Close

Category Archives Livet som stockholmare


Då jag precis fått en ny jobbdator utan minneskortsläsare så kan jag inte ladda upp alla kamerabilder från dagen, så det här inlägget kommer upp imorgon (idag för er som läser) istället. Sidonotis, nya jobblaptopen har förvånansvärt bra ljud och bjussar på magisk rock från Heats senaste album. Sidonotis på sidonotisen, deras senaste album är fruktansvärt bra. Sidonotis på sidonotisens sidonotis, deras förra album var även det awesome. Sidonotis på… ja, ni fattar. Jag har, då jag är en stark förespråkare för att prova inhemsk kultur under mina resor, försökt lyssna lite på isländarnas kanske mest kända artist men jag måste säga att antingen är jag för okultiverad för att förstå storheten med henne, eller så är Björk helt fruktansvärt estetiskt överdriven och rentav kass. Okej, Army of me är väl hyfsat ball under introt men sen blir allt bara… för mycket. Hittade i alla fall slutligen ett band som heter Á Móti Sól (apostrofer är the shit i det här landet) som ändå funkar helt okej att lyssna på. Lite melodi och skönt gung är aldrig fel, även om dom sjunger på nåt slags hittepå-trollspråk.



För det är ju faktiskt så, deras språk är alldeles omöjligt att förstå. Det får mig att fundera på om Island verkligen är en ö, eller om det bara är ett skepp som avgått innehållandes alla dom värsta finska fylleskallarna och där samhället sen byggts upp av finska konstant drickande troll. Antingen det, eller så är Island en utbrytargrupp från Holland där en grupp människor för många hundra år sedan bestämde sig att holländskan minsann ska pratas baklänges och att det är den enda vägen. Sen har dom dragit hit och bosatt sig och fortsatt med det där, och nu har det slutat upp som ett helt eget språk.

Oavsett så är språket helt sjukt vackert både i tal och i skrift. Fem av fem gamla svenskalärare i betyg på det!



Se bra ut.

Andra rapporter som kan avges är att vädret här är som på Irland, fast tre gånger (japp, helt vetenskapligt uträknat) värre. Det växlade idag mellan regn, sol, regn och sol under samma tid som det tog min kollega Sami att röka upp en cigarett. Vi hann väl uppleva ungefär tre år med årstider under våra första timmar på ön, så här gäller det att packa ner alla kläder du kan i väskan om du vill ha en chans att överleva. Temperaturmässigt så ligger vädret på samma antal grader som Stockholm gjorde imorse (11 grader när vi landade) men luften känns mycket kallare här.
Men på tal om Irland, Islands internetuppkopplingar verkar vara så fruktansvärt dåliga att även dom är tre gånger sämre än dom irländska uppkopplingarna. Om man då har i åtanke att en irländsk uppkoppling ligger på en standard som typ Ukraina skulle skämmas av så förstår ni kanske hur illa det är ställt här på Island.

Naturen däremot, herre min skapare. När jag blir gammal ska jag skaffa en babelfisk, stoppa in den i örat och sen lyssna på allt som alla säger till mig på isländska samtidigt som jag sitter i en brassesol och bara tittar på naturen här. Och då har jag ändå bara varit i stan ännu. Det är så fruktansvärt vackert med alla berg eller vad man nu kallar det som står längs vikarna på kusten att man blir lite sugen på att flytta hit. Sen börjar det plötsligt regna igen och man tappar helt lusten till såna impulsflyttar.

Intressant sidofakta: jag gick upp 03:15 lokal isländsk tid när jag vaknade i Stockholm, så det här blir nog en rätt lång dag totalt innan jag kraschar i sängen.



Valutan här är också en intressant tingest. Den kallas för kronor lokalt och förkortas kr, vilket gör att man drabbas av en mindre hjärnblödning när man läser priserna överallt. En öl – 490 kr, får en att reagera hyfsat hårt innan man inser att den isländska kronan (ISK) är värd nästan exakt en sjuttondel av den svenska. Så alla priser delas på 17 här, vilket nu har fått mig att inse att huvudräkning inte alltid är så enkelt… Så jag gör som man alltid ska göra när det gäller matematik, jag fuskar. Dela priset på 20 och se det som summan och tänk sen på att jag slipper betala ett öre av vad grejen ändå kostar. Enkelt och bra. Taxiresan från flygplatsen in till Reykjavik kostade förövrigt strax över 12 000 kronor. Isländska kronor då.



Mer då? Jo, vi hade inte så mycket tid på oss mellan att vi landat här tills vi skulle ha mötet så vi bestämde oss för att slänga i oss lite mat på hotellet. Det visade sig att det enda dom hade här var en buffé, men vi tänkte att hur illa kan det vara? Magsjukan tar några timmar på sig innan den slår ut så vi hinner i alla fall ha mötet” och gick loss där.
Och vilken buffé det var! Herre min skapare. Dom hade inte trehundra saker att välja på, däremot hade dom den godaste laxen jag ätit i hela mitt liv. Och sen hade dom nån slags färskpotatis med lök också som även det var en höjdare. Men laxen (näst längst till vänster på bordet), och den andra fisken dom hade, var helt absurt god. Jag köttade på en halv fiskebåts laxfångst med lax på tallriken och käkade upp det på en sisådär 12 hundradelars sekund för att sen springa två vändor till och hämta precis lika mycket mat. Sen skämdes jag så mycket att jag inte hade något annat val än att tröstäta en massa choklad-bakelser istället :$

Planen var sen att försöka se lite natur. Vi hade bara 24 timmar totalt på ön men då mötet var slut 14:00 så drog vi till hotellet, gick in till turistbyrån där och signade upp oss för en tour som skulle ta 5-6 timmar och låta oss se både vattenfall och gejsrar. Bussen skulle hämta oss klockan 16:30-16:45 nångång, men när ingen buss kommit och klockan var 17:10 gick vi för andra gången in och frågade turistbyrå-tjejen om touren var inställd. Då visade det sig att hon råkat glömma rapportera till tourbolaget att dom skulle hämta upp oss och att bussen redan avgått. Vi fick i alla fall tillbaka pengarna för touren och bestämde oss istället för att utforska Reykjavik.



Så vi åkte ner till viken som Reykjavik ligger i och försökte fånga hur mäktig den är med vattnet och dom höga bergen i bakgrunden. Av det ser man absolut ingenting på bilderna, så det sket sig rätt fint, men samtidigt är det omöjligt att med ett foto fånga storheten i diverse naturfenomen. Man måste liksom uppleva dom på plats för att få en känsla av hur enorma dom här vyerna var.



Middagen intogs sen på en grillrestaurang som rekommenderades av en turistbyrå i stan och jag måste säga att Islands matkultur är bland det bättre jag ätit. Är ett stort fan av vietnamesisk, indisk och amerikansk mat men inget av dessa kommer ens i närheten av fräschheten som det isländska köket bjuder på.
På tallriken ovan ser ni vad som var dagens fångst, Icelandic Cat fish. Har ingen aning om vad cat fish är på svenska, men enligt Wikipedia är det nån slags mal, men oavsett så smakade det här så otroligt gott. Fisken hade perfekt konsistens och hade sen en ytlig smak av grillat, till det serverades en citrussås och potatismos. Och det var så sjukt gott. Helt galet. Fem av fem smakfulla vulkanutbrott i betyg.



Efter det begav vi oss till en isländsk bar, Islensk Barinn, och tog några öl där. Rapporten från den isländska ölkulturen blir att dom, som precis alla andra länder, har rätt tråkiga lager-öl. Sen hade dom den här ölen, Einstök, som var en isländsk IPA som var riktigt bra.



Sen hade dom även en öl som hette Snorri. Det hade så klart varit tjänstefel om jag inte provat den, oavsett hur osmakligt namnet låter, så jag tog en för laget. Kan rapportera att den här ölen smakar och luktar ungefär som tvättmedel, en fräsch doft och smak av sommar blandat med citrus typ. Inte alls gott och jag rekommenderar ingen att prova Snorri.



Isländskan är riktigt vacker i skrift, även om man inte fattar nånting såklart.



Intressant sidofakta: Island har Taco Bell, en amerikansk snabbmatskedja som fövandlar vilken mage som helst till en bullrande vulkan efter att man ätit där, men däremot inget McDonalds alls. Vi pratade lite med en av våra taxichaufförer om det och anledningen till att McDonalds inte finns på Island är för att deras valuta tidigare kraschade så hårt att det inte längre är vinstgivande att ha kedjan kvar. Så dom stängde ner för X antal år sedan då alla McDonalds råvaror köps in från Tyskland och det hade kostat mer att köpa in råvarorna än vad man kunde sälja menyerna för.

Men sammanfattningsvis då, vad kommer jag minnas från min korta korta vistelse på Island? Språket, den friska och kyliga luften, att dom bara hade fula tjejer på ön (verkar vara ett ö-problem. Irland är ju likadant. Inavel är farliga grejer) och sen såklart den makalöst goda maten.

Det är så klart inte helt realistiskt att kunna ge ett helt land ett korrekt betyg efter att bara ha varit där i drygt 24 timmar, men jag skulle ändå ge Island fyra av fem vikingaskägg totalt. Om något har min vistelse här gjort mig ännu mer sugen på att nån gång i framtiden besöka Island och verkligen se allt som ön har att erbjuda. Val-sightseeing, gejsrar, landskap, restauranger och allt möjligt lockar nu ännu mer än det gjorde innan jag först besökt ön.”

Det är rätt najs att jobba för ett stort amerikanskt IT-företag. Ibland får man resa mycket, ibland (lite för ofta) får man käka på bra restauranger gratis och ibland får man utöva aktiviteter som man annars aldrig skulle få göra. Och idag visade sig den saken vara att prova på fäktning.

Tänk er en sport som från början gick ut på att man, med hjälp av ett sylvasst svärd, skulle mörda varandra och där endast en person kunde gå vinnande ur striden.
Förväntningarna var såklart på topp inför spektaklet och vi var alla på kontoret övertygade om att vi var den nya Zorro.

Väl på plats var vi lite tidiga men efter några minuter kom en långskånk, som man direkt kunde se var en fäktare, gåendes emot oss. Han presenterade sig som Salek, fästmäktare Salek, och bjöd in oss i lokalen.
Salek visade sig vara en rätt trevlig 60-åring, även om hans diciplinära lärarstil sken igenom lite. Det märktes att han var skolad ur den gamla skolan, men jag säger inte att det är någonting negativt.



Men vi fick sen byta om till vanliga träningskläder i form av shorts, tshirt och gympadojor. Sen gick vi upp i salen och fick värma upp. Här började jag ana ugglor i mossen. Några få ugglor som sen skulle visa sig vara otroligt många ugglor.
Vi vet ju alla hur fransmän är bittra översittare som tror att världen fortfarande kretsar kring Frankrike. Dom verkar helt ha missat att Frankrike slutade vara ballt strax efter 1700-talets slut och ställer sig helt oförstående både till att det engelska språket numera är det språket som alla ska lära sig samtidigt som dom vägrar inse att deras matlagningskonster faktiskt inte är så imponerande längre.

Vi fick i alla fall börja med att lära oss hur man hälsar före en fäktningsmatch. Vi snackar alltså en sport där allt går ut på att mörda motståndaren, och då är det första man ska göra att hälsa på varandra. Genom att slå sig själv lätt i pannan med svärdet.
Sen fick vi även lära oss att, eftersom fransmännen älskar allt som är feminint, svärdet inte heller kallas för svärd utan för värja. Att säga KOLLA MITT MEGACOOLA SVÄRD” är ju typ hur awesome som helst, så på det viset kan vi inte ha det. Då kan man ju bli rädd för motståndaren som strax ska försöka mörda en. Så istället kallar vi svärdet för värja, och direkt tar det udden av det hotfulla. ”KOLLA MIN SVINBALLA VÄRJA” låter mer som om man precis köpt en ny lila matta som man lagt ut i hallen än som att man precis köpt ett sylvasst mordvapen.
Sen har dom tagit bort det vassa på svärdet också. Svärdet är som en metallpinne man ska peta på varandra med. Vad fan?…

Men efter dessa konstateranden fick vi i alla fall lära oss hur man ska röra sig. Och här började det släppa helt för mig. Tänk er att man ska mörda någon med ett svärd, då är det första man vill göra att springa fram till fanskapet, karatehoppa på honom och sen i samma rörelse spetsa honom med svärdet. Det ska vara aggressivt att döda någon!
Men inte när fransmännen får bestämma. Nej, då ska man istället skutta fram. Likt en arg kanin ska man alltså hoppa fram och sen, med hjälp av den trubbiga pinnen, ska man försöka smiska sin motståndare till döds. Var tog all action vägen!? :(



Men tji den som ger sig tänkte jag. Vi hade inte ens fått på oss våra dräkter ännu. Kanske skulle det bli bättre då? Dräkterna åkte på (man får ju inte riskera att bli skadad när man ska mörda varandra…) och vi tog plats på mattorna.
Nämnas bör här att dom faktiskt hade sånadär touch-sensorer i svärden som gjorde att en lampa lyste upp när man träffade någon. Det var rätt ballt faktiskt.
Nämnas bör även att vi här hade gått igenom två olika sorters pareringar, tre olika sätt att röra sig på, sjutton olika termer, i vilken höjd man skulle hålla pinnen, var man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hälsa och en otrolig mängd andra saker. Det gjorde att det blev helt galet många grejer att hålla koll på när man väl skulle fäktas, och det i kombination med hela den här ”jag har en pekpinne i handen, jag ska skutta fram och peta på dig!”-grejen gjorde att själva tjusningen med fäktning liksom försvann.

Nej, fäktningen kändes mer som en slags dans när man väl fick prova. Höger, vänster, höger, vänster, framåt, bakåt, upp med handen, ner med handen, vänster, höger, framåt upprepades i huvudet hela tiden och hela spektaklet påminde om nån slags blandning mellan vals och schack, fast med en lärares pekpinne i handen hela tiden.
Men tilläggas ska att det var riktigt kul att prova på sporten. Och det var sjukt mycket jobbigare än jag trodde på förhand. Men ärligt talat så räcker den liksom inte hela vägen fram…

Betyg på sporten fäktning: En och en halv Turtles-Leonardo
av fem.”

So you are buying an apartment soon? Would it help you to become a headcount?”. Frågan kom helt plötsligt från ingenstans för några veckor sedan. ”Uh, potatis?” var ungefär vad jag fick ur mig som svar. Hängde inte riktigt med i svängningarna och ärlig som jag är ville jag egentligen svara ”Egentligen inte, banken kommer låna ut pengar till mig ändå” men tack och lov kom potatisen upp i mina tankar och jag lyckades ducka den tabben.

Sen hände ingenting, min manager åkte iväg på nån monsterresa för att starta igång PayPal i ett av våra nya områden och jag tänkte inte mer på det där. Jag fick ta över en stor del av hans arbete och jag slet som ett djur i några veckor. Han kom tillbaka, berättade att han var nöjd med mig och försökte deala till sig 4% av alla mina framtida inkomster mot att jag fick åka till ett ställe jag gärna vill besöka med jobbet. ”I see great things for you so it's a good deal for me” var hans resonemang. Oh stop it you
, men efter att ha jobbat på IBM i tre år är man rätt van vid att få höra tomma ord så jag tog inte åt mig speciellt mycket.

Men så plötsligt fick jag en fråga om när jag skulle vara på kontoret så att vi kunde sätta upp ett möte med TA-teamet. Frågade snällt vilka det är och fick ett avledande säljar-svar på frågan och köpte det utan att fundera vidare. Sen när den dagen väl var kommen började jag koppla saker och ting. Och visst var det som jag trodde, vårat kontor har gått så sjukt bra att dom ville erbjuda oss alla fast kontrakt direkt via PayPal/Ebay. I grund och botten innebär det gratis massage varannan vecka, gratis frukost varje fredag, gratis öl varannan fredag efter jobbet, sjukförsäkring, matbidrag på 70 kr/dag, betalda läkarbesök, en gratis flyttdag (bra tajming!), 30 semesterdagar per år plus en massa standardgrejer som man får här i Sverige. Och en anställningstrygghet som jag aldrig tidigare haft.

Från och med den 4:e juli kommer jag vara en del av PayPal-familjen och det känns helt sjukt bra! Nästa mål är att bli VD på företaget. Återkommer om 7 månader med om det lyckades eller inte…

Stockholm bjuder på magiskt väder och vad passar då bättre än att sitta inomhus och käka hamburgare? Lilys Burger ligger snuskigt bra till precis bredvid vattnet på nordvästra Kungsholmen och det var nästan så att vi var sugna på att ta med oss våra burgare ut och sätta oss vid vattnet istället. Men i jakt på Stockholms bästa hamburgare så är vi noga med att inte bryta vårat strikta regelverk för att på så sätt kunna få ut en rättvis jämförelse mellan dom olika ställena.



Menyn hos Lilys Burger var annars rätt simpel. Inget krångel och egentligen inga färdiga” burgarvarianter utan man fick glatt snickra ihop sin egen. Jag körde på en standardburgare med bacon och cheddarost, en burgare som tog ett tag innan den dök upp.

Förstår inte det här med att det ska ta 45 minuter+ att få en burgare. Det är inte som att det är kärnfysik vi snackar om, vi snackar hamburgare. Så länge man har ett stekbord kan man ju steka åtminstone 10-15 burgare åt gången och att slänga på lite sallad, tomat, dressing osv. kan inte heller ta så jättelång tid. Så jag förstår inte varför det ska ta så fruktansvärt lång tid innan man får in sitt käk på varje ställe. En burgare steker sig själv och man kan glatt preppa burgarna under tiden.



In på bordet kom en lite pensionärsliknande hamburgare med rynkor och grejs i alla fall tillslut. En burgare som av andra fått ett ganska varmt mottagande så förhoppningarna var på topp. När man kör burgartestande direkt efter jobbet så är hungern ofta på topp också vilket bordade för en straff mot öppet mål.

Men burgaren här var alldeles för torr. Det hade behövts mer dressing och en saftigare biff för att rädda upp den här burgaren. Tillbehören på burgaren var också rätt trötta vilket inte alls imponerade på mig. ”Smakar ju typ hockeypuck” står det i mina anteckningar från stället och det är rätt passande. Ungefär så osaftig kändes biffen. Pommesen var även dom rätt trötta och hängiga vilket även det passar bra in i pensionärsbeskrivningen av maten. Som en bra hamburgartallrik som sett sina bästa år ungefär. Tyvärr.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte är speciellt imponerad av Lilys Burger. Lite för trötta burgare, lite för trötta pommes men ett godkänt ölutbud. Men det var inte äckligt, som Oljebaren var. Därför har jag lite svårt att betygsätta burgaren. Är det bättre att försöka göra någonting speciellt och misslyckas som Oljebaren gjort eller ska man spela säkert och göra någonting tråkigt och o-gott som Lilys Burger? Vilket är minst dåligt av dessa? Jag vet inte riktigt, men jag ger Lilys Burger 2.3 av 5 Muhammad Ali i betyg tillslut.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 2 / 5
Marie Laveau: 3.7 / 5
Corner Club: 3.7 / 5
[url=?id=1385]Sloppy Seconds: 3.0 / 5

Lilys Burger: 2.3 / 5″

Ny vecka, nytt burgarställe och ny meny. Stället hette Garlic and Shots och ligger i mina nuvarande hemtrakter på Söder. Varför det står Bros burgers” på menyn förstår jag än idag inte men vem orkar haka upp sig på detaljer? Noterbart är annars att om man klickar ett steg fel på tangentbordet när man skriver restaurangens namn så får man helt plötsligt Garlic and Shits vilket kanske inte är helt genomtänkt.
Garlic and shits… shots är i alla fall ett såntdär typiskt Södermalms-knasigt ställe som man bara hittar i hipsterkvarteren av Sveriges huvudstad. Här serveras maten med vitlök oavsett om du vill det eller inte och att få en maträtt utan denna lökarnas vita jordgubbe är omöjligt. Frågar du om mindre vitlök blir du helt enkelt utkastad med näsan före.



På menyn fanns även ”Tjurballaburgarn” som helt enkelt är en burgare med marinerade tjurtestiklar på. I vetenskapens namn har jag testat både anktunga och annan skit som jag ångrat stenhårt men att gå såpass långt så att jag stoppar någon annans kulor i min mun, nej det gör jag inte. Inte ens om dom är marinerade och från en tjur.

Jaja, sluta bua nu.



Har man tjurballar på menyn så måste man såklart ta penis- och kulskämten till en ny nivå, men frågan är när stället går från att vara ett ”hippt Söder-ställe” till att bli ett tillhåll för desperata män i latexbyxor som letar efter andra desperata män i latexbyxor? Slänger man upp tre stycken kulpåsar som dom gjort känner då jag att jag mer än gärna står med ryggen fri när jag står vid pissoaren. Tack och lov var det bara 1,5 meter från väggen till pissoaren på andra sidan toan så en 40-45% av alla mina flytande restprodukter hamnade i alla fall på rätt ställe. Tips från coachen: ställ dig i hörnet och pinka i handfatet istället, det skulle nog ha varit lättare.



Lamporna i taket är även dom värda att nämna. Inte heller här vet jag om tanken är att öka ”Gay-klubb för män i läderbrallor”-faktorn eller ”Hippt och ballt Söder-ställe”-faktorn men oavsett så kan vi konstatera att gula, röda ooch gröna lampor ger ett otroligt behagligt ljus nere i deras källare där. Tummen upp!
Har noterat lite från stället på mobilen och ordet ”Bensinmackshårdrocksgayställe” står nedskrivet där och det sammanfattar själva interiören rätt väl.



En timme, så lång tid tog det att få in burgaren från det att vi hade beställt. Vi köade alltså ingenting, vi var där först och fick vänta en timme. Det är inte okej nånstans och jag blir fortfarande lite förbannad när jag tänker på det.
Men in på bordet kom sen i alla fall tillslut en burgare som nog är den största vi testat under våran burgar-turné i stan. 250g hamburgare med nästan lika mycket vitlök i och med en lukt som mest påminde mig om spaghetti och köttfärssås stoltserade denna tingest med ett lite varierande första intryck.
Konsistensen på burgarköttet var bra och överlag var hela hamburgaruppbyggnaden sådär mysigt geggig men ändå sammanhängande som en burgare ska vara. Vitlöken gav det hela en mycket trevlig smak och överlag var burgaren betydligt mer intressant än t.ex. Marie Laveau.
Pommesen hade baon, ost och jalapenos på och då är det svårt att klaga på någonting. Priset var inte så farligt heller, även om jag inte minns det helt i huvudet och jag tror vi kan sammanfatta stället som ett helt okej hak dit vi alla var överens om att vi skulle kunna gå tillbaka dit igen i framtiden.

Betyg på burgaren då? Totalt får vi nog sträcka oss till en 4.0 av fem halvgayiga Ronny och Ragge
. Helt klart bra, även om Flippin Burgers fortfarande sitter rätt säkert på tronen som Stockholms bästa burgare. Nästa gång testar vi Lily's Burger som tydligen ska vara uppe i nivå med Flippin Burgers enligt många recensioner. Om det stämmer får den som lever då se.

Stockholm levererade igår! Efter att ha gått runt med värre hormonsvängningar än valfri PMS-dam under veckan på grund av vädret så uppenbarade sig våren nu för 23:e gången i år. Sol, 15-20 graders temperatur i solen och livet var helt plötsligt fantastiskt igen.



Eftermiddagen spenderades i Rålambshovsparken och jag förstår fortfarande inte vem som kom på det där namnet. Rolandshovsparken” var liksom för mainstream så dom körde på nåt snobbigare och mer svårstavat istället. Med mig hade jag Sara, Gustaf aka. Mr. Photogenique och Anna (som står bakom kameran här).



Tre otroligt eleganta vänner.

Kvällen fortsatte sen in på nåt ställe där vi spenderade den med att lyssna på en 68-åring Leif Erikssons livshistoria vilket var ruskigt intressant. Dock var själva historien lite osammanhängande, men det är väl inte helt konstigt med tanke på åldern.



Idag har dagen spenderats med att traska runt i stort sett hela Hammarby Sjöstad. Vädret har varit magiskt och jag drog med mig Oscar på en brunch och han fick joina mig i min långpromenad.



Brunchen bestod av en monster-BLT med ungefär 3 kilo bacon och majonäs på. Ruskigt gott och jag känner att det här med söndags-bruncher nog kan bli ett återkommande tema.



Hammarby Sjöstad visade sig verkligen från sin bästa sida och jag njöt av varenda liten solstråle som träffade min bleka hy. Som om inte det vore nog så är det så otroligt lugnt där även fast det är massa människor överallt. Bullerplanket mot vägen på ena sidan där gör verkligen susen och det är verkligen noll buller när man traskar runt vattnet där och njuter.



Totalt blev det nästan 15 kilometers promenad över 3 timmar och den här helgen har absolut varit en av dom tre bästa sen jag flyttade till Stockholm. 850 kalorier förbrände jag samtidigt som jag stoppade i mig sju gånger så mycket. Manligt värre!
Semesterplanerna för sommaren började även planteras så om allt går som det ska så blir det nog en liten tripp i sommar. Återkommer till det, men nu ska jag avlida i sängen då jag är dödstrött…

Alla vet ju vilken stortorsk jag är när det kommer till hamburgare, och när Sara då kom på idén att vi skulle testa Stockholms bästa burgarrestauranger så var jag inte sen att tacka ja.

Så dom kommande veckorna (månaderna?) kommer vi nu se till att prova burgarna från följande ställen: Oljebaren, Marie Laveau, The Flying Elk, Sloppy Seconds, Flippin' Burgers, Lily's Burger och Vigårda.

Tilläggas ska dock, innan vi börjar, att det är skillnad på hamburgare och hamburgare. Det är en väldigt personlig upplevelse och ingen kan egentligen säga vad som är rätt och fel. Min åsikt när det kommer till hamburgare är den att köttet är prio ett och att tillbehören ska förhöja köttets smak. En hamburgare ska alltså inte vara en burgare av kött som sen knappt avger någon smak alls eftersom burgarens 712 andra ingredienser totalt våldtar smaklökarna.
Alla har dock olika preferenser så bara för att jag tycker att någonting är gott betyder det inte att andra håller med. Se mig som burgarvärldens svar på vad Mozart var för musikvärlden ungefär. Det är inte alla som förstår storheten i hans verk, men dom som gör det kan urskilja nyanserna och inse det magiska i det han gjort.



Så igår började vi då med den första restaurangen på listan, Oljebaren. Stället ligger på Torsgatan precis bredvid puben Stringfellows (vars namn som låter som en klubb ur nån Björn Rosenström-låt). Ger pluspoäng direkt för placeringen då stället ligger inom gångavstånd från jobbet vilket är ett jätteplus ifall maten bara levererar.



Uppspelt likt en sjuåring som precis slukat ett kilo godis på tre minuter klev man då in i detta eventuellt framtida himmelrike. Första intrycket med mustig matlukt i luften samt schysst inredning höjde även det förväntningarna inför denna kritikerrosade burgare.



Menyn levererade dock lite halvkonstiga vibbar genom att erbjuda grishuvud med krispiga öron så vi slängde oss direkt in på deras hamburgare istället.



Ölen som serverades var nån slags blaskig italiensk sörja som smakade tråkigt och intetsägande. Men då vi inte var där för ölens skull så var det här bara en irrelevant liten grej som snabbt ignorerades när burgaren plötsligt smög sig in på bordet med hjälp av den danska servitrisen.



Nu är min kamera of choice en iPhone vilket gör att det är lite svårt att spegla exakt hur verkligheten såg ut, men presentationen av det hela var då absolut över förväntan. Lite negativt var det väl att man bara fick typ 7 pommes , men man kunde dock dubbla pommes-mängden för hutlösa 59 spänn om man kände för att betala 10 kronor per extra pommes. Vi gjorde inte det så vi skippade den delen. Sen fick man även med någonting coleslaw-liknande och lite sallad också.

Köttet till hamburgarna är av Simgus-typ vilket jag aldrig hade hört talats om förut, men det skulle enligt menyn vara en gotländsk variant av Kobe-biff. Kossorna föds tydligen upp på slumpen som blir kvar när man brygger öl och borstas dagligen av roterande borstar.

Om vi då börjar med pommesen så var dom riktigt bra. Frityr-ytan var ruskigt smaskig, själva potatisen inuti var sådär lagom och det var inga konstiga kryddor som förstörde någonting heller. Coleslawen däremot bjöd på flashbacks från kräftkalaset förra året eftersom någon stolle inne i köket verkade ha råkat spilla ut allt dill dom hade i den. Ingen höjdare där inte och lite minuspoäng för den missen.

Burgaren då? Första tuggan kändes lovande, men hamburgaren bestod av nån slags 7-åringar spelar ishockey”-majonäs som gjorde att alla burgarens olika delar fick för sig att börja åka åt olika håll direkt man tog i den. Som om inte det vore nog rann majonäsen sen överallt och alla vi 4 som satt där såg ut som om vi var med i nån slags snuskig porrfilmsinspelning när vi försökte käka.
När man sen väl kom till köttsmaken så smakade den inte alls något vidare. Köttet var riktigt rosa och dåligt smaksatt så det blev som om man käkade kött från en järnmissbrukande ko ungefär. Järnsmaken var påtaglig och det fanns små stunder där man nästan funderade om kött faktiskt kan rosta om det får ligga i regn ett tag. Så mycket järn smakade det.
Ishockey-majonäsen räddade dock upp det hela litegrann genom att täcka den skeva burgarsmaken men ändå var vi alla rörande överens om att Flippin Burgers än så länge står sig som Stockholms bästa burgarställe.

Oljebaren som inleder detta burgartest får nöja sig med tre av fem järntabletter i betyg. Inget dåligt betyg, men samtidigt var burgaren inte heller det bästa man ätit i sitt liv.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 3 / 5

Borlänge-besök stod på tapeten i helgen. Vuxenpoängen fullkomligt haglade in på kontot och Broken Dreams stod såklart som vanligt på schemat. Då jag helt tappat mina japanska spionfotograferingsskills dom senaste månaderna så lyckades jag med bedriften att bara ta en enda bild på hela lördagen, något som gör det lite svårt att sammanfatta dagen utan att det blir megatråkigt.

Men middag på Broken Dreams följdes av förfest hemma hos herr Tägt av alla människor. Hade inte träffat honom sen gymnasiet innan dess så det var riktigt kul att se att killen är exakt samma person nu som vi båda var när vi lekte på Svedjegatan för 20 år sedan. Och det är någonting positivt, inte negativt.
Förfesten blev annars riktigt trevlig med sällskap av min och Tägts gamla klasskamrat Fanny samt 7-8 andra randoms som jag som vanligt glömt namnet på. Förstår inte hur man ska kunna lära sig namnet på en massa människor bara sådär? Ge mig en app för det tack!



Söndagsmorgonen levererade sen ett magiskt vårväder viket ledde till att jag på något vänster tvingade mig ut på en promenad. Skapliga odds på det kan jag säga, men det visade sig vara en jackpot utan dess like!
Att promenera runt älven i Borlänge är bland det mest nerstressande jag någonsin gjort och ska jag jämföra det med någonting så skulle det väl vara att typ ligga och dega i en pool fylld med filmjölk ungefär. Inget jag provat själv dock, men det måste ju vara sjukt nerstressande det med?

Man lär sig uppskatta det tråkiga” med Borlänge rätt bra också när man bor i Stockholm. Stockholm består av magsår, stress och kaos hela tiden och man rycks med i det där utan att egentligen inte märka det. Så när man då plötsligt kommer tillbaka till filmjölkspoolen Borlänge så renar det kroppen något enormt på bara nån timme.



Avslutade vistelsen med att käka lunch med Marcus och hans dam på Coco Thai där Mongolian Barbecue erbjöds. Funkade väl helt klart, men samtidigt var det väl inte precis hamburgare om man säger så.



Men det jag nämnt ovan var mer kristyren på pepparkakan än själva pepparkakan, själva pepparkakan och huvudanledningen till att jag åkte hem var för att kunna förhandla med min käre mor så att jag kan få loss min del av pengarna vi har investerat i huset hemma i Borlänge. Och med hjälp av en elegant Sibylla-muta så slutade det hela med att jag inom kort kommer kunna börja titta på att köpa mig en lägenhet i Stockholm!
Ska bara försöka sätta mig in i allt jag behöver veta innan jag sen kan börja med vad som kommer bli mitt livs största ekonomiska beslut. Spännande, men samtidigt helt galet skrämmande. Ni kan ju räkna med att det kommer uppdateringar så snart spelet är igång…

It's my birthday and I äter sushi till frukost if I want to. Jo, det var min födelsedag idag och jag har haft en sjukt bra dag! Visst, uppslutningen på middagen var väl kanske inte den bästa och maten kanske inte var lika bra som jag minns den men samtidigt har jag haft sjukt kul och det är väl det som räknas i längden?



Den, från och med idag, årliga födelsedagsmiddagen spenderades i år på Griffins Steakhouse vid centralen i Stockholm. Oxfile stod (såklart) på menyn och det smakade väl… en 3,5 av 5 i betyg ungefär. Inte lika bra som jag minns det, men samtidigt var jag nog hyfsat påverkad förra gången när vi käkade senast också.



Annars kan vi nog konstatera att min namntäckning är nån slags Pokémon-variant mellan en normal namnteckning och Rockstar-logons text] [/spoiler]. Likt en [spoiler title=Squirtle] [/spoiler] som precis förvandlats till en [spoiler title=Wartoise][/spoiler] så är min nu 27-åriga namnteckning sakta men säkert på väg att gå från att vara en 6-årings kladdade namnteckning till att bli någonting ballt med en stjärna i mitten. Vi inväntar otåligt, men förvåntansfullt, resultatet (som lär dyka upp om en sisådär 4-5 år).



När sen namnteckningen vägrats tas emot av Griffins så fick jag diska i två timmar innan dom slutligen släppte iväg mig. Det firade vi med att väldans elegant transportera oss till Hard Rock Café för att se om deras chocolate sundare smakade lika gudomligt som i Dublin.

Och dra mig sakta baklänges på en pulka mitt i sommaren på Medis, men nog levererade Hard Rock allt. Likt en copy/paste från Dublin så levererade Hard Rock i Stockhlm och fixar en solklar 4 av 5 [spoiler title=cylinderhattar med krullhår] [/spoiler] i betyg. Otroligt oväntat, men desro mer kaloririkt.



Kvällen avslutades sen på det hyfsat sunkiga stället Gröna Jägaren på Söder där jag och Jespers flickvän Anna dominerade med kvällens, och kanske ställets genom tiderna, bästa uppträdande. Det blev dock inte [spoiler title=Diggiloo Diggiley]
[/spoiler] som jag (tydligen) brukar äga PayPals julfesters singstartävling med idag men väl Ted Gärdestads [spoiler title=Satellit][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=EePXylI7TPI[/youtube]
. Sen avslutade Gustaf kvällen med att väldans tacksamt försöka duetta upp mig med en helt okej 20-årig Hilda. Hennes namn låter förövrigt som en tjock vikingafru men hon var nog mer en ung 8,5-poängare. Av det blev det ingenting men vad gör det? Jag hade en sjukt rolig kväll och ser redan fram emot 28-årsdagen!

Livet rullar på alldeles för fort just nu. Det är fullt upp konstant hela tiden och jag hinner inte med någonting annat än att jobba, träna, äta och sova. Det är Beach 2017 som gäller och det är gymtränande måndag, onsdag och fredag samtidigt som det är innebandyträning på torsdagar och sen match under helgerna. Det ger mig en ledig helgdag, men den används oftast till att umgås med folk eller att städa. Sen har jag varje tisdag ledig också, men då brukar folk alltid vilja hitta på någonting eftersom det är den enda veckodagen man har ledig. Förra veckan var det Flippin Burgers, imorgon är det pokerturnering med jobbet.

Hur fan klarar folk av att skaffa barn och ha sig? Det måste vara outhärdligt att torka bajs och kräks hela dagarna istället för att träna eller göra någonting annat kul. Skaffar jag någonsin en unge så är det bäst att denne ser till att bli proffs inom antingen golf, tennis, fotbolls, hockey eller någon annan sport som ger bra avkastning. Annars ska jag som hämnd se till att minsann avsluta mina sista 10 år av livet med att låta min unge tork upp bajset efter mig när jag får gå med pensionärsblöjan på.



Men om vi tar en liten recap på den senaste månaden (helt sjukt vad tiden rinner iväg!) så var vi för någon vecka sedan på matlagningskurs med jobbet. Ovan ser ni dream team, Lars, jag och Sami. Förstod inte ett skit av vad dom sa under hela kvällen, men det fanns ju vin. Vem behöver social interaktion om det finns alkohol liksom?

Grym idé det här med matlagningskursen och ett kanske ännu bättre utförande. Snobbig matlagning med ord såsom kalvbräss och gulbetsemulsion passar min nya schteeeek-image perfekt och jag dominerade såklart stenhårt på att vara sämst av alla. Eller nej, det fanns dom som var värre.



Utan att nämna några namn, eller hur Anna, så kan vi snabbt konstatera att ursäkten Men jag trodde det var socker” inte riktigt räcker för att rädda upp en äppelefterrätt när man precis hällt i 4 deciliter salt i den. Bra kämpat där Anna! :i



Halvvägs klara med våran havskräftomelett med stekt havskräfta och skummande havskräftsoppa.



Resultatet blev inte så pjåkigt faktiskt. Mest noterbart för egen del är att jag nog kan säga att jag, efter lång tid, nog faktiskt lyckats tjäna in några ytterligare vuxenpoäng. Senast jag hade ett sån här ”hallelujah-moment” var när jag lärde mig äta tomat. Det var på ett femstjärnigt hotell i Prag under sista dagen på tågluffen 2010.
Men under den här matlagningskursen lärde jag mig faktiskt att delvis dricka vin. Inte så att jag känner någon större skillnad på lacknafta och ett femtusenkronorsvin, men jag lärde mig i alla fall att inte spotta ut eländet. Progress, pensionen here I come!



Annars var mor här förrförra helgen. Då passade vi på att käka på Riche inne på Stureplan. Sture-P är ju där ni hittar mig på kvällarna, gärna i baren där jag beställer in tre flaskor champagne och sen häller ut dom över disken på random snobbkrog.
Mest intressant inne på Riche var annars att jag lyckades kändisspotta Tobbe Trollkarl.



På tal om kändisspotting, jag börjar samla på mig några (kantstötta) kändisar nu! Först var det Tommy Körberg på bussen, sen var det en till synes rätt nerknarkad Sanna Bråding följt av Tobbe Trollkarl och idag såg jag även en tjej vars namn jag inte minns, men som medverkat i någon av dom kändare tv-serierna.
Sen bor jag i samma trapphus som hon den där finskan från Beck-filmerna, Stina Rautelin
heter hon i verkligheten och är tydligen en riktigt bossig jävel. Det är hon som håller trapphuset i sin järnhand och styr allt. Är lite rädd för henne, men samtidigt är vi typ polare. Har liksom sagt hej till henne 3-4 gånger nu. Things are getting preeeetty serious om man säger så…



Jobbet är annars dödsstressigt. Eller ja, jag vet inte om döden egentligen är stressig så jobbet är nog t.o.m. stressigare än dödsstressigt! Det är grejer att göra hela tiden, resor hit, möten dit och en massa annat. Men jag trivs som fisken i vattnet och det är fortfarande sjukt kul att sitta där och lära sig mer och mer om området.
Hade ännu ett sånt här ”hallelujah-moment” för nästan exakt två veckor sedan där jag äntligen kände att ”ja, jag vet fan vad jag sysslar med och jag är baskemig grym på det” när jag traskade hem från team nighten i London. Skrev även ett helt okej motivations-inlägg här på bloggen på fyllan i samma veva som jag inte riktigt bestämt mig för om jag ska publicera eller skämmas för.

Har annars märkt en intressant sak: det är ett antal damer i min närhet som börjat ”mammsa” sig med mig. Det ska påpekas vad jag äter, när jag äter, hur jag pratar, att jag dricker öl till matlagningen på fredagskvällen, att jag gör hamburgare för ofta, att jag har det rörigt på mitt skrivbord och en massa andra konstiga saker. Och det är inte nån slags ”Kausti, allvarligt skärp dig nu”-ton utan det är påpekanden av riktigt mammakvalitet med otroligt partiska inslag där man ibland snudd på omyndigförklarar mig. Var kommer det här ifrån egentligen? Jag som typ är den mognaste killen, förlåt, mannen jag känner. Fattar ingenting…