Close

Category Archives Backpacking i Asien


Så var den då kommen… Den sista riktiga dagen av semestern. Imorgon flyger vi hem, men idag ville vi fira hemresan med ett pangkalas. Efter ett kortare besök i en av Tokyos mörkare gränder där min njure såldes så tog vi sen sikte på restaurangen Ajitetsu som vi bokade bord på igår kväll.

Vi klev in på stället och blev bemötta som två kungar. Personalen var hur trevliga som helst och vi fick sen ett bord i lagom skymundan. På plats låg standardgrejerna för en vanlig middag i Japan, men det som egentligen var intressant var ju menyn.



Vi kollade igenom den lite kort och såg att priserna varierade från 5 000 yen (drygt 450 kronor) för Chef's choise – The chef will serve the best dishes available for your budget” till fantasipriserna på 36 000 yen (drygt 3 100 kronor) för ”The three awards Course” som innehöll typ en halv kobekossa.
Då min njure tydligen inte var sådär jätteeftertraktad på marknaden så gav den inte mer än drygt tusenlappen, så det blev budgeten för dagens supermåltid.

Kocken kom sen bort och förklarade lite hur menyn fungerade, vad som fanns i dom olika rätterna och lite allmänt bakom vad kobe-kött är. För er som inte vet vad det är så kan vi börja med att visa hur en vanlig köttbit brukar se ut. Någonting i den här] [/spoiler] stilen är väl vad vi alla är vana vid att se. Vanligt kött helt enkelt, som efter till-lagning smakar riktigt gott.

Kobe-biffen är dock lite speciell. För att få fram det absolut bästa köttet från kossorna så matas dom med öl och sen masseras dom också. Behandlingen gör då att köttet går från ”vanligt” till ett mycket mer marmorerat [spoiler title=utseende
med fett insprängt på ett väldans elegant sätt.
Äkta Kobe-kött finns bara tillgängligt i Japan, Macau och Hongkong och endast kött tillverkat i Kobe får kallas för kobebiff.



Men först förrätten. In på bordet kom den minsta ”appetizern” jag någonsin ätit, och nog fick man upp aptiten efter att man ätit upp den lilla mängd kött som fanns där. Men köttet smakade riktigt bra, och det är nästan svårt att sätta ord på det som kom därefter…



In på bordet kom sen nämligen den första av två tallrikar kobekött.



Till köttet fick man sen två olika såser, havssalt, peppar och soja. Sojan smakade nåt fantastiskt gott och var min personliga favorit, men mestadels så åt jag köttet utan någonting på det för att kunna känna köttsmaken istället.



Vi fick sen en egen stekpanneliknande grej som man kunde steka köttet på. ”10 sekunder på varje sida, sen är det klart att äta” sa kocken och vi lydde hans råd. När man sen stoppade in köttet i munnen var det som att en ny värld öppnade sig…

Jag vet inte riktigt hur man ska förklara smaken heller… Jag har aldrig ätit någonting som liknar kobe-biff förut, och om jag säger vad jag tänker så låter det ju tokäckligt. Men aja, om ni tänker er att ni mosar ner kött något ofantligt noga till mikrosmå bitar och sen blandar ut det med pannkakor, då har ni ungefär en liten idé om hur konsistensen är. Lägg sen till en köttsmak som är så galet god att den får dig att fån-le likt en ful tjock unge i fjärde klass som precis spöat en förstaklassare, då har ni kanske fått en liten liten bild om hur gott det smakade.



Sen kom då nästa tallrik in, och här smakade det ännu bättre! Dom tjocka bitarna (högst upp på min tallrik) nästan smälte i munnen när man åt dom. Smaken var sen som om någon stoppat in kött-fyrverkerier i munnen och tänt på, med köttsafter som rann likt Niagara-fallen. Magiskt, fantastiskt och lätt den absolut bästa maten jag någonsin ätit.

Jag försöker komma på bättre sätt att beskriva hur gott det var och hur det smakade, men det är så otroligt svårt att förklara någonting jag inte riktigt kan jämföra med någonting annat här i världen. I vanliga fall brukar jag alltid hitta någonting vettigt som är liknande, men här går det bara inte. Sista jag smakade en god steak var på Cheesecake Factory i San Fransisco, men den går inte alls att jämföra med det här köttet… Konsistensen på vanligt kött är heller ingenting som är ens i närheten av likadant. Vanligt kött är oftast lite ”segt” eller hur man ska förklara det, men här skulle man lätt kunnat skära köttet med en sked.



En alltid lika nöjd kis som ger kobe-biffen fem av fem toasters i betyg. Priset på drygt 1 200 kronor för mitt käk plus två öl kändes väl en aning speciellt, men sett till upplevelsen och bucket list-avcheckningen så var det lätt värt det. Och jag skulle nog göra om det igen om jag åkte hit, så bra var det. Det är mer en upplevelse än en måltid, lite som att slicka på matens Taj Mahal ungefär. Ett minne för livet, och något jag lätt kommer minnas så länge jag lever. Utan tvekan. Den där mjuka smaken följt av den mustiga köttsmaken… Mums!”

Vi har inte gjort sådär speciellt mycket dom senaste dagarna, och därför har jag inte heller lämnat några avtryck här heller. Jag har försökt jämna ut min T-shirtbränna så gott jag kunnat, vilket i sin tur gjort att jag idag är hummer-röd över hela kroppen och utstrålar värme som ett nyligen exploderat Tjernobyl. Dessutom har jag missat en bit eftersom solen stått snett båda dagarna jag solat, men om jag inte berättar det så kanske ingen märker?

Idag har vi i alla fall gjort nåt vettigt, vi har besökt Japans största mässa för självpublicerade serietidningar. Låter kanske tråkigt, men mässan besöks av ungefär 500 000 personer varje gång den hålls. Det är en halv miljon personer det, spritt över tre dagar…



Och nog var det mycket folk. ÖVERALLT var det såhär mycket folk, och ytan mässan tog upp måste ha varit några tiotal fotbollsplaner minst. Folket var sen överallt och det var som om japanerna ställt ut statister som delat upp sig precis lagomt över hela området. Det var fullt överallt, men aldrig någonsin så blev det stående köer utan allt rullade på i sakta takt hela tiden.



Jag förstår annars inte hur man kan sälja såhär mycket serietidningar under några dagar. Läste nånstans att det är över 10 000 personer som säljer sina verk här och tydligen ska guideboken för stället vara lika tjock som en telefonkatalog. Helt sjukt, men ändå rätt intressant. Dom flesta böckerna är så kallade d?jinshi”, självpublicerade verk som i dom flesta fallen aldrig går vidare och tycks i några större upplagor. Har man därför tur att få tag i ett exemplar av ”rätt” bok så kan man sälja den vidare för mellan 10 och 100 gånger värdet på Ebay om något år.

Då jag själv är snudd på ekonomiskt oberoende så kände jag att en investering i den japanska serietidningsbusinessen inte riktigt var värd mödan och skippade därför att inhandla några verk.



Folk överallt, men aldrig problem med att ta sig nånstans. Vi gick runt hela området och kollade i alla 12 hallarna, men aldrig var det något problem med att gå dit man ville. Japanarna kan verkligen det här med tysk ordning och reda.



Själva mässan i sig var väl sådär lagom intressant, men min personliga favoritdel var cosplay-området utanför hallarna. Där stod hundratals personer som var utklädda till sina favoritfigurer uppställda och posade glatt för alla som ville ta bilder. Att det var 35 grader varmt och sol ute var det ingen cosplayare som brydde sig i, alla ställde upp direkt man frågade om man fick ta en bild.



Men en stor del av cosplayandet i Japan verkar handla om tjejer. Unga tjejer. Småflickorna stod överallt och försökte alla överträffa varandra i minimalism när det kom till kläder. Dom fula gubbarna stod överallt och njöt i fulla drag av att kunna knäppa kort på småflickor i utstyrslar som knappt täckte någonting alls…

Noterbart är att säkert 85-90% av alla utklädda på mässan var utklädda till tjejer. Det innebar även att vi fick se både en och tre kvinnor med adamsäpplen…



Min personliga favorit. Nanoha Takamachi heter figuren hon gestaltar och jag köpte faktiskt några figurer av henne för någon dag sedan när vi var i Akihabara.



Magnus Uggla – Fula gubbar.mp3



Vissa av tjejerna hade i alla fall eleganta kläder på sig, även om varken jag eller Johannes knappt kände igen en enda karaktär…




Musse Pigg och Sub Zeros flickvän?



En av dom mer imponerande dräkterna. Förstår inte hur han orkade stå i värmen med den där på sig dock…



En tjej (!) utklädd till Link från Zelda-spelen. Hade hon haft ett svärd hade det lätt varit den ballaste dräkten på mässan.

Comiket kanske är någonting vettigt för alla som är insatta, men att som västlänning komma dit och tro att man ska förstå minsta lilla visade sig vara lite väl naivt. Kul att ha varit där, men inget förutom cosplayarna gjorde det värt att åka dit. Men så är jag inte en anime-nörd heller…

Comiket får två och en halv pilbågar av fem i betyg.

Dagen idag har varit helt freaking awesome! Den började med nudelfrukost, sen fortsatte den med en båttur längs med Sumida River i en båt som mest liknade ett rymdskepp ur nån rymdfilm. Helt galet ball, även om den inte riktigt nådde någon warp speed under resan.



Tokyo har även sin egna Frihetsgudinna också. Även den passade vi på att se under våran dagsresa. Dagens egentliga mål var dock inte vare sig rymdbåten, Frihetsgudinnan eller Rainbow Bridge som ni ser i bakgrunden på dom båda ovanstående bilderna. Nej, dagens mål var någonting mycket mycket ballare…



Men innan vi nådde dit tog vi en svängom runt Odaiba-området och strosade längs med vattnet. Vi hann även se megastora båtar som låg på plats i Tokyos hamn och jag fascinerades något enormt av kranarna som dom använder sig av. Har själv kört travers på SSAB en gång i tiden och det var sådär lagom lätt att få stopp när man fick sving på grejerna man lyft upp. Att då sitta med containrar som ruskas omkring av vinden samtidigt som man försöker sätta ner den på en gungande båt måste ju vara snäppet värre…



Paus i sightseeingen innebar godsaker. Kan informera om att jag INTE smakade gröna te-glassen. Huuu.



Men dagens riktiga mål var den 18 meter höga Gundamstatyn som står bakom ett av varuhusen där. På avstånd ser statyn sådär lagom imponerande ut, men den var äckligt välgjord när man väl kom fram till den. Superball och ännu häftigare IRL än på bild.
Den var dock galet svår att hitta, och nu har dom även flyttat statyn så att den står på en annan plats än tidigare (om jag förstod det rätt). Vill ni se den, ta tunnelbanan ut till stationen Daiba, kliv ur och gå mot den söndra delen av halvön. Där ska ni hitta ett varuhus som heter Diver City och där, på den södra sidan av varuhuset ska statyn stå.



Gundam är annars löjligt stort i Japan. Dom hade sitt eget café bredvid statyn, och robotfigurerna finns att köpa i mängdvis på varenda leksaksbutik i hela landet. Dom har hela våningar med bara Gundam-robotar på vissa butiker och jag förstår ingenting alls av varför. Kanske bör man lära sig japanska och kika serien när man kommer till Dublin?



Men nog är statyn ball… Helt sjukt ball…



Sen avslutade vi Odaiba-besöket med att promenera hem över den 798 meter långa Ranbow Bridge. Bron är så mycket elegantare och maffigare i verkligheten än på bild, och promenaden över var en rätt trivsam historia. Förutom att vi lyckades gå vilse i drygt en timme efter att vi gått av bron då…



Men den här dagen har haft ÄNNU mer fantastiskt att bjuda på! Superlativen börjar ta slut, så vi nöjer oss med att nämna att japanerna har totalkopierat Eiffeltornet av fransmännen och sen målat det i helt hysteriskt fula färger innan dom placerade strukturen nästan mitt i Tokyo. Sådär lagom osmakligt och fult, men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras lite av schabraket…



Nöjd kis som vet hur man stoppar trafiken för att få en vettig bild. Jag placerade helt enkelt Johannes + en ketchupflaska lite på sidan om mig och lät honom spruta ner sig själv med den röda sörjan innan han högljutt började skrika Ajjj, aaaaajjjj” om och om igen. Funkade fint, och jag fick sen hjälp av en japanare att ta bilden.



Den här supergrymma dagen avslutades sen på hamburgerhaket Blacows som serverar dom bästa burgarna i staden. Burgarna är gjorda på Black Wagyu-kött
vilket bäst beskrivs som en marmorerad köttbit med stor del fett. Må låta konstigt, men det där fettet gör att köttet blir så otroligt mycket mörare än vanligt kött. Den dyraste steaken man kunde köpa på stället kostade ungefär 500 kronor och beskrevs med orden ”You can cut it with a pair of chopsticks” – du kan skära den med ett par ätpinnar.

Nu lever vi trots allt under en budget här på resan, och då min njure som sagt börjat hamna i farozonen för att behöva säljas så skippade vi steaken. Istället beställde jag in en hamburgare med Wagyu-kött på…



Den kanske inte ser mycket ut för världen, men oj vilken burgare! Det var som att äta hamburgargröt eller nånting, även om det nog låter rätt hemskt. Inget problem med att bita sig igenom köttet, utan det bra föll isär mellan tänderna. Helt magiskt och bara himmelen för en burgarälskare som mig. För 120 spänn var det lätt den bästa burgaren jag ätit i hela mitt liv, och den slår till och med superburgaren från San Fransisco.



Nom nom nom!

Just nu är semestern sådär fantastiskt underbar som den ska vara. Upplevelserna avlöser varandra, lugnet av att ha funnit sig till rätta i staden har infunnit sig och allt känns bara sådär otroligt bra. Jag har funnit lite av det där lugnet som jobbet har tagit ifrån mig igen, och det ska faktiskt bli riktigt nice att komma till Dublin om några dagar. Jag har ju trots allt min favoritdam Karin kvar på Irland och dessutom kommer jag snart flytta och få ett eget rum också! Äventyren väntar även på hemmaplan, men dit är det ännu några dagar så jag passar på att njuta av alla dom fantastiska sakerna världen har att erbjuda ett litet tag till…

Sexhundratrettiofyra meter. Nej, vi snackar inte om storleken på mitt ego, vi snackar om Tokyos Skytree! Helt löjligt högt, helt löjligt utstickande ur skylinen och helt löjligt fult står det där i östra delen av centrala Tokyo.



Vi bestämde oss för att åka upp å kvällen för att få en lite mer intressant vy över staden. Trots bättre vetande betalade vi dom 2 000 yenen (ungefär 200 kronor) för att låta hissen ta oss upp till första utsiktsnivån. Jag säger trots bättre vetande” eftersom vi varit upp i ungefär 275 torn på resan och inget har ännu kunnat överträffa utsikten från Victoria's Peak i Hongkong. Det blir liksom fusk att stå inomhus och kika ut genom fönsterrutor på små höghus när man istället kan stå utomhus i Hongkong och kika ut över monstruösa skyskrapor i mängder. Men, vi gav i alla fall Tokyo Skytree ett försök som sagt…



Hissen kämpade upp oss till utsiktsplatån i öronploppande 600 meter per minut, en hastighet som inte låter lika imponerande om man istället uttrycker den som 36 kilometer per timme.
Ändå får jag säga att den 350 meter höga utsiktsplatån kändes riktigt modern. Inte så konstigt med tanke på att tornet öppnade i maj i år, men jag blev ändå glad av att se att även utsiktsplatå-byggandet utvecklas år för år. Framförallt var det storleken på ytorna vid fönstret som imponerade på mig. Det fanns plats för nästan alla att stå vid ett fönster, även fast det var mycket folk. Så har det inte varit i något annat torn vi besökt.



Men utsikten var faktiskt riktigt imponerande. Tokyo är så sjuuukt stort, och hur långt man än tittade så såg man lampor och hus. Man såg till och med så långt att man kunde se Mordor längst borta i horisonten…



En bild säger mer än tusen ord sägs det, men den här bilden gör inte alls utsikten rättvisa. Betyder det i så fall att jag lika väl kan ge upp försöken att beskriva utsikten?…



Man såg i alla fall hem till oss! Precis bredvid den där blåa grejen i mitten där bor vi! Alltid lika intressant att kunna kika in i sitt hotellrum när man står 350 meter upp i luften.

Vi skippade dock att betala 1 000 yen extra för att åka upp till 450-metersobsevatoriet. Vi har sett så många stadsbilder från torn nu att vi vet att 100 meter extra i höjdled inte gör någon skillnad. När vi dessutom varit uppe i ett högre observatorium (kapsylhotellet i Peking) så kändes det meningslöst att åka upp här.



Kö till shoppen i tornet. Kö för att få köpa souvenirer. Kö. För. Att. Få. Köpa. Souvenirer. Vad i hela….!?



Dom hade även en skywalk, men jag blev personligen inte så speciellt imponerad av den. Inget speciellt, men säkert kul om man aldrig sett en förut.



Skytree i Tokyo får två av fem Transformers i betyg.

Morgonstund har guld i mund. Vet inte hur många gånger jag hört det där uttrycket, men efter noggranna efterforskningar kan jag konstatera att påståendet inte alls stämmer. När vi så läste recensionerna igår och fick tipset att anlända till dagens första utflyktsmål redan vid klockan 05:00 så körde vi en snabb Robinson-omröstning. Då pakt-bildningen på resan är överhängande så röstades alternativet sovmorgon fram till klockan 10″ fram som en överlägsen vinnare med siffrorna 2-0.



Vid en första anblick är stället annars väldans osexigt. Nu är stället förvisso en arbetsplats snarare än en turistattraktion som ovanstående skylten säger, men jag förväntade mig i alla fall båtar, hamn, vatten eller någonting mer än en industri när vi bestämde oss för att besöka fiskmarknaden Tsukiji Market i Tokyos hamn.
Stället är vida omtalat för sin otroligt färska sushi, och som en sushiälskare kändes resan dit lite som när man blev av med oskulden. En lång väntan, pirr i magen och sen en svag lukt av fisk när man väl nådde målet.



Fiskmarknaden är annars välkänd för sina löjliga köer. Dom mest populära restaurangerna når ibland kötider på 4-5 timmar, något som kanske låter lite löjligt när man läser det. Dock är nästan alla ställen riktigt riktigt små och tar inte mer än 10-12 personer, så om det då står hundra personer i kö så kommer det ta tid.



Vi ställde oss inte i nån av dom megalånga köerna, utan vi tog en av dom köerna som låg på en 20-30 minuter. Tyvärr började det Irlands-regna efter ungefär 2 minuter och vi bestämde oss för att ta grann-restaurangen istället. Väl inne möttes vi av en väldans burdus gammal man som tydligen var kocken. Han verkade en aning skrämmande, men sen fick han syn på Johannes Hard Rock-tshirt och började spela luftgitarr. En bizarr upplevelse för att uttrycka det milt.
En varsin tallrik sushi beställdes och sen kunde vi lugnt se på när kocken elegant förberedde maten framför oss.



Så, till den stora frågan, hur smakade det? Helt fantastiskt gott! Tonfisken var alldeles fantastisk, sjögräsrullarna var bättre än mina hemgjorda och den där slemmiga saken längst ner i mitten smakade faktiskt marsipan. Låter kanske konstigt, men var förvånansvärt gott. Lite svårt att i ord, en sisådär 10 timmar senare, beskriva hur maten smakade – men nog var det den bästa sushitallriken jag någonsin ätit. 210 kronor kostade kalaset, och jag skulle göra det imorgon igen om inte Johannes sett grön ut i ansiktet när vi lämnade restaurangen idag. Han gillar tydligen inte sushi :i



Nöjd kis äter sushi på fiskmarknaden i Tokyo. Johannes är fortfarande fotograf-handikappad och förstår inte det här med att få med alla viktiga element i bilden, så ni får bara se mig, en sushibit och en halv tallrik [?]

Men det här var för mig en av dom bättre upplevelserna på resan, trots Johannes inkompetens när det kommer till kameraarbetet. Att sitta där och äta sushi i Tokyos fiskehamn, på ett av dom färskaste ställena man kan äta sushi på, var riktigt riktigt mysigt. Det levde helt upp till förväntningarna och det var nånting magiskt med det hela. Fem av fem pingviner i betyg till Tokyos fiskehamn!

Ny dag, nya äventyr. Vi har bytt hotell, men jag står fast vid mitt toppenbetyg för kapselhotellet. Det nya hotellet ligger några stationer ifrån något av det bästa Tokyo har att erbjuda, och vi var såklart tvungna att åka dit direkt vi dumpat väskorna inne i receptionen.
Akihabara stavas stället, och jag kan inte ens stava det själv ännu. Det är i alla fall ett ställe som Europa bara kan drömma om, ett nördarnas paradis bestående av en miljard elektronik- och figurbutiker.



Hur kan man inte älska japanerna när dom sätter upp varningsskyltar för snuskgubbar i tunnelbanan? :i



Men glöm snuskgubbarna nu (dom återkommer vi till om ett tag), Akihabara är det som gäller för tillfället. Till bredden fullt med PC-affärer i stil med Komplett, TV-spelsfigurbutiker ni svenskar aldrig sett maken till samt arkadhallar i mängder. Paradiset helt enkelt, och jag har spenderat en hel dag där!



Japanerna gillar sina serietidningar, och på bilden ser vi ett blått sjuvåningshus på sju våningar helt fyllt med serietidningar. Allt du kan tänka dig fanns där och inte ens fantasin räcker till för att föreställa sig vad japanerna lyckats trycka i tidnings- och seriebokform…



TV-spelsbutiker fanns det såklart även gott om. Då ingen av oss äger en japansk konsol (än?) så finns dock inte riktig behovet att köpa japansklåsta TV-spel, trots att utbudet är hundraprocentigt. Allt du kan tänka dig fanns där och inte ens fantasin räcker till för att föreställa sig vad japanerna lyckats framställa i TV-spelsform…



Gillar du TV-spelsfigurer? I så fall har Akihabara alla figurer du kan tänka dig. Megaman, Zelda, Mario och egentligen allt du kan tänka dig finns där. Vissa i stor form, vissa i små former och många i båda storlekarna. Vad dock beredd på att leta som en dåre om du ska ha tag i Megaman eller Link. Dom två figurerna är helt hopplöst svåra att få tag i. Jag var extremt noga och kikade igenom varenda hylla, och lyckades på 7 timmar hitta två Link-figurer. Megaman var några fler, men fortfarande skrämmande få. En stor del av figurerna är asiatiska manga-figurer som man har noll koll på.



Annars finns nästan varenda TV- och filmkaraktär i figurform också. Det är omöjligt att räkna upp dom alla, men det finns helt sjukt många. Kan du nåt om japansk kultur känner du säkerligen igen ännu fler.



En av dom mer fascinerande delarna i en av butikerna. Cosplay-delen där man kan köpa kläder för att klä ut sig till t.ex. TV-spelsfigurer. Majoriteten av kläderna var dock för damer, och jag kan tänka mig att många av killarna här i landet projicerar sina fantasier på sina flickvänner. Eller på sina syskon… Tror inte många av besökarna i dom här butikerna har flickvän när jag tänker efter på folket jag sett idag…



Yoyo-kungarna dominerade i Yoyo-hörnan. Jag kände mig så jävla värdelös när dom skryt-yoyoade fram helt sjuka moves med hjälp av sina aluminiumyoyos med extra kullager – samtidigt som dom hade på sig en såndär töntig yoyo-handske.
Jag har en flickvän, det har inte ni! (twisted)



Yoda-, R2D2- och C3PO-ringar. R2D2-ringen var helt galet ball, men kostade 1500 kronor. Hade lätt köpt den annars!



Japanarna är annars rätt smarta. Istället för att folk ska springa runt med blöta paraplyn och blöta ner både varandra och golven så har dom kommit på en ny uppfinning – paraplykondomen! Man trär helt enkelt på den på sin… sitt paraply, och sen håller den vätan instängd. Smart tänkt där herr asiat som kom på det där!



Vi besökte även en butik som sålde datordelar, och här kan ni se det överlägset dyraste grafikkortet jag någonsin sett – ett Nvidia Quadro 6000. 45 000 kronor kostar kortet och jag tror nog det fixar Crysis på maxinställningar…



Sånahär små nyckelrings-liknande figurer var helt sjukt populära och täckte väggarna i många butiker. Priserna på gubbarna varierade från 10 till 200 kronor och det finns verkligen allt man kan tänka sig. Flygvärdinnor från riktiga flygbolag, hundar med McDonalds-hamburgare i famnen, Mario-löv, nazistfigurer, McDonalds-pajer, robotar, riddare, diverse djur och tjejer med raketer till ben. Allt finns där, och det är så många olika figurer att det är helt omöjligt att greppa allt som finns där.



Gillar du figurer i alla möjliga slag, besök Akihabara! Gillar du det inte, besök stället ändå. Jag shoppar typ aldrig, men om jag fortsätter såhär så kommer jag få sälja min njure på svarta marknaden innan vi åker hem. Men vad spelar det för roll när jag köpt en Piranha-flower (från Mariospelen), en Goomba, en asball okänd asiatisk magikertjej, två stycken Link från Zelda-spelen, några fler grejer och sen några presenter som jag inte avslöjar här. Akihabara är paradiset!
Okej, jag fuskar lite nu. Jag har inte ens nämnt Osaka ännu, men jag fuskar. Det får bli senare. Det här är mitt 1337:e inlägg på bloggen, och vad passar då bättre än att skriva om en av världshistoriens ballaste boendeformer – kapselhotellet. Jag ligger just nu i min kapsel och kikar ping pong på TVn och jag stortrivs. Jag vill bo såhär förevigt!



Vi checkade in på Capsule Value Kanda för nån timme sedan och betalade 3150 yen (270 kronor) per person och kapsel för att bo här en natt. Att hitta hit var inte sådär jättelätt (klick på jordgloben precis efter inlägget för att se exakt position), men det ligger i alla fall supernära Kandas tunnelbanestation så det tog typ en kvart och sen hade vi hittat rätt.

Direkt vi kom in så fick vi betala, och sen fick vi en nyckel per person. Steg ett i hotellets ordningsrunda är att man låser in skorna direkt efter lobbyn. Ett skåp per kapsel är det som gäller, och mitt skåp kommer lukta så oftantligt jäkla illa imorgon. Mina skor är döden just nu och det är tvek om det ens är lagligt att ha dom på mig när jag flyger hem sen.



Steg två i hotellets ordningsrunda är att man får låsa in alla grejer man har i ett skåp rakt emot kapseln. Skåpet är litet, kanske 100 x 30 x 40 cm, något som gjorde att vi fick lämna våra resväskor nere i TV-rummet. Inte helt säkert kanske, men vem vill sno mina smutsiga kalsonger och strumpor egentligen?



Kapslarna är staplade ovanpå varandra, och det är endast män som som får bo på hotellet. Antar att det har att göra med att duschmöjligheterna osv. måste dubbleras om även kvinnor ska in.
Duschen är annars rolig. Jag var dösvettig efter att ha burit runt på min väska i nån timme totalt idag samtidigt som temperaturen visade 35-graders värme, så jag skyndade mig att leta reda på duschen. Som handduk fick man en vanlig svensk handtorkningshandduk och den kändes sådär lagom liten när man traskade ner till duschrummet. Därinne fanns det tre sittplatser med duschar, och sen en vanlig europadusch” där man står och duschar som vanligt. Draperi fanns inte, så jag kände mig sådär lagom exotisk när jag stod i min T-shirtbränna och duschade samtidigt som jag delade duschrum med två japaner. Jag måste verkligen göra nåt åt min solbränna…



Kapsel nummer 308 sedd utifrån. Ser det inte lite mysigt ut? Jag trivs något enormt och skulle seriöst kunna bygga en sånhär kapsel i mitt hem.



Man får en sån här kontrollpanel att styra kapseln från. Till vänster har vi klockan och dess alarm, i mitten har vi radion och till höger TV + lampkontroller. Allt funkar fint bara man lärt sig, och det tog väl inte mer än 2-3 minuter att lära sig allt trots att det står på japanska.


Stället erbjuder dessutom Wi-Fi, något japanska hotell är skrämmande dåliga på annars. Inte ens ett av tio hotell i budgetklassen (<700 kronor per natt för ett dubbelrum) erbjuder det. Skrämmande att dom japanska hotellen är så efter på den delen...



Kapseln sedd nedifrån. Den är faktiskt riktigt rymlig och jag skulle uppskatta måtten till 200 cm i längd, 100 cm i bredd och 100 cm i höjdled. Absolut acceptabelt, även sett från ett smått klaustrofobiskt perspektiv som mitt.



Kapseln sedd ur FPS-perspektiv. TVn har 12 olika kanaler varav tre stycken visar OS just nu.

Den här kapseln är jag i ett rumsformat och jag känner ett enormt sug efter att bygga en egen kapsel när jag kommer tillbaka till Irland igen. Det här hotellet vi bor på är dock nyrenoverat och nyöppnade i juli i år, så jag kan tänka mig att andra kapselhotell kanske inte är lika fräscha.
Sen har dom lite roliga regler också. Endast män får bo här som sagt, du får inte ta med mat in på hotellet och du måste ut härifrån klockan 10:00 på morgonen. Om du bor en natt till får du glatt checka in 17:00 på eftermiddagen igen. Meckigt, men det spelar inte oss nån roll eftersom vi byter hotell imorgon.

Åker ni nånsin till Japan, se till att prova ett sånt här hotell! Det är säkerligen inte för alla, men för mig är det här bättre än det fyrstjärniga hotellet vi bodde på i Macau!
Efter att ha blivit påminda om mänsklighetens mörkare sidor så kände jag och Johannes att det nog kunde vara dags att lätta lite på trycket. Vad passar då bättre än att fönstershoppa lite i ett av världens galnaste länder?



Mobilbutiken vi var in i bjöd på en massa balla mobiltelefoner. Inget sådär superspeciellt, men dom hade några Android-telefoner där som man blev lite sugen på. Synd att dom har ett annorlunda mobilnät än vad vi har i Sverige bara :(



Nästa stoppet på fönstershoppandet blev närmsta TV-spelsbutik. Den, och några andra TV-spelsbutiker vi var in i, hade alla möjliga konsolspel tillgängliga. Då snackar vi inte bara dom vanliga Wii-, Playstation 3- och Xbox-spelen utan även gamla Super Nintendo- och Nintendo 64-spel. En hel Super Nintendo-konsol fanns även att köpa för drygt 400 kronor. Ge mig!



Vi sprang sen på våran första Arkad-hall i Japan. Därinne fanns det fem våningar med alla möjliga spelmaskiner i.



Dom hade en massa sånadär försök använda klon för att få ner saken så vinner du”-maskiner och jag failade såklart totalt när jag försökte.



Det stod rad efter rad med maskiner, och dom flesta erbjöd faktiskt figurer som vinster istället för mjukisdjur som vi brukar ha i Europa. Lättklädda flickor, balla actionfigurer och en massa andra småfigurer kunde vinnas om man bara satsade 100-200 yen per spel (10-20 kronor).



Några våningar upp så fanns dom mer normala spelmaskinerna. Här ser vi till exempel en stor ”kapsel” som man gick in i, och där hade man en skärm som täckte typ 270 grader av väggen.



Sitt i stolen så har du spelet runt dig.



Det fanns även en massa helskumma saker som var omöjliga att förstå sig på…



En internetklassiker, ”flip the table”-maskinen.



Här i det mörka hörnet hade vi en av dom mer obskyra maskinerna. Unga flickor i skolkläder verkade vara temat, och det fanns även en ”love meter” som man tydligen kunde öka på något vis. Exakt vad spelet gick ut på vette tusan, men det kändes ju en aning skumt om man säger så…



Vad säger man?



Våningen ovanför hade sen trum-maskiner med en galen japan som matade perfect efter perfect på scoreboarden. Jäklar vad duktig han var!



På musikvåningen fanns även en DJ-maskin. Varför den nu skulle räknas som musik…..



Leksaksbutikerna i Hiroshima överträffade annars sig själva också. Här ser vi ett utbud av alla dom Pokemonfigurerna som såldes i butiken.



Dom sålde även ett ”bygg en hamburgare”-spel! Det gick ut på att man skulle försöka bygga upp en burgare på en rätt dåligt balanserad grej, och den som rev burgaren förlorar. Lite som Jenga-spelet där man ska bygga torn av klossar ungefär, fast i hamburgarformat.



Och på tal om mat, här ser vi Musse Pigg-makaroner och Nalle Phu-honung tillsammans med lite andra roliga Disney-grejer.



Actionfigurer är någonting asiaterna är galna i, och det finns alltid minst 23 hyllmeter med sånahär gubbari. Jag förstår inte charmen, men tydligen är dom galet populära.



Men ingenting varar förevigt, så efter att ha fönstershoppat så begav vi oss sen mot tågstationen för att färdas mot Osaka. På vägen såg vi ett dubbeldäckar-cykelställ som imponerade på mig. Smart idé!



Tågbiljetten var bokad på snabbtåget som skulle ta exakt 90 minuter och vi tog sikte på perrong 13 efter det att jag först hämtat ut en ny biljett. Hade råkat tappa min gamla, men det spelade ju ingen roll då vi hade ett railpass och enkelt kunde skaffa en ny.



Tågen ser ju helt galet fräcka ut, och går ännu snabbare än vad dom ser ut. Och det stämmer verkligen det dom säger, du kan ställa din klocka efter tågtiderna för tågen avgår verkligen exakt i tid varenda gång. Av alla dom 7 tågen vi hann se när vi väntade på vårat tåg så avgick alla exakt på sekunden rätt. Imponerande!

Hiroshima har återhämtat sig en aning idag, och när staden bjöd på helt fantastiskt väder redan klockan 9 imorse så blev man nästan lite tårögd. T-shirtbrännan blir bara värre och värre, men vad gör det när man befinner sig i sushins hemland?



Dom japanska övergångsställena är annars väldans intressanta. När det väl blir grönt börjar dom inte låta sådär irlänsskt scifi-aktigt med ett pjoooung” utan här låter tickandet stolparna ger ifrån sig mest som en tecknad kolobri som harklar sig om och om och om igen. Underhållande, men ack så underligt.



Efter att ha roats av övergångsstället i ungefär en kvart så tog vi oss in till tågstationen för att dels lösa in vårat rail pass som ger oss 7 dagars fritt tågåkande i landet och dels för att boka tågbiljett till Osaka. Allt gick hur smidigt som helst och tog ungefär en kvart totalt.



Hiroshima har ett väldigt lugn över sig, och det är förvånansvärt lite trafik i rörelse under dagarna. Folket är tystlåtet och pratar nästan aldrig med varandra känns det som.



Men den enda anledningen till att vi stannade i Hiroshima är samma anledning som till varför ni ens känner igen namnet på staden. Jag pratar såklart om världens första atombomb som totalt utplånade staden i augusti 1945. Hiroshima har sen dess återuppbyggts och även förärats med ett museum till minne av bomben.

Det ni ser på bilden är dock inte museet, utan ”The A-dome” som var en gammal skola som sprängdes av atombomben. Sen dess har skelettet fått stå kvar som en påminnelse om förödelsen som en gång var.



Utanför museet pågick en, om jag förstod det rätt, separat utställning om Japans krig mot USA och lite annat. Det som förvånade både mig och Johannes mest var det faktum att Japan tydligen krigade mot Kina samtidigt som dom bombade Pearl Harbour. Vet inte riktigt hur dom tänkte när dom hoppade på två av världens största länder, men enligt det vi kunde läsa så var det tydligen ”the emperor” i Japan som stod för besluten. Ett tag lades 80% av hela Japans budget på krigen som pågick. Helt sjukt…



Men museet ja, vi betalade in oss för den nätta summan av trettio yen (3 kronor) och köpte sedan till en ljudguide för 300 yen extra. Om ni åker hit så köp ljudguiden, det var galet intressant att höra historierna som berättades.
Museet i sig skiljde sig väldigt mycket från tidigare museum vi varit på. Här var det information på information om alla möjliga saker. Hur staden Hiroshima kom till, vilka som bodde där, varför just den staden valdes ut som första mål för bomben, hur atomfusionen i bomben fungerar, hur amerikanarna tränade inför bombsläppet, varför Einstein hade en del i det hela och en massa massa annat. Otroligt intressant och hela ”utställningen” var riktigt proffsigt framförd.



Atombomben fördes in över Hiroshima av planet Enola Gay och släpptes från en höjd av ungefär 10 000 meter. Efter 45 sekunders fritt fall så detonerade sen bomben 600 meter över marken. Temperaturen uppgick på 0,0001 sekunder från smällen till över 300 000 grader och när tryckvågen sen nådde marken hade den en temperatur på flera tusen grader. Det gjorde såklart att allt brännbart på marken direkt tog eld, men sen jämnade tryckvågen från bomben nästan alla byggnader inom en 3 kilometers radie från detonationen med marken.
USA bombade sen även Nagasaki innan kriget tog slut, men man hade ytterliggre två städer, Konkura och Niigata, på listan över tänkbara mål.

Anledningen till varför bomben släpptes var, enligt museet, två stycken. Kostnaden för att ta fram bomben slutade på ungefär 2 miljarder dollar, något som ar en väldigt stor summa på den tiden. Om man då kunde visa att bomben skulle få slut på kriget skulle man kunna tillbakavisa den kritiken som klagade på att pengarna gick till utvecklingen.
Den andra anledningen var sen att USA kände att det nog kunde ge en strategisk fördel mot Sovjet. Politik alltså…



Trehjuling som en av offren lekte med när bomben slog ner. Han var tre år och överlevde smällen, men fick sen allvarliga strålningsskador och dog någon dag senare. Ett öde som även flera tusentals andra människor gick till mötes. Än idag lever folk med strålningsskador från explosionen.



Peace-tecknet har nog aldrig känts mer passande…

Idag finns det, dokumenterat, över 20 000 atombomber i världen. USA och Ryssland har den största delen, men även länder som Frankrike, England och Israel sitter på ett antal bomber per styck. Visste ni att till och med Sydafrika hade atombomber fram tills för mindre än 20 år sedan?
Dagens bomber lär ha utvecklats något enormt också, och dagens vätebomber är till exempel 1 000 gånger starkare än Hiroshima-bomben.



Ruinen från skolan i Hiroshima kan förhoppningsvis påminna dom maktgalna dårarna som sitter där med fingret på avtryckarknappen att tänka efter en extra gång innan dom gör någonting dumt. Är olja, makt eller någonting annat verkligen värt den katastrofen som ett krig innebär?

Jag har svårt att se det…

Flygresan över till Japan gick fint. Vi blev till och med bjudna på en helt okej flygmacka trots att resan inte tog mer än en dryg timme. Resterande delen av restiden spenderades för egen del med att svära över att vi ännu inte fått tag i någon guidebok och delvis med att slappa med musik i öronen.

Väl nere på marken så dominerade Hiroshimas flygplats med att vara ett av resans sämsta första intryck. Först fick vi lov att fylla i två blanketter, sen fick vi vänta i en halvtimme på att få gå igenom passkontrollen trots att kön var på max 10 personer. Plötsligt stängde dom av ett av två bås för utlänningar och sen trängde även alla flygvärdinnor in sig före oss i kön.
Sen blev både mina och Johannes väskor kollade i tullen. Har du några droger, svärd, sprängämnen eller kanske mjältbrand i väskan?”. Kontrollanten kikade sen väldans slappt igenom mina kläder samt tittade på utsidan av alla mina påsar innan hon lade tillbaka allt snyggt och prydligt. Att jag hade malariapiller, antibiotika-piller med mera i påsarna märkte hon inte ens…

Bra kontroller dom har när dom inte ens bryr sig i att kolla vad som finns i väskan. Tror mest hon var ute efter att sno ett par av mina kalsonger, något hon säkert smög undan snabbt när jag tittade bort.



Sen hade Hiroshima ingen tunnelbana heller, så vi var tvungna att ta bussen in till centrum. För att kunna köpa biljetten behövde vi dock kontanter, men flygplatsens enda (!!!) bankomat hade stängt för dagen. Helt jävla totalidiotiskt och jävlar vad sur jag var på Japan vid det här laget.



Men väl framme på hotellet så började det ljusna lite i alla fall. Lappen ”This is TV program” var ett riktigt guldkorn som verkligen hjälper oss utlänningar nåt enormt. Alla program är skrivna på japanska, det är bara titeln som är läsbar typ :i



Men sen sprang den grävande reportern Kaustinen på en av Japans mest omtalade maskiner – toaletten! Här bjuds det inte bara på toapapper och automatspolning, här erbjuds även bajamajasprejning! Som nykomling och extremt undersökande journalist gäller det dock att verkligen gå in på djupet när man gör sina reportagen, så därför nöjde jag mig såklart inte med att bara knäppa kort på knapparna…



Men innan jag ens tänker fundera på att stoppa någonting totalt okänd i närheten av min kära bakdel så ville jag se vad som skulle dyka upp där. Man vill inte gärna ha påhälsning där bak när man precis gjort klart tvåan så att säga…
Dit med foten och klick på knappen var alltså det som gällde. Ut dök den där lilla pinnen, och sen började den spruta vatten med ett oväntat starkt tryck. Orutinerad som jag är så är jag dels kittlig som tusan under fötterna, och dels kikade jag inte på fler knappar än ”sprut i rumpan”-knappen, så när den där strålen började kittla mig mer och mer så kunde jag inte låta bli att dra bort foten.
Detta ledde då inte till att strålen slutade, nädå, den sprutade glatt ner hela j-la badrumsdörren med bajamajastrålevatten. Tillslut lyckades jag kasta mig på nödstoppet (höhö) och kände mig redo. Vad gör man inte för sina (två) läsare?

Livrädd satte jag då, starkt uttryckt, mitt arsle på spel och slog mig ner. Ett klick senare hörde jag hur den där ubåtsperiskopsliknande kanonen smög sig närmare min enda riktiga utgång och plötsligt hade jag en stråle vatten rakt upp i härligheten. En aning ovant, men faktiskt inte så skrämmande hemskt som man kan tro. Jag förväntade mig nåt kallt och hårt (huuuu), men strålen var sådär lagom rengörande, tempererad och ickepåträngande att det nog är nåt man skulle kunna vänja sig vid.
Sen är det väl säkert en aning bättre för miljön än vad papper är, plus det faktum att det nog är hälsosammare att spola rent där bak än vad det är att röra runt med ett papper tills dess att det kletiga torkat ihop.



Nu firar jag det faktum att jag inte har några allvarliga smärtor efter ”toaduschen” med att springa runt i min judo-dräktsliknande badrock och göra Hadouken mot en lagom imponerad Johannes.