Livshändelser

  • Livet som stockholmare,  Livshändelser

    PayPal-kontrakt!


    So you are buying an apartment soon? Would it help you to become a headcount?”. Frågan kom helt plötsligt från ingenstans för några veckor sedan. ”Uh, potatis?” var ungefär vad jag fick ur mig som svar. Hängde inte riktigt med i svängningarna och ärlig som jag är ville jag egentligen svara ”Egentligen inte, banken kommer låna ut pengar till mig ändå” men tack och lov kom potatisen upp i mina tankar och jag lyckades ducka den tabben.

    Sen hände ingenting, min manager åkte iväg på nån monsterresa för att starta igång PayPal i ett av våra nya områden och jag tänkte inte mer på det där. Jag fick ta över en stor del av hans arbete och jag slet som ett djur i några veckor. Han kom tillbaka, berättade att han var nöjd med mig och försökte deala till sig 4% av alla mina framtida inkomster mot att jag fick åka till ett ställe jag gärna vill besöka med jobbet. ”I see great things for you so it's a good deal for me” var hans resonemang. Oh stop it you

    , men efter att ha jobbat på IBM i tre år är man rätt van vid att få höra tomma ord så jag tog inte åt mig speciellt mycket.

    Men så plötsligt fick jag en fråga om när jag skulle vara på kontoret så att vi kunde sätta upp ett möte med TA-teamet. Frågade snällt vilka det är och fick ett avledande säljar-svar på frågan och köpte det utan att fundera vidare. Sen när den dagen väl var kommen började jag koppla saker och ting. Och visst var det som jag trodde, vårat kontor har gått så sjukt bra att dom ville erbjuda oss alla fast kontrakt direkt via PayPal/Ebay. I grund och botten innebär det gratis massage varannan vecka, gratis frukost varje fredag, gratis öl varannan fredag efter jobbet, sjukförsäkring, matbidrag på 70 kr/dag, betalda läkarbesök, en gratis flyttdag (bra tajming!), 30 semesterdagar per år plus en massa standardgrejer som man får här i Sverige. Och en anställningstrygghet som jag aldrig tidigare haft.

    Från och med den 4:e juli kommer jag vara en del av PayPal-familjen och det känns helt sjukt bra! Nästa mål är att bli VD på företaget. Återkommer om 7 månader med om det lyckades eller inte…

  • Jobba på Irland,  Livshändelser

    Nya äventyr väntar…


    Under tiden jag backpackade runt i Asien så lyssnade jag rätt mycket på låten ovan. Den är väl helt okej som låt bara sådär, men det som fastnade hos mig var en mening som dyker upp mitt i låten. Meningen i fråga lyder We can't spend our life waiting to live” och är egentligen sådär megadjup att man skulle kunna analysera sönder den i evigheter. Men vi skippar det.
    En dag under resan så sammanföll låten plötsligt med ett email. Ett email från en kompis vid namn Kenneth som frågande undrade om jag letar jobb just nu eller inte. Egentligen var jag ju på jakt efter någonting bättre, vem är inte det, men samtidigt så var jag på semester i en månad till på andra sidan jorden. Så jag tackade nej, och tänkte inte mycket mer på det.

    Sen gick det en månad och jag strösökte väl lite jobb sådär, men ingenting av intresse dök upp. Då blev jag än en gång kontaktad av samma Kenneth med samma fråga, eftersom dom ännu inte hittat nån som passade för rollen ännu. En månad och några Skype-intervjuer senare med en fransman vid namn Orkun hade jag plötsligt ett jobberbjudande…
    Men till en början var jag inte speciellt intresserad när det i slutet av intervjuerna visade sig att jobbet skulle innebära en massa säljande. Så jag tackade nej med motiveringen att jobbrollen inte passade mig, samt att lönen var för låg.

    Då blev fransmannen förnärmad och ringde upp mig igen. Antingen så ljög han för mig, eller så hade jag missförstått honom från första början, men efter att jag haft det där samtalet med honom den 24:e september kändes allt plötsligt mycket bättre. Rollbeskrivningen lät bättre, han höjde lönen med några procent och han erbjöd mig en flytthjälpsbonus på en summa som nästan motsvarar 2 IBM-månadslöner.
    Ändå kände jag mig tveksam – att lämna den trygga tillvaron i Dublin kändes främmande och rent utsagt skitläskigt. Men när jag sen började tänka efter så trivs jag väl visserligen här, och jag har dom bästa vännerna man kan tänka sig, men mitt jobb motiverar mig inte längre. Hur jobbigt det än känns är det dags att växa upp på riktigt nu.

    Skiter det sig och jobbet visar sig vara en katastrof så kan jag alltid börja plugga igen, eller så får jag väl börja jobba som webbutvecklare istället. Lösningarna är många, det eventuella problemet existerar inte ens ännu. Det är dags nu, och det är med en tår i ögat jag säger det, men den 26:e oktober lämnar jag Irland för att söka jobblyckan i Stockholm. Allt annat har jag egentligen här, men samtidigt måste man få jaga sina drömmar även om livet för tillfället är sådär svenssonbekvämt som det blivit här…