Close

Category Archives Inför Backpacking i Asien


Konstigt byggda plank och elakt grinande grindar. Min första riktiga” bekantskap med Kina var precis så som jag hade tänkt mig. Dessutom är deras ansökningsblankett något i hästväg i jämförelse med Indiens. Här snackar vi inte ett, två eller tre papper – nej, vi snackar sex stycken fantastiskt tråkiga papper.
Men som om inte det vore nog måste man lämna arbetstillstånd för landet man bor i, boendetillstånd för landet man bor i, en detaljerad färdplan, flygbiljetter samt fullständig boendeinformation om vart man kommer bo när man är i Kina. Helt sjukt egentligen, men på något vis ändå riktigt fascinerande.

Eftersom min reskamrat Johannes bestämt sig för att gå nån tråkig kurs på jobbet fick jag hasa mig ner själv till Kinas ambassad här i Dublin. Vill ni veta bussnummer så går buss nummer 4 från O'Connell Street precis förbi där och om ni hoppar av vid stopp 419 så är ni två meter från ambassaden. Förvånansvärt smidigt.



Väl inne vid byggnaden blev jag annars än en gång väldigt konfunderad. Precis som vid Indiens ambassad så gick man inte in via den uppenbara huvudingången, utan här gick man istället ut på baksidan och in på en ombyggd, inglasad, altan som innehöll hela ansökningskontoret. Jag vet inte varför dom gör såhär, men det finns säkert nån vettig anledning till det.

Men om Indien hade en vrång jävla gubbe som tog emot ansökningarna så hade Kina en liten fulsnygg tjej som var väldans bestämd. Hon frågade mig prompt efter ansökningarna och blev lite smått irriterad när jag inte kunde ge henne Johannes pass på 0,7 sekunder.
Men om vi ska tala om sekunder så var den här ansökningsprocessen ungefär en biljard gånger smidigare. Två minuter tog det att ansöka och det var aldrig något krångel. Riktigt riktigt bra jobbat av kineserna, och indierna har ett och annat att lära sig därifrån…

Då jag själv var helt lost när det kom till att fylla i alla blanketter och så vidare så postar jag informationen som vi bifogade i ansökninen här:
# Passet
# En check på 33 euro utskriven till The Chinese Embassy
# En färdplan
We will be travelling around in the country, so the travel plans are not 100% accurate at this moment, but this is the plans we have:

(Day 1 Hong Kong)
(Day 2 Macau)
(Day 3 Unplanned day for Hong Kong/Macau)
Day 4 Travel by train to Shanghai
Day 5 Shanghai Animal Park
Day 6 The Bund (Wai Tan)
Day 7 Shanghai World Financial Center
Day 8 Sightseeing in the City
Day 9 Sightseeing in the City
Day 10 Travel by train to Beijing
Day 11 The Chinese Wall (Badaling)
Day 12 Tianamen Square
Day 13 Sightseeing in the city
Day 14 Sightseeing in the city
Day 15 Train to Xion
Day 16 The Terracotta Army
Day 17 Train back to Beijing
Day 18 Unplanned day for Beijing
Day 19 Flight to Seuol

# Form A
# Form B (behövs inte om du är svensk och söker i Sverige)
# Kopia på flygbiljetter
# Ett papper från Manpower med min hemadress samt datum när jag började jobba här. Det papperet var dödsviktigt hos indierna så jag antar det är samma här. En räkning, ett bankutdrag eller liknande fungerar bra men se till att du har din egen adress samt ett godkännande från din arbetsgivare på papperet.”
Varför är jag alltid så sent ute med allt? Inlämningsuppgifter i skolan, närvaro på träningar och uppstigning på morgonen – allt dras ut på så länge det bara går. Så när vi nu har planerat Asien-resan har vi såklart dragit ut på allt så länge det bara går. Det liksom bara blir så.
Men när vi förra veckan plötsligt kom på att vi faktiskt inte ska resa inom EU, och att det kan vara bra att fixa visum till alla länder, så fick i alla fall jag lite småpanik när jag läste på den indiska ambassadens hemsida att visumansökan dit måste lämnas in senast två veckor innan avfärd.



Så en tidig morgon begav jag och Johannes oss ner mot stadens centralare delar för ett besök hos Indiens ambassad. Med oss hade vi ett glatt humör och en halvt ifylld visumansökningsblankett. Naivt nog tänkte vi att dom nog inte skulle vara så noggranna med allt. Dom är ju landets ansikte utåt – klart dom kommer vara hjälpsamma!” var väl ungefär hur vi resonerade.

Väl framme vid ambassaden uppstod mindre sköna vibbar när vi klev in i rummet och ser att Hitlers indiska bror Rajit sitter bakom en disk som bäst kan beskrivas som en pansarvagn utan kanontorn.
På ett sådär lagom svensk sätt fyller vi sen i det sista på våra ansökningar samtidigt som vi ser att alla andra har med sig både passfoton, checkar och en massa papper. Vi hade en blankett var.
En snabb smaförstående blick senare så är vi båda ute ur ambassadkällaren där för att smått panikslagna försöka fixa allt vi behöver. Bevis på att vi bott här i minst två år, en check på totalt 63 euro, ett foto med vit bakgrund och en kopia på våra pass var vad som behövdes. Och vi hade två timmar på oss…

Jag kan ärligt säga att det var riiiiktigt längesen jag mådde så jävla psykiskt dåligt som jag gjorde dom där två timmarna vi kutade runt och letade papper. Om vi inte lyckades fixa alla papper innan deadline kunde det innebära att hela resan fuckades upp. Inget inresetillstånd till Indien innebar ju i så fall att vi inte skulle kunna flyga ner till Asien…
Men på nåt vänster fick vi tag i både ett bankkontor och en apotek som fotade passbilder på den här korta tiden, och jag kände hur mina chanser att någon gång i framtiden överleva en zombieapokalyps ökade med några procentenheter. Kan jag hantera en galen visumansökan vid Indiens ambassad under stark tidspress så kan jag minsann smiska zombies med spadar i ett ödeland om så skulle behövas.



Skönaste kommentaren kom annars från ansökningssnubben bakom disken som stavade fel på mitt namn i ansökningen. När jag sen påpekade detta skrattade han till lite och svarade ”It's OK, it's only for official documentation”. Känns bra det här…

Asien-resans start närmar sig och idag var det vaccingeringsdags. Otroligt förväntansfulla begav vi oss till vaccineringsstället som vi noga valt ut efter deras sortiment, deras låga pris och deras fantastiska pers… nej, så gick det inte riktigt till.
Som alltid så är jag ute i sista minuten med allt. Det är nu tre veckor kvar tills vi åker och vi hade innan idag inte fixat någonting med varesig visum eller vaccinering. Det var dags nu, så efter att ha kämpat i en vecka fick vi tag i ett ställe som fixade vårat sjukdomsskydd.

Rådgivaren på stället informerade oss väldans positivt om att vi under resan garanterat kommer drabbas av dom direkt dödliga virusen hepatit A, rabies, japanska hjärnsjukan, T-viruset och en massa andra roliga saker. Hans pepptalk ökade nervositeten inför resan med en tre tusen procent och allt kändes sådär lagom lustigt.
Sen fick vi ett varsitt papper med allt vi skulle vaccineras mot (Hepatit A + B, Malaria, nåt mer och Rabies). När jag sen förde över samtalet på kostnaden smet han smidigt undan med ett det ska jag berätta alldeles strax”.
Men han berättade inte det, utan istället förde han snabbt över samtalet på något annat och vi glömde helt bort samtalsämnet.

Sen när vi pratat klart om allt (han snackade så otroligt mycket att jag inte ens minns hälften) så fick vi sen följa med en riktigt trevlig sjuksköterska in för att få våra första tre sprutor. ”You first!” sa hon och pekade på mig. ”You will get som Rabies, some Hepatitus A + B and some andra najsa grejer”.
”Det känns ju tryggt” tänkte jag och började storgrina inombords. Jag var ju för ung för att dö!

Sen plockade hon fram dom mesigaste sprutorna jag sett i hela mitt liv. Minismå räcker inte för att beskriva dom. Sen tittade jag bort, och jag tror att jag måste ha svimmat eller nåt, för det var en riktig fyrasekunderkur hon körde i mig. Tre sprutor på halva tiden som Usain Bolt springer 100 meter på. Det sved ytterst lite av rabies-sprutan, men vad gör det om 100 år? Jag kommer ju börja gå zombie-berserk på jobbet imorgon och bita alla i kinderna ändå så. Speciellt eftersom hela vaccineringskalaset kommer gå på ungefär 300 euro totalt. Får sälja en zombie-njure när jag kommer till Indien.

Efter vaccineringen drog vi iväg och lirade fotboll direkt efteråt. Sjuksköterskan sa att det var okej och vi litar på henne.
Nu ligger jag här i min säng med en vänsterarm som känns som att den väger lika mycket som Hulkens vänsterarm men som ser ut som, och är lika stark som, en 12-årig flickas vänsterarm.
Ball biverkning liksom. Peter Parker blev Spindelmannen, elakingen i Resident Evil 2 blev en superzombie och Captain America fick ett superdupersexpack och blev halvt odödlig. Jag fick en vänsterarm som känns lite tyngre än vanligt. Livet är orättvist :f

Efter en kamp utan dess like så blev det äntligen klart i torsdags: Jag och Johannes ska till Asien i sommar! Vi har fått slita med statistik om ticketsystem och agenter, vi har fått be på våra bara knän och vi har fått lov att skära bort en del av EM för att kunna göra det här, men det kommer vara så jäkla värt det!

Den 20:e juni, om 37 dagar, åker vi och vi hade inte bokat någonting förrän idag. Men nu är två flygbiljetter till Dehli, och hem från Tokyo, bokade. Monsterresan är påbörjad och det här kan bli hur bra som helst! 54 dagar i Asien bör räcka för att man både ska hinna dra på sig Salmonella, hinna tröttna på sushi och slösa vartenda öre man har på banken.
För tillfället är resvägen långt från spikad, men om vi får som vi vill kommer vi hinna med galet mycket på galet lite tid. En skiss över resvägen finns att se på min egensnickrade reseplanerare, men det är som sagt inte alls spikat.

Tips mottaget tacksamt, men nu ska jag försöka återgå till mitt gråa och tråkiga jobb samtidigt som jag räknar ner dagarna som är kvar…