Close

Category Archives Livshändelser

Nu kan jag nog äntligen säga det. Två månader tog det, men nu är minsann allt på plats. Mitt hem är nu ett riktigt hem och inte längre en steril tom lokal med ett otroligt irriterande eko.
Mamma var på besök i helgen och då fick man alla smådetaljer på plats, så nu är det nästan lite mysigt härinne. Köket är väl ingen superhit, men å andra sidan så har jag bott här i två månader nu och käkat därinne tre gånger totalt så det gör mig inget.

Planlösningen][/spoiler] finns här för den som är intresserad förresten.



Sovrummet är funktionellt och enkelt. En stor dubbelsäng, två nattduksbord och två garderober räcker bra för mig. Lampan i taket gör att väggen ser randig ut, men så är inte fallet.
Tänkte först sätta upp en TV på väggen nedanför sängen men insåg att jag i så fall kommer spendera hela helgerna liggandes däri och det är ingen bra idé. Bättre att komma ur sängen och flytta sig till vardagsrummet, bara en sån liten grej brukar kunna leda till att man kommer igång och fixar frukost. Efter det brukar man vara igång och redo för nya helgäventyr.



Datorhörnan i vardagsrummet. Skärmen är så magiskt snygg när den är avstängd (!) att jag vill gråta en skvätt. För 1990 kronor är den ett kap utan dess like utseendemässigt, spelmässigt har jag inte hunnit testa den ännu.
Tangentbordet kostade nog alldeles för mycket egentligen, och det blev inte hundraprocentigt med vita tangenter, men jag tänker inte ta bort dom och sätta tillbaka dom svarta tangenterna igen då det tog mig en hel evighet att byta dom första gången. Satsar på att smutsa ner tangentbordet istället och på så vis lösa det problemet.
Tillsammans med musen så blev dock helheten helt klart över förväntan.



Men allra mest nöjd blev jag nog ändå med TV-delen av vardagsrummet. TVn är om möjligt ännu snyggare än datorskärmen, högtalarna matchar perfekt och man ser inte en enda enhet som inte behöver synas (PS3an, receivern, bredbandsmodemet och media-PCn finns alla gömda där).



Det är då något som sen tar oss till den största arbetsinsatsen av allt i lägenheten, min supergrymma webbsida för att styra allt. Har säkert lagt ner en 100-150 timmar (!) på att få allt på plats men nu så funkar det nästintill perfekt. Man kan styra [spoiler title=TVn/receivern][/spoiler], [spoiler title=media-PCns input][/spoiler], [spoiler title=vilken film][/spoiler] som ska visas på TVn, [spoiler title=Spotify][/spoiler] samt [spoiler title=lamporna
i lägenheten vilket gör att man i stort sett kan styra allt man behöver direkt från soffan. Oavsett om man har en laptop eller telefon närmast till hands. Hur coolt är inte det? Eller som en viss medelålders man som såg projektet kommenterade det hela: Du är singel va?”.

Han menade såklart att det var det coolaste han sett i hela sitt liv (yes)

Så var det då äntligen gjort. Mitt livs näst största beslut någonsin är taget och jag känner mig ruskigt nöjd med resultatet. Skönt att man inte ens blev 2 gånger miljonär i skulder också, priset hamnade nämligen strax under 2-miljonerströskeln tillslut. Men om vi tar det från början:



Första lägenheten jag tittade på var en tvåa vid Globen och hur jag än vrider och vänder på det så kommer den lägenheten alltid vara den där flickan som man var okristligt kär i men som man aldrig fick en chans att leva tillsammans med”. Superfräsch, perfekt läge med superduperusikt mot Globen (det syns inte hur bra den var på bilden) och allt var verkligen guld med den.
Men då jag åkte till Polen i precis samma vända så kunde jag inte riktigt hänga med i budgivningen. Men får man inte den första får man ta sikte på nästa.



Efter att ha fått en förhandsvisning på en andra lägenhet med magiskt balkong, fått vänta en vecka efter att jag budat för att sen få höra ”Säljaren vill inte sälja före visning” så blev jag så sjukt knäckt eftersom jag var helt säker på att jag skulle få den.



Tack och lov kom min kära mor upp på besök lite slumpmässigt strax efteråt så då kikade vi in nästa lägenhet, en kass tvåa uppe i Solna. Den ser superfin ut på bilderna men kändes ungefär lika stor (och ångestfylld) som en hytt på C-däck på någon Finlands-färja så den gick fetbort. Inte Finlands-färjan då, men väl lägenheten.

Och det är nu det det slår mig att jag precis visat upp tre helt galet vackra lägenheter och byggt upp en förväntan som, och vi kan fortsätta med Finlandsbåts-jämförelserna, kan liknas vid förväntan man har innan man för första gången i livet kliver ombord på en 24-timmarskryssning. Man tror det ska vara party, glädje och fest men sen visar det sig mest vara en massa gamla tanter, sorgliga småstads-människor och misär ombord. Fast nu finns det varken gamla tanter, sorgiga småstads-mä… vafan, jag är ju från Borlänge…

Äsch, skit i den där jämförelsen, den var kass…

Men mitt första egna boende någonsin, ligger skojigt nog på Mögelv… förlåt, Möckelvägen och ser ut som såhär:



Så av alla bilder jag har på lägenheten just nu är det här alltså det bästa jag har att komma med. Ett rum som likaväl skulle kunna komma från ett mentalsjukhus. Imponerande va? Hannibal] [/spoiler] skulle kunna sitta där liksom. Kanske ska man ringa Sir Anthony Hopkins och be honom spela in ”Hannibal: Mögelvägenm 15, 40 kvadratmeter tredje trappan med grym planlösning”? Då kanske man kan tjäna tillbaka en bråkdel av den förmögenheten man lagt ut på lägenheten.

För det är ju lite skrämmande när man tänker på det. Inte Hannibal då, jag har faktiskt aldrig blivit riktigt rädd för ”När lammen tystnad” av någon anledning. Däremot är summan man lagt ut på lägenheten helt absurd egentligen. Lägenheten är imponerande 54 gånger större än mitt tidigare största köp (min kära [spoiler title=Nissan-Ferrari
) vilket så klart är helt sjukt. Men det är ju i grunden en investering och månadsavgiften på blyga 1 770 kronor gör att jag kan amortera typ 0,00001% av lägenhetslånet extra varje månad.

Jag funderade lite på hur jag skulle avsluta det här inlägget när jag började skriva det. Jag nojar onödigt mycket när det gäller inlägg om stora livshändelser. Jag funderade i alla fall kring om huruvida jag skulle avsluta på ett typiskt bittert och sarkastiskt Kausti-sätt med att förklara hur otroligt hemskt det känns att sätta sig i skuld för resten av livet eller hur jag skulle göra. Men i slutändan kom jag fram till att jag i framtiden kommer se tillbaka på det här inlägget och när jag då gör det vill jag avsluta med en skön känsla som faktiskt förklarar hur jag känner inför det här.

Och jag är överlycklig. Faktiskt. Lite rädd för vad framtiden har att erbjuda och jag tror inte jag riktigt har förstått att jag nog är rätt fast i Stockholm nu. Men ändå har en känsla av lugn infunnit sig. Ett lugn som på något vis börjar cementera fast känslan av att jag nu är stockholmare på riktigt och att jag nu kan börja planera nästa fas i livet. Och det känns faktiskt helt fantastiskt!”

So you are buying an apartment soon? Would it help you to become a headcount?”. Frågan kom helt plötsligt från ingenstans för några veckor sedan. ”Uh, potatis?” var ungefär vad jag fick ur mig som svar. Hängde inte riktigt med i svängningarna och ärlig som jag är ville jag egentligen svara ”Egentligen inte, banken kommer låna ut pengar till mig ändå” men tack och lov kom potatisen upp i mina tankar och jag lyckades ducka den tabben.

Sen hände ingenting, min manager åkte iväg på nån monsterresa för att starta igång PayPal i ett av våra nya områden och jag tänkte inte mer på det där. Jag fick ta över en stor del av hans arbete och jag slet som ett djur i några veckor. Han kom tillbaka, berättade att han var nöjd med mig och försökte deala till sig 4% av alla mina framtida inkomster mot att jag fick åka till ett ställe jag gärna vill besöka med jobbet. ”I see great things for you so it's a good deal for me” var hans resonemang. Oh stop it you
, men efter att ha jobbat på IBM i tre år är man rätt van vid att få höra tomma ord så jag tog inte åt mig speciellt mycket.

Men så plötsligt fick jag en fråga om när jag skulle vara på kontoret så att vi kunde sätta upp ett möte med TA-teamet. Frågade snällt vilka det är och fick ett avledande säljar-svar på frågan och köpte det utan att fundera vidare. Sen när den dagen väl var kommen började jag koppla saker och ting. Och visst var det som jag trodde, vårat kontor har gått så sjukt bra att dom ville erbjuda oss alla fast kontrakt direkt via PayPal/Ebay. I grund och botten innebär det gratis massage varannan vecka, gratis frukost varje fredag, gratis öl varannan fredag efter jobbet, sjukförsäkring, matbidrag på 70 kr/dag, betalda läkarbesök, en gratis flyttdag (bra tajming!), 30 semesterdagar per år plus en massa standardgrejer som man får här i Sverige. Och en anställningstrygghet som jag aldrig tidigare haft.

Från och med den 4:e juli kommer jag vara en del av PayPal-familjen och det känns helt sjukt bra! Nästa mål är att bli VD på företaget. Återkommer om 7 månader med om det lyckades eller inte…

Under tiden jag backpackade runt i Asien så lyssnade jag rätt mycket på låten ovan. Den är väl helt okej som låt bara sådär, men det som fastnade hos mig var en mening som dyker upp mitt i låten. Meningen i fråga lyder We can't spend our life waiting to live” och är egentligen sådär megadjup att man skulle kunna analysera sönder den i evigheter. Men vi skippar det.
En dag under resan så sammanföll låten plötsligt med ett email. Ett email från en kompis vid namn Kenneth som frågande undrade om jag letar jobb just nu eller inte. Egentligen var jag ju på jakt efter någonting bättre, vem är inte det, men samtidigt så var jag på semester i en månad till på andra sidan jorden. Så jag tackade nej, och tänkte inte mycket mer på det.

Sen gick det en månad och jag strösökte väl lite jobb sådär, men ingenting av intresse dök upp. Då blev jag än en gång kontaktad av samma Kenneth med samma fråga, eftersom dom ännu inte hittat nån som passade för rollen ännu. En månad och några Skype-intervjuer senare med en fransman vid namn Orkun hade jag plötsligt ett jobberbjudande…
Men till en början var jag inte speciellt intresserad när det i slutet av intervjuerna visade sig att jobbet skulle innebära en massa säljande. Så jag tackade nej med motiveringen att jobbrollen inte passade mig, samt att lönen var för låg.

Då blev fransmannen förnärmad och ringde upp mig igen. Antingen så ljög han för mig, eller så hade jag missförstått honom från första början, men efter att jag haft det där samtalet med honom den 24:e september kändes allt plötsligt mycket bättre. Rollbeskrivningen lät bättre, han höjde lönen med några procent och han erbjöd mig en flytthjälpsbonus på en summa som nästan motsvarar 2 IBM-månadslöner.
Ändå kände jag mig tveksam – att lämna den trygga tillvaron i Dublin kändes främmande och rent utsagt skitläskigt. Men när jag sen började tänka efter så trivs jag väl visserligen här, och jag har dom bästa vännerna man kan tänka sig, men mitt jobb motiverar mig inte längre. Hur jobbigt det än känns är det dags att växa upp på riktigt nu.

Skiter det sig och jobbet visar sig vara en katastrof så kan jag alltid börja plugga igen, eller så får jag väl börja jobba som webbutvecklare istället. Lösningarna är många, det eventuella problemet existerar inte ens ännu. Det är dags nu, och det är med en tår i ögat jag säger det, men den 26:e oktober lämnar jag Irland för att söka jobblyckan i Stockholm. Allt annat har jag egentligen här, men samtidigt måste man få jaga sina drömmar även om livet för tillfället är sådär svenssonbekvämt som det blivit här…