Close

Category Archives Backpacking i Asien


Efter en kamp utan dess like så blev det äntligen klart i torsdags: Jag och Johannes ska till Asien i sommar! Vi har fått slita med statistik om ticketsystem och agenter, vi har fått be på våra bara knän och vi har fått lov att skära bort en del av EM för att kunna göra det här, men det kommer vara så jäkla värt det!

Den 20:e juni, om 37 dagar, åker vi och vi hade inte bokat någonting förrän idag. Men nu är två flygbiljetter till Dehli, och hem från Tokyo, bokade. Monsterresan är påbörjad och det här kan bli hur bra som helst! 54 dagar i Asien bör räcka för att man både ska hinna dra på sig Salmonella, hinna tröttna på sushi och slösa vartenda öre man har på banken.
För tillfället är resvägen långt från spikad, men om vi får som vi vill kommer vi hinna med galet mycket på galet lite tid. En skiss över resvägen finns att se på min egensnickrade reseplanerare, men det är som sagt inte alls spikat.

Tips mottaget tacksamt, men nu ska jag försöka återgå till mitt gråa och tråkiga jobb samtidigt som jag räknar ner dagarna som är kvar…

Asien-resans start närmar sig och idag var det vaccingeringsdags. Otroligt förväntansfulla begav vi oss till vaccineringsstället som vi noga valt ut efter deras sortiment, deras låga pris och deras fantastiska pers… nej, så gick det inte riktigt till.
Som alltid så är jag ute i sista minuten med allt. Det är nu tre veckor kvar tills vi åker och vi hade innan idag inte fixat någonting med varesig visum eller vaccinering. Det var dags nu, så efter att ha kämpat i en vecka fick vi tag i ett ställe som fixade vårat sjukdomsskydd.

Rådgivaren på stället informerade oss väldans positivt om att vi under resan garanterat kommer drabbas av dom direkt dödliga virusen hepatit A, rabies, japanska hjärnsjukan, T-viruset och en massa andra roliga saker. Hans pepptalk ökade nervositeten inför resan med en tre tusen procent och allt kändes sådär lagom lustigt.
Sen fick vi ett varsitt papper med allt vi skulle vaccineras mot (Hepatit A + B, Malaria, nåt mer och Rabies). När jag sen förde över samtalet på kostnaden smet han smidigt undan med ett det ska jag berätta alldeles strax”.
Men han berättade inte det, utan istället förde han snabbt över samtalet på något annat och vi glömde helt bort samtalsämnet.

Sen när vi pratat klart om allt (han snackade så otroligt mycket att jag inte ens minns hälften) så fick vi sen följa med en riktigt trevlig sjuksköterska in för att få våra första tre sprutor. ”You first!” sa hon och pekade på mig. ”You will get som Rabies, some Hepatitus A + B and some andra najsa grejer”.
”Det känns ju tryggt” tänkte jag och började storgrina inombords. Jag var ju för ung för att dö!

Sen plockade hon fram dom mesigaste sprutorna jag sett i hela mitt liv. Minismå räcker inte för att beskriva dom. Sen tittade jag bort, och jag tror att jag måste ha svimmat eller nåt, för det var en riktig fyrasekunderkur hon körde i mig. Tre sprutor på halva tiden som Usain Bolt springer 100 meter på. Det sved ytterst lite av rabies-sprutan, men vad gör det om 100 år? Jag kommer ju börja gå zombie-berserk på jobbet imorgon och bita alla i kinderna ändå så. Speciellt eftersom hela vaccineringskalaset kommer gå på ungefär 300 euro totalt. Får sälja en zombie-njure när jag kommer till Indien.

Efter vaccineringen drog vi iväg och lirade fotboll direkt efteråt. Sjuksköterskan sa att det var okej och vi litar på henne.
Nu ligger jag här i min säng med en vänsterarm som känns som att den väger lika mycket som Hulkens vänsterarm men som ser ut som, och är lika stark som, en 12-årig flickas vänsterarm.
Ball biverkning liksom. Peter Parker blev Spindelmannen, elakingen i Resident Evil 2 blev en superzombie och Captain America fick ett superdupersexpack och blev halvt odödlig. Jag fick en vänsterarm som känns lite tyngre än vanligt. Livet är orättvist :f

Allt börjar med en ryggsäck. Eller ja, ska egentligen börja med en massa planering men det funkar liksom inte så för oss. Min och Johannes planering bestod mest av att packa väskorna, fixa visum i sista sekunden och sen rita ut en ungefärlig resväg.



Självklart så måste jag ju berömma mina sykunskaper. Med endast mina bara händer, en nål, lite tråd och två vassa käkar så lyckades jag själv sy fast inte mindre än t-r-e Sverige-flaggor på väskan. Fruktansvärt vackert om ni frågar mig, och lätt värt ett MVG.



Så efter att ha ångestpackat alla grejerna med baktanken att om vi missat nåt viktigt så skiter sig hela semester”, trots att pass, visum och flygbiljetter var i sin ordning beställdes i alla fall en taxi som skulle ta oss till flygplatsen. Vi tackade hövligt genom att betala halva taxiresan med en halv miljard 20-centare och taxichauffören ljög smidigt ihop ett ”It's ok”.



Incheckningen gick förvånansvärt smidigt och min 7,3 kilo lätta väska fick glatt dra på sig badmössan inför resan. Flygbolagen gillar inte remmar som kan fastna överallt, så det blev till att dra fram den blå skämsmössan.



7,3 eleganta kilon, till skillnad från Johannes som hade med sig nästan det dubbla… Orutinerad han, vem behöver byta kalsonger under resan liksom?



Efter att inte ha varit speciellt aktiv i bloggosfären så kan vi ju konstatera att mina spionfotograferings-skills har rostat ihop något ofantligt. Gubben i mitten där med det gråa skägget såg precis ut som skrämselgubben i det där skitläskiga skrotnisse-programmet som gick på TV när jag var ung. Bertil eller nåt tror jag han hette.
Så jag tänkte helt enkelt fejka att jag tog kort på min telefon, och sen zooma in den indiska varianten av skräck-Berti, men när jag började zooma in så brast min käre reskamrat J-man ut i tokskratt vilket resulterade i spionfoto-fiasko. Bättring utlovas framöver.



Elegant handbagage. Måtte någon viktig Dunnes-snubbe se detta så att jag får ett sponsorkontrakt.



Resvägen ner var ungefär så rakt ner som man kan tänka sig. Fågelvägen mätte ungefär 6 800 kilometer och beräknades ta ungefär 7,5 timme. Själv hann jag uppleva en riktigt bra flygmåltid (4,5 av 5 flygplan i betyg! *Sett ur flygmatsperspektiv) och inse att min stolsskärm hade ungefär 50 olika filmer, och 30 olika serier att välja på innan jag plötsligt avled helt och hållet i stolen.



Sen sov jag h-e-l-a vägen ner till Delhi. Trots lite halvtaskig turbulens så var jag helt knockad. Väl där togs vi emot av en något tystlåten man vid namn Raj som enkelt släppte igenom oss.

Men varför i hela friden har Delhi GMT + 5 och en halv timme som tidsskillnad? Kan dom inte göra som alla andra och ha heltimmar eller? Och varför fick inte jag och Johannes sitta bredvid varandra på flyget ner? Många är frågorna, men vi är i alla fall här nu!”

Det första vi lade märke till idag var det faktum att det var helt otroligt överdrivet megavarmt i Indien. Fyrtioåtta grader sade dom när flygplanet landat och jag kan säga att det kändes helt galet varmt när man klev av det tempererade flygplanet för att sätta sin fot i asfaltsöknen utanför flygplatsen.



Det andra vi märkte i det här landet var att varenda jävla bil har en tuta. Det spelar ingen roll vad dom gör eller vad som händer när dårarna här kör, dom tutar ändå. TUUUT, någon åker i bilen framför. TUUUUT, någon åker i bilen bakom. TUUUUT, någon står still på sidan av vägen. TUUUT, vi åker ensamma på en motorväg. Helt sjukt hur mycket dom tutar. Det sitter affischer med Please do not tryck på the tuta” lite överallt och inte en människa bryr sig. TUUUT, det sitter en affisch på väggen…



Här blev vi fast i en korsning eftersom den korsande trafiken försökte trycka sig rakt över. Då traskade våran taxichaufför bara ur bilen, skällde ut motorcyklisterna som tvingat sig ut mitt i vägen för att sen lotsa oss förbi eländet. Elegant, men jag undrar vad trafiksäkerhetsverket skulle säga om det i Sverige…

Men så efter att våran taxi inte hittat hotellet vi skulle bo på (troligtvis eftersom dom får provision på det) så hamnade vi på turistkontoret i stan. Väl där fick vi snacka med en snubbe vars namn jag inte minns, men han verkade rätt reko ändå. Vi berättade våra planer om att stanna i Delhi ett tag mednågra små utflykter och han skakade bara, precis som våran taxichaffis, på huvudet.

Och väl här så började den klassiska turistgrejen. Dom ville lura på oss ett paket, som förövrigt lät väldans bra, med en chaufför + bil för 5 dagar, plus boende och utflykter till Jaipur (som ligger 4 timmars bilfärd från Delhi) samt Agra. Det lät ju rätt vettigt, så vi kikade priset i alla fall: 53 700 rupees ville han ha för det, 6 300 kronor per person! Vi skrattade rakt ut och vägrade.
Men efter lite förhandlingar så hade vi fått ner priset till 13 000 rupees per person. Det motsvarar ungefär 1 600 kronor per skalle. Säkert ett rövarpris, men i alla fall ett pris som vi är villiga att betala för en privat chaufför, bil, utflykter och lite annat.

Jag vet inte hur mycket man borde betala för alla skatter, tullavgifter, bränslekostnader, andra hittepåavgifter han lade på plus boende för fem dagar, men jag tyckte att 320 kronor per dag och person lät rätt okej. Oavsett vilket så blev hela den här backpackerresan plötsligt mer av en ”privatchaufför med ryggsäcken i bagageluckan”-resa, men vi får väl se hur det hela slutar.



Våran chaufför hette i alla fall Twank. Mister Twank, eller som vi kallar honom Mr. T. Han har under dagen tagit oss med på lite olika utflyker, och hittills lätt varit värd dom 320 kronorna per dag.

Vi bad om tips på ett bra ställe att äta, och Mr T har ju stenkoll på vad som gäller. Så efter att vi fått våran mat på stället han tog oss till visade det sig att vi hamnar på en vegetarisk restaurang :@ Nåja, inget kött och förhoppningsvis ingen salmonella.
Servitören rekommenderade nån slags ostgegga med stoppade naan-bröd och vi höll med om att det nog vore gott.



Maten såg ju inte helt okej ut om jag ska vara ärlig…



… men brödet var riktigt gott, och priserna var skrattretande. 70 rupees för en vanlig måltid, 25 för en halvliters Pepsi. En rupee är halvtaskigt räknat ungefär 10 öre, så om ni delar alla priser med 10 får ni alltså dom svenska priserna. 7 kronor för ostsoppan, 2,50 för Pepsin. Som hittat.

Men nämnas bör att jag har en snål smålänning med mig som resesällskap. Herr Karlsson hade nämligen mage att klaga på den totala notan som slutade å 538 rupees – 53 kronor för två personers mat. Hopplös den killen…



Efter maten tog våran guide oss på en utflykt för att se lite olika saker. Mitt minne är kort och Google är inte närvarande på vårat hotell, så jag kan inte heller kolla upp vad stället heter.



Nån slags port var det i alla fall, men ärligt talat… har do inte bara piratkopierat Triumfbågen från fransmännen?



Efter det begav vi oss till nästa ställe, Humayun's Tomb, och vilket ställe det var då!



Stället var helt magnifikt och kallades ”Det röda Taj Mahal” av våran guide. Jämförelsen kan jag inte bedöma, men den snubben som byggde det här stället måste ha haft en nedrans kort… grej.
Tror förövrigt att stället hade gjort sig bra som hatt. Eller vad tycker ni? Sitter det inte väldans bra på min hjässa på bilden?



Allt detta byggdes för en död fru! Snacka om megatoffel den där killen som byggde stället… Ändå inte mindre imponerande. Fantastiskt, magiskt om än inte ens i närheten av unikt i det här landet.

Betyg på Humayun's Tomb: Fem av fem kebabrullar



Fräsig motljudbild inifrån stället. Hade han kanske flera fruar begravda där måntro, eller vad hon bara osedvandligt tjock så att man var tvungen att dela upp henne?



The main chamber där favoritdamen (eller favoritdelen av henne) ligger.



Grymt ställe!



Efter denna fantastiska skapelse så tog våran chaffis Mr T oss sen till nån slags trädgård som var en ganska stor besvikelse. Herrelösa hundar som bajsade bredvid oss, gröna buskar och ekorrar överallt. Inte ens en enda blomma sågs till. Vad är det för trädgård? Kanske så det går när det är närmare 50 grader i solen i och för sig?



Men den här tävlingen om vem som hade störst… gravkammare har dock nått helt löjliga proportioner och vi såg ett antal såna ställen bara under våra få timmar ute på utflykt.



Imponerande – absolut, men lite väl tråkigt att alla skulle ta efter den som nu var först.



Vi har även sett lite olika byggnader där diverse storheter bor. Presidentens bostad med sina 365 (trehundrasextiofem!) rum, parlamentsbyggnader, bostäder för arméchefer och annat som verkligen visar vilken enorm klass-skillnad som finns i landet. Vi såg även en del av dom lite småmiserabla områdena, och även om dom säkerligen inte är värst så var det skrämmande illa ställt där…



Sten-boobies är aldrig fel.



Det här stället var ju annars rätt sjukt. En enorm staty på säkert 20 meter som föreställde nån gudinna av något slag.



Bron är ju helt vansinnigt dåligt placerad, men det ger kanske nåt slags perspektiv på hur enorm gudinnan där är. Indierna älskar sina gudar och gudinnor alltså…

Nu peppar vi för morgondagens äventyr med Jaipur, den rosa staden och annat okänt. Håller tummarna för att vi inte blir rånade, och om vi nu blir det håller jag tummarna för att jag springer snabbare än Johannes…”

Indien-dagarna tuffar på och jag börjar känna att Indien inte riktigt är som Europa. Antagligen är resten av Asien likadant, men den naiva delen av mig (hela jag) trodde ändå inte att det skulle vara såhär omskakande att besöka ett nytt land.



Men ja, våran vistelse rullar på och idag har den rullat på en sisådär 5 timmars bilfärd ner till Jaipur. Hastighetsgränserna låg på måttliga 60 kilometer i timmen, men 60 kilometer i timmen” är tydligen indiska för ”plattan i mattan”.
Det roliga är ju det att våran Tata Shoekartong maxar 90 km/h, så det blir aldrig riktigt Formel 1-hastighet på grejerna om man säger så.



Men däremot kör dom alla som dårar även på motorvägarna. Det är tutande till höger och vänster, bilar som svänger in mitt framför en på motorvägarna och dårar överallt. Finns det vara två filer på vägen? Då åker vi 4 bilar i bredd. If it fits it sits typ.
Tänk er överlag en typisk svensk idiot på vägarna. En såndär som prejar dig när du vill in i körfältet, en som kör alldeles för fort och en sån som aldrig använder bälte. Då har ni den typiska indiska bilchauffören. Rökpaus? Vi stannar mitt på sidan av motorvägen. Det är ju enklast så liksom…

Bensinpriset ligger på måttliga 54 rupees per liter, vilket omräknat till kronor väl borde bli en 7-8 kronor per liter.



Men efter en, vad som kändes som en, never ending biltur på lite mer än 26 mil (!) så var vi äntligen framme vid det enorma fortet vars namn jag inte minns (för att vi inte haft internet på 3 dagar nu…). Kan det ha varit Amber Fort?
Men oavsett vilket så var palatset något i hästväg, precis som den röda Taj Mahal-kopian vi såg igår. Bilder kan inte beskriva stället, och det hade även en egen kinesisk (indisk) mur inkluderat i paketet.



Tyvärr var det helt omöjligt att få med allt på bild, och även om man hade fått det är det omöjligt att faktiskt se hur enormt stället var.
300 år hade det totalt tagit att bygga stället, och jag var mäkta imponerad.



En av dom öppna ytorna som fanns inom fortet. Känns lite som Diablo om jag ska vara ärlig…



En snajdig trädgård är aldrig fel att ha i ett krigsfort.



Ptja, tänk er att kliva ut där en tidig måndagmorgon och köra den klassiska ”I LOVE THE SMELL OF NEPALS IN THE MORNING”. Även om man inte är i Nepal, utan Indien då. Jag hade lätt gjort det! Eller varför inte den klassiska ”IM THE KING OF THE WOOOORLD”?



Biffig kille (med vattenflaska) framför ingången till fortet.



Efter det begav vi oss till nästa fort, vattenpalatset (ni som spelat Ocarina of Time kanske minns det?). Dom har tydligen fixat upp en damm som håller vattennivån jämnt precis bredvid fortet, och på så vis slipper dom eventuella översvämningar. Smarta snubbar det där.



The vattenpalace number uno.



Det är annars kul att se att se vilken turistfälla vi har gått in i. På många av dom ställen vi stannat på har en liknande bil stannat på strax efter för att släppa ut ett par japaner, tyskar eller nåt annat naivt och vilset folk vars enda intresse är att köpa paketresor till överpris.
Så även på matstället vi åt på. Jag beställde in kyckling curry med naanbröd och ris, och jag får då säga två saker om detta:
Kycklingen var den köttsnålaste kycklingen jag någonsin ätit. Svensk skolmat är rena rama lyxen i jämförelse, men samtidigt var det lätt den godast curryn jag någonsin ätit. Lagom kryddad och riktigt god.

Betyg på curry chicken på turistfällan: Fem av fem marmorstenar



Då dagen varit väldans varm så har det tagit ganska gott på krafterna, men vi begav oss ändå till nästa gravplats. Det var en plats där nån rik snubbe blivit bränd på bål efter att han dött, och jag känner redan nu att mina redovisningar av ställena är helt värdelösa utan bakgrundshistoria. Men elegant var det i alla fall, det må jag säga.



Än mer inponerande var dom vita marmortornen som byggts upp på samma plats. Fantastiskt elegant och antagligen riktigt riktigt påkostat.



Kolla detaljerna! Sådana stenar satt runt hela byggnaden, och det var skulpturer och annat på resten av alla delarna också.
Dom kan det här med detaljer indierna!



Vitt monument. Sjukt vackert.



Vi har besökt så många fort, palats och grejer att jag redan börjar ledsna lite. Indien är rätt påfrestande som land, eller mest människorna här, och med en temperatur på närmare 50 grader så blir allt så otroligt mycket jobbigare. Kanske inget som ni på Irland riktigt kan greppa, ni har väl tokregn fortfarande ;), men jag och Johannes lider nåt enormt här i solen.



Det enda värt att lägga på minnet från det här palatset var den lilla snubben som försökte fotobomba mig och härma mitt peace-tecken samtidigt som jag gjorde det. Tyvärr var Johannes alldeles för seg för att då det på bild, men jag tyckte det var bra gulligt ändå :i



Annars kan vi snabbt konstatera att Johannes leder ”komplimanger av indiska män”-ligan med imponerande tre komplimanger. Alla rörande hans långa och hyfsat blonda hår. Tror han kan få ligga lite där om han bara lägger ner lite tid på att stanna upp och prata med dom.



Dagens actionäventyr var annars när vi fick megapunktering på bakdäcket mitt i stan. Tacka gudarna för att det inte hände på motorvägen i 90 blås utan bälte… Men våran chaufför Mr T betedde sig mycket proffsigt när han elegant dök ner i bagageluckan, plockade fram reservdäcket och bytte det i något som bäst kan beskrivas som Formel 1-tid. Om bilmärket Tata någonsin bestämmer sig för att ställa upp i Formel 1 har vi en solklar pitstop-snubbe här.
Alla runtikring betedde sig annats precis som man haft fördomar om. Mr T fixade däcket och runt honom stod 6-7 andra indier och tittade på.

Men när det väl var fixat var det dags för hotellavsläppning. Då vi bokat allt i blindo med hjälp av en indisk turistguide så var allt minsann en aning nervöst, inte minst för att vi rutat ner priset från 6 000 kronor till knappa fjärdedelen. Så likt något slags IRL-Bingolotto begav vi oss mot hotellet. Programledaren hette då alltså Mr T och han lotsade oss genom mängder av fina områden, för att sen åka in i riktiga ruskhålor, in i fina områden igen och tillbaka till ett ruskområde. Katastrofen kändes som ett faktum…



Lucköppningen av rum nummer 109 gick dock otroligt mycket över förväntan, och allt här kändes rätt fräscht faktiskt. Med tanke på första intrycket så var vi överlyckliga, även om swimmingpoolen sen visade sig innehålla en jäkla massa levande saker som inte var människor.



Schysst rum med otrolig utsikt mot en stenvägg.

Kan annars inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka om våran chaufför Mr T ännu. På något sätt vill jag lita på honom, men det ligger ändå ett ”han kommer rånmörda oss när vi kommer tillbaka till Delhi” i bakhuvudet. Det är som om han är Gollum i Sagan om Ringen eller nåt. Som att han beter sig trevligt och artigt, men att han egentligen bara vill råna oss på våra väskor och kasta ut oss för närmsta stup…