petter strax bakom oss eftersom dom ville öka på betyget i den här burgartävlingen, men för att vara riktigt säker på att det faktiskt var han fick jag lov att diskret smygvända mig om och kika om det verkligenvar han. En jättearg blick från honom senare kunde jag konstatera att så var fallet.



In på bordet kom sen burgarna och serveringen kändes rätt klassisk. ”Vad är det där frågade Gustav” och fick som svar att det som var i den lilla grejen (till höger på bilden) var nån slags chili-aioli eller nåt. Enligt servitören skulle den vara ”supergod” och jag får nog faktiskt hålla med där. Riktigt bra!
Pommesen var annars även dom helt okej och jag skulle nog kunna ge dom en 3,5 av 5 svenska Eminem i betyg. Inte lika bra som Oljebarens men å andra sidan var deras pommes dubbelfriterade. Marie Lavaues var bara enkelfriterade.

Burgaren då? Jo den var faktiskt över förväntan. Inte understekt som Oljebarens samtidigt som den smakade helt okej köttmässigt. Brödet var riktigt krispigt och var tydligen smaksatt genom att vara stekt i baconfett på något sätt. Av det märktes ingenting mer än att brödet var väldigt glansigt, men å andra sidan är bacon aldrig fel heller. Annars var vi alla överens om att burgaren var väldigt fräsch, på ungefär samma sätt som
In-n-out Burgers burgare ungefär. Det var liksom inte en enda stor massa av grejer utan man kunde nästan urskilja varenda ingrediens av burgaren, något som enligt mig är ett stort plus. Men om burgaren var bra stekt osv. så var själva helheten tyvärr lite väl torr. Det saknades nån slags majonäs/dressing vilket gjorde att jag smaskade på hela min chili-aioli på burgaren (oops)

När vi sen var klara så kom plötsligt [spoiler title=Timbuktu
fram och hälsade på killarna vid bordet bredvid oss :n Likt nån slags fågelskådarsjö för dåliga musiker hade vi då alltså hamna mitt i hiphopens kändisspottarhjärta och vi lyckades med konststycket att kändisspotta 100% av Sveriges hiphop-elit på en timme. Inte illa pinkat, och jag tror faktiskt att grabbarna som stod bredvid oss på bordet var nån halvkänd hiphopgrupp också.

Som kändisspottarställe är Marie Laveau helt klart en stark kandidat till årets hamburgarställe för kändisar, men samtidigt är det inte det som ska betygsättas. Som hamburgarställe där vi räknar in burgaren, atmosfären med mera så får Marie Laveau 3,7 av fem guldskivor i betyg. Samtidigt vill jag passa på att sänka Oljbaren med en poäng eftersom stället helt klart överskattades något enormt vid förra betygsättningen.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 2 / 5
Marie Laveau: 3.7 / 5″

Alla vet ju vilken stortorsk jag är när det kommer till hamburgare, och när Sara då kom på idén att vi skulle testa Stockholms bästa burgarrestauranger så var jag inte sen att tacka ja.

Så dom kommande veckorna (månaderna?) kommer vi nu se till att prova burgarna från följande ställen: Oljebaren, Marie Laveau, The Flying Elk, Sloppy Seconds, Flippin' Burgers, Lily's Burger och Vigårda.

Tilläggas ska dock, innan vi börjar, att det är skillnad på hamburgare och hamburgare. Det är en väldigt personlig upplevelse och ingen kan egentligen säga vad som är rätt och fel. Min åsikt när det kommer till hamburgare är den att köttet är prio ett och att tillbehören ska förhöja köttets smak. En hamburgare ska alltså inte vara en burgare av kött som sen knappt avger någon smak alls eftersom burgarens 712 andra ingredienser totalt våldtar smaklökarna.
Alla har dock olika preferenser så bara för att jag tycker att någonting är gott betyder det inte att andra håller med. Se mig som burgarvärldens svar på vad Mozart var för musikvärlden ungefär. Det är inte alla som förstår storheten i hans verk, men dom som gör det kan urskilja nyanserna och inse det magiska i det han gjort.



Så igår började vi då med den första restaurangen på listan, Oljebaren. Stället ligger på Torsgatan precis bredvid puben Stringfellows (vars namn som låter som en klubb ur nån Björn Rosenström-låt). Ger pluspoäng direkt för placeringen då stället ligger inom gångavstånd från jobbet vilket är ett jätteplus ifall maten bara levererar.



Uppspelt likt en sjuåring som precis slukat ett kilo godis på tre minuter klev man då in i detta eventuellt framtida himmelrike. Första intrycket med mustig matlukt i luften samt schysst inredning höjde även det förväntningarna inför denna kritikerrosade burgare.



Menyn levererade dock lite halvkonstiga vibbar genom att erbjuda grishuvud med krispiga öron så vi slängde oss direkt in på deras hamburgare istället.



Ölen som serverades var nån slags blaskig italiensk sörja som smakade tråkigt och intetsägande. Men då vi inte var där för ölens skull så var det här bara en irrelevant liten grej som snabbt ignorerades när burgaren plötsligt smög sig in på bordet med hjälp av den danska servitrisen.



Nu är min kamera of choice en iPhone vilket gör att det är lite svårt att spegla exakt hur verkligheten såg ut, men presentationen av det hela var då absolut över förväntan. Lite negativt var det väl att man bara fick typ 7 pommes , men man kunde dock dubbla pommes-mängden för hutlösa 59 spänn om man kände för att betala 10 kronor per extra pommes. Vi gjorde inte det så vi skippade den delen. Sen fick man även med någonting coleslaw-liknande och lite sallad också.

Köttet till hamburgarna är av Simgus-typ vilket jag aldrig hade hört talats om förut, men det skulle enligt menyn vara en gotländsk variant av Kobe-biff. Kossorna föds tydligen upp på slumpen som blir kvar när man brygger öl och borstas dagligen av roterande borstar.

Om vi då börjar med pommesen så var dom riktigt bra. Frityr-ytan var ruskigt smaskig, själva potatisen inuti var sådär lagom och det var inga konstiga kryddor som förstörde någonting heller. Coleslawen däremot bjöd på flashbacks från kräftkalaset förra året eftersom någon stolle inne i köket verkade ha råkat spilla ut allt dill dom hade i den. Ingen höjdare där inte och lite minuspoäng för den missen.

Burgaren då? Första tuggan kändes lovande, men hamburgaren bestod av nån slags 7-åringar spelar ishockey”-majonäs som gjorde att alla burgarens olika delar fick för sig att börja åka åt olika håll direkt man tog i den. Som om inte det vore nog rann majonäsen sen överallt och alla vi 4 som satt där såg ut som om vi var med i nån slags snuskig porrfilmsinspelning när vi försökte käka.
När man sen väl kom till köttsmaken så smakade den inte alls något vidare. Köttet var riktigt rosa och dåligt smaksatt så det blev som om man käkade kött från en järnmissbrukande ko ungefär. Järnsmaken var påtaglig och det fanns små stunder där man nästan funderade om kött faktiskt kan rosta om det får ligga i regn ett tag. Så mycket järn smakade det.
Ishockey-majonäsen räddade dock upp det hela litegrann genom att täcka den skeva burgarsmaken men ändå var vi alla rörande överens om att Flippin Burgers än så länge står sig som Stockholms bästa burgarställe.

Oljebaren som inleder detta burgartest får nöja sig med tre av fem järntabletter i betyg. Inget dåligt betyg, men samtidigt var burgaren inte heller det bästa man ätit i sitt liv.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 3 / 5